Tio i topplistor

Något som retar upp en parfumista som mig är de urfåninga tio i topp listorna över mest sålda dam respektive herrparfymer som finns i framförallt kedjornas butiker och på flygplatser/båtar.
De måste vara uttryck för två saker: 1) Konsumenternas låga mogenhetsgrad gällande dofter 2) Att de stora kedjorna inte har något intresse av att utveckla parfymmognaden ytterligare. Bätte att styra in massan på tio i topp pga självklarheten att stora inköp av färre produkter = lägre inköpspris och högre marginal.
Att så många är så osäkra att de måste ha en doft som luktar ungefär som alla andra är konstigt. Med doften finns möjligheten att uttrycka så mycket (sinnesstämning, matcha dagens outfit, situation  mm mm). Det verkar som om många bara ska "ha en doft" som "luktar fräscht". 
Undrar om omogenheten är en konsekvens av det "lutherska arvet". Länge ansågs det tex oseriöst att vara intresserad av stil och kläder. Generellt sett verkar personer som kommer från "sydligare breddgrader" vara mer doftintresserade. Kanske för att "lyx" och "flärd" varit en mer integrerad del i den katolska världen. Och århundradens vana med rökelse och oljor i liturgin.

Dagens Doft - Divine Folie

Divine Folie 1933 års doft från Jean Patou, skapades av husnäsan mellan 1925-40 Henri Almeras. Divine är en lätt blommig men ändå torr oriental. Den påminner om doften av det mjuka skinnet i ett par glacèhandskar. Det är en varmt diskret doft som bara finns där. Den är mycket mjuk men ändå inte pudrig och det finns inte ett spår av kantighet, strävhet eller bitterhet. Även aldehyderna är lätta. En utsökt doft som det mesta av Patou. Divine har ett mycket passande namn, den är smått gudomlig. När jag bär den undrar jag hur jag någonsin ska kunna sätta på mig en skarp och dominerande modern doft igen. Men preferenserna skiftar snabbt!
Divine finns bara i sin vintage splashflaska. Tyvärr är den fina art deco flaskan omöjlig att hälla över ifrån. Jag förlorade många mililitrar när jag hällde över till en liten sprayflaska och tidningen jag hade under luktar nu gudomligt. Det är nog bara att ta risken för försämring och ta direkt ur flaskan framöver. Den har en sådan där elegant glaskork som det är meningen att man ska dutta på sig med.. Hellre det än att förlora flera mililitrar vid varje dekantering. 
Divine inleds med aldehyder, bergamott och neroli. Sedan följer nejlika, jasmin, ylang-ylang, iris och ros. I basen ambra, vanilj och läder.
För att samla ihop intrycken: Mycket fin, mjukt skinn och inte minsta tantig trots att den snart fyller 75 år !

En efterton som jag kände i tröjan dagen efter när jag tidigare använde Divine Folie är mjuk pepparkaka. Dessutom finns en ton som luktar kall ambra (hur konstigt det än låter). Den tonen känns som om den skulle kunna finnas i en modern parfym. Idag tar jag ett nytt varv med Divine. Kände tydligt den mjuka pepparkakan när jag lade på parfymen idag. Att jag inte tänkte på den i förrgår. Men som sagt allt beror på dosering, klimat, kroppsstatus om vilka noter som blir framträdande, alla fall i en mer "avancerad" parfym.

Dagens Doft - Jean-Charles de Castelbajac

Idag befinner jag mig mitt i en kemifabrik. Det är ingen tvekan om att det finns få, om ens någon, naturlig ingrediens i Jean-Charles de Castelbajacs signaturdoft med samma namn från 2001. Det är en verklig trivseldoft, varm och solig. Det är högljudd oriental i en mycket modern tappning. Nyckelnoterna är mandel (heliotrope), vanilj och mysk.
Först doftar JCC björnklister och det är också modeskaparens intention. Doften ska återknyta till barndomen och JCdC har låtit fånga sådana doftminnen i parfymen. Sedan går JCC över i att lukta nytvättade lakan som hänger i solen, kombinerat med "kemiska" blommor. Doften sitter mycket bra och man får passa sig för överdosering, särskilt om man har minsta tendens till huvudvärk/illamående.
I toppnoterna finns mandel och cyklamen. Sedan följer liljekonvalj och apelsinblommor men den starka heliotropen och cyklamen finns kvar även här. I basen mysk, vanilj, patchouli och cederträ.
Som sagt en trivseldoft som jag blir glad av. Men det är samtidigt en udda doft som tar plats i rummet. Inget för den blyga violen!
Castelbajac luktar verkligen björnklister. Mixen av cyklamen och heliotrope tillsammans ger denna speciella effekt. Castelbajac påminner i stilen om Hypnotic Poison från Dior. HP är träigare där Castelbajac är mer vaniljig. Mandeln är tydligare i C. HP är en mer grovmejslad variant av dofttypen.

Arpège

För så där en sex sju år sedan hade jag Lanvins klassiker Arpège. Tyvärr fick mannen mig att ge bort flaskan pga det för honom så typiska surret om många av klassikerna:" Luktar gott på flaskan men faller inte ut helt rätt på dig" och "kan slå över till tant".
Även om den inte ingick kemisk förening med min hud insåg jag redan igår att jag längtar efter den fina doftkompositionen. Jag kan känna den i min inre näsa, det skogigt mossiga och aldehydiskt rosiga. Så förfärligt kan den inte ha doftat för så hade den inte dykt upp så här igen.

Folkbildaren

Jag och mannen lite olika inrikting på doftsamlandet. Han strävar efter dofter som passar honom väldigt bra oavsett om de är nya eller klassiker, vanliga eller ovanliga, populära eller udda. Sådana som lägger sig ovanpå huden och som huden liksom aldrig tar till sig, blir inte långlivade. För honom är det viktigt att doften alltid understryker personligheten, passar situationen osv.
Jag kan däremot ha på mig dofter som inte smälter in på optimalt sätt. Detta för att jag tycker om att lukta mig igenom en komposition, för att doften är ett mästerverk osv. Jag tycker också att doften ska passa person och situation men kan jämka ganska mycket på kravet "passa på person" bara för att ha nöjet att lukta mig igenom doften.
Mannen kan fråga om jag vill gå runt och förknippas med "tant" eller "gubbe" bara för att det är någon klassisk, fin komposition. Han trampar här på en öm tå och jag fräser irriterat till svar att: "Det är bara för att du och omgivningen har otränade näsor som ni inte fattar" och "Folk får väl lära sig och inte fastna i trender och tio-i-topp". I dessa stunder ser jag mig som en folkbildare. Då kommer repliken som är svår att bemöta: "Men hur ska de kunna lära sig att uppskatta en fin doft om den inte faller rätt ut på dig och inte kommer till sin rätt". Vad ska man svara på det?

Begeistrad i Norell

Det här är väl som att svära i kyrkan men jag tycker mycket bättre om Norell än gårdagens Mitsouko. Icke namngiven näsa på doftfabriken Revlon segrar över parfymör-sedan-generationer(så tidigt som 1919), Jaques Guerlain. Oj så det kan bli.

Dagens Doft - Norell

Redan igår kväll visste jag att jag skulle ha Norell från 1968 idag. Jag befinner mig fortfarande i tanternas gränsland, Norell är en grön lite bitter blomdoft. Konstigt nog har mannen aldrig klagat på den utan tvärtom varit positiv.
Norell är en av de första dofterna som gavs ut som bar en designers namn. Norman Norell (Levinson) 1900-1972 var den första amerikanska designern som kunde tävla med fransk couture. Han designade enkla, stilrena plagg och han hade under flera decennier uppdrag för filmindustrin. Doften Norell har sedan Revlons tid sålts vidare och ägs nu av det tredje amerikanska doftföretaget. Norell reformulerades 1997, men med de gamla ingredienserna. Jag har bara luktat på den nyare versionen men vad jag förstår från doftens riktiga anhängare är den mycket snällare och mesigare än originalet. Antagligen har den rundas av för att bli mer säljbar.
Norell är ett exempel på dålig varumärkesvård då doften i hemlandet "sjunkit ned" till att bli en drugstoredoft. Med sin bakgrund och doft skulle en kunna vara något helt annat.
Så till själva doften: Jag får associationer till skärgårdskväll, vedeldad bastu med bad i havet. Doften inleds tvåligt men ganska snart slår det bittra galbanum gräset igenom, även om tvåligheten består. Jag känner återhållna blommor, främst nejlika. Doften är väldigt torr, absolut ingen våt fruktighet. Trots de naturassociationer jag får är doften formell och gör sig lika bra på kontoret. Den ger ett seriöst intryck, den är så långt ifrån något flickigt flams man kan komma.
Norell inleds med bergamott, gröna blad, örter, verbena och galbanum. Sedan följer en mjuk nejlika (den är tydligen tuffare i urversionen), olika sorters liljor, hyacint, ros, jasmin, ylang-ylang och heliotrope. I basen mysk, sandelträ, iris, myrra och vanilj. Som synes en komplex doft som även i sin (enligt parfymsnobbarna) nedtonade version, är en mycket trevlig bekantskap. Det är inte en dofttyp som skapas idag. Klart originell!

Vad är en tantdoft?

Ja, förutom Oscar från O de la Renta då. När jag tittar närmare på de dofter som mannen klassar som "tant" finns vissa gemensamma drag.
1. Doften har oftast minst femtio år på nacken. Vissa sjuttio- och åttiotalsdofter kvalar också in. Och självklart några senare kompositioner.
2. Doften tillhör företrädesvis kategorin tungt blommiga aldehyder, blommigt mossiga chypres eller tunga, kvävande orientaler. Även vissa gröna dvs ganska bittra blomdofter kvalar in.
3. Dofterna är tunga på sina typingredienser och de saknar den fräschhet som finns i nyare parfymer. Även tyngre dofter som tex orientaler är lättare idag. Det är också en större andel naturliga ingredienser i de äldre dofterna än i de nya. Jag lägger ingen värdering i detta. Bättre en helkemisk doft som sitter bra än en mer naturlig som försvinner snabbt.
4. Typiska ingredienser är tunga blommor som nejlika och ros "på väg attt vissna", tung jasmin, iris, konvalj och fresia. Aldehyder, ekmossa, galbanum, läder, civet och ambra är också typiska.
Sedan kan man undra hur sinnebilden "tant" uppstår kring en doft? Är det pga att man känt dofttypen på farmorsgenerationen och därför etiketterar doften "tant". Kommer alltså dagens fräscha, fruktiga dofter att etiketteras "tant" om femtio år? Och dagens "tantdofter" framstå som något nytt och ungt? Jag tror att det till stor del ligger i den luktandes inlärda, inlärda mentala föreställningar. Jämför med hur namn måste hoppa över två generationer innan de blir moderna igen.

Epilog-Mitsouko

Gårdagens lägre dosering av Mitsouko var ett steg i rätt riktning (fler steg är i och för sig svåra att ta). Mannen klagade inte direkt. Han tyckte att mycket av doften försvunnit men att han kände främst kryddor men också persika/plommon. "Det är en sådan där doft som skulle kunna slå över till tant" var en annan kommentar. Summa sumarum ingen direkt sågning i alla fall.

Dagens Doft - Mitsi

Idag tänkte jag "genomlida" en dag med Mitsouko (recension 28/11 2006). Fast jag lider inte, kanske bara omgivningen. Jag tycker faktiskt att den luktar gott även om den inte är någon toppdoft på just mig. Den är så mångfacetterad att jag varje gång upptäcker nya inslag. Idag känner jag mycket kryddor, nejlika och persika. Har satt på mindre idag och den slår ut på ett annat sätt än förra gången. Det finns en lätt ton av nagellack!!
Får se när mannen kommer hem om det blir hans alltför vanliga kommentar om vintageparfymer: "Luktar "tjej"-träff på Svalnäs"

Dagens Doft - Eau Pure

Idag när det är så vårvintrigt och ljust så kände jag för en lättare doft. Det blev en marin doft Carons Eau Pure från 1996. Som vanligt när det gäller något tillblandat i Carons lab så är det en bra doft. Den känns verkligt naturlig, känns som hav med lite tvål i. Den är inte så lätt som många marina dofter utan sitter bra under dagen med sin myskbas. Eau Pure är en unisexdoft, men jag betecknar den som mer feminin än tex herrvarianten av Cool Water men mer maskulin än L´Eau de Issey. Jag har testat Eau Pure sommartid vid havet på stranden och faktum är att den utvecklar en extra dimension i den salta havsluften.
Eau Pure inledas med  rosenvatten, coriander, bambu, persika. I mellanregistret geranium, jasmin, pioner, fresia, trä. I basen mysk, sandel- och cederträ.
En hållbar, osöt marin doft med lite sälta. Den känns inte konstgjord som tex Escape.

PS Flera timmar senare Kan meddelas att Eau Pure fortfarande håller ställningarna.Har inte fragmenterats och halvt försvunnit. Nu i basregistret är den fullt klart mer maskulin än i topp- och mellanregistren. Marin känsla rakt igenom.

Dagens Doft - Rococo

Har jag hittills behandlat lite styvmoderligt, konstigt nog. Joops Rococo från 1999 tillhör väl inte mästerverken i parfymhistorien (pass upp där stack doftsnobben fram sitt fula tryne), men det är en trivsam doft. Det är en doft som många kan tycka om och den påminner om en annan av mina trivseldofter, Trussardis Phyton. Där Phyton har en chokladton har Rococo istället den gasiga, pepparnot som varit vanlig under första hälften av noll-talet. Pepprigheten  ( i denna form) började dyka upp under andra halvan av nittiotalet. Sonia Rykiels Le Parfum även den en doft som jag omvärderat, är en tidig representant för denna typ av lättkryddad trä oriental.
Rococo är en så pass lätt och spritsigt fruktig oriental att den kan användas äveb sommartid (med den vanliga reservationen: Inte stekheta dagar). Spegelsalen i Postdamer palatset Sans-Souci utanför Berlin har inspirerat den tyske modeskaparen Wolfgang Joop till doften och flaskans kurviga former och parfymens namn i spegelskrift. Joop gör en del trevliga dofter ska medges.
Rococo inleds fruktigt-spritsigt med bergamott, mandarin, kryddor och ananas. Sedan följer mellanregistret med ingefära, ros, ylang-ylang, jasmin, magnolia och helitrope. Klassisk orientalisk bas med sandel- och cederträ, vanilj och mysk.
Sammanfattningsvis en doft som ger soliga asociationer och som jag blir glad av.

Dagens Doft - Alchimie

...och gårdagens. Det var så länge sedan jag hade nöjet att bära Rochas fruktiga blom-oriental Alchimie att jag beslutade att tillämpa tvådagarsprincipen.  Alchmie är en skapelse av den för Parfumistans läsare numera rätt välkända näsan Jacques Cavallier (tex Stella, Cinema, M7, L´Eau de Issey, Nu). Alchimie är inte alls så känd som tex Absolu (även den av JC).
Alchimie är även den en tonka-doft. Den luktar frukt och tobak, jag känner inte så mycket av blommorna. Jämfört med Lolita Lempicka är Alchimie lättare och fräschare, annars har de en del likheter, särsklit då tonkabönan i basen. Alchimie är ingen "svår" snobbdoft utan rätt okomplicerad och en riktig trivseldoft en gråmulen dag som denna. Den går också, sin orientaliska bas till trots, att använda sommartid, fast så klart inte när det är som varmast. Alchimie sitter rätt bra under dagen, bättre än Lempickan.
Alchimie inleder med citrus och frukt grapefrukt, bergamott och svartvinbärsblad. I mellanregistret jasmin, acacia, persika, liljekonvalj, ros och heliotrope. I basen tonkaböna, vanilj, sandelträ och mysk.
Som alla Rochas dofter är Alchimie mycket välgjord. Jag uppskattar mycket detta hus parfymer på både dam och herrsidan.

Dagens Doft - By (2)

Repriser både igår Lolita Lempicka och By från D&G idag. När det gäller By står jag fast vid min reccension 18/12 2006. Idag har jag tyvärr gjort misstaget att applicera för mycket pga att den trots sin styrka, ändå inte sitter fullt hela dagen. Det blev minst sagt lite för mycket och det är bara tur att jag inte har någon antydan till huvudvärk för då hade den brakat loss.
By är en ettrig, påträngande doft. Bättre att den inte sitter helt bra till kvällen än att på gränsen till stinka som jag gör nu!

Marinerade blommor

...luktar Shocking som jag använder en dag till idag. Det känns som  om tungt doftande rosor, narcisser, nejlikor har marinerats och sedan ligger inlagda i en lag. Jag tycker att doften är lite spännande men det tycker INTE mannen. Hans reaktion var "De luktar som pensionärernas förfest. Som om ett gäng glada pensionärer ska ut och slå sig lösa". "Är det med en sådan typ av doft du vill förknippas?".
Jag ser det inte som om att jag ska "förknippas" med doften om jag har den någon gång, väldigt sällan. Jag tycker det är kul att prova ovanliga dofter men tyvärr utstrålar de inte alltid rätt image. Det är en smäll jag får ta i botaniserandet i dofternas rike. Det tråkiga är förstås om jag just en dag då jag har en doft som inte passar så bra, träffar en person som jag inte träffar särskilt ofta. Den personen kan så klart få för sig att det är någon slags signaturdoft.
Sedan kan man ju ställa sig frågan om det bara för att det är en äldre dofttyp, ringer en klocka = pensionär hos vissa. Alltså att man inte kan ställa sig neutral och ta in själva doften bara för att man färgas av en viss föreställning.

Dagens Doft - Shocking

Idag provar jag  Elsa Schiaparellis Shocking från 1937, skapad av Jean Carles. Som jag skrev igår så tror jag att detta är föregångaren  till Westwoods Boudoir, som förresten klarade sig långt in på småtimmarna utan att fragmenteras.
Tänkte i morse att tyvärr blir jag väl besviken om jag tar Shocking och får gå hela dagen och längta efter en annan doft. Så har det blivit tidigare, jag har tröttnat ganska direkt.  Så blev det inte idag. Jag satt på ganska mycket trots att det är en Edp och nu framstår doften i en helt annan dager. Troligen behöver den en rejäl dos för att komma till sin rätt. Tidigare när jag tagit en mindre dos har den fragmenterats ganska snabbt.
Shocking var lite skandalomsusad på sin tid. Flaskan består av en kvinnotorso som en provdocka.J P Gaultier har kopierat den nästan rakt av för flera av sina dofter. Flaskan sägs vara inspirerad av Mae Wests kurviga former och är modellerad efter hennes provdocka.
Det råder delade meningar om vilken kategori Shocking tillhör. En klassning är orinetal. Visst har den orientaliska, ambrerande inslag men den är inte en typisk varm, vaniljig oriental. En annan klassning är blommig chypre, men det kan jag inte hålla med om. Visserligen finns ett blomackord i mellanregistret, men någon ekmossa är inte tydlig i basen. Själv tycker jag att Shocking är en typisk blommig oriental i den ambrerade stilen. Det känns som om blommorna är inlagda, konserverade. Det är inte lätta och spritsiga sommarblommor.
Shocking inleds med bergamott, aldehyder, hallon och aretmesia. I mellanregistret ros, nejlika, honung och narciss. I basen civet, patchouli, vanilj och vetvier.
Blir spännande att följa Shockings utveckling under dagen för att se om det är den nya doseringen som gör det. Vädret kan också inverka. Kallt väder är gynsamt för den här typen av varma, tunga parfymer.

Dagens doft - Boudoir

Med dagens gråkalla väder var en varm doft ett måste. Dock var jag inte helt säker på vad. Striden stod mellan Bal à Versailles herrdoften JHL och Boudoir. De slutade med den sistnämnda, Vivianne Westwoods blom-oriental från 1998, skapad av Martin Gras.
Boudoir är sannerligen rätt namn på parfymen. Det är precis den association doften ger. Det är blommor i kryddor, trä och animaliska noter. Den är i samma kryddiga och ambrerande genre som tex Parfum Sacré. Trots känslan av tidigt nittonhundratal har Boudoir ändå en modern touch så det är absolut ingen "tantvarning" om man nu är rädd för det. Jag tror att Boudoir är inspirerad av Schiaparellis trettiotals kultdoft Shocking. Bla rosen har en liknande framtoning. Shocking är tyngre på de animaliska inslagen och man får vara mycket försiktig så att man tar rätt mängd, annars kan S slå över mot "tant".
I Boudoir introduceras Vivianne Westwoods lilla vita favoritblomma, viburnum, en blomma som också kommer igen i Westwoods senare doft Libertine (recenserad i november eller början av december. Boudoir inleds med bergamott, hyacint, aldehyder och apelsinblomma (som är så typisk i blom-orientaler). I basen viburnum, ros, jasmin, narciss, nejlika, kardemumma, kanel och koriander. I basen patchouli, vanilj, civet, viol och sandelträ.
En komposition med ingredienser värdiga en äldre parfym men ändå har Boudoir en modern touch. Toppendoft kalla och grå vinterdagar. Hållbarheten är bra under dagen. Detta förutsatt att man inte är för försiktig i appliceringen trots att doften luktar starkt från början.

PS:
Känner en svag, mjuk kumminton i Boudoir också. Antingen är det övriga kryddor som mixat får den tonen eller också finns kumminen faktiskt med. Med den digra ingredienslistan so doften har är det senare troligt. Lustigt att jag inte tidigare upptäkt just denna ton. Återigen magiken i parfymens underbara värld! Det går bara inte att tröttna. Ju mer man fördjupar sig, ju mer finns att upptäcka.

Dagens doft - Hypnotic Poison

Idag har jag valt en bra vintrig doft som överlevt i massmarknadssegmentet. Diors Hypnotic Poison från 1998 kreerad av Annick Menardo som också är näsan bakom bla Bvlgari Black och Lolita Lempicka.
HP tllhör de träiga orientalerna och kan sorteras in bland nittiotalsgourmanderna även om den inte är en utpräglad sådan. HP tar plats och sitter hela dagen trots att det är en Edt. Den ger mig associationer till en stor päls. Kan känna några maskulina ackord också. Den kan nog passa på rätt manlig hudtyp.
I toppnoterna finns kummin och bittermandel. Själv känner jag inte just någon kummin utan en massa mandel (heliotrope). I hjärtat jasmin och mossa. I basen jacaranda trä, mysk och vanilj.
En trevlig vinterdoft som sitter!

Retarderat?

När jag läser mitt sista inlägg från igår, skymtar en viss värdering av massmarknads-/"enkla" dofter fram. Verkar som jag halkat tillbaks ett steg i den parfymliga utvecklingstrappan. Trodde nog att jag nått längre än så. Att jag faktsikt nått den nivån att jag kan uppskatta och tycka om en doft oavsett utbredning, märke, "svårighetsgrad", nisching, näsa etc.
Jämför liknelsen med musik som jag gjorde för att antal dagar sedan. Man går från att uppskatta Mozart till Schönberg men man slutar inte att uppskatta Mozart bara för att man tagit till sig "svår" musik. Istället uppskattar man dem båda, och det som finns däremellan. Vad som man känner för en viss dag/ett visst tillfälle, beror på en massa omständigheter runtom.
Att jag kom till insikt idag visar att det bara var ett tillfälligt steg bakåt. Jag vill inte hamna i det ängsliga steget där det gäller att ha så udda och ovanliga dofter som möjligt. Detta (förutom det primära att upptäcka nya dofter) av någon slags rädsla att inte vara rätt. Rätt = tillräckligt ovanlig och hemska tanke, rädd att vara main stream med en doft från Top-ten listan.
Faktum är att de stora näsorna ligger bakom en hel del av massdofterna. Och i vissa fall blir det tom bättre när de tar vissa kommersiella hänsyn. Fast de tar ju kommersiella hänsyn när de designar sina nischdofter "fritt" för små nischaktörer eller i eget namn. Här säljer man dyrt och smalt till gruppen doftsnobbar som är ängsliga att inte vara tillräckligt ovanliga. Ett exempel: Jag har långt ifrån luktat på allt av Serge Lutens. Men jag måste säga att den kommersiellt skapade Feminité du Bois för Shiseido (finns att köpa på både NK och Åhlens) är bland det bättre han har gjort. Klart bättre än en del han prånglat ut i eget namn.
Den smarta selekterar alltså ut stornäsornas dofter i det breda segmentet, lägger sig i vänteläge och slår till när massan rusar på nya dofter och priset tom kan ha sjunkit.

Varför passar...

..man (=jag) så bra i en massmarknads-, kommersiell-, generisk färsch blommig doft som dagens Remember Me. När jag så gärna vill passa i "svåra" ovanliga chypres- och aldehyder! Fast några av dem passar ju som tur är. Men träffsäkerheten är trots allt större i det "breda" segmentet.

Dagens doft - Rember Me

Har kapitulerat för Fifi Förgätmigej idag. Det är den fräscha blomdoften från Dior, Remember Me som gäller idag, trots sträng vinterkyla. Det är egentligen en typisk vår/sommardoft men den fungerar även vintertid, iallafall i soligt väder. När Remember Me kom 2000 var det en limitid edition men den blev så pass populär att den verkar tillverkas fortfarande.
Remember Me inleds med bergamott, förgätmigej och hyacint. I mellanregistret finns en ganska tydlig mimosa, jasmin, hagtorn, viol och liljekonvalj. I basen trä och lite pudrig irisrot.
Mimosan ger vissa associationer till Guerlains Champs Elyssées, men CE är en mer ren mimosadoft. Remember Me är en väldigt användbar doft såväl till jobb som casual. Den sitter också bra under dagen. Sedan råkar Diors doftbas passa min hudtyp väldigt bra, så det gör förstås det lilla extra.

Ytligheter

Kom att tänka på: Vad är det som är så fascinerande med sk ytligheter som parfym, kläder, smycken, stil osv?
Sedan tidernas begynnelse har folk pyntat sig med smycken och parfym. Man har hittat (fortfarande) väldoftande oljor i de egyptiska gravarna. Två tusen års hållbarhet i mörk och sval förvaring!! Det säger något om relevansen i parfymindustrins hållbarhetsangivelser på 1-3 år!
Att pynta sig är att uttrycka sin personlighet och sinnesstämning för dagen/stunden. Att vara intresserad av de sk ytligheterna är också att vara intresserad av ett gott hantverk och design.
Slutsatsen är att det inte är ytligt att vara intresserad av parfym, stil mm. Det är ett intresse som människan haft med sig sedan urtiden och det är följaktligen närapå en nödvändighet, ett basalt behov. Det är minst lika ytligt att vara intresserad av matlagning, konst och liknande.
Dessutom är nog förnekandet av stil etc en kvarleva från den lutherska, kärva traditionen i Sverige. Se på de katolska länderna. Där är det andra takter!

VdN noch einmal

Kan inte låta bli att ösa beröm över Vol de Nuit. I går kväll luktade jag på en jumper som jag haft tillsammans med VdN i förrgår. På plagget hade doften utvecklats ytterligare. Den var liksom klarare och torrare samt att en viss blommighet trädde fram. Dofternas värld bjuder på ständiga överraskningar.

Dagens doft - Rouge Hermès

Hermès Rouge från 2000 är en doft som har sin grund i åttiotalsdoften Parfum d´Hermès. Rouge är en ambrerande, lite kryddig, blom-oriental i samma genre som Parfum Sacre som jag recenserade för att tag sedan. Jag får associationer till marsipan av doften, men inte på ett sötsliskigt sätt. Snarare mandelmassa. Den har också lite mystisk rökelsekaraktär men inte lika mycket som P S. Det är en elegant och lite gammalmodig doft som varar hela dagen. Passar för höst och vinter, inte lika lyckad på sommaren. Den sitter bra hela dagen.
Rouge inleds tungt med bla ylang-ylang och ros, dvs ingredienser som normalt finns i mellanregistret. Sedan följer vanilj, ceder- och sandelträ dvs noter som normalt ligger i basen samt rosor och gröna blad. I basen mycket myrra, russin, kryddor och labandum cistus som ger en örtigt ambrerande ton.

Fifi Förgätmigej

Har fått ledmotivet till "Fifi Förgätmigej" från Bolibompa på hjärnan. Självklart ger melodin/programmet också doftinspiration. Kommer säkert att ha Diors förgätmigej/konvaljdoft  Remember Me innan veckans slut. 

Guerlain

Kände när jag vaknade i morse att jag måste ha en klassisk Guerlain. Först var jag inne på Mitsouko men eftersom de är svår för min hudtyp och efter alla förvirrade intryck som Infini skapat i helgen, så valde jag den "säkra" Vol de Nuit.
Det är verkligen subtilt det här med dofterna. Och spännande, jag vet aldrig vad det slutar med. Utom vissa dagar då det redan kvällen innan finns en kraftig dragning till en doft. Denna doft visar sig ofta vara Angel. Så det är väl ett patchoulibehov som gör sig påmint titt som tätt.

Can´t stop sniffing...

... Vol de Nuit. Näsan dras hela tiden till armvecket där doften mognar allteftersom timmarna går. Det enda som kan kritiseras är styrkan, den är rätt svag (i och för sig en Edt) så egentligen måste man dra på mer om den ska hålla ordentligt dagen ut.

Dagens doft - Vol de Nuit

Jag sväääävar, högt i det blå, eller snarare grå, när jag tittar ut genom fönstret. Fast egentligen skulle jag sväva i mörker för jag är idag iförd Vol de Nuit (nattflygning), Jaques Guerlains skapelse från 1933. VdN är en hyllning till de kvinnliga flygpioniärer som gjorde allt från rekordförsök till "vardagliga" postflygningar under sent tjugotal och tidigt trettiotal. Även Carons  Ernest Daltroff hyllade dessa amazoner redan 1929 med sin En Avion.
VdN startar ganska likt  Shalimar även den en skapelse av JG. VdN är dock mindre söt, är lättare på vaniljnoten och jag känner ingen tydlig ambraton. VdN är en av få orientaler som jag kan tänka mig att bära i varmt väder på sommaren, dock inte stekhett. Den är ganska lätt med en klart träig ton, och den är också klassificerad som en träig oriental. Om Shalimar är mer rå och djurisk, en boudoirdoft, så är VdN förfinad och sofistikerad. VdN kan lätt ta plats i vilket styrelserum som helst. Möjligen kan den även bäras av en man, med rätt hudtyp.
VdN inleds med citron, mandarin,apelsin, apelsinblomma och bergamott. I hjärtat finns gröna blad, galbanum, narciss och aldehyder. I basen finns vanilj,trä, mysk, viol, sandelträ, ekmossa och kryddor.
Ännu ett konstverk, en högkvalitativ doftblandning som sällan sätts samman i dagens genomkommersialiserade, ängsliga, parfymvärld!

Doftbeskrivningar

Det är lustigt hur samma parfyms komposition kan skilja sig i olika beskrivningar. Det finns till och med de som knappt har en ingrediens gemensam. Då är det bara till att lita på sin egen näsa. Man får heller inte ta ens överensstämmande beskrivningar för hela sanningen. De måste användas kritiskt och kompletteras med vad den egna näsan urskiljer för noter. 

Dagens doft - Infini

Är nu inne på andra dygnet med Infini från Caron. Doften skapades av husets grundare Ernest Daltroff 1912 och moderniserades 1970.
Infini gör mig "confused". Den är klassad som en aldehydisk blomparfym men det känns inte helt givet. Den påminner i starten en del om Etros Palais Jamais som är en trä/the doft. Någonstans mellan hjärt- och basnoter påminner den också om Lauders gröna Aliage. Infini tillhör en dofttyp som få bär idag och jag tror att den som är förtjust i dagens moderna parfymer kan ha svårt för Infini. Den har en viss gammalmodig touch men den luktar inte "tant". Precis som med alla Caroner så är Infini sin egen. Alla dofterna har en personlig karaktär, de apar inte efter en tidigare säljframgång utan man tänker nytt med varje doft.
Infini inleds maskulint och jag får associationer till lägereld i skogen vid ruggigt gråväder. Den börjar rökigt och träigt. Sedan följer ett hjärta med blommor som håller på att vissna. Det är en tung blomdoft som inte blommar ut utan det känns som blommorna är på väg att börja ruttna. Låter inget vidare men det luktar absolut inte illa. Lite senare börjar den lukta lite sött grönt, ett stänk av marsipan. Allt ligger på en träig botten och aldehyderna känns igenom hela doften men som sagt inte på ett "tantigt" sätt.
I toppen har Infini aldehyder, persika, coriander, neroli och bergamott. I basen ros, jasmin, ylang-ylang, viol, liljekonvalj och nejlika. Jag känner också lite hyacint. I basen sandelträ, civet, mysk, vetvier och tonkaböna.

Dofttrend

Såg någonstans att chypres är på gång igen. Men åt det mer moderna, fruktiga, bubbliga hållet som Miss Dior Cherie. Inget fel på den doften men när blir de tyngre blommiga chypreklassikerna à la mode? Som härliga Y som jag sitter och sniffar på just nu! 

Parfym är som musik

Parfym är som musik i många aspekter. I sin sammansättning där parfymen som helhet går i dur eller moll (lättare eller tyngre). Sedan alla noter och toner som ingredienserna utgör. Hur deras interaktion skapar sinnesstämningar.
Även när det gäller näsans utveckling  och dess mottaglighet för olika dofttyper utveckas på samma sätt som för musiken. Från den lättare Mozart (fräschhet och lätta blommor) till den komplicerade och stundtals enerverande Schönberg (udda krydd-, läder- och chyprekompositioner).

Dagens doft - Y

Behövde bara titta ut idag för att konstatera:Chypreväder! Grått, slaskigt och några plusgrader. Perfekta förhållanden för en chypre med andra ord. Redan i går kväll ska erkännas, hade jag fingrat lite på YSL:s första doft Y från 1964. I morse vacklade jag lite och funderade lite på att ta det givna alternativet till Y, Miss Dior. Men det var nog mest för sakens skull, det gick inte att motstå Y.
Y tillhör, liksom Miss Dior, gruppen gröna chypres. Y är mer råbarkad och sträv än Miss D, som är lite blommigare, pudrigare och lädrigare. Y har också mer fruktiga inslag. Båda bärs också av vissa avantgardistiska herrar då de har en viss maskulin touch.
Y inleds med gröna blad, persika, aldehyder, gardenia och kaprifol. I mellanregistret följer det klassiska chypre-mellannotsackordet jasmin, ros, ylang-ylang samt viol, tuberose och hyacint. I basen självklart ekmossa samt ambra, civet, sandelträ, patchouli, vetvier, benzoin och styraxkådor. Alltså en mångfald i doftkompositionen som få dofter lyckas uppnås i dag.
Y är en användbar doft som går både till casual och kontoret. Det är ingen liten mesig blomdoft utan den tar plats och kräver sin dam. Bra doft vid tex förhandlingar.

Dagens doft - Madness

Det blir en dag med Madness från Chopard. Jag gillar de bäriga toppnoterna och blyertspennatonen skarpt. Recenserad någon gång i november för den som vill veta mer.
Härlig doft som tyvärr hamnade lite i bakvattnet när den lanserades 2001. Annonskampanjen innhöll bilder av Twin towers, 9/11 kom, och då förstår ju alla vad som hände med annonskampanjen.
Att det är Christine Nagel som skapat Madness förstår man då den har många likheter med en annan "blyertspennadoft" kreerad av henne; Fendis Theorema.

Patchouli

Det är bara att erkänna: Jag är ett stort patchoulifan! Började längta efter Angel redan igår kväll, när Prada började tona ut. Argumentet inför mig själv att ha en likartad doft idag var att jag ska jämföra de båda när Prada fortfarande är färsk i minnet. Fast egentligen är anledningen att jag bara längtade efter Angel!
Vad är då skillnaden? Angel innehåller inga blommor som Prada, utan frukter, kola och choklad. Prada är lättare (om vi nu kan tala om lätt i den här genren) citrusen i toppen känns mer än i Angel och mimosan är tydlig. Båda har den härliga, jordiga, patchoulibasen. Alltså: Angel är en mer "matig" patchoulidoft och Prada en lite spritsigare, blommigare dito.
För vidare läsning: Angel finns recenserad någon gång i början av december vill jag minnas.

Dagens doft - Prada

Idag bär jag en riktig vinterfavorit, Prada, skapad just för detta modehus av Carlos Benaim och Max Gavary  2004. Har inte använt P så mycket för förra vintern hade ju alla den och då blir jag lite restrektiv.Fjantigt av mig, man ska inte låta sig hindras att bära en fin doft bara för att många gör det för stunden. Den stora massan rusar ändå snabbt vidare på nästa trenddoft så fort flaskan börjar ta slut.  Prada är fullt klart en av de bästa dofterna på senare år, den kommer att bli en klassiker.
Prada är egentligen det här decenniets variant av gamla kära Angel. Båda är fulladdade med den jordiga, lortiga patchoullin som jag gillar skarpt. Prada har från första stund givit mig den inre bilden av en maffig, stor päls i silverräv.
I Pradas toppnoter finns bergamott, apelsinkärnor, mimosa och mandarin. Fräscheten i toppen till trots, jag känner patchoullin direkt. I hjärtat: Ros, patchoulli och nypon. I basen tonkaböna, benzoinkåda, vanilj, sandelträ och labdanumkåda.
En toppendoft kort och gott!

Dagens doft - Nilang

I morse kände jag egentligen för L´Eau d´Issey som jag hade på nittiotalet när den kom ut. Underligt att jag inte skaffat den igen, det är en fin doft. Istället blev det en ganska underlig doft, Laliques hybrid Nilang från 1995. Det känns som om parfymören Gérard Anthony, tagit i allt han kan för att göra något originellt. Doften är en aquatisk blom-oriental, en undergrupp som inte är särskilt vanlig. Mest känd i kategorin är Cacharels Eden.

Trots anstängningarna är Nilang en ganska typisk, väldigt fruktig, gourmandig, blomoriental från nittiotalet. Dock finns, till skillnad från den stora mängden blomorientaler, ett vattnigt, fräschare inslag som jag tycker luktar melon. Min näsa känner rätt lite blommor och desto mer frukt i den söta doften. I toppnoterna finns mycket riktigt frukter och bär som svarta vinbär, melon, persika och rosenträ. I mellanregistret fresia, narciss, jasmin och ros. I basen vanilj, sandelträ, mysk och benzoinkåda.
Nilang kan beskrivas som en slags mix mellan L´Eau d´Issey och gourmanddoften Wish. Den är lite småtrevlig så här i gråvädret även om det inte är någon stor parfymkonst (nu blev jag sugen på Mitsouko när jag ser ordet parfymkonst) . Nilang sitter bra och släpper inte greppet under dagen.

Försöker bli vän med Bandit

Gör ett nytt försök att få Piguets kultdoft Bandit att passa. Läderchypren Bandit är skapad av Germaine Cellier 1944. GC är en av de tidiga, kvinnliga, stora näsorna. GC har skapat flera stora dofter, bla den underbara Fracas, också för Piguet, Vent Vert  och Jolie Madame för Balmain. Liksom inom de flesta andra genrer så dominerar även männen näsornas värld, även om kvinnoinslaget ökat också här på senare år.
Även om jag tycker att Bandit passar något bättre idag än när jag bar den tidigare, så smälter den inte in på rätt sätt. Den luktar som ögonskugga på mig, någon slags pudrig doft. Under pudret skymtar lädret men de ingår aldrig i en fulländad harmoni. Men på rätt person är jag säker på att den är superb!
För ytterligare info om Bandit läs mitt inlägg från den 12/11 2006 under rubriken Dagens doft.

Äpplen

Anående Lolita Lempicka. Moden upprepar sig som bekant ofta en gång per decenium. Ett exempel bland dofter är de med med äppletoner och/eller äppleflaskor som är populära nu, DKNY be deliciouse, DK delicious red och Nina. För ca tio år sedan var det samma sak, tex All about Eve, Lolita L och Burberry. En annan nygammal trend är violetta, röda och blå flaskor, populära idag och i början/mitten av nittiotalet.

Dagens doft - Lolita Lempicka

Lolita Lempickas signaturdoft med samma namn, är en söt trä-oriental i samma genre som Wish och Angel. LL är lite lättare och fräschare, om man nu kan tala om fräsch i de här sammanhangen. LL är skapad av Annick Menardo 1997. AM har bla också blandat till Hypnotic Poison. Det finns mycket riktigt också en del likheter i stilen med HP. Det är en sk gourmanddoft som var vanligt på nittiotalet.
LL har en mycket vacker flaska i form av ett purpurfärgat äpple. Detta trots att det inte är en äppledoft. Doften är en anis och violdoft med liköriga toner. I toppnoterna finns murgröna och anis. I mellanregistret viol, iris och amarena. I basen tonkaböna, vetvier, mysk, pralin och vanilj. Själv känner jag lite spår av patchoulli så det är troligt att det ingår också.
LL får mig att tänka på violer och lakrits så man har lyckats med kompositionen. Om man nu ska klassificera parfymer i dag och kväll, så är LL en doft för dagen och Angel en doft för kvällen.

Dagens doft - Parfum Sacré

Inte ännu, drygt åtta timmar efter appliceringen, kan jag låta bli att hela tiden sniffa i armvecket. Carons Parfum Sacré ( Jean-Pierre Bethouart) spelar i en egen division. Det krävs dock en hyfsat sofistikerad näsa för att uppskatta doften. Den första timmen framkallar den nästan kvälvningar.
PS är en kryddigt blommig oriental med rosen som ett genomgående tema vid sidan av kryddigheten. PS ger bilden av de tre vise männen med sina gåvor, bla rökelse och myrra. Kryddigheten är just som pudrig rökelse och söt myrra. Rosen luktar på något sätt kanderad och instängd, det är en tung, lite dekadant ros. PS känns som om den alltid funnits och det är svårt att tro att den skapades för mindre än tjugo år sedan.
PS inleds med citron, peppar, cardemumma, koriander och muskot. I hjärtat ros, violrot och violblad, rosenträ, apelsinblomma, nejlika och jasmin. I basen myrra, civet, cederträ och mysk.
PS sitter bra under dagen. Den bör inte bäras när det är varmt på sommaren, då blir den garanterat för mycket. PS kräver mycket av sin bärare, liksom många parfymer från Caron. PS är inte bara en doft, den är en egen upplevelse! 

Dagens doft - Sandalo

Idag kände jag för en renodlad, enkel men raffinerad doft. Kallt ute, så den ska vara varm. Det blev trä-orientalen Sandalo från Etro. Som de flesta av Etros dofter är Sandalo unisex. Etro påminner om den tidigare recenserade Mahogany men är varmare och mjukare. S är enligt min mining mer feminin än M, troligen pga att den dominanta noten i M är det fränare och starkare cederträet medan S domineras av det sötare, mjukare sandelträet.
S är en sann trädoft som lyfter fram det lite söta Mysore sandelträet.  Det finns givetvis andra ingredienser i doften men de stöder bara och puffar fram trätonen. I toppnoterna citron, apelsinkärnor och lite ros. I hjärtat trä, främst sandelträ men även ceder och lite patchoulli som stöd. Basen som bär upp och värmer doften, består av mysk och ambra. Sandalo är en Edc men kan nästan likställas med en Edt i styrka. Hållbarheten under dagen är, liksom för Mahogany, så där.
Sandalo ger mig en inre bild av ett orientaliskt träskrin fyllt med ingredienser till rökelse.

Föll på långa örhängen

På tal om vad som är stilmässigt korrekt eller inte. Jag vet att följande händelse låter som om det var på stenåldern, men den utspelades i mitt yrkesliv för drygt tio år sedan.
Det var mitt under brinnande finanskris och arbetsgivaren hade tusentals ansökningar till ett antal tjänster för nyutexaminerade. De lyckliga som valts ut för intevju gick igenom ett antal intervjuer med anställda på olika hierarkiska nivåer. En tjej hade klarat sig igenom med mycket positiva omdömen och skulle nu intervjuas av en chef på den allra högsta nivån. Men där blev det nobben. Några av de tidigare intervjuarna blev väldigt förvånade för de tyckte att kandidaten verkligen var bra och undrade varför.
Svaret var att det inte var några brister i den formella kompetensen utan att det hela faktiskt var en stilfråga. Vederbörande hade hängande örhängen och denne chef (medelålders man, själv alltid korrekt klädd) ansåg att detta inte var korrekt . Hans inställning var att örhängen burna under arbetstid ska sitta "dicht an" i öronsnibben.
Jag tycker att ovanstående inställning är väl extrem. Örhängen som hänger en bit ned och som är hyfsat diskreta, kan man tillåta även under kontorstid. Sedan tycker jag inte att de ska vara så långa att de nästan nuddar axlarna eller volymiösa som ett par elefantöron.

Dofternas magi

Tänk vad det är magiskt med dofter. För så där två veckor sedan kände jag att jag hade tröttnat på vita blomdofter och att jag inte skulle använda sådana på väldigt länge. Vad hände igår? Jo, jag var bara tvungen att ha en vit, varm blomdoft. På något sätt trollar de sig tillbaka, de kära gamla dofterna....

Dagens doft - La Perla

I går trodde jag att jag skulle fortsätta på temat rena, varma blomdofter idag men vad händer. Plötsligt blev jag sugen på en kategori som jag inte kunde tänka mig igår, nämligen chypre. Valet föll på ännu en firmas signaturdoft nämligen La Perla från 1987. Doften är skapad av Pierre Wargnye, som främst gjort herrdofter, bla nu senast YSL:s nya L´Homme.
La Perla är en träigt, blommig, chypre. Blommigheten är något tämjd (kanske PW:s vana att göra herrdofter?). Den känns på något sätt lite mintigt kall när man bär den, dvs inte blommigt varm som tex Lalique i går.  Den är mycket hållbar under dagen och måste appliceras sparsamt. Kyligheten och mintigheten (utan att lukta mint) påminner om känslan jag får av Magie Noire.
I toppnoterna finns bergamott, citron, coriander och kardemumma. I mellanregistret finns honung, viol, ylang-ylang och ros. I basen ekmossa, vetvier, sandelträ, patchoulli och benzoinkåda.
Det var länge sedan jag använde La Perla och hade glömt bort hur fin den är. Det är en doft att använda i situationer där det krävs att man tar plats tex vid förhandlingar.

Saknad doft - Pursence

Idag när jag är inne på varma, fylliga, vita blomdofter kommer jag att tänka på en doft som jag hade i mitten av nittiotalet: Pursence från den tyska modefirman Mondi. Parfymen hade ett inslag av hyacint och gröna blad, var varm och räckte hela dagen. Doften är försvunnen från jordens yta även om företaget finns kvar. Kläderna fanns på den tiden även i Sverige (NK) och jag minns att jag hade en verkligt användbar mörkgrön uddakavaj. Den fungerade utmärkt till svart pennkjol.

Dagens doft - Lalique

I morse kände jag plötsligt för att ha en doft igen (på bättringsvägen?), men med vissa restriktioner. Den doft jag kände för var också den som valdes: Glas- och parfymflasktillverkaren Laliques signaturdoft med samma namn. Den första versionen kom 1992 och skapades av den allt annat än okända näsan Sophia Grojsman (tex Eternity, Trésor, Yvresse, Paris,Calyx, Bvlgari Femme). Jag recenserar den omarbetade versionen från 2001.
Lalique är en mjuk, varm, vit blomdoft. Jag kan tänka mig att den i sin ursprungliga version luktade åttiotalsaktigt dvs liknande tex Poison. 2001 års version är lättare än en åttiotalsdoft, känns mer transparant. Lalique känns rätt att ha när som helst, med undantag av den varmaste sommarperioden. Den passar också i många sammanhang både på kontoret men den ger också en asociation till bjudning. Den passar ypperligt på en mottagning på dagen, typ buffé. Den är tydlig men inte påträngande och elegant. Hållbarheten över dagen är mycket bra.
I toppnoterna på Lalique händer något ovanligt: Man börjar helt enkelt med de vita blommorna som ros, jasmin och den lite pudriga irisen. Dessa dröjer kvar och blandar sig med de både fruktiga och gröna hjärtnoterna där det finns päron, svartvinbärsblad och svartvinbär. Svarta vinbärsblad brukar normalt sett annars ligga i toppregistret. Basen är främst vanilj och mysk men det finns också lite varmt, sött sandelträ som tonar ut det hela.
Sammanfatttningsvis en riktig pärla, en mycket användbar doft.

Dagens doft - Eau d'Hadrien

Mitt ynkliga flunsatillstånd fortsätter och jag känner egentligen inte dragning till någon doft. Tvingade dock på mig en som brukar fungera och som faktiskt kändes lite uppfräschande, nämligen Annick Goutals klassiska Eau d'Hadrien från 1981. EdH är egentligen en unisexdoft men för mig känns den mer som en dam cologne, de typiskt manliga citruscolognerna är på något sätt lite bittrare. Men allt är en smaksak och som jag tidigare pläderat: Man ska inte bry sig om hur tillverkaren kategoriserat en doft om man tycker om den och den passar bra.
EdH är en rund, varm, citrusdoft som tyvärr inte sitter så bra under dagen. Men så är det också en cologneliknande Edt. I toppnoterna sicillianska citroner, i mellanregistret även grapefrukt och cypress och i basen tränoter men även citrusnoten följer med här.
Sammanfattningsvis en fin sommardoft som det är synd att den inte har bättre hållbarhet under dagen. Fungerar även vintertid när man behöver något fräschare.

Flunsa

I går eftermiddag slog flunsan till. Förstod att det inte stod rätt till redan på morgonkulan. Jag kände rysningar av den kvardröjande efterdoften till mannens Terre, en doft som jag normalt sett gillar skarpt. Tvingade dock på mig en lätt tedoft. Sedan var jag ute och kylde ned mig och så var det klippt.
Får se om jag klarar att ha en doft i morgon, just nu känns det inte så.

Dagens doft - Magie Noire

Lancomes Magie Noire från 1978 är konstigt nog den enda doft jag har från det parfymhuset. För över ett decenium sedan hade jag Trésor. På något sätt tilldrar sig inte L:s dofter min uppmärksamhet tillräckligt. Säkert helt oförtjänt för iallafall Magie Noire är en riktig höjdare. Minns att en kollega för länge sedan bar upp den på ett ypperligt sätt och faktum är att den passar väldigt bra på mig också.
MN är en kryddig, grön, trä-oriental, med den egenheten att den känns kall trots att den tillhör orientfamiljen. Det är en slags mintighet som skapar kylan. MN har en mycket bra hållbarhet över dagen, trots att det i mitt fall är fråga om Edt versionen.  MN framkallar bilder av svart sammet och boudoirer. Det är en doft som passar om man vill svepa in sig i an aura av mysticism. Kombineras utmärkt med svarta kläder. MN påminner mig om Rochas fina Mystère från samma år men MN är mer kraftfull. Det finns en del män som bär MN och jag kan tänka mig att den kan passa mycket bra på rätt bärare.
MN inleds med galbanum, hyacint, hallon och svarta vinbär. I hjärtat ylang-ylang, ros, viol, tuberose, honung, narciss, jasmin och liljekonvalj. I basen kryddor, ceder- och sandelträ, vetvier, patchoulli, mossa, mysk, civet och castoreum.
En noga avvägd komposition där många klassiska ingredienser kombinerats på ett sätt som fortfarande känns modernt. Inget hafsverk som många av dagens main-stream dofter!