Deco London - Quick reviews 1(2)

Deco London is a fragrancehouse which debuted with six fragrances in 2015, three for women and three for men. Deco London pays homage to the golden age of perfumery and elegant, flamboyant 1920s London. Here som thoughts about the feamle trio:

Constance: A sweet, balsamic, musky oriental with some flowery notes. Reminds me of candy; caramel toffee to be precise. In style it has similarities with Prada Candy but more dense, sweet and less distinctive than Candy. Prada Candy has the typical chilly, almost of refreshing Prada base (similar to the basenotes of Infusion d'Iris)which brightens that fragrance, Constanse is solid in texture and is more average in its sweet oriental style than the Prada. Anyway a good oriental, balancing to the gourmand territory.

Picture: Deco London Millicent
Photo: PR Deco London

Loretta: This Loeretta is far away from the dark, plummy tuberose of Andy Tauer. The Deco Loretta is bright, chocolate-boozy, like white, icy, booze in a wide cocktail glass. There is also a flowery element which I percieve as lily of the valley, both the flower and the greenery even if the notelist mentions orangeflower, osamnathus, rose and jasmine. To me Loretta smells like a lighter, brighter and more flowery version of the chocolate-boozy, icy Notorious from Ralph Lauren. Notorious is bold, dark and dense in texture compared to Loretta. If compared, Loretta is the spring and summerversion, whereas Notorious goes for autumn and winter.

Millicent: A superb white floral which is not surprising as Millicent smells almost identical to a real favorite orangeblossom of me, Elie Saab Le Parfum (Edp) at least in the top and basenotes. In the middle, Millicent is at tad more of a general "white floral bouquet" even if the orangeblossom dominates in this stage too. Millicent is less sweet/thick and more spritzy/mineral-like (like  Sauvignon blanc vs Chardonnay if related to the world of wine) than Elie Saab Le Parfum in its Edp version (havn't tested the Edt). In the basenotes of Millicent there is also a light pleasent dry a bit chalky note which smells like a sunwarmed, round, smooth stone a hot summerday. My favorite from the womens trio, very pleasant to wear.

Deco London is avaible by Fragrance & Art

Balmain - Ambre Gris

Picture: Balmain Ambre Gris in it's fancy, heavy bottle

Photo: Balmain all right reserved (c)

After wearing Ambre Gris by Pierre Balmain three days running, I still can't figure out among which fragrances to place this interesting creation of Guillaume Flavigny. Even if somehow familiar Ambre Gris is it's own comforting creature and I enjoy it as such.

Ambre Gris starts very sweet, almost to sweet for my liking but in the same time it's a somehow delicious sweet-spicy smell and I can't stop sniffing my wrists. In the earlier stages Ambre Gris is gourmand-oriental in style. When Ambre Gris has dried down for a few hours it becomes drier and shows off a soft, slight flowery side. The imortelle is the flower that is most detectable and I can't say that I detect the tubereuse as a separate note but I think it's so well blended with the immortelle that these two together creates a subdued immortellenote, the imortelle in the "immortellestandard" Sables is relatively loud and sypury, here it's smoother and almost putty in texture. In this stage Ambre Gris reminds me a bit of Histoires d'Parfums Tubereuse 3 Animale but Ambre Gris is smoother, sweeter and subdued compared to T3. The tubereuse is not the loud, fleshy one, it's the putty, subdued style which is also present in Mona di Orios Les Nombres d'Or Tubereuse. When Ambre Gris reaches the basenotes it mediates an almost salty quality that evokes the picture of real ambergris, the drived ashore dried whalevomit that was (and sometimes is) a precious perfumeingredient. The basenotes is pleasant almost slight smoky-woody-musky in character.

Ambre Gris is the ultimate comfortscent for autumn and winter. Even if gourmand, spicy, woody, oriental with distinct, concentrated notes, it's soft and subdued. Ambre Gris has to be applied sparingly because the sweetness may otherwise be overhelming. For each wearing, the more I appreciate Ambre Gris and I think it's well worth tryning when passing NK or Åhlens City (in Sweden). The beautiful  heavy bottle is with the funny golfball or discoball of the top is well worth watching.

Besides the fragrances mentioned above I think admirer of Belle en Rykiel by Sonia Rykiel (louder and more vanillic + incense -lavendel) and Prada Candy (more powdery resins) will appreciate Ambre Gris.

Rating: 4 (but may increase as it seems to be a growing liking)

Notes: Myrrh, cinnamon, pink pepper, immortal flower, benzoin, tuberose, benzoin, ambergris, musk, amber, guaiac wood

Niche - det nya mainstream, mainstream - det nya niche?

Det senaste ett - två åren har antalet så kallade nichehus formligen exploderat. Nya linjer skådar dagens ljus nästan varje vecka. Det verkar helt enkelt som om var och varannan parfymintresserad ska förverkliga sig själv (någon slags kollektiv kris?) och starta eget hus med minst en parfymlinje. Vissa blandar själva medan andra fantiserar ihop en skiss till en parfym som sedan skickas till någon  av de stora dofttillverkarna som exempelvis Givaudan, IFF eller Firmenich. En mer eller mindre eller inte alls berömd näsa fixar sedan recepet, allt förstås beroende på vad den förhoppningsfulle kan casha upp. Men för den som gör en sådan här för privatekonomin djärv satsning så är det förstås rimligt att man vill ha en produkt som inte bara är säljbar till den diminuitiva gruppen parfymnördar utan doften måste ha potential att nå en något bredare publik. Så mer och mer av det som förpackas och prissätts som niche är egentligen något som lika gärna hade kunnat ges ut som så kallad mainstream eller mer korrekt designerdoft. Och då är resultatet inte ens som det bättre inom designersortimentet exempelvis hus som Chanel, Hermès och Estee Lauder överglänser med ljusår. Men så har de förstås lite andra resurser att sätta in en den förhoppningsfulla wanna- bee niche-entreprenären. I rättvisans namn bör nämnas att det inte bara är de nykomlingarna som mainstreamifiseras utan även etablerade nichehus blir mer och mer "breda" i sin ansats och inser att man kan sälja bara genom att paketera som niche. Exempel på detta: Vissa av Serge Lutens dofter de senaste fem åren, vissa av Frederic Malles, de flesta av Juliette Has A Guns dofter och 99,5 % av Byredos. Det bör slutligen tilläggas att mångfalden är mycket positiv. Om fem år har nya, stabila hus vaskats fram medan en hel radda andra har sopats bort från marknaden.

Om nu (i mitt tycke) urvattning av niche pågår i stor skala, hur är då tillståndet inom det bland parfymsnobbar så förhatliga mainstream/designerdoftssortimentet? Jo, här tycker jag att det skett en märkbar uppryckning under 2011, releaser som L'Esprit d'Oscar, Chanel No 19 Poudre, Burberry Body, Shalimar Initial, Prada Candy och de av mig osniffade men av andra (pålitliga) parfymtyckare väl mottagna L'Essence Balenciaga, Violet Blonde, Bottega Veneta samt Diane von Furstenberg bådar  mycket gott för framtiden. Det kan ju faktiskt vara så att delar av denna miljö insett att man inte kan gå hur långt i likriktningen som helst utan att en del av kundkretsen försvinner.

Men vill man i dagsläget ha originella dofter eller i alla fall dofter som skiljer sig från mängden så ska man fullt klart söka sig till åttio- och tidiga nittotalsdofter eller tidigare decennier samt tidiga tvåtusentalsdofter, både i niche- och designerdoftssortimentet. Särskilt bland designerdofter kan man göra riktiga fynd dvs dofta niche (eller som niche enligt gängse uppfattning ska dofta dvs ovanligt och konstnärligt) till en avsevärt lägre penning än vid köp av nichedoft. Det gäller bara att läsa på om vad som stått sig, reformuleringar till trots. Hoppas att kunna återkomma till detta tema i senare inlägg. En del dofter står sig bra även reformulerade, det vill säga de som trots detta lyckas bibehålla den ursprungliga doftens karaktär och balans. Dessutom sker reformuleringarna i sådan takt idag att vissa dofter som är fem, sex år gamla redan är att likna vid vintageversionen. Särskilt gäller det Dior som enligt uppgift från många håll i parfymbloggosfären håller på att reformulera om stora delar av sin linje. Så en flaska HP (Hypnotic Poison) från tidigt tvåtusental eller en fem år gammal Addict har plötsligt, indirekt, blivit något som i andemeningen kan likställas med niche.

Prada – Candy

Bild: A photograph of Butter Tablet. Foto:Serafim Whipp,

(cc) Wikimedia commons

Med Pradas Candy var det många som förväntade sig att Pradas eminenta husnäsa Daniela Andrier skulle ha skapat en ny inriktning för husets dofter. När det gäller den kitschiga kartongen och flaskan stämmer det, de är inte traditionellt ”Prada-kompatibla”. När det gäller själva doften, stämmer det (som tur är) inte. Även om Candy är något sötare än tidigare releaser så känns den typiska Pradabasen med husnoten ljust träig iris igen från första spritsen tills det att basen torkat ut.

Precis i starten finns det en tydlig och snabbt förbiflygande not av Infusion d’Iris, något som skapar igenkänning och trygghet för bäraren. I toppen, som brygga till mellanregistret, finns en träig not som påminner om doften av en torr vedklabbe som man precis fjuttat på. Sedan inträder en fas som är klassisk men tolkad på ett modernt, skalat, lite lätt syntetiskt, sätt: En pudrig, kittig och lätt kådighet, Candy sägs i storytellingen bestå av höga doser benzoin, som ger en slags läppstiftkänsla. Detta övergår sedan i det diskret karamelliga som ändå givit doften sitt namn.  Det karamelliga är lagom sött och påminner om de hårda, ljust kolafärgade, pudrade, karameller som säljs(såldes?) i en grå, rund plåtburk, minns inte vad de heter. Toffèe någonting? Doften stannar sedan i karamellfasen under resten av dagen även om ibland noterna av hett, torrt trä och stänk av Infusion d’Iris snabbt kan anas.

Candy ger trots sina ingredienser, ett traditionellt Prada-kyligt intryck och är alltså i mitt tycke inget nyskapande för linjen. Det är, trots kyligheten, fråga om en riktig komfortdoft som inte kräver så mycket av bäraren. Projektionen är strax under medel och hållbarheten under dagen är ganska bra. Hållbarheten räcker inte riktigt ända fram det vill säga att den doftar ofragmenterat efter en hel dags bärande, men nästan. Likheter ser jag främst med Pradas övriga Daniela Andrier dofter, Candy ger mig en liknande känsla som L’Eau Ambrèe.

Betyg: 4

Noter: Karamell, benzoin, mysk