Oriza L.Legrand - Héliotrope Blanc

Picture: Héliotrope Blanc
Photo: PR Oriza L.Legrand

Héliotrope Blanc is a recreation of a 1886 Oriza L.Legrand release on the sweet. powdery heliotrope-theme. Responsible for the recreation is as always, Oriza co-owner Hugo Lambert.

Héliotrope Blanc starts powdery mixed with the orangeblossom/violet. The powder is of the dry gunpowder type which is clearly present in fragrances such as Lorenzo Villoresi Teint de Neige and Mona di Orio Les Nombres d'Or Ambre, especially in the topnotes. After a while a bit strange, not at all unpleseant, vegetal note appears as some mouldering leaves where thrown into the brew. The vegetal note soon steps in the background and the powdery flowers continues featuring the sweet, but not sugary sweet, warm heliotrope. Tonkabean is also prominent in some stages. From the middlenotes to the late drydown in the basenotes where Héliotrope Blanc is secured with the typical Oriza ricepowdernote. Héliotrope Blanc makes an overall linear impression, no particular twists and changes, but cosy and nice to wear. When it comes to other Orizas, Héliotrope Blanc in style most reminds me of the more intricate Jardins D'Armide. Another fragrance with similarites to Héliotrope Blanc is Parfums de Nicolaï Kiss me tender, which is sweeter, cookielike and smells as it is edible.

Héliotrope Blanc has close sillage and god overday longevity. Suitable for most seasons and occasions but would not be recommended for the warmest months. A good, easy to wear, Oriza styled fragrance but not as intricate as especially the earliest  re-releases from the house.

Rating: 4 (2015)  /5 (2016)

Reassessment February 2016: Wearing Heliotrope Blanc is like relaxing in a cloud of fluffyness, HB is incredibly cozy and smells just fab. An uncomplicated fragrance which creates a cherful mood. Perfect for grey days and Mondays.

Notes: Orangeblossom, violetleaf, almond, heliotrope, iris, mimosa, musk, risepowder, benzoin, tonkabeans

Lorenzo Villoresi - Teint de Neige

Foto: Herr Parfumista (c)

Update May 2013: Today more than two years later I just love the soapy, white gunpowdery, rosy smell. Ratiing reconsidered see below.

Så en provning ur de "oprovade provernas" ask. Den italienska parfymören Lorenzo Villoresis "snönyans" doft har beskrivits av otaliga recencenter tidigare och här kommer då ännu ett tyckande.

Teint de Neige är en pudrig och på många också en tvålig parfym. På mig stannar det vid pudrighet och en doft som påminner om herr Parfumistas australiensiska sadelsmörjningsolja. Precis i de inledande toppnoterna doftar TdN något som liknar precis avfyrat krut i en knallpulverpistol. En lite mörkare not av det "gunpowdriga" finns närvarande doften igenom. En annan not som slår igenom på mig är den lite mandellika heliotrophen, här en fint avvägd pudrig tonkaböna. Blommigheten är lätt, typ ett potpurri av torkade rosenblad som tack och lov hålls tillbaks till en lagom nivå. TdN ger bilden av skuggor på tung, lite töig, snö vid solnedgången en vinterdag. Men den associationen kommer säkert bara för att jag vet att doften har ett snötema.

TdN är en helt ok och bra doft men inget som sticker ut ordentligt. I en liknande genre (i varje fall när det gäller intrycket) men mycket mer distinkt och dessutom härligt pudrigt tvålig finns Pierre Balmains Ivorie som jag personligen föredrar framför TdN. Vill jag ha en mysig, okomplicerad och varm doft en kall vinterdag så tar istället till Etros Heliotrophe.  TdN är helt enkelt lite för snäll och flat i sin karaktär för att intressera mig tillräckligt en hel dag.

Betyg: 3+

Rating May 2013: 5

Ytterligare reflektioner: Troligen lyfter jag inte Lorenzo Villoresis dofter tillräckligt. Piper Nigrum luktade så härligt pepprigt precis när doften hade duttats på men föll sedan ihop platt. Detsamma hände när herr Parfumista testade resten av röret och också när han testade LV:s Vetiver.

Grossmith - Shem-el-Nessim

Kronprinsessan Margareta av Sverige  (Princess Margaret of Connaught)

Foto från Bernadottebiblioteket

Grossmith är ett av de äldsta brittiska parfymhus som startade 1835 men som lades ned någon gång under mitten av nittonhundratalet. Nu är huset åter i grundarfamiljens ägo och 2009 återutgav man tre av sina dofter: Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim. Det som gjort mig så nyfiken att testa Grossmiths dofter är att jag genom dem kan få en känsla för hur parfymerna doftade före första världskriget. Det får jag i och för sig när jag sniffar tidiga Guerlain, för trots att de reformulerats många gånger så finns ändå tidsandan kvar i till exempel L'Heure Bleue.

Just L'Heure Bleue är den perfekta entrèn till reviewen av Shem-el-Nessim som betyder ungefär "doft i brisen". Shem-el-Nessim är den yngsta av de tre återutgivna dofterna, den kom 1906 och är inspirerad av Egypten, av en vattenfestival på Nilen. Jag tycker att fotot av kungens farmor kronprinsessan Margareta (född brittisk prinsessa) passar utmärkt eftersom hon träffade den dåvarande arvprinsen och långt senare kungen Gustaf VI Adolf under en arkeologisk expedition i Egypten några år tidigare.

Shem-el-Nessim är en varm, pudrig och fint balanserad floriental. De på mig dominerande noterna är den klassiska bergamotten i starten, bergamott är en av de noter som ger den där riktigt klassiska lite "tantiga" tonen i en parfym. Några andra kommer sedan: Iris kombinerad med heliotrophe som dominerar med en väl avvägd vanilj i basen. Ingredienserna är av hög kvalitet, inget skarpt och kantigt utan pudriga och avrundade som flyter i varandra. Irisen är själva blomman, inte roten, och en av de bästa iris-blomme noter jag doftat, skymtar fram då och då ett tag i mellanregistret. Jag riktigt känner blomman och lite av de gröna bladen. Heliotrophen är mjuk och pudrig i sin karaktär och de båda noterna interagerar på ett sätt som de kanske ursprungligen gjorde i L'Heure Bleue men som förstörts av alla förbilligande reformuleringar. Kort sagt Shem-el-Nessim doftar ungefär som jag inbillar mig att L'HB gjorde.

Eftersom Shem-el-Nessim kom ut hela sex år innan L'HB antar jag att den här typen av floriental var ganska vanlig på den tiden och att L'HB när den kom alltså inte var särskilt originell. Det är bara det att L'HB är den enda (?) av dofterna som överlevt och funnits på marknaden alla år sedan den kom ut, troligen för att den tillhör det stora och så berömda huset Guerlain.

Tyvärr så fungerar Shem-el-Nessim precis som i fallet L'Heure Bleue inte med min hudkemi så det är inte rättvist att betygsätta den efter hur den luktar på mig, dvs så kallad "tant-doft" men det färgar förstås betyget en hel del. När det gäller kvalitet och stämning är betyget fem, när det gäller hur den passar mig och originalitet så är det tre.

Sammanfattningsvis en högkvalitativ, elegant men inte så originell doft i det som herr Parfumista kallar "tant-genren". EDP:n. Sitter bra under dagen ända in på natten.

Betyg:: 3+