Visar inlägg med etikett Lux. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Lux. Visa alla inlägg

måndag 9 februari 2015

Mona di Orio - Lux (old and new version)

Picture: Still-life with Lemons, Oranges and Rose,
Painting 1633 by Francisco de Zurbáran (1598-1664)
Wikimedia commons
Mona di Orio is one of my most favorite perfumers as I love, like and wear (or Mr Parfumista) all her fragrances except Check, check mate wich I have not smell, I think it was a special edition for a fashion designer Jan Taminiau. Lux is one of the first fragrances released from Mona, and it was withdrawn from the market for some years, now re-apperaring in the Signature Collection. In the review I'll compare the juice from my old original Lux bottle with the current from a  sample which I kindly received from Parfums Mona di Orio


Picture: Lux (old version)
Photo: PR Mona di Orio (c)
The old Lux starts lemony, round and fullbodied whith some almost candided sweetness. It has a slight candided sweetness and in its texture its like dark yellow/grey silk velvet, soft and subdued. It's not the bright shining lemon, it's more of a pickled lemon or unsweet on the verge to bitter marmalade. The new Lux starts less lemony, with slight sparkling, light peppery and Woody green notes which brigthen up the lemon a bit compared to the old version. Maybe the difference comes from my perfume has matured over the years but I don't think so as I remember that special lemony, subdued, vevlvet feeling from before. Maybe regulations has changed the concentation of the ingredients, in the topnotes my old brew feels thicker and the newer more transparent. As Lux dries down, the initial special lemony accord remains and the two Lux versions get closer to each other, the slight difference is that I smell more prominent contrasting, almost animalic notes in the old one. They are also present in the new one but I percieve the vetiver stronger in the new version. The vetiver is also more present in the current version when it comes to the balsamic, musky base of Lux. There is more contrasts in the basenotes of the new one thanks to the more prominent vetiver, the old one is more musky with traces of something almost dirty and the impression is slight retro. The basenoteaccord in the new one has better tenacity and longevity than the old version, it's like they are improved a bit. To summerize: I like the topnotes best in the old version, the basenotes best in the new and the middle section is equal liking.


Picture: Lux (new version)
Photo: PR Mona di Orio (c)
Both versions are intriguing and beautiful, the differences I discribe is of minor impact, taken as a whole it doesn't matter which version to own. Lux is a typical Mona di Orio fragrance, it's elegant, mysterious, understated and lingering like a second skin for a day. It's a fragrance that never becomes boring, it intrigues the wearer during the whole dry down. A timless fragrance which in style somehow resembles a nighttime version of Dior Diorella.

Rating:5

Notes: Petitgrain, litchi, lemon, sandalwood, vetiver, cedar, labdanum, benzoin, amber, musk, vanilla

torsdag 1 augusti 2013

Robert Piguet - Bois Bleu

Picture: Bois Bleu in its stylish, classical
Robert Piguet bottle 
Bois Bleu is created by the (almost) in house perfumer Aurlien Guichard for Robert Piguet and is the latest addition (spring 2013) to the Nouvelle Collection from 2012. Bois Bleu is classified as an unisex woody aromatic fragrance.

Bois Bleu starts with a intriguing blend of citrus and bergamot. The accord is somehow muted, it's note the sparkling, sunny a bit bitter uplifting accord which has evaporated when the topnotes are gone, but a sort of massive, much deeper accord which in texture and apperance, even if not so close in the citric smell, reminds me of the start of Mona di Orios Lux (swe) but more masculine. My first impression is that, just as with the aromatic NoteS of the Nouvelle Collection, Bois Bleu leans to the masculine side on the unisexscale.
But as always with Piguet fragrances, many things are going on and suddenly Bois Bleu becomes less aromatic and more spicy as a delicious note of nutmeg appears and take the centerstage still with the muted citric notes accompanying. The nutmeg is balancing a dry, non-sweet violet which is almost woody in character, Threre is nothing of the sweet, candy like violet or the more green violet with violetleaves which are the most common interpretations. The citric,violet,nutmeg trio is underscored with a wellbalanced woody base of vetiver, sandalwood and cedar where I think the warm and slight sweet character of sandalwood comes very well to its right. Bois Noir is subtle and engage the wearer during the whole dry down. The overall impression remains, despite the warmer, spicier part in the middle, that Bois Bleu is a more masculine in character but women searching for an aromatic fragrance should not hesitate to try it.

Trying Bois Bleu on Mr Parfumista the fragrance appears in a different way. The separate notes are much more distinct and the whole fragrance is brighter and somehow fresher. There is something in the mix and in the general impression of Bois Bleu there that on Mr Parfumista smells like a 2010s styled, refined and dimmed version of the wonderful Zino Davidoff from the 80s but without the distinct patchouli of the latter.
   
Just as its companions in the Nouvelle Collection, Bois Bleu is a fragrance of its own even if there is something familiar in the overall aura and some traces in common with two other Nouvelles: The nutmeg from Casbah and the sandalwood from Bois Noir. Bois Bleu is more discrete than the powerful Bois Noir, the sillage is medium but the longevity is very good, traces are still there after 24 h.

Rating: 5 (on Mr Parfumista) 4 (on me)

Notes: Bergamot, citruses, nutmeg, violet, sandalwood, cedarwood, vetiver

lördag 3 september 2011

Mona di Orios Signature Collection

Det har väl inte gått någon älskare av originella, personliga, retroinspirerade och högkvalitativa dofter förbi att Mona di Orios Signature Collection (som var den enda serien fram tills förra året) nu läggs på hyllan. Mona ska fokusera på den förra året introducerade Les Nombres d'Or serien, en serie som på klassiskt, och uppenbarligen mer säljbart, nichemanér koncentrerar sig runt en not i taget. Även om jag gillar i princip allt av Mona så håller jag sammantaget siganturkollektionern högre än Les Nombres d'Or kollektionen, signaturkollektionen är totalt sett mer originell. För den sanna Mona-fantasten återstår inte annat än att snabbt som ögat snappa åt sig av sina favoriter bland de kvarvarande flaskorna i signatur kollektionen. Den hängivna "retrofilen" kommer annars bittert att få ångra sig, I promise. Tack och lov har jag löpande under åren köpt på mig prover eller flaskor av de flesta av Monas kreationer. Men en investering i en flaska Jabu tvingades jag ändå till under sommaren.

I Signature Collection ingår följande, var och en på sitt sätt, underbara dofter:

Carnation: Damigt, dammig, retro - doftar också elektriskt.
Nuit Noire: Dekadent, mörk, oriental.
Lux: Inlagd, marmeladig, citron.
Oiro: Lortig jasmin.
Amyitis: Gröna retro-aldehyder.
Jabu: Brödig apelsin med myrra.
Chamarré: Knastertorrt, träigt puder.

Bara det att det snabbt går att trycka ur sig en kort karaktäristik för respektive doft, visar på finessen i kollektionen. Jag har reviewat, eller relaterat till, någon eller några av dofterna och sucessivt kommer fler att beskrivas.

måndag 4 juli 2011

Mona di Orio - Les Nombres d'Or Vanille, Tubéreuse och Vétyver

Som framgått av tidigare inlägg blev inte mycket av planen med test och analys av Mona di Orios nya kreationer Les Nombres d'Or Vanille, Tubéreuse och Vétyver i midsommarhelgen. Nu har jag testat Tubéreuse och Vanille på mig själv och Vétyver på mig själv och vetiver-fantasten, herr Parfumista.

Några snabba intryck:

Vétyver är för att citera herr Parfumista: "Jag känner att det är en  fint komponerad doft med bra ingredienser men den är lite för feminin i tonen för mig". Jag håller med om detta och är inte förvånad då jag upplever Monas dofter som väldigt feminina, även de som är klassade som unisex. Vétyver påminner, buren av her Parfumista, en del om Andy Tauers unisex-vetiver Vetiver Dance som jag upplever som kraftigare och lite mer maskulin, i alla fall tillräckligt för att bäras reguljärt av herr Parfumista. På mig själv är Vétyver inte lika lik Vetiver Dance. Den börjar ljust, krispigt, gräsigt grönt, som långa, gröna kraftiga strån, sådana där nästan bladliknande som man kan vissla med om man blåser på ett särskilt sätt. Sedan inträdern en löddrigt, lädrig fas, som läder tvättat med en fin tvål.Det är den fas jag gillar bäst. Sedan blir Vétyver mer typiskt normalt vetiverdoftande men inte den tuffa, rå sorten som exempelvis Vero Kerns jordiga Onda. Totalt sett är Vétyver är en klar, ljust, friskt grön och samtidigt lite mjukt pudrig doft.

Tubéreuse är en annorlunda tolkning av en av mina favoriterblommor tuberosen. Den är inte en vit blomdoft med stor projektion som många av de klassiska på tuberose-temat då ofta ackompanjerade av jasmin, gardenia och/eller apelsinblommor. Det känns att Mona använt naturlig tuberose i doften, den är mörk, honungslik och hudnära som Annick Goutals Tubéreuse. Jag kan se humlor, bin och nektar framför mig. I doften finns en kittigt vaxig nyans, som konsistensen av bivax. Doften är mycket hudnära och verkar främst till för att njutas av bäraren själv. Fast framåt kvällen känns det som om jag inte riktigt känner doften, men det gör som tur är övriga i familjen, men då på nära håll. Tubéreuse är en "svår" doft som kräver flera testningar för att få ett rättvisande omdöme. Jag känner att det är en doft som vinner i längden även om jag just nu är lite konfunderad över Tubéreuse.

Vanille inleds glatt med några snabba, gula, soliga, friska, varmt citroniga noter. Alltså inte de mörkare citronnoter som finns i Lux. En lätt romblandad, rund vanilj visar sig också snabbt. Vaniljen är, som vaniljer av god sort, inte söt och godisliknande. Lite senare gör något lite lätt, mjukt träigt entré, ungefär som jag kan föreställa mig att pulveriserad kåda kan dofta. I stort påminner mig Vanille om en damig och förfinad variant med mycket mer täthet och substans än den mer transapranta Havana Vanille från L'Artisan. Doften ger en typisk retrokänsla, har hudnära projektion och en drömskt avslappnande effekt, som det sig bör med Monas kreationer. Vanille sitter bra en hel (varm) testdag, mycket bättre än Havana Vanille.

Sammanfattningsvis är Tubéreuse, Vanille och Vétyver en mycket fin och välgjord trio. Inget särskilt nytt och banbrytande men dofter som är avslappnande och som jag tror vinner i längden. Så utvärderingen fortsätter. Hittills uppskattar jag sammanvägt de tre första i Les Nombres d'Or serien Cuir, Ambre och Musc mer men dessa har jag förstås utvärderat under en längre period än de tre senaste. Rent allmänt tycker jag också att Mona di Orios huvudlinje innehåller fler originella och experimenterande dofter än Les Nombres d'Or serien (med undantag av Cuir).  Jag tror helt enkelt att Les Nombres d'Or-serien  är mer kommersiellt gångbar än huvudlinjen. Rating för Tubéreuse, Vanille och Vétyver är definitvt 4-5, men är ännu lite osäker om vilken/vilka som kommer att få högsta betyg.

Since many years I'm in love with Mona di Orios excellent, artistic, high quality fragrances. The new Les Nombres d'Or Tubéreuse, Vanille and Vétyver are no exception. Rating 4 - 5. I'm so sorry that her Signature Collection will be discontinued as I find that line a tad more interesting than the Les Nombres d'Or line. But I can understand the commercial reasons behind this decision. I think that most of the Les Nombres (except Cuir) is easier for a wider group of people to appreciate. (Further thoughts in August 2012)

onsdag 8 december 2010

Juldofter - Alla möjliga

Så ett uppsamlingsheat från olika doftfamiljer, en lista dofter som jag känner för inför jul:

Prada (Prada): Av någon anledning är jag just nu väldigt sugen på Pradas "clean-patchoulli" tunga doft. Dess värme och täthet passar utmärkt mörka vinterdagar. Elegant och modern. Tillhör i och för sig inte de rena orientalerna utan den träigt orientaliska familjen men den får ändå komma med här.

Infusion d'Oranger (Prada): Som motvikt till gråheten och mörkret är jag inne i en liten apelsinblommeperiod. Läsaren Anna fick in mig på spåret för ett par veckor sedan när hon nämnde att hon bar I d'O. Den passar bra även med sin typiska tvålighet - associationer till det traditionella julbadet.

Lux (Mona di Orio): Inte en citrusdoft nu också tänker den tålmodige läsaren. Men Lux är en mörk, marmeladig (engelsk marmelad) citrus som kommer bättre till sin rätt på vintern. Den har mycket kropp (för att använda vintermer) och är inte transparant och colognelik som den "normala" citrusdoften.

Stella (Stella McCarteny): Denna mörka, melankoliska, victorianska ros passar bra att slappna av med tillsammans med en brittisk kostymfilm under den lugna juldagen.
Cabochard (Grès): En klassisk läderchypre är väl inte precis särskilt mysig och julig. Men en julafton med grått och småregnigt väder för ganska många år sedan (i början av milleniet) bara kände jag att den passade.

No 19 (Chanel): Grönt är skönt som motvikt till alla Tusen och en natt inspirerade dofter som man gärna använder runt jul. No 19 har vid sidan om iris också en hyacintig och lökväxtaktig not som passar utmärkt till julen.

Ska bli intressant och se vad det i praktiken blir för dofter som drar den här julen. Vem vet det kanske blir en jul i citrusens tecken : ). Det är bland annat det som är så fascinerande med parfym, man vet aldrig vad som lockar vid ett visst tillfälle och i en viss situtation. Och ibland är det just något helt oförutsägbart.