Ramón Monegal - Mon Cuir

Picture: La Debacle by Theodore Robinson (1892)
Wikimedia commons

Mon Cuir is one of two leather inspired creations in the spanish perfumeline who bears the name of it's founder the very long experienced (over thirty years) perfurmer Ramón Monegal.

Mon Cuir starts with one of the most realistic leather accords that I have experienced in perfume. It's far away from the rough and tough, smoky leather of for example Mona di Orio Cuir but it's also a bit away from the smooth, elegant leather of a a pair of long evening gloves as the light leather in such different frags as the contemporary Hermès Kelly Caleché or the classic Chanel Cuir de Russie. Instead the leather of Mon Cuir is somewhere in between, the opening gives the impression of a well-kept two coloured ( brown and mossy green) weekendbag in leather. Just as the leathery accord mellows into the middlenotes with the traditional orangeblossom accord, a glimpse of an almost minty note appears for a short while. This intermidiates a streak of something chilly in a otherwise warm and comforting fragrance and it reminds me a bit of Parfum d'Empires Cuir Ottoman. This is an example of one of those unexpected moments which are typical for the perfumes of Ramón Monegal. In the rest of the middlestage the flowery-leather accord becomes almost creamy and at the same time cocoapowdery.

Mon Cuir dries down in a tonka been powdery,slight musky, resin base with a light flowery impression still lingering. In the this stage Mon Cuir reminds me of a smoother and gentler version of one of the floral oriental icons of the 80s, the ingenious Joop Femme.

My impression of Mon Cuir is that of a soft and a bit sweet "feminine leather" (for someone who cares about division in gender when it comes to perfume) unobtrusive and "officeproper". Mon Cuir lingering close to the skin but giving away some inscrutable whiffs now and then. Mon Cuir is great for the autumn and winter months but also for chilly summerevenings. And of course for a relaxing weekend at the countryside, with the luggage carried in that perfect leather, weekend bag.

Rating: 4

Notes: Leather, orange blossom, labdanum, musk, sandalwood, patchouli, nutmeg

Stora åttiotal

Länge har det varit rätt diskreta, transparenta och minimalistiska dofter, även om det på senare tid smugit sig in vissa moderniserade åttiotalsinfluenser i parfymeriet. Ibland känner jag för en stor åttiotalare som motvikt mot allt diskret. Till exempel:

Joop! Femme (1987): Träig oriental med tydlig ton av varmt sandelträ med apelsinblomma, ros och jasmin. Toppnoterna har lite karaktär av rengöringsmedel men det går snabbt över. Dessutom stämmer oftast tesen svåra toppnoter = bra fortsättning, smickrande toppnoter = medioker fortsättning. En riktig komfortdoft i kallt väder.

Fendi Original (1985): Varm och farlig läderchypre med stänk av mörk ros och något såpigt grönt samtidigt som den är väldigt oblommig. En riktig kultdoft som bör appliceras med försiktighet.

Jardins de Bagatelle (1983): Stor, vit blombukett där noter av tuberose fint smälter in i buketten. En doft som luktar olika beroende på årstid och som är intressant för att olika komponenter framträder olika tydligt olika gånger. Förra gången jag bar den kände jag en rotig ton (typ irisrot) som jag inte tänkt på tidigare. Dessutom kände jag att den inte är särskilt söt.

Längtar du efter stora dofter? I så fall vilka?