Etat Libre D'Orange - Vierges et Toreros

Picture: La muerte del maestro, oil painting, 1884

by José Villegas Cordero (1844-1921)

Vierges et Toreros is a spicy-woody fragrance, created for the avantgarde perfumehouse Etat Libre D'Orange by the two Antoines, Lie and Maisondieu in 2007.

As often with ELDO perfumes there is something strange and fascinating with the blend, ELDO creates fragrances that makes us reflect and recalling images. VeT starts with a weird spicy, slight plastic note, plastic in a soft, pleasent way.  Then a anorectic light smoky leather, with the plastic spices still there, sets in followed by a very subdued tubereuse. Also some patch are present but as the creation is well blended, there is hard to discern the notes from each other. The plastic-spicy impression reminds me somehow of Masque Luci et Ombre another unusual tubereuse fragrance. Even if not the similar scent, I think Mona di Orios Les Nombres d'Or Tubéreuse, which is more sophisticated, warmer and more feminine, is a similar concept with a subdued tuby togther with subtle spices. Also Histoires de Parfums Tubereuse 3 Animale has the tuned down tuby in common despite the immortelle dominated Animale is much stronger, louder and demanding than the quiet VeT.

Over all this is a quite comfortable, light spicy blend with some edges. Compared to the quite violent associated name, VeT is a quit and peaceful perfume. Suitable to wear year around, expect the warmest days in the summer, fitting both for work and casual.

Rating: 3

Notes: Bergamot, nutmeg, pepper, cardamom, ylang ylang, tuberose, leather, animal notes, costus, patchouli, vetiver

Thanks to Fragrantfanatic for the sample to try.

Midsummer (and some concerns about Caron)

Picture: Midsummerflower
Photo: Mr Parfumista (c)

So here we are, already the magic summersolstice with the shortest night of the year i.e not dark at all, just more or less light outside. But when it comes to the temprature one could suspect it's the wintersolstice we are celebrating. Yesterday was the coldest Midsummereve in decades and perfumewise I felt to put on some spicy-woody YSL Opium instead of something traditional midsummer flowery or green grassy. It all came to a compromise, I chose a flower but not at light pretty summerflowery one.

Instead I went for a classical, dramatic, elegant and restrained soliflore, Caron Tubéreuse which has intrigued me lately, inspired from the great review on Suzannes Perfume Journal as well as a post on The Scented Salamander and the fact that I suspect (don't know from any official source) that Tubereuse is discontinued. At least as a fragrance widly avaible in a bottle and not only as an urn/fountain-extrait. Can't find it on the Caron website which is also the case with for example Bellodgia (there is a new release called Più Bellodgia) and I suppose the old, cranation dominated one is replaced with a new interpretation of the fragrance as last years regulations hardly affected the substances which creates the smell of carantion.

Definitly Caron Tubereuse should have more attention. It's not the bombastic, flowery, tuberose as Robert Piguet Fracas, nor the green, crisp, leafy, sunny tuberose as Frederic Malle Carnal Flower. Caron Tubereuse starts with a honeyed nectarnote like in Annick Goutal Tubereuse but not rounded and warm in texture as the latter. Caron Tubereuse on the contrary is cold, slight bitter-green and strangly enough at first dry but later dark-green slight mossy, a bit moisty in texture. It's a dark and restraind fragrance and even if not smelling close, I think Caron Tubereuse expressing a similar mood as Mona di Orio Les Nombres d'Or Tubéreuse which is a lighter in texture tuberose compared to the Caron.

Balmain - Ambre Gris

Picture: Balmain Ambre Gris in it's fancy, heavy bottle

Photo: Balmain all right reserved (c)

After wearing Ambre Gris by Pierre Balmain three days running, I still can't figure out among which fragrances to place this interesting creation of Guillaume Flavigny. Even if somehow familiar Ambre Gris is it's own comforting creature and I enjoy it as such.

Ambre Gris starts very sweet, almost to sweet for my liking but in the same time it's a somehow delicious sweet-spicy smell and I can't stop sniffing my wrists. In the earlier stages Ambre Gris is gourmand-oriental in style. When Ambre Gris has dried down for a few hours it becomes drier and shows off a soft, slight flowery side. The imortelle is the flower that is most detectable and I can't say that I detect the tubereuse as a separate note but I think it's so well blended with the immortelle that these two together creates a subdued immortellenote, the imortelle in the "immortellestandard" Sables is relatively loud and sypury, here it's smoother and almost putty in texture. In this stage Ambre Gris reminds me a bit of Histoires d'Parfums Tubereuse 3 Animale but Ambre Gris is smoother, sweeter and subdued compared to T3. The tubereuse is not the loud, fleshy one, it's the putty, subdued style which is also present in Mona di Orios Les Nombres d'Or Tubereuse. When Ambre Gris reaches the basenotes it mediates an almost salty quality that evokes the picture of real ambergris, the drived ashore dried whalevomit that was (and sometimes is) a precious perfumeingredient. The basenotes is pleasant almost slight smoky-woody-musky in character.

Ambre Gris is the ultimate comfortscent for autumn and winter. Even if gourmand, spicy, woody, oriental with distinct, concentrated notes, it's soft and subdued. Ambre Gris has to be applied sparingly because the sweetness may otherwise be overhelming. For each wearing, the more I appreciate Ambre Gris and I think it's well worth tryning when passing NK or Åhlens City (in Sweden). The beautiful  heavy bottle is with the funny golfball or discoball of the top is well worth watching.

Besides the fragrances mentioned above I think admirer of Belle en Rykiel by Sonia Rykiel (louder and more vanillic + incense -lavendel) and Prada Candy (more powdery resins) will appreciate Ambre Gris.

Rating: 4 (but may increase as it seems to be a growing liking)

Notes: Myrrh, cinnamon, pink pepper, immortal flower, benzoin, tuberose, benzoin, ambergris, musk, amber, guaiac wood

The Perfume(s) of New Years Eve

Photo: Mr Parfumista (c)

For New Years Eve Mona di Orios Tubereuse won me over. My other alternatives was MdO:s Nuit Noire and Oud. Tubereuse is a gentle, lightly spicy, putty tuby, with someting that reminds me of a teanote on my skin. Nothing like the Fracas bombshell, which is one of my top favorite perfumes.

Mr Parfumista was wearing his Christmas gift and growing favorite MdO:s Cuir. Though, rough and smoky, a perfect scent a cold and frosty day, just as the last day of 2011.

Don't know what our guests for New Years Eve were wearing. One of them is very found of Penhaglions Artemisia but her bottle has run out since long.

An ambition for this blog 2012 is to increase the numbers of posts in english. But as I already have many pre-written in swedish, the english posts will increase gradually. And sometimes I just have not enough time to translate from swedish.

Now I looking forward to a great perfumeyear 2012!

Mona di Orio - Les Nombres d'Or Vanille, Tubéreuse och Vétyver

Som framgått av tidigare inlägg blev inte mycket av planen med test och analys av Mona di Orios nya kreationer Les Nombres d'Or Vanille, Tubéreuse och Vétyver i midsommarhelgen. Nu har jag testat Tubéreuse och Vanille på mig själv och Vétyver på mig själv och vetiver-fantasten, herr Parfumista.

Några snabba intryck:

Vétyver är för att citera herr Parfumista: "Jag känner att det är en  fint komponerad doft med bra ingredienser men den är lite för feminin i tonen för mig". Jag håller med om detta och är inte förvånad då jag upplever Monas dofter som väldigt feminina, även de som är klassade som unisex. Vétyver påminner, buren av her Parfumista, en del om Andy Tauers unisex-vetiver Vetiver Dance som jag upplever som kraftigare och lite mer maskulin, i alla fall tillräckligt för att bäras reguljärt av herr Parfumista. På mig själv är Vétyver inte lika lik Vetiver Dance. Den börjar ljust, krispigt, gräsigt grönt, som långa, gröna kraftiga strån, sådana där nästan bladliknande som man kan vissla med om man blåser på ett särskilt sätt. Sedan inträdern en löddrigt, lädrig fas, som läder tvättat med en fin tvål.Det är den fas jag gillar bäst. Sedan blir Vétyver mer typiskt normalt vetiverdoftande men inte den tuffa, rå sorten som exempelvis Vero Kerns jordiga Onda. Totalt sett är Vétyver är en klar, ljust, friskt grön och samtidigt lite mjukt pudrig doft.

Tubéreuse är en annorlunda tolkning av en av mina favoriterblommor tuberosen. Den är inte en vit blomdoft med stor projektion som många av de klassiska på tuberose-temat då ofta ackompanjerade av jasmin, gardenia och/eller apelsinblommor. Det känns att Mona använt naturlig tuberose i doften, den är mörk, honungslik och hudnära som Annick Goutals Tubéreuse. Jag kan se humlor, bin och nektar framför mig. I doften finns en kittigt vaxig nyans, som konsistensen av bivax. Doften är mycket hudnära och verkar främst till för att njutas av bäraren själv. Fast framåt kvällen känns det som om jag inte riktigt känner doften, men det gör som tur är övriga i familjen, men då på nära håll. Tubéreuse är en "svår" doft som kräver flera testningar för att få ett rättvisande omdöme. Jag känner att det är en doft som vinner i längden även om jag just nu är lite konfunderad över Tubéreuse.

Vanille inleds glatt med några snabba, gula, soliga, friska, varmt citroniga noter. Alltså inte de mörkare citronnoter som finns i Lux. En lätt romblandad, rund vanilj visar sig också snabbt. Vaniljen är, som vaniljer av god sort, inte söt och godisliknande. Lite senare gör något lite lätt, mjukt träigt entré, ungefär som jag kan föreställa mig att pulveriserad kåda kan dofta. I stort påminner mig Vanille om en damig och förfinad variant med mycket mer täthet och substans än den mer transapranta Havana Vanille från L'Artisan. Doften ger en typisk retrokänsla, har hudnära projektion och en drömskt avslappnande effekt, som det sig bör med Monas kreationer. Vanille sitter bra en hel (varm) testdag, mycket bättre än Havana Vanille.

Sammanfattningsvis är Tubéreuse, Vanille och Vétyver en mycket fin och välgjord trio. Inget särskilt nytt och banbrytande men dofter som är avslappnande och som jag tror vinner i längden. Så utvärderingen fortsätter. Hittills uppskattar jag sammanvägt de tre första i Les Nombres d'Or serien Cuir, Ambre och Musc mer men dessa har jag förstås utvärderat under en längre period än de tre senaste. Rent allmänt tycker jag också att Mona di Orios huvudlinje innehåller fler originella och experimenterande dofter än Les Nombres d'Or serien (med undantag av Cuir).  Jag tror helt enkelt att Les Nombres d'Or-serien  är mer kommersiellt gångbar än huvudlinjen. Rating för Tubéreuse, Vanille och Vétyver är definitvt 4-5, men är ännu lite osäker om vilken/vilka som kommer att få högsta betyg.

Since many years I'm in love with Mona di Orios excellent, artistic, high quality fragrances. The new Les Nombres d'Or Tubéreuse, Vanille and Vétyver are no exception. Rating 4 - 5. I'm so sorry that her Signature Collection will be discontinued as I find that line a tad more interesting than the Les Nombres d'Or line. But I can understand the commercial reasons behind this decision. I think that most of the Les Nombres (except Cuir) is easier for a wider group of people to appreciate. (Further thoughts in August 2012)

Midsommar i Chanel

Foto: Herr Parfumista (c)

Något som är så fascinerande med dofter är att jag aldrig vet var luktsinnet för mig. Såsom varande planerad, struktuerad och kontrollerad (förnuft) är det bara bra att näsan (känslan) tar kommandot ganska ofta. Som nu i midsommarhelgen. Planen var att under helgen testa och analysera en av mina allra största favoritparfymörer, Mona di Orios, nya dofter i Les Nombres d'Or-serien: Vétyver, Vanille och Tubéreuse. Men så händer följande:

I tisdags kväll ropade herr Parfumista "Det är ett program om Chanel på TV, ska du inte titta?". Efter ett tag började jag titta och såg nästan hela dokumentären, som var mycket intressant. Det Coco framförallt tjänade sina pengar på var parfymen, Chanel No 5 precis som i hela branschen idag alltså. Efter programmet tänkte jag att i morgon måste jag hedra Coco med att bära en Chanel. Men givetvis glömde jag det i brådrasket. På hemvägen hade jag ärenden på det lokala Åhléns och på väg ut vid stängningsdags, jalusinerna var redan på väg ned, korsade jag av en slump (?) parfymavdelningen. Där, såsom en hägring står plötsligt Chanel dofter för utförsäljning till halva priset. Där fanns Cristalle Eau Verte, Cristalle EDP och Chanel No 5 i parfymkoncentration. Dofterna ska underligt nog utgå från sortimentet (det lokala förutsätter jag). Kanske var det Coco själv som fjärrstyrde mina steg till detta Eldorado?

Jag slog till på Eau Verte, har tidigare varit tveksam för "den är ju inte Cristalle EDT". Nej just det, den är inte det och ska heller inte vara. Utan Cristalle Eau Verte är en modern men ändå i stilen klassik doft i samma anda som Cristalle EDT och med den typiska, lätt strikta Chanelkänslan. En doft som står på egna ben. Dagen efter trivdes jag utmärkt i Cristalle Eau Verte och på midsommarafton kunde jag inte låta bli Cristalle EDT för att jämföra och för att jag mentalt gått in i en Chanel-mood.

Får ta i tu med Mona nu i veckan. Eftersom det är en vanlig arbetsvecka blir det inte tillfälle för den djuplodande analys som Monas dofter egentligen kräver. Men det är alltid bra att börja samla intryck.

Snart dags för höstens dofter

Rent olifactoriskt, men självklart inte annars, längtar jag redan till hösten. I väntan på att luktsinnet ska återvända har jag drömt mig bort bland kommande eller alldeles nya releaser. Och jag inser redan att hösten kommer att innebära flera svåra val och att den kan bli dyr. Det finns tyvärr alltför mycket intressant. Som:

Jag går helt i spinn över Mona di Orios kommande lanseringar i sin Les Nombres d'Or - serie: Oud som tydligen ska använda äkta oud till skillnad får de flesta andra som huvudsakligen använder syntetisk oud. Mona har parat ouden med osmanthus istället för som i normalfallet, ros. Tydligen en limiterad utgåva så prislappen lär inte vara nådig! Utöver ouden så lanseras tre andra dofter: Vétyver, Tubéreuse och Vanille: Eftersom jag är mer än förtjust i Monas stil och älskar tuberose och har en stark dragning mot vanlij så kan det bli otroligt jobbigt. Vetiver är inte min starka not, däremot herr Parfumistas.

Utöver Monas releaser, så finns fler frestelser som Annick Goutals Mon Parfum Cheri, par Camille med noter av plommon, viol och patchoulli har jag kapitulerat för bara av beskrivningen. Sedan är det Serge Lutens/Christopher Sheldrakes Vitriol d'Oeillet som pockar på uppmärksamhet. Doften baseras på rosa nejlika och även om nejlika inte är min favoritnot så är jag ganska säker på att den i SL/CS blir något extraordinärt. Sedan fruktar jag att By Kilans avslutande dofter i sin Arabian Nights kollektion en med mysk och en med ambra har premiär i höst.

Även på designerdoftssidan händer ovanligt mycket intressant: Chanel No 19 Poudre som ska vara en modern tolkning av underbara No 19 är jag minst sagt ivrig att testa. Både Chanel No 5 Eau Premiere och Cristalle Eau Verte var lyckade dofter inspirerade av respektive klassiker så allt talar för Poudre. Sedan kommer Prada med en intressant avvikelse från sin hittills strikta, minimalistiska stil: Candy som ska vara en pudrig mysk med godisnoter, gjord av högkvalitativa ingredienser i en ny balans. Låter intressant med tanke på att Prada inte brukar ge ut något skräp. Sedan lockar Oscar de la Rentas Esprit d'Oscar som ska vara en modern tolkning av den klassiska Oscar som jag tyckte så mycket om på det glada åttiotalet men som sedan degenererats genom reformulering.

Det ser alltså ut att bli en tuff höst för både näsa och plånbok. Vilka dofter ser du fram emot att prova?