Parfume d'Empire - Musk Tonkin

Picture: Marlene Dietrich, a worthy wearer of Musk Tonkin
Image source: i006.radikal.ru

Musk Tonkin from Parfume d'Empire was first introduced as a limited parfume edition in 2012. In 2014 an Edp version was launched. Musk Tonkin is created by P d'E founder, perfumer Marc-Antoine Corticchiato. The review will cover both the perfume and the Edp versions.

The concept behind Musk Tonkin is an attempt to recreate the smell of the real animalic musk tonkin  which is derived from the musk deer, using vegetal and syntetical musk replacement.

From the beginning until the end Musk Tonkin is vintage in style, as a 1930s diva in a  biascutted velvety evening gown and a grand furstole. The fragrance starts  dark, heavy, musky flowery, the parfume rounder, smoother and more close to the skin. The Edp is lighter, playing in the higher octaves with some almost citric/fruity notes wich gives the fragrance an  almost sparkling radiance in the first accords. The perfume version goes straight to be a skinscent, and even if close, it's a skinscent with quite a detectable sillage. As the topnotes have vanished, the Edp approach to the parfume and becomes quite similar even if I can discern some minor differences, the parfume is still a notch more dark flowery, a bit more velvety and smooth, the Edp still a bit brighter and sharper. In the middlenotes both versions becomes more musky and also a bit spicy, cumin is defenitely involved but in smaller potions than in Parfums d'Empire Aziyade. Indolic, white flowers interacts with the prominent vegetal musky note, a vegetal musk that reminds me of amberette seeds, hay and almost powdery, light touched barnyard notes. This musky setting, and the image the fragrance creates overall, reminds me to some extent to Parfums MDCI Chypre Palatin.  Maybe the flower in Musk Tonkin is tubereuse as I'm reminded of Miller Harris Noix de Tubereuse when it comes to the integrated, heavy, seamless, indolic flower, musky accord. Musk Tonkin is quite linear in its development, even if  the musk is slightly more prominent in the basenotes, it's still balanced and is not taking over the composition completely. If I would describe Musk Tonkin in one sentence it's: A vegetal musk soliflore.

Picture: Musk Tonkin
Photo by: PR Parfum  d'Empire (c)

 

Musk Tonkin is sometimes described as an animalic, dirty musk. As I havn't smelled real musk tonkin  can't judge  if this vegetal musky smell is also close to the animalic version. As I remember Serge Lutens Muscs Koublaï Khan it's not as musty, less flowery and with more traces of cumin than Musk Tonkin. It's also more animalic even if a discrete interpretation. For those searching for a hardcore, dirty musk, Les Neréidés Fleur Poudreé de Musc could be recommended, Musk Tonkin and its siblings stand out as shy violets compared to this one.
Musk Tonkin is best for the colder month, especially it's good for cold evenings. Sillage is close and longevity great, for 24h at least. Unisex, leaning to the feminine side.

Those who likes fragrances as Mona di Orio Nuit de Noire and Maison Francis Kurkdijan Absolue Pour Le Soir will probably also like Musk Tonkin.

Rating: 5

Notes: Musk

Thans to Fragrance & Art for the sample of Musk Tonkin Edp to test, the parfume  comes from my own sample

Mona di Orio - Nuit Noire (old and new version)

Picture: Nocturne in Black and Gold: The Falling Rocket
Oil on canvas 1875
by James Abbott MacNeill Whistler (1834-1903)
Wikimedia commons

Nuit Noire is, just as Lux, reviewd recently, one of the earliest fragrances created by Mona di Orio and has been withdrown from the market for some years. Now it has re-appered in the Signature collection. According to information from the house of Mona di Orio, no changes in the composition either of Lux nor Nuit Noire is done in the reissued fragrances.

Nuit Noire reveals its true self right from the start: Already the introducing accords are dirty, animalic, obscure floral oriental with a wiff from the stable, a mysterious and dangerous magic potion. I detect, or at least imagine I detect, citrus in the new version, which probably faded a bit in my original bottle where the opening is less sparkling, a subdued, dark orangeblossom/tubereuse, spices which are quiet, with a texture and color as darkbrown silkvelvet. There are also notes of ambery leather, a furry animalic, civet styled note combined with a bit sweet and slight animalic almost fuggy musky note, not the vegetal musk or clean musky note which are more common in contemporary perfumes. Expect from the short wiff of citrus in the very beginning there is not much that differs when comparing the old and new version. I precieve the basenotes of the new one as a tad lighter, this is just a nuance and maybe it depends on how much was applied on each wrist from the beginnig and how much is washed off during the day etc.

Picture: Nuit Noire (new bottle)
Photo: PR Parfums Mona di Orio (c)

Nuit Noire is a fragrance in the same vein as Caron Nuit de Noël and  Jean Desprez Bal à Versailles but softer, more polished and not as old fashioned even if retro styled. I can imagine a mature and elegant woman wearing this a very dark night in late autumn. It's intriguing with all facets that appears during the relatively linear dry down. Nuit Noire has close sillage and good longevity, traces are left after 24h. A fragrance for evening/night in autumn /winter or for daytime cold days, adding some everyday drama. A classic in the typical elegant, well made and timeless style of Mona di Orio.

Rating: 5

Notes: Orange blossom, cardamom, ginger, cinnamon, tuberose, sandalwood, cedar, clove. amber, musk, tonka, leather

The Perfume(s) of New Years Eve

Photo: Mr Parfumista (c)

For New Years Eve Mona di Orios Tubereuse won me over. My other alternatives was MdO:s Nuit Noire and Oud. Tubereuse is a gentle, lightly spicy, putty tuby, with someting that reminds me of a teanote on my skin. Nothing like the Fracas bombshell, which is one of my top favorite perfumes.

Mr Parfumista was wearing his Christmas gift and growing favorite MdO:s Cuir. Though, rough and smoky, a perfect scent a cold and frosty day, just as the last day of 2011.

Don't know what our guests for New Years Eve were wearing. One of them is very found of Penhaglions Artemisia but her bottle has run out since long.

An ambition for this blog 2012 is to increase the numbers of posts in english. But as I already have many pre-written in swedish, the english posts will increase gradually. And sometimes I just have not enough time to translate from swedish.

Now I looking forward to a great perfumeyear 2012!

Mona di Orio - Chamarré

Foto: Parfumista (c)

Mona di Orios dofter uppfattar jag som damiga, retro och nostalgiska i stilen. De har också en lugnande och meditativ effekt på mig. Mona är av någon anledning, enligt rykten ligger det på det personliga planet, dissad av doftgurun Luca Turin. Luca till trots, jag älskar Monas parfymer!

Chamarré är en skapelse i typisk Mona-stil: Pudrig, retro och nostalgisk. Den är klassad som unisex men jag tycker att den i sin karaktär är väldigt feminin. I Chamarrés toppnoter dominerar ett fint och tydligt lavendelackord. När detta tonar ut infnner sig en knastertorr pudrighet, det verkar helt enkelt som om mellanregistrets blommor levereras i puderform. Basnoterna känns som noter av pulveriserat trä. Trots att det finns både blommor, ambra och myrra i ingredienserna känner jag ingen sötma i doften. Jag slås helt enkelt av att Chamarré är en så totalt torr och osöt doft. Kanske är det avsaknaden av sötma som gör att Chamarré trots sin feminina karaktär klassas som unisex. Av beskrivningen kan det verka som om Chamarré bara är puder och pulver men det är intressant puder och pulver med nyanser, till exempel finns spår av animaliska noter men doften är absolut inte "lortig" som Monas häftiga Nuit Noire. Chamarré är en sådan där doft som i förväntan får näsan att dras mot handleden hela tiden: Vad ska hända in nästa fas? Doften är vilsam och ger en känsla av att nicka till framför brasan en grå och regnig höstdag. Även om de förstås inte doftar lika så förmedlar Chamarré en snarlik känsla som Lanvins Arpège. Dessutom påminner den i sin retro pudriga stil om en annan favorit i retro-genren Bois de Copaiba från Parfumerie Générale.

Betyg: 5

Noter: Aldehyder, lavendel, salvia, ros, iris, opoponax, chasmerean (mjuka tränoter), ambergris.

Mona di Orios Signature Collection

Det har väl inte gått någon älskare av originella, personliga, retroinspirerade och högkvalitativa dofter förbi att Mona di Orios Signature Collection (som var den enda serien fram tills förra året) nu läggs på hyllan. Mona ska fokusera på den förra året introducerade Les Nombres d'Or serien, en serie som på klassiskt, och uppenbarligen mer säljbart, nichemanér koncentrerar sig runt en not i taget. Även om jag gillar i princip allt av Mona så håller jag sammantaget siganturkollektionern högre än Les Nombres d'Or kollektionen, signaturkollektionen är totalt sett mer originell. För den sanna Mona-fantasten återstår inte annat än att snabbt som ögat snappa åt sig av sina favoriter bland de kvarvarande flaskorna i signatur kollektionen. Den hängivna "retrofilen" kommer annars bittert att få ångra sig, I promise. Tack och lov har jag löpande under åren köpt på mig prover eller flaskor av de flesta av Monas kreationer. Men en investering i en flaska Jabu tvingades jag ändå till under sommaren.

I Signature Collection ingår följande, var och en på sitt sätt, underbara dofter:

Carnation: Damigt, dammig, retro - doftar också elektriskt.
Nuit Noire: Dekadent, mörk, oriental.
Lux: Inlagd, marmeladig, citron.
Oiro: Lortig jasmin.
Amyitis: Gröna retro-aldehyder.
Jabu: Brödig apelsin med myrra.
Chamarré: Knastertorrt, träigt puder.

Bara det att det snabbt går att trycka ur sig en kort karaktäristik för respektive doft, visar på finessen i kollektionen. Jag har reviewat, eller relaterat till, någon eller några av dofterna och sucessivt kommer fler att beskrivas.

Juldofter - Orientaler

Först några smakprov ur doftfamiljen som man mest associerar med julen, orientalerna:

Coco (Chanel): Denna klassiska, barocka Jacques Polge oriental från 1984 står sig. Den ger associationer till guldbroderad, djupröd sammet, päls och rysk vinternatt.

Alahine (Teo Cabanel): Att denna klassiska, otroligt välgjorda doft kom så sent som 2007 är svårt att tro. Varm, med blyertspennenot på mig iallafall har inte sett någon annan nämna denna cedertränot, ylang-ylang och ambra. En lite blommigare Shalimar.

Shalimar (Guerlain): Jag älskar Shalimar i alla dess olika former, den skarpare mer bergamott dominerade Edt och den mjukare, rundare och dovare parfymen. Garanterat minst en Shali-dag i jul.

Nuit Noire (Mona di Orio): Denna lortiga, animaliska, dunkelt blommigt, farliga oriental kanske inte är hekt comme il fâut för julen. Men och andra sidan, det är så det luktar i stall.

Så till den kryddiga avdelningen:

Opium (YSL): Först något riktigt, stort och klassiskt kryddigt: Opium. Passar perfekt när det är mörkt och kallt. En verklig klassiker och förebild för många dofter i den genre. Och glöm inte: Ju äldre formula desto bättre.

Oriental Lounge (The Different Company): Celine Ellenas (just det JCE:s dotter) moderna, mjuka, djupa originellt kryddiga (curryblad) ambrerande oriental. Som att krypa in i en cashmeresjal. En av de absolut bästa jag sniffat in under 2010, sen som jag är, doften är från 2009.

No 1 (Aus Liebe zum Duft): Den förträffiliga butiken/nätbutiken ALzD:s jubileumsdoft när man fyllde tio år voriges Jahr. Transparant-kryddig men hållbar, torr med mycket peppar, ingefära och kardemumma på läder, trä och skalad modern ambra. Egentligen i första hand en herrdoft, men vem bryr sig.

Nytt år i....

Nuit Noire från underskattade Mona di Orio, flera dofter är 1:or enligt Luca T. Håller definitivt inte med. Animalisk, mörk, lortig floral oriental. Typisk pälsdoft som passar en kall och snöig nyårsafton. Modernt retro i stilen.
Gott Nytt År till eventuella läsare!