Parfums de Nicolaï - Amber Oud

Picture: Amber Oud
Photo: PR Parfums de Nicolaï (c)

Amber Oud is one of two newly launched perfumes by Parfums de Nicolaï containing the famous oudnote. As always the owner of the house the Guerlain descendant, ISIPCA graduated perfumer Patricia de Nicolaï has created the fragrance.

Amber Oud starts with a light animalic, almost barnyard like accord followed by lavender and herbal notes. Something in the mix, probably the interaction between some of the ingredients, smells almost as dry pineapple with hints of an also dry vanilla note. In this part Amber Oud strangely enough reminds me of an unsweet version of Sonia Rykiel Belle en Rykiel. The lavender cinnamon that is present in Amber Oud also reminds med of another Nicolaï, the bolder Maharadjah. As Amber Oud continues to develope in the heart, light spices and the amber emerges. The amber is of the herbal, not boozy or vanillic, variety, the same style of amber as in Maître Perfumeur et Gantier Ambre Precieux but softer. Parfums de Nicolaï Amber Oud should therefore not be compared to its namesake ByKilian Ambre Oud as the latter is of the amber-vanillic type. In Nicolaï Amber Oud there are also woody notes supporting the spices and one of them is oud which blends seamless with the other and add some dept to the woody part. This is just like the contribution of the oud in Mona di Orio Oud where the oud is so well integrated that I don't think of it as a oudfragrance, but as as a well balanced fragrance with woody notes. In the basenotes the animalic vibe from the start of Amber Oud returns but in this stage it is smoother, surrounded by balsamic and slight powdery notes, and later on a deeper, darker, slight boozy note which also is present in Maître Parfumeur et Gantier Ambre Doré (another fragrane on the amber-oud theme but less herbal despite it's heritage from Ambre Precieux) appears and is present until the last traces of Amber Oud, almost 24 h after application.

Despite Amber Ouds extensive notelist, the fragrance is overall minimalistic in apperance, it is comforting as in the same time casual chic. The fragrance developes step by step in a wellbehaved manner and it is classic in apperance and very wearable. Even if not smelling alike, I  instinctively come to think of Guerlain Heritage but also Habit Rouge when it comes to the well mannered style of Amber Oud. As a wearer, one have to appreciate a developement "in the small" as Amber Oud is all about nuances, there is nothing bold or glaringly with it. Amber Oud is polite and proper in many situations and will not interfere for example in the workplace. Even if unisex I think this one is the most masculine of the two Nicolaï oud-launches.

Amber Oud is a good representative of the "second oud generation" fragrances where oud is one of the interacting and supporting notes and not the dominating note and theme of the fragrance as the "first
oud generation" like the Montales, Juliette Has a Gun Midnight Oud etc. Amber Oud is a fragrance with oud which I don't think of as an oud, to me it's an aromatic-spicy-balsamic fragrance.

Rating: 5

Notes: Lavender, thyme, sage, artemisia, cinnamon, saffron, oud, cedar, patchouli, sandalwood, vanilla, tonka bean, styrax, musk, castoreum, amber.

Robert Piguet - Oud

Photo: Mr Parfumista (c)

Oud by Robert Piguet is, as all five fragrances in the Nouvelle Collection, created by the Piguet housenose Aurelien Guichard

Oud starts with an almost animalic note accuented by the dry leather smell of antique books. Soon the the animalic touch disappears and soft leather, minty herbals and a green, woody notes takes the center of the stage. The pepper typical for the syntetic oud also appears but in a very balanced way, not overwhelming, at all, just a gentle touch. As Oud is a linear fragrance, it also continues like described during the whole dry down. Comfortable and pleasant. To my nose the topnotes is the most interesting part of Oud and I wish the initial animalic touch would be present also in the basenotes. To me Oud is somehow the Oud of the cold north. When I smell it, I can imagine the snowy, coniferous forests of the Nordic countries in the middle of a hard winter.

Oud doesn’t follow the most common rose-saffran-oud path, instead it follows the alternative track the colder, leather, herbal, oud. The latter is, to western standards, more masculine than the former oudstructure, which is a masculien one in the Middle East. Oud is a versatile and good everyday oud, not extreme in any sense and a good “beginners oud”. Oud is the oud-herbal-leather equivalent to the everyday rose-saffron-oud Juliette Has A Gun Midnight Oud, which also is a good and wearable “beginners oud”. Sillage is quite impressing and longevity is for 24h.

Oud was the fragrance within the Nouvelle Collection that I had highest expectations about before I started sampling. Despite Oud is a well made, balanced, comfortable and very wearable fragrance, it turned out to be the one that moved me at least. Maybe it’s just too perfect and to me BoisNoir is a notch more interesting when comparing the two Robert Piguet woods in the Nouvelle Collection.

Rating: 4 (Dec 2012) 4+ (April 2013)

Notes: Saffron, fir balsam, styrax, myrrh, woody notes, oud, patchouli

Update April 2013: Probably my testingexperience of RP Oud in December was affected by the outbreak of the worst flu I have had in 10+ years  just a few days later. Now I feel it's nuances better and i doubt it's a beginners oud any more. The animalic notes are for example still present in the basenotes, blended with the cold confierstyled woody smell and the oud that feels somehow cold in this creation.  There is also an almost leathery/metallic accord that reminds me of a sort of darker interpretation of the great Frapin Speakeasy.

Histoires de Parfums – L’Olympia Music Hall

Picture: L'Olympia, Paris 9em, France,
Photo: KoS, ref PA00089012, (cc) Wikimedia commons,
some rights reserved

L’Olympia Music Hall is another temptating Histoires de Parfumes fragrance (this house ruins me :-) created by the house founder and owner Gérald Ghislain. As in 1889 Moulin Rouge the parfumer is inspired of a parisan musical establishment: L’Olympia Music Hall.

L’Olympia Music Hall starts up with a beautiful, sparkling leather accord where the citrus notes are glimmering and makes the very true leathernote uplifting and captivating. The leathery note continues to be present during the whole dry down of L’Olympia even if teken a step to the background in the later parts of the fragrance. There is the scent of fine leather, as from the inside of an elegant handbag, an impression that deepens when the flowers and a quickly glimpsed accord of powder, occours. There is also a distinct, cold flowery, almost, green note that is present from early on and which also remains in the basenotes. Probably this note appers from the crisp “watery” flowers of lilac and freesia that is listed in the middlenotes. This accord, together with some of the peppery peony accord of Histoires de Parfums Vert Pivoine,   counterbalances the wellblended classical rose-saffron accord and adds additional sparkle to L’Olympia even in the later stages of its dry down. When L’Olympia reaches the basenotes the spicy aspect of saffron is reinforced but counterbalanced with dark patchouli and also with sweet, dark notes as licorice. There is also a  hint of a mouthwatering berrynote present. The leather in this part is tuned down and almost like velvet in texture ie like suede. A pleasant but distinctive musk is finally linking the basenotes together.  The musky, flowery facets that still remains in the base, reminds me somehow of the musky basenotes of the Vert Pivoine mentioned above. Also when L’Olympia lingers for multiple hours in the basenotes, it’s a beautiful fragrance, even if not as original as the opening with the leather accord which is so true to the real scent of leather. To me L’Olympia appears to be a successful mix of a good feminine leather fragrance as for example Cuir de Lancome and a dark, spicy, rose patchouli as for example Midnight Oud by Juliette Has A Gun and Agent Provocateur (by Agent Provocateur).

If L’Olympia embodies the establishment as well as 1889 Moulin Rouge captured the fin d’siecle mood of that establishment, I’don’t know as I don’t know anything about L’Olympia. But I trust the perfumer and assume there were rumbling and colorful shows going on there as very much is going on in this fascinating, distinctive and wellcrafted perfume.

L’Olympia is a perfume of high volume which is acting out its energy underscored by all the interesting notes. It’s appearance reminds me vaugly of the aura of the grand perfumes of the 80s, which is a pleasant discovery in the stream of beautiful, wellbehaved, subudued, powdery, musky, florals we are used to at the present. Under these conditions there is necessary to apply L’Olympia sparingly, a spritz too much and it becomes overpowering. L’Olympia is perfect for evening wear but could also be worn daytime during the winter. Great sillage and stayingpower.

Rating: 4 

Notes: Mandarin, lemon, bergamot, orange, pink berries, black pepper, saffron, rose, freesia, lilac, peony, blond wood, patchouli, frankincense, styrax, suede, vanilla, chocolate, licorice, white musk

Juliette Has A Gun - Midnight Oud

Foto: Herr Parfumista (c)

Juliette Has A Gun:s Midnight Oud kallas ibland "lättoud" eller "nybörjaroud". Och visst är den lättare och snällare än till exempel de flesta av Montales ouder men den är samtidigt en mer elegant och bärbar variant. Montales ouder är i regel skarpare och tar plats i rummet medan Midnight Oud diskret håller sig på mattan.

Midnight Oud inleds med en fin lädernot, läderdoft i olika schatteringar blir resultatet av mixen oud, saffran och ros. Efter toppnotern är doften mycket en välbalanserad trä och saffran kombintion med oudens typiska accent men i en nedtonad form. Jag ser inte Midnight Oud främst som en oud, utan som en parfym i den mörka genren som råkar ha oud som en av de framträdande ingredienserna. Jag är väldigt förtjust i mörka, sammetslika dofter av den här typen, oavsett om de innehåller oud. En annan favorit av samma typ är JHAG:s Lady Vengeance. Av Montales skapelser som jag har provat påminner Midnight Oud mest om White Oud men lugnare och inte lika dominant.

Så visst är det en "snälloud" men vad spelar det för roll, det är som sagt inte med syftet att bära en oud jag använder Midnight Oud. Snarare ger den känslan av en modern, elgeant och minimalistisk chypre. Den är en riktig komfortdoft och handledsmagnet som förgyller den gråaste dag. Och som sagt mycket bärbar, alltid användbar och inte påträngande: En oud för kontoret. Dessutom ett för att vara oud ganska lågt pris,  EUR 103.

Betyg: 5

Noter: Ros, oud, ambra, mysk, saffran, geranium och patchoulli

Kort om - Citizen Queen (Juliette Has A Gun)

Foto: Herr Parfumista (c)

For an english version, scroll down to the previous post.

Så en dags intryck från ytterligare en JHAG kreation, den nästan smetigt, diffusa moderna aldehyddoften med ros, Citizen Queen:

- Lite av noten "kaksmulor instängda i plåtburk" som även finns i Agent Provocateurs Maitresse. Den moderna aldehyden mixat med sött vad jag förstår.
- Tantvarning enligt herr Parfumista.
- Precis som Calamity J. häromdagen en diffus och undflyende doft med liten närvaro. Inte mycket till kropp och karaktär.
- Kanske håller jag på att bli doftblind men efter några timmar kände jag knappt något av doften trots att jag tryckte näsan mot handleden upprepade gånger.

Ingen dålig doft men den tillför mig absolut ingenting. Inget som väcker någon lust att utforska den igen, något som faktiskt finns i Calamity J.  Lady Vengeance och Midnight Oud är enligt mitt tycke stjärnorna i JHAG:s i stort "helt ok men inte så jättespeciella" kollektion.

Briefly - Citizen Queen (Juliette Has A Gun)

Impressions from a day of wearing another JHAG creation,  the almost battery, diffuse modern aldehyd scent with rose, Citizen Queen:

- Something of the note "biscuits in a tin can" that is also found in Agent Provocateur Maitresse. The modern aldehyde mixed with sweet as I understand.

- Aunt Warning according to Mr. Parfumista.

- Just as Calamity J. the other day, a diffuse and elusive scent with a small presence. Not much body and character.

- Perhaps I was going ansomic after a few hours. I felt hardly any of CQ even though I pressed my nose against my wrists repeatedly.

Not a bad scent but it introduces absolutely nothing new to me. Nothing brings a desire to explore it again, something that is actually present in Calamity J. Lady Vengeance and Midnight Oud is according to my opinion  the stars in JHAG: s collection.

Ett olfactoriskt överfall

Härom veckan var vår avdelning på jobbet ute på försenad "julmiddag" en kväll. Ja, vi hade lite snärjigt innan jul så vi tog det en kväll i januari istället. Vilket i och för sig är bättre, det är ändå så mycket ätande kring jul.

Bord var bokat i city på en totalrenoverad italiensk restarurant som egentligen har funnits i decennier. Restauranten är belägen i anslutning till ett nytt hotell som finns i anrika lokaler som tidigare inrymt en stor och respektabel advokatfirma och under åttio- och tidigt nittiotal ett under den stora finanskrisen, konkursat återförsäkringsbolag.

Redan när jag klev in i hotellets lobby kände jag en vag, mycket lätt kemisk-blommig rumsdoft uppblandad med de lite nästan fuktiga noterna av nybyggt och nyrenoverat. Doften fanns också vagt i den kitschigt svart-guldigt, öststatsliknande baren och den följde även med ner i restauranten. När jag var och pudrade näsan uppnåddes doftcresendot och även kunskap om vilken den irriterat smygande doften var: På toan fanns nämligen enbart alternativet att tvätta sig med en flytande tvålversion av Byredos Blanche, en tvättmedelsliknande Clean-liknande komposition. Blanche hade så totalt tagit över luftrummet inne på toan och jag nästan börjar tro att det enbart var tvålen som parfymerade en hel restuarant, lobby och bar. Jag kände mest en otäck kemisk vitblomtvål blandning när jag frenetiskt skrubbade händerna mot ett antal pappershandukar. Blanche var då på väg att helt utplåna det lilla jag hade kvar av dagens testobjekt, Juliette Has A Guns Midnight Oud, för övrigt ett annat genomkommersiellt och urban-chic-ängsligt märke.

Måste ändå säga att Byredos ängsliga image "jag-är-en-medveten-livrädd-att-inte-vara-rätt- 30+ (men inte 40) -innerstadsbo-som-hajat-att-jag-måste-visa-mitt-estetiska-sinne-genom-att-ha-niche-parfym-men som-doftar-som-en-designerdoft-så-att-jag-inte-sticker-ut-FÖR-mycket" passar precis in i det lite kitschiga men samtidigt "halvung-innerstads-chic-möter-rubelmiljardär" miljö som hela det besökta hotell/restaurant-koncptet andas.

Byredo känns tyvärr så utstuderat genomkommersiellt att deras dofter nog inte alltid får en rättvis bedöming. Självfallet luktar deras dofter gott men för att generalisera ger de sig ut för att vara något de inte är - nyskapande och niche. Har bara doftat på några och inte provat (förutom Blanchetvålen då och Green på en annan restaurant där man nog bara hade tvålen för där blev det ingen doftchock) och jag skulle säkert kunna trivas till exempel i Palermo en dag när jag vill ha en enkel och okomplicerad doft. Självfallet vore det intressant att prova några Byredodofter, särskilt M/Mink som ska vara den som sticker ut mest, men inte så intressant att det är värt att kosta på att köpa prover.

Det är som sagt det att det känns som att hela konceptet är skapat för att kapitalisera på ängsliga urbana människor, bygga upp en rejäl omsättning, pricka in toppen och kränga av varumärket vid den tidpunkt (som säkert snart kommer) när LVMH och L'Oréal inser att de bör inkorporera ett storsäljande nichemärke i sin produktportfölj. Så jag kan beundra Ben Gorhams kommersiella förmåga att finna ett sätt att så pass snabbt kommersialisera på denna doftängslighet. Det är bara det att strategin är så uppenbar att jag förvånas över att så många sväljer konceptet. Det kan i och för sig även hävdas att märken som hålls högt av mig som Serge Lutens och Frederic Malle också är genomkommersiella koncept. Och visst är de, det är bara det att de fått fram så många intressanta och vissa till och med banbrytande dofter även om de självklart också blandar ut parfymlinjerna med mer kommersiellt gångbara skapelser. Som också brukar bli väldigt bra, ett exempel SL:s Bas de Soie.

Octavian på bloggen 1000fragrances har i sin review av två av Byredos senaste dofter
http://1000fragrances.blogspot.com/2011/01/accord-oud-and-oud-immortel-byredo-new.html#comments
Accord oud och Oud imortelle både i beskrivningen av själva dofterna och runtomkring, fångat mycket av det jag försöker sätta ord på i detta, för en del kanske lätt provocerande inlägg.

Juliette Has A Gun - Lady Vengeance

Lady Vengeance är en sådan där mörk rosendoft kombinerad med patchoulli som jag bara är alltför förtjust i. I LV:s fall kombineras det mörka med en torr vanilj. Jag hittar något liljekonvaljliknande, lite kallt i toppen och även trä i botten. LV innehåller ganska typiska ingredienser för sin genre och är en mycket bärbar variant av temat. En del tycker att mörka rosor med bas dominerad av patchoulli alternativt ambra eller oud blir för tungt, mörkt och för mycket. Jag upplever att LV, trots sitt innehåll, ändå är en i sammanhanget ganska transparent doft, flytande i vinden som en mörkt purpurfärgad sidenchiffong. Jag tycker alltså inte att doften är särskilt tung utan ungefär som Stella McCartneys Stella i täthet och tyngd.

Trots utmanande namn både på parfymhuset och själva doften är LV är ingen svår doft som tar plats och hela tiden kräver bärarens uppmärksamhet. Snarare är det en riktig komfortdoft och handledsmagnet som många kan tycka om. Den passar bra kalla vinterdagar men även i varmare väder på grund av den lite kyliga ton som finns i doften. Det är en slags kylighet eller kanske man ska kalla det luftighet som jag förknippar med ambrox, den ambra/mysk/ambregris liknande komponent som blivit så vanlig i parfymbaser. Kan även var någon vit kemisk mysk, är inte särskilt bra på det kemiska.

Efter att ha använt doften fyra dagar, varav tre i sträck börjar näsan vänja sig och doftblindheten gör sig påmind. Jag får svårt att känna hela doften på en gång och varseblir snarare fragment av den. Det stämmer med de helt ovetenskapliga resultaten från höstens "en vecka med en doft" kampanj, se inlägg i november. Efter ca fyra dagar inträdde olika grader av doftblindhet för många av deltagarna i försöket.

LV är skapad 2006 av den kända näsan Francis Kurkdjian för parfymhuset Juliette Has A Gun. Den är klassad som en blommig chypre och jag förutsätter att man då menar en så kallad modern chypre. Dessa är just i regel patchoullibaserade i stället för med bas av ekmossa. De ingredienser som anges för LV är ros, patchoulli och vanilj. Dessa är fint balanserade och understödjs givetvis av en rad andra noter som marknadsförarna valt att inte nämna.

På tal om marknadsföring: När det gäller Juliette Has A Gun:s dofter (har provat en, sniffat på tre av sex dofter) så tycker jag att namn, formspråk och marknadsföring utlovar mer originella dofter än vad som sedan finns i flaskorna. Midnight Oud (har inte sniffat på den) ska till exempel vara en fint balanserad (med bra ingredienser) snäll-oud. Därmed inte sagt att JHAG:s dofter på något sätt är dåliga, tvärtom så gillar jag det jag sniffat på. Det är bara det att den bild som förmedlas inte stämmer med det intryck som dofterna ger mig, de är av bra kvalitet men påminner lite för mycket om en del andra dofter.
Betyg: 4+