Carner Barcelona - Sandor 70's

Picture: Sandor 70's
Photo: PR Carner Barcelona (c)

Last year, Carner Barcelona launched a luxury sub-line, named Black Collection. There are three fragrances up to day, very well made and they all smell very pleasant. First out for review is the suede-booze-tabbacco Sandor 70's.

Sandor 70's starts with the soft suede character which is characteristic for the whole dry down of the fragrance. First the suede is paired  with an almost caramelized, round boozy accord with tobacco where also dark, dried fruits like in Serge Lutens Boxeuses are hidden. It's like resting in a comfortable leathery clubchair, reading the newspaper in the lounge of a venerable gentlemans club even if Sandor 70's is inspired of one of the most iconic bars of the 70’s in Barcelona so maybe the chair should be a bit more contemporary in style. There are also an intriguing contrast from emerging from the depts of the fragrance, hints of something animalic, furry reminding me of the horsey aspect of Rania J. Oud Assam but the intepretation is more polished and quiet  in Sandor 70's. In the middlenotes there is also a glimps of the pleasant "dust on a lit bulb" which is more prominent in another leather gem of 2016 Téo Cabanel Kasar as also in the opening of Mona di Orios first fragrance Carnation. The basenotes of Sandor 70's is dominated by an extreamly pleasant accord, smooth, balsamic, fresh leathery/tobacco with a balancing note of patchouli. The vanilla is not present as a single note but I can imagine it softens and fills out the other notes.

Picture: Sandor 70's
Photo: PR Carner Barcelona (c)

Taken as a whole Sandor 70's is a multifacetted fragrance, mostly linear in construction but still an intriguing compostion. It's very comforting, almost relaxing and very wearable, with absolutely no harsh edges. It's perfect for the colder seasons, for daytime or evening. Sandor 70's is unisex in style, maybe a tad more masculine, Mr Parfumista likes this much. The sillage is somewhere between close and medium and longevity about 12h+.

Those who likes fragrances in the style of for example Puredistance Black, Parfums MDCI Cuir Garamante, By Kilian Back to Black and Huitème Art Liqueur Charnelle should definitly try Sandor 70's.

Rating: 5

Notes: Suede, bergamot, jasmine, osmanthus, rose, tobacco, clary sage, cedar, peru balsam, vanilla, leather, patchouli, vetiver, incense, oakmoss

Maison Nicolas de Barry - L'Eau de Shah Jahan

Picture: Shah Jahan (1592-1666)
Wikimedia commons

Even if it's a true unisex fragrance, it's obvious to me that L'eau de Shah Jahan is cretaed to be the masculine counterpart to the beautiful and bombastic L'eau de Mumtaz i-Mahal which was reviewd earlier in December. Shah Jahan is just as the Mumtaz created by Nicolas de Barry and Eddy Blanchet.

L'eau de Shah Jahan also starts with the rubbery rose oil accord as Mumtaz i-Mahal but less dominating and distinct. Soon fruits pickled in a liqueur-brandy like accord appears, the rose steps backwards but is discretly present in the rest of the dry down. The boozy fruits is the distinguishing theme when Shah Jahan is compared with Mumtaz i-Mahal, both has the same characteristic sandalwood, oud and what I think is the note of nagarmotha as basenotes and "frame". And of course the fragrances should complement each other very close, just as Shah and his favorite wife Mumtaz once did. To me L'eau de Shah Jahan is a true oriental version, at least as I, from my limited experience with the Arabian Oud perfumed oils, imagine true orientals, of the western woody oriental Serge Lutens Boxeuses, which compared with Shah Jahan of course seems almost anorectic, but the pickled fruits and the boozy notes is a common theme. Another western styled woody oriental that comes to my mind when testing Shah Jahan is Parfums Delrae Bois de Paradis.

Picture: The sofisticated bottle of L'Eau de  Shah Jahan
Photo: PR Maison Nicolas de Barry (c)

Shah Jahan has a distinct silage even if not as grand as the rosy Mumtaz i-Mahal. Longevity is just as the latter about 24h and Shah Jahan is also best for festive occasions or in very small doses, also for cold and grey winter days. This is not the fragrance for the workplace with the least tendency to scentophobia.

Rating: 4
This as I prefer the roses of the Mumtaz this one i 5 rated and Shah Jahan 4, but if I had preferred fruits better the rating would be reversed as the fragrances are so similar

Notes: Rose, sandalwood, oud

 As mentioned above I also recognize booze, fruits and nagarmotha


Thanks to Fragrance & Art for the sample to try

Skriv text, ange adressen till en webbplats eller översätt ett dokument.

Avbryt

Menade du: föreställer mig

  

Puredistance - Black

Picture: Odette and Odile
Photo: City Ballet of San Diego (c)

A short break in the ongoing Guerlain-cavalcade as I feel I have to share my impressions of a new beautiful perfume: Puredistance Black is created by Antoine Lie for the top notch niche house Puredistance and will be released in November/December 2013. In the marketing blurb Puredistance ask us just to relax, enjoy and not analyze. Therefore the notelist is not disclosed which of course even more triggers a true parfumista to analyze what could be in that little sample vial.

It would be intriguing to know the notes and I hope Puredistance will disclose the notelist later on. I'm no "notepicker" but I think at least I smell as follows: To my nose Puredistance Black starts with a fine incense and some gentle spices, followed by a dark, ripe plummy note underscored with the woody notes of old oak cognacbarrels and a subtle oud. As the composition proceeds, it suddenly becomes colder and greener, I can smell what I think is pine balm, some traces of an almost fizzy geranium and some velvety, dark in the same time contemporary but clean patchouli over warm resins. On my skin Black goes from warm and dark notes to colder, greener even if still dark, dark like muffled mossgreen velvet worn in a cold, starry winter night.Further on in the second part of Black, the boozy, woody cognac notes appears again togehter with the dark plum, the fragrance gets warm, cozy and comforting in the later stages of the base. I pleasant, subtle smoky note (no harsh edges) also appears in the late dry down and together with the other notes, stays close to the skin for the rest of the dry down.

The vision of Puredistance Black is to be the dark and more masculine equivalent to the bright and light feminine I.  IMO this vision has been fullfilled, this is like Odile and Odette, resembling each other, beautiful and graceful, but in the same so time different in character. Both Black and I are subtle and refined fragrances, Black dark and mysterious, I bright and shining. Black also deliver on the promise to slowly unfold its layers and this proecess is continuing during the whole extended drydown, longevity is minimum 24h for me, when showering of the pefume after one days, it's still unfragmented and full in its texture..

Even if not particularly original as a composition, Puredistance Black is (as always with Puredistance) a very well made and wearable fragrance, of high quality ingredients and with good sillage and longevity. It's interesting to wear and a fragrance which wins in the long run. Black is definitly unisex even if lending slightly to the masculine side. The first part of the fragrance is more feminine than the second, Black becomes more masculine when the (which I guess is) pine and geranium notes appears. In it's third stage, where the warmer notes are re-appearing Black becomes more feminine again.  When it comes to resembling fragrances I think the first part contains elements from and reminds me in style of Serge Lutens Boxeuses (swe) (but without the leather and less sweet) and Annick Goutal  Mon Parfum Cheri, par Camille (swe) but drier in texture than the latter. In the cooler part of the drydown I find traces of Robert Puguet Oud but Black is more gentle and quiet in style. Another fragrance which comes to my mind when wearing Puredistance Black is Donna Karan Black Cashmere and the great Le Parfum Couture Denis Durand for M.Micallef but clean, polished and well behaved in character compared to the dangerous latter.

Rating: 5

Notes: Not disclosed but woody oriental - see my guesses above.

Huset Serge Lutens

Det ärevördiga nichehuset Serge Lutens som firar tjugoårsjubileum 2012 är för närvarande utsatt för mycket kritik bland vissa parfymtyckare. Extra hårt går Octavian på 1000Fragrances fram. Han verkar tycka att herrar Lutens och Sheldrake, men även ärevördiga Jacques Polge ( här )som Sheldrake samarbetar med inom ramen för sitt uppdrag för Chanel, snarast bör överväga pension. Men även i övriga parfymbloggosfären märks en alltmer kritisk inställning i inlägg och kommentarer till husets utveckling de senaste åren.

Och visst verkar huset Serge Lutens ha slagit in på en till stor del annan väg än sina numera klassiska, sirapstunga oreintaler respektive träiga orientaler. Många menar också att dofterna blivit sämre, inte överraskar, att dofterna blivit för kommersiella och att Lutens och Sheldrake tappat inspirationen och inte kommer med några nya ideer. Visst har man anammat en ny inriktning som kanske också är mer kommersiell. Men för att överleva som hus så måste man sälja och det är i mitt tycke i fallet SL i såfall väldigt bra kommersiella dofter. Och De Profundis anser jag inte vara särskilt kommersiell varken i doft eller i markandsföring, möjligen då i marknadsföringen mot parfymnördar men jag tror inte parfymkonsumenten i allmänhet dras mot en doft med den makabra inspirationskälla som De Profundis har. Jag anser att många parfymtyckare faktiskt är väl konservativa, SL måste väl inte alltid dofta som det alltid har gjort, förnyelse är viktigt och i fallet SL tycker jag inte att utvecklingen varit av ondo, jag tycker bra om flera av de senare releaserna. Jag tycker också att vissa av blomdofterna som skapats nyligen som till exempel De Profundis ger associationer till stilen i Tuberèuse Criminelle så visst vilar huset Lutens i mitt tycke tryggt i sin rötter. Även förra årets Boxeuses har klara rötter i husets trä, plommon och viol.

Jag har gott hopp om framtiden för huset SL, själva Serge verkar vara en pigg sjuttioåring som, åldersfascisterna till trots, nog kan hålla igång i tjugo år till. Men att bjuda in några olika gästparfymörer borde vara något för huset att fundera på. Själv är jag nyfiken på hur till exempel Daniela Andriers tillbakahållna, eleganta liksom höga stil skulle tolkas om hon skapade en doft för huset Serge Lutens.

Vad tycker du om Serge Lutens debatten?

IFRA spökar till det ?

Kanske är det min näsa som börjar lägga av men allt fler dofter känns liksom undflyende, som om de saknar kropp. De är lite som vålnader av sitt gamla jag om det är reformuleringar och även helt nya dofter ger den här känslan av undflyende och konturlöshet. Detta gäller både niche och designerdofter. Fenomenet är alltmer tilltagande och (tycker jag) har blivit särskilt tydligt det senaste året.

Min egen hemmagjorda teori är att det är IFRA restriktionerna som har slagit igenom på riktigt bred front. 1 augusti 2010 var brytdatum varefter de till IFRA anslutna doft- och smakämnestillverkarna förbundit sig att inte använda en lång rad doftessenser, minns att jag såg en otäckt lång lista på någon blogg som jag inte hittar just nu. Det gäller citrusessenser, läder, mossa, varianter av allt känns det som.

Observera att det är frivilliga restriktioner som tillverkarna sätter på sig själva för att föregå EU-regleringar i syfte att förhindra allergier och skadlighet från kemikalier. Dessutom får på detta sätt tillverkarna möjlighet att styra över till doftämnen som tas fram enligt den senaste tekniken och som förbilligar produktionen avsevärt. Ska man vara konspiratorisk så kan producenterna genom detta styra mot en större likriktning i doftutbudet, vilket i sin tur minskar risken att misslyckas kommersiellt. Om det mesta som ges ut luktar ganska likartat (inom respektive kategori) blir kunden trygg i doftmiljön och känner att man gör rätt val vid köp av doft.

Vill man ha dofter med kropp och kontur så gäller det att vårda sina flaskor som har en del år på nacken, dofter från före 2005 känns "safe" sedan har regleringar succesivt smygit sig in alltmer. Ekmosserestriktionerna är i och för sig från milleniumskiftet så blommig åttiotalschypre tillverkad fram tills dess är guld värda. Ska man köpa nya dofter så är små indieparfymörer som gör sina egna dofter det mest säkra kortet. De kan lägga in ingedienser med restriktioner, vilket man får om man orkar förteckna dem och med vilken mängd de ingår. De finner inte de stora dofttillverkarna vara en tillräckligt lönsamt att lägga tid på samt framförallt att de ämnen det gäller ofta är dyra och alltså inte ingår i de stora, kommersiella dofterna (med vissa undantag förstås). Ett annat säkert kort är oud, även om jag tyckt mig känna en viss försvagning  av vissa dofter även där. Kanske har någon/några komponent(er) som ingår i den syntetiska oud som dofterna oftast innehåller också drabbats av IFRA.

Exempel på dofter som jag tycker förlorat en del kropp och kontur och blivit mer diffust flytande är Chanel Cristalle EDT, Serge Lutens Bois de Violette och Montales Attar. Några exempel på relativt nya dofter som förmedlar samma känsla och som aldrig hunnit vara annat än IFRA anpassade är: L'Artisans Traversee du Bosphore och Juliette Has A Guns Calamity J. samt Serge Lutens Boxeuses.

Någon som känt något liknande? Kommentarer?

Samma doft i flera dagar...

Innan juldoftsinslagen drar igång på måndag några ytterligare reflektioner (i backspegeln) efter min en- veckas utmaning med en doft, Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss.

Det har faktiskt blivit hela två fall av flerdagarsanvändning av två dofter sedan dess nämligen:

Heliotrophe (Etro): Har varit jätteförkyld hela veckan och är inte helt på banan än, tex är luktsinnet inte "helt" ännu. När jag är riktigt förkyld känner jag inte för starka dofter, även om jag i sig inte känner någon doft, utom något enstaka fragment enstaka gång. I regel klarar jag bra lätta citrusdofter men den här gången kände jag motvilja även mot dem. Det ända jag kände för var den lätta, transparanta och varma mimosa/mandel doftande Heliotrophe från Etro. Okomplicerad i sin struktur och mycket bärbar. Tydligen har det nu kommit restriktioner mot heliptrophe-estern (eller vad det nu är för sorts kemisk komponent) så det gäller att vara rädd om sin gamla flaska med Heliotrophe.

Boxeuses (Serge Lutens): Det blev faktiskt hela fyra dagar med Boxeuses, hade kunnat fortsätta men enveckas provningen med PCJWM visade att efter dag fyra med samma doft så har luktsinnet ändå trubbats av så pass mycket att man inte får en fullständig bild av doften. Boxeuses var så pass gäckande att jag, även om jag inte gillade den jättemycket, bara måste komma underfund med den. Och nu känner jag mer för den, trevlig, diskret och användbar. Det är egentligen namnet som inte passar och därför blir det hela något förvirrande. För mig är Boxeuses mer lik mina gamla mjuka, äggskalsfärgade, armbågslånga glacé handskar inte alla som ett par  "punchiga" boxninghandskar.

Klart nyttig övning (även om den första med Heliotrophe var ofrivillig) att inte stressa runt så i sniffandet utan att bottna mer i dofterna. Och trots an hel vecka så längtar jag redan efter en eller ett par dagar med PCJVM igen.

Serge Lutens - Boxeuses

Foto: Parfumista (c)

Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka om Boxeuses. Boxeuses är Serge Lutens senaste EDP i "exklusivserien" eller för att vara korrekt de dofter som endast säljs genom Parisbutiken, tappade i de specialla splashflaskorna "bell-jars".

Boxeuses har hyllats runtom i parfymbloggvärlden och är på så vis redan lite uttjatad. Men vad gör väl en recension till i det stora hela...Man har skrivit att det här är den moderna tolkningen av den klassiska läderdoften och att Boxeuses är något av ett kärleksbarn mellan en klassisk Cuir de Russie-parfym och Rochas kummin/plommonaccentuerade chypre Femme. Vidare har framhållits att Boxeuses är en återgång till Lutens traditionella lätt gourmandiga, orientaliska, mörka stil med trä och torkade frukter. Om Boxeuses är skapad av den tidigare husparfymören Chrisopher Sheldrake är höljt i dunkel. CS har börjat hos Chanel och om samarbetet med Serge Lutens ändå fortsätter är tydligen väldigt oklart.

Och ´visst är Boxeuses en återgång till den traditionella Lutens-stilen, till de allra första dofterna i Bois-serien. Den första doften Feminité de Bois som Christopher Sheldrake skapade tillsammans med den berömda parfymören Pierre Bourdon gjordes för Shiseido och har först under det senaste året (reformulerad) förts in i Serge Lutens-serien. Boxeuses har mycket gemensamt med Feminité de Bois men det kan direkt sägas att Boxeuses är en urvattand variand av FdB. Då jämför jag med Shiseido-originalet, då jag inte har inte luktat på den nya versionen.

Jag hade förväntat mig betydligt mer kraft och stuns i en doft med ett sådant namn. Det är en fin komposition där noterna flyter in och ut i varandra. Tam, prydlig och trevlig. Det är överhuvudtaget inte en provocerande doft, som några av Lutens tidiga. Utan det är en komposition som kan passa en bredare publik, mer kommersiell helt enkelt. På mig är det som om noterna aldrig faller ut helt, jag får den där känslan av IFRA-regulerade, urvattnade ingredienser. Samma känsla som tex den numera IFRA-korrekta Cristalle EDT, dofterna saknar både toppar och dalar, de är perfekta men utslätade, som om de medicinerats med lyckopiller.

Plommonnoten är gemensam med FdB men Boxeuses har för övrigt sin tyngdpunkt i läder och likör där FdB har ceder och kanel. Boxeuses bottnar i trä men då inte alls så tydligt som FdB:s ceder. Lädret är inte heller särskilt tydligt utan en lättvariant, plommonlikörtonen är mer dominerande på mig. Den är riktigt delikat! Det är stilen och tonaliteten (Lutens-träigheten och den mörka torkade frukt sötheten) som är gemensam mellan Boxeuses och FdB.

 Jag har helt enkelt svårt att få grepp om Boxeuses, kanske är jag doftblind till delar av den, precis som en del personer är doftblinda när det gäller mysk. Men det kanske är det som är grejen, att den inte berör direkt, vilket så klart irriterar (irritationen är i och för sig ett utslag för att den faktsikt berör) eftersom så många andra verkar ha berörts direkt. Men Boxeuses kanske växer med tiden, jag har ju bara provat den två gånger. Men av årets Lutens-lanseringar tycker jag att den mer lättåtkomliga Bas de Soie (i exportserien) klart övergläner och till och med är mer originell än Boxeuses. Alltså helt tvärtemot hela parfymetablissemanget!

Egentligen är det nog för tidigt att betygssätta Boxeuses, hittills kvalificerar den för en slätstruken 4:a.