SOTD February 2022

Picture: A soft mossy carpet
Photo: parfumista (c)

Continuing the olfactory discovery trip from January, with a few spontaneuos reflections.

1. Cap Néroli Edt (Parfums Nicolaï) - Sunny high quality néroli.

2. Misia Edt (Chanel Les Exclusifs) - My favourite lipstick iris-rose-violet

3. Misia Edp (Chanel Les Exclusifs) - Also the Edp is perfectly balanced

4. Coco Edt (Chanel) - Reminds me of Krizia Teattro de la Scala.

5. 222 (Le Galion) - Calming sandalwood

6. No 5 Edt (Chanel) - Serious, serene, austere aldehydic, chalky, slight animalic. On my other arm:

    No 22 Edt (Chanel Les Exclusifs) to compare. Joyful and flirty, aldehydic, flowery, chalky, sunny,              trés chic. They are definitly siblings, No 5 the older, takes all responsibility, No 22 the younger              one, carefree, playing around.

7.  No 22 Edt (Chanel Les Exclusifs) Still trés chic.

8. Diorella Edt (Dior) ca 2000 version on my left wrist melon, peach and white flowers over a green       chypre base. An outdoor fragrance. On my other wrist:

    Diorama Edp (Dior Les Creations de Monsieur Dior) 2010s version: A cousin to Diorella, without       melon and with deeper plum and caraway instead of  the greenery. An indoor formal version. A             real wristsniffer.
9.Lady Vengeance ( Juliette Has A Gun) The prototype of a good contemporary rose patchouli, not sweet  with a natural medium pink rose. Still going strong.
10. Midnight Oud (Juliette Has A Gun) Opens with an animalic leathery accord, a dark, sultry rose appears in the dry down . Probably the real Lady Vengeance.
11. Dioressence Edt (Dior) ca 2000 version. Smells like rosewood, orange, smooth cinnamon, rose, violet, iris over patchouli oakmoss. Scent memories from my childhood.
12. Hypnotic Poison Edt (Dior) ca 2000 version dry vanilla milky almond with contrasting subtle flowers and an almost mossy base, balances the blend. So comfortable and warm in grey windy weather.

13. Oud Bouquet Edp (Maison Lancôme) Sweet, dark, milky vanilla and rose ( the typical slight powdery Lancome rose) over a contrasting balanced oud. Delicious and very long lasting

14. No 19 Edt (Chanel) Flawless, cold, clean and dry green iris boquet. 

15. Eau de Ciel Edt (Goutal) The smell of the dry grass of a sundrenched meadow a sunny and hot  slight breezy day in the high summer. The smell of hay. Very special and distinct, light application is needed even if an Edt.
16. Attar Edp (Montale) A quite early batch, pleasant to wear, humble, deep, woody, red rosy , no screachy or peppery notes. 

17. Peut-Être Edp (Maison Lancôme) 2020 version. An uplifting, airy, straight forward pink rose, so easy and uncomplicated to wear. Nice!

18.  L'Autre Oud Edp (Maison Lancôme) 2020 version. More depth than Oud Boquet, boozy, incense, dark red rose supported by a well balanced oud to something almost winey, like a ruby red port.

19. Orchid Leather Edp (Van Cleef & Arpels) The slight boozy, plummy, balsmic aspects are dominating during this wearing, not so much leather more of cold spicy accents.

20. Leather Oud Edp (Maison Christian Dior) The electric smell of dust on a varm bulb (also present in fragrances as Mona di Orio carnation and Tèo Cabanel Kaspar) over a boozy accord almost as soaked in a dry plumliqueur and with a slight animalic touch. 

21. Gucci Oud Edp (Gucci) A darker woodier variation of Gucci by Gucci with the characteristic raspberry/rose combo sweetness  that is present in many contemporary fragrances.

22. Angel Edp (Mugler) The honeyed dark chocolade notes over that special clean, stripped down patchouli are still unique after almost 30 years. My bottle from ca 2007, the liquid  is still bright blue, stored under dark and cool conditions.

23. Angel Edp (Mugler) On repeat today, in a lighter dose, almost aquatic notes emerges and the fractioned patchouli.

24. La Vierge De Fer  Edp (Serge Lutens) The beautiful innocent white lily meets cold steel and incense, an olfactory illustration of this dark day.

25. Boxeuses (Serge Lutens) Subtle leather with dark plum sweet contrasted with some dry spicey notes. Discreet despite its name. 

26.Cristalle Edt (Chanel)  the symbol of true casual chic sunny cold green lemon perfect for a sunny winterday

27. Chance Eau Tendre Edp (Chanel) Light rosy musky cold sort of  D&G Light Blue fresh feeling even if not smelling alike.

28.  Les Eaux Paris - Riviera (Chanel) - Fresh, happy, sparkling and warm neroli/orange/citrus with its own twist, something that reminds me of the smell of orange and citrus hard candy pastilles. A contemporary orangeblossom.

Conclusion: Chanelfragrances seems to be the most worn in February. So glad I re-discovered the original Angel after neglecting it for years.

Parfumerie Générale - Isparta 26

Picture: Pierre Guillaume
Photo: PR Parfumerie Générale (c)

As almost always when reviewing something from Parfumerie Générale it's hard to resist publish a picture of the perfumer Pierre Guillaume himself :-)

But now over to todays subject, Pierres latest release, a beautiful dark rose named Isparta 26. Isparta is named after the turkish province which roses produces superior roseoils, featured in this fragrance and 26 as PG:s numbered collection now has reached that number of fragrances.

Just reading about the ingredients of Isparta makes me excited. I have to admit that I'm very fond of the rose-patchouli-ambroxan combination in fragrances such as Juliette Has a Gun Lady Vengeance and Frederic Malle Portrait of a Lady, and this accord, in Isparta combined with balsamic and animalic accords, makes me drool.

Isparta starts heavy but in the same time transparent and light, the rose is really purple, and the rosy smell is a bit tart and as a contrast it's surrounded by a not too sweet, jammy note. A clean, cold patchouli is also contrasting with a high and clear darkness, just as the night sky a starry night. As Isparta dries down it becomes a bit warmer, even if it remains in the cold spectrum, with balsamic and woody notes, among them a well balanced oud. The clean amber, the ambroxan is not as evident as in Portrait of a Lady, in Isparta it is handled with a lighter hand. In the basenote there is also a moisty, mossy note thar togeter with the tart, purple rose are contrasting the ambrox-oud combo. The mossy note together with the rose is what is left after 24h. The moss in this stage reminds me of the refreshing and uplifting mossy note of Parfumerie Générale Papyrus de Ciane.

Picture: Isparta, a dramatic, dark, purple rose
Photo: PR Parfumerie Générale (c)
  

I have read some comment that Isparta doesn't add anything new to the rosegenre. I have to strongly disagree as IMHO this is an unusual combination of the strong and intense but in the same time airy and light. In texture Isparta is just as an exquisite, purple silk veil with silverstitches and embroderies. That image makes me think of another beautiful purple rose, Neela Vermeire Creations Mohur Extrait, which seems to be Ispartas antithesis in the purple, rosy spectrum. Mohur is like a dense, smooth, purple silk velvet with golden stiches and embroderies as opposed to the light, transparent, sliver silk veil of Isparta. Even if these purples of course are not smelling the same, Mohur Extrait (which is more spicy and flowery than Isparta) somehow reminds me much more of Isparta than the more obvious (when reading about its notes) ambrox-rose-patchouli Portrait of a Lady. Just as Mohur, Isparta gives me images of a relaxed, life i luxury, somewhere in the East, during the time of Thousand and one nights.

Despite its light texture, Isparta 26  is strong in its concentration and one have to be careful when applying, too much and Isparta transforms to a sillagemonster. About four spritses is enough of Isparta to keep it within the limit of officetolerable. Sillage is great and longevity for days if more than the four spritses is applied :-)

Rating: 5

Notes: Red berries, rose, peru balsam, calamus, patchouli, olibanum, benzoin, oud, ambroxan, moss

Robert Piguet - Oud

Photo: Mr Parfumista (c)

Oud by Robert Piguet is, as all five fragrances in the Nouvelle Collection, created by the Piguet housenose Aurelien Guichard

Oud starts with an almost animalic note accuented by the dry leather smell of antique books. Soon the the animalic touch disappears and soft leather, minty herbals and a green, woody notes takes the center of the stage. The pepper typical for the syntetic oud also appears but in a very balanced way, not overwhelming, at all, just a gentle touch. As Oud is a linear fragrance, it also continues like described during the whole dry down. Comfortable and pleasant. To my nose the topnotes is the most interesting part of Oud and I wish the initial animalic touch would be present also in the basenotes. To me Oud is somehow the Oud of the cold north. When I smell it, I can imagine the snowy, coniferous forests of the Nordic countries in the middle of a hard winter.

Oud doesn’t follow the most common rose-saffran-oud path, instead it follows the alternative track the colder, leather, herbal, oud. The latter is, to western standards, more masculine than the former oudstructure, which is a masculien one in the Middle East. Oud is a versatile and good everyday oud, not extreme in any sense and a good “beginners oud”. Oud is the oud-herbal-leather equivalent to the everyday rose-saffron-oud Juliette Has A Gun Midnight Oud, which also is a good and wearable “beginners oud”. Sillage is quite impressing and longevity is for 24h.

Oud was the fragrance within the Nouvelle Collection that I had highest expectations about before I started sampling. Despite Oud is a well made, balanced, comfortable and very wearable fragrance, it turned out to be the one that moved me at least. Maybe it’s just too perfect and to me BoisNoir is a notch more interesting when comparing the two Robert Piguet woods in the Nouvelle Collection.

Rating: 4 (Dec 2012) 4+ (April 2013)

Notes: Saffron, fir balsam, styrax, myrrh, woody notes, oud, patchouli

Update April 2013: Probably my testingexperience of RP Oud in December was affected by the outbreak of the worst flu I have had in 10+ years  just a few days later. Now I feel it's nuances better and i doubt it's a beginners oud any more. The animalic notes are for example still present in the basenotes, blended with the cold confierstyled woody smell and the oud that feels somehow cold in this creation.  There is also an almost leathery/metallic accord that reminds me of a sort of darker interpretation of the great Frapin Speakeasy.

Histoires de Parfums – L’Olympia Music Hall

Picture: L'Olympia, Paris 9em, France,
Photo: KoS, ref PA00089012, (cc) Wikimedia commons,
some rights reserved

L’Olympia Music Hall is another temptating Histoires de Parfumes fragrance (this house ruins me :-) created by the house founder and owner Gérald Ghislain. As in 1889 Moulin Rouge the parfumer is inspired of a parisan musical establishment: L’Olympia Music Hall.

L’Olympia Music Hall starts up with a beautiful, sparkling leather accord where the citrus notes are glimmering and makes the very true leathernote uplifting and captivating. The leathery note continues to be present during the whole dry down of L’Olympia even if teken a step to the background in the later parts of the fragrance. There is the scent of fine leather, as from the inside of an elegant handbag, an impression that deepens when the flowers and a quickly glimpsed accord of powder, occours. There is also a distinct, cold flowery, almost, green note that is present from early on and which also remains in the basenotes. Probably this note appers from the crisp “watery” flowers of lilac and freesia that is listed in the middlenotes. This accord, together with some of the peppery peony accord of Histoires de Parfums Vert Pivoine,   counterbalances the wellblended classical rose-saffron accord and adds additional sparkle to L’Olympia even in the later stages of its dry down. When L’Olympia reaches the basenotes the spicy aspect of saffron is reinforced but counterbalanced with dark patchouli and also with sweet, dark notes as licorice. There is also a  hint of a mouthwatering berrynote present. The leather in this part is tuned down and almost like velvet in texture ie like suede. A pleasant but distinctive musk is finally linking the basenotes together.  The musky, flowery facets that still remains in the base, reminds me somehow of the musky basenotes of the Vert Pivoine mentioned above. Also when L’Olympia lingers for multiple hours in the basenotes, it’s a beautiful fragrance, even if not as original as the opening with the leather accord which is so true to the real scent of leather. To me L’Olympia appears to be a successful mix of a good feminine leather fragrance as for example Cuir de Lancome and a dark, spicy, rose patchouli as for example Midnight Oud by Juliette Has A Gun and Agent Provocateur (by Agent Provocateur).

If L’Olympia embodies the establishment as well as 1889 Moulin Rouge captured the fin d’siecle mood of that establishment, I’don’t know as I don’t know anything about L’Olympia. But I trust the perfumer and assume there were rumbling and colorful shows going on there as very much is going on in this fascinating, distinctive and wellcrafted perfume.

L’Olympia is a perfume of high volume which is acting out its energy underscored by all the interesting notes. It’s appearance reminds me vaugly of the aura of the grand perfumes of the 80s, which is a pleasant discovery in the stream of beautiful, wellbehaved, subudued, powdery, musky, florals we are used to at the present. Under these conditions there is necessary to apply L’Olympia sparingly, a spritz too much and it becomes overpowering. L’Olympia is perfect for evening wear but could also be worn daytime during the winter. Great sillage and stayingpower.

Rating: 4 

Notes: Mandarin, lemon, bergamot, orange, pink berries, black pepper, saffron, rose, freesia, lilac, peony, blond wood, patchouli, frankincense, styrax, suede, vanilla, chocolate, licorice, white musk

Ramón Monegal - L'Eau de Rose

Photo: Mr Parfumista (c)

Ramón Monegals rosewater is despite of it's airy, happy, uplifting character, not a traditional dab-on rosewater L'Eau de Rose seems to me as a bright and seemlessy blended Edt composed by high quality roseoils. The scent of the rose is the scent of the rosebuds of the flower, there is no harsh green notes of the steem or leaves crushed in the blend, just the smooth and creemy rosebuds. I image there is rose buds from different colors particulary pink but also yellow, orange and red, all of them in the lighter and brigther tonality of the respective color. Soon the rosiness becomes creamy, it smells almost as the nail cream my mother used when I was a child, and as she rememered from her childhood that her grandmother used. As the delicate blend reaches the basenotes it's grounded with a light touched patchouli that gives the blend a interesting darker dept as a background. There is also musk there but so well intergrated that I don't smell it as a separate, dominate note. In fact, I was surprised when wearing L'Eau de Rose that the, for light and bright rose fragrances, mandatory rose-musk combination is missing.

To me L'Eau de Rose is sort of a delicate, fintuned, summerversion of rose, patchouli combos such as Lady Vengeance by Juliette Has a Gun (review in swedish). Also bright and light pink rose fragrances as Rose Pivoine by Patricia de Nicolï and Bulgari Rose Essentielle comes to my mind even if L'Eau de Rose is less sweet and has it's darker twist compared to the two latter fragrances.

All in all: L'Eau de Rose is a straight forward light rosefragrance, easy and comfortable to wear, suitable both for casual and officewear. The longevity is great, a full day wearing in summer, the sillage is close. The darker patchuli twist makes L'Eau de Rose staying away from the dull and meek light rose fragrance territory. A good alternative when it comes to the light and bright rose fragrance category.

Rating: 4+
Rating: 5 (June 2013)
Update: L'Eau de Rose is unusual to be a pink rose and deserves to climb the last half step to reach the highest rating 5.

Notes:  Tea rose, taif rose, neroli, patchouli, musk

Juliette Has A Gun - Vengeance Extreme

Bild: Novemberros Foto: Herr Parfumista (c)

För ganska precis ett år sedan (i morgon) reviewade jag Juliette Has A Gun's Lady Vengeance som såklart är föregångaren till Vengeance Extreme. Lady Vengeance skapades av mästernäsan Francis Kurkdjian som var ett slags husnäsa och skapade husets första dofter innan JHAG:s grundare Romano Ricci själv kände sig tillräckligt varm i kläderna för att antingen själv eller troligen i samarbete med en riktig (men mindre känd än FK) parfymör skapa några egna, riktigt bra dofter som Midnight Oud och Calamity J.

Vengeance Extreme är i mångt och mycket Lady Vengeance reversed. I Extreme är det patchoullin som dominerar över den fina rosennoten som finns i både men som alltså får spela mer fritt i Lady V. Extreme inleds med ros men patchoullin blir ganska fort huvudaktören med rosen som supporterande not istället för tvärtom i Lady V. Både rosnoten och patchoullinoten är fina men rosen noten relativt fiiiinare, den känns faktiskt rätt äkta, som om den har hög andel äkta rosenolja. Vanlijen i basen är lite mer tydlig i Lady V och är mer hunsad av patchoullin i Extreme. Vengeance Extreme är precis som Lady V en komfortdoft som lättar upp den värsta, grå vinterdag och jag finner mig konstant klistrad med näsan mot handlederna precis som med Lady V, tur att man döljer sig i eget rum på jobbet, handledssniffande kan verka obskyrt i landskap.

Sammantaget: Även om jag tycker bra om Vengeance Extreme så känns den lite som ett billigt trick att försöka mjölka ut lite mer profit genom att göra en tvist på Francis Kurkdjians första formula, liksom i brist en riktig parfymör.

Nu cirklar jag runt den svåra biten, vilken att föredra, Lady V eller Extreme? Som alltid gäller; smaken är som baken - delad. Gillar man patch, vilket jag gör så är Extreme No 1. Men gillar man ros, som jag också gör är Lady V No 1, 1-1 i rond 1 således. Utslaget blir att jag tycker att rosennoten är så fin och att den är relativt bättre än medelrosen än vad patchen är medelpatchen. Med Lady V får jag något som mer skiljer sig från mängden än med Extrme som med sin dominerande patchoullinot påminner mer om annat på marknaden än Lady V. Då Lady V fick betyg 4+ får Extreme i konsekvensens namn:

Betyg: 4

Noter: Patchoulli, ros, vanilj

Mona di Orio - Les Nombres d'Or Ambre

Bild: The White House Entrance Hall. The grand piano was built by Steinway

Foto: White House (Zhen-Huan Lu), Wikimedia Commons (cc)

Avbryter tillfälligt serien med juldofter för att med anledning av Mona di Orios tragiska bortgång istället publicera reviewer av några av Monas dofter som ursprungligen var inlagda för publicering i januari/februari 2012. Reviewerna är alltså skrivna långt innan Monas bortgång.

Mona di Orio har en särskild serie EDT:er - Les Nombres d'Or som utgår från klassiska parfymnoter. I de tre första dofterna i serien, ambra, mysk och läder. I Les Nombres-dofterna är Mona mer minimalistisk (även om ordet minimalistisk och Mona di Orio i sig känns som två motpoler) i jämförelse med sin i de flesta i huvudlinjen så otroligt mångfacetterade och i vissa fall barocka kompositioner.

Mona di Orios Les Nombres d'Or Ambre tillhör inte den örtiga, lite maskulina typen av ambraparfym, exempelvis MPG:s Ambre Precieux eller Histoires d'Parfums Ambre 114. Den tillhör heller inte kategorin kådigt, fylllig, mörk patchoulliaccentuerad ambradoft, exempelvis Estee Lauders Youth Dew Amber Nude eller Farmacia SS. Annunziatas Ambra Nera.

Ambre inleds med något som jag tycker liknar en lätt krutnot och ett grönt, lite pepprigt inslag som påminner om torra grönpepparkorn. När det gäller krutnoten påminner den om en mycket nedtonad och torrare variant av krutnoten i Lorenzo Villoresis Teint de Neige. Herr Parfumista tycker att Ambre i toppnoterna påminner om den klassiska herrdoften Dunhill, och något ligger det faktiskt i det, kanske är det krutnoten. I mellanregistret kommer en diskret ambra, träiga och pudriga noter som benzoin och doften blir till en lätt och diskret oriental. Mellan och basregistren smälter samman och resten av dagen känns Ambre rätt linjär. En not jag känner i basen är knastertorr papyrus och det är den noten som finns kvar morgonen efter en dag med Ambre. En av provningarna tyckte jag mig känna stråk av ambrox och möjligen finns spår av denna moderna ingrediens i basen även om den inte anges i notlistan. Att göra det kanske skulle förta lite av retrokänslan i doften.

Monas Ambre är en lätt, kvinnlig, pudrig, elegant men ändå väldigt komfortabel ambra. Den är transparent och ger bäraren en elegant och diskret aura samtidigt som den räcker ofragmenterad hela dagen. Det känns som jag vandrar på små puffiga, ulliga moln när jag bära Ambre. Det är också en intellektuell doft, papyrusnoten framkallar bilden av ett slottsbibliotek med gamla torra skinnband, Anbre är en perfekt doft för bokmalar. I andra reviewer har jag läst att den doftar som ett gammalt mahoganypiano och visst påminner Ambre om doften av innanmätet till en öppnad flygel, har själv provsniffat.

En av testomgångarna med Ambre gick jag runt för ärenden i city. Ambre kändes som en slags sköld och som en sådan raffinerad kontrast till alla kemiska fruit-chulli, woody-spicy dofter som slår emot mig i follvimlet. Därmed inte sagt att Ambre inte är kemisk, jag anar ju stråk av min kära super-kemiska komponent ambrox, även om den inte finns angiven. Även om jag gillar ambrox är den (om den nu finns) lite irriterande just i den här kreationen, den känns för brutalt modern i det övrigt så klassiska, intellektuella, komfortabla molnet.

Ambre är mycket bärbar och användbar året om utom under högsommaren. Främst en doft för dagen men passar bra kvällstid under svala sommarkvällar.

Rating: 5 (updated rating winter 2011 see update posted 12/30/2011)
Rating: 4 (fall/winter 2010)
Noter: Ylang-ylang, cederträ, benzoin, tulubalsam, ambra, vanilj.

Diesel - Loverdose

Picture: Licorice Wheels, Photo: Pikaluk, (cc)

Wikimedia Commons, some rights reserved 

Loverdose by Diesel made me curious as it is a typical "mainstream" fragrance which is quite well received by Octavian at 1000Fragrances who tend to be at bit fussy when evaluating new fragrancs. As I have a sample of it, provided by Escentual I just had to try. Here are my impressions.

The initial stage of Loverdose is a punch of licorice and jelly candy sweetness, on the verge of way to much. In the next stage the fragrance calms down and the  licorice settles in a jasminenote that is similar to the cold, syntetic jasmine in Thierry Muglers Alien. In Loverdose the Alien jasminnote is considerable dimmed. As Loverdose is dried down to the basenotes, a note that reminds me of tobacco also appears. The tobbaco note reminds med of a sweeter version of the tobacco in Juliette Has a Guns Calamity J.There also a rubbery, at the same time creamy feeling. Loverdose is quite linear and the middle and basenotes are interacting during its development featuring the licorice.

Loverdose reminds me of a lighter, sweeter and definitly younger Lolita Lempicka. Lolita Lempicka is, according to my opinion, a scent with more caracter and comlpexity, a grown-up scent. Old and grumpy, I prefer the Lolita, Loverdose somehow lacks sufficient depth or body compared to Lolita Lempicka and Alien. Loverdose is on the other hand, suitable to teens and young women as the fragrance is ligther and arier than Lolita.

Even if Loverdose all together is quite cosy and comfortable perfect for grey falldays, testing it at first threatend to be a lost day in Perfumeland to me. Maybe the conditions where unfair as I wore and finally understand Mona di Orios amzing Oud the day before. But as Loverdose dried down the sweetness was toned down and the woody notes, the Alien jasmine and the notes resembling tobacco and rubber where more predominent. Dispite the initial horror testing Loverdose I ended up quite content with my testing of Loverdose.

Rating: 3

Notes: Mandarin, anice, jasmine, gardenia, licorice, amber, vanilla, woods

Juliette Has A Gun - Midnight Oud

Foto: Herr Parfumista (c)

Juliette Has A Gun:s Midnight Oud kallas ibland "lättoud" eller "nybörjaroud". Och visst är den lättare och snällare än till exempel de flesta av Montales ouder men den är samtidigt en mer elegant och bärbar variant. Montales ouder är i regel skarpare och tar plats i rummet medan Midnight Oud diskret håller sig på mattan.

Midnight Oud inleds med en fin lädernot, läderdoft i olika schatteringar blir resultatet av mixen oud, saffran och ros. Efter toppnotern är doften mycket en välbalanserad trä och saffran kombintion med oudens typiska accent men i en nedtonad form. Jag ser inte Midnight Oud främst som en oud, utan som en parfym i den mörka genren som råkar ha oud som en av de framträdande ingredienserna. Jag är väldigt förtjust i mörka, sammetslika dofter av den här typen, oavsett om de innehåller oud. En annan favorit av samma typ är JHAG:s Lady Vengeance. Av Montales skapelser som jag har provat påminner Midnight Oud mest om White Oud men lugnare och inte lika dominant.

Så visst är det en "snälloud" men vad spelar det för roll, det är som sagt inte med syftet att bära en oud jag använder Midnight Oud. Snarare ger den känslan av en modern, elgeant och minimalistisk chypre. Den är en riktig komfortdoft och handledsmagnet som förgyller den gråaste dag. Och som sagt mycket bärbar, alltid användbar och inte påträngande: En oud för kontoret. Dessutom ett för att vara oud ganska lågt pris,  EUR 103.

Betyg: 5

Noter: Ros, oud, ambra, mysk, saffran, geranium och patchoulli

Kort om - Citizen Queen (Juliette Has A Gun)

Foto: Herr Parfumista (c)

For an english version, scroll down to the previous post.

Så en dags intryck från ytterligare en JHAG kreation, den nästan smetigt, diffusa moderna aldehyddoften med ros, Citizen Queen:

- Lite av noten "kaksmulor instängda i plåtburk" som även finns i Agent Provocateurs Maitresse. Den moderna aldehyden mixat med sött vad jag förstår.
- Tantvarning enligt herr Parfumista.
- Precis som Calamity J. häromdagen en diffus och undflyende doft med liten närvaro. Inte mycket till kropp och karaktär.
- Kanske håller jag på att bli doftblind men efter några timmar kände jag knappt något av doften trots att jag tryckte näsan mot handleden upprepade gånger.

Ingen dålig doft men den tillför mig absolut ingenting. Inget som väcker någon lust att utforska den igen, något som faktiskt finns i Calamity J.  Lady Vengeance och Midnight Oud är enligt mitt tycke stjärnorna i JHAG:s i stort "helt ok men inte så jättespeciella" kollektion.

Briefly - Citizen Queen (Juliette Has A Gun)

Impressions from a day of wearing another JHAG creation,  the almost battery, diffuse modern aldehyd scent with rose, Citizen Queen:

- Something of the note "biscuits in a tin can" that is also found in Agent Provocateur Maitresse. The modern aldehyde mixed with sweet as I understand.

- Aunt Warning according to Mr. Parfumista.

- Just as Calamity J. the other day, a diffuse and elusive scent with a small presence. Not much body and character.

- Perhaps I was going ansomic after a few hours. I felt hardly any of CQ even though I pressed my nose against my wrists repeatedly.

Not a bad scent but it introduces absolutely nothing new to me. Nothing brings a desire to explore it again, something that is actually present in Calamity J. Lady Vengeance and Midnight Oud is according to my opinion  the stars in JHAG: s collection.

Kort om - Calamity J. (Juliette Has A Gun)

For an english version, scroll down to the next post.

Intryck under en dags testande av Juliette Has A Gun:s Calamity J.

- Lätt tobak i ett mörkt, dunkelt rum.
- Fast tobak ingår inte enligt ingredienslistan som säger irisrot, patchoulli, ambra och mysk tolkad genom ambroxan. Antar att det är den lätta patchoullin som ger intrycket av tobak.
- Doften ger inte något distinkt intryck, den flyr undan hela tiden, sätter aldrig ned foten.
- Ska vara en maskulin doft anpassad för kvinnor och i den föresatsen har man lyckats.

En doft som skapar förväntningar som den inte riktigt kan leva upp till. Får se om den kan vända när jag använer upp resten av provet, misstänker att jag applicerat för lite, det finns ändå något som lockar i den, något dunkelt intressant...

Briefly - Calamity J. (Juliette Has A Gun)

Impressions from a day testing Calamity J. by Juliette Has A Gun.

- Light tobacco in a dark, dusky room.

- Although tobacco is not included according to the ingredient list. The notes is orrisroot, patchouli, amber and musk interpreted by ambroxan. I guess it is the clean patchouli in combination with ambrox that gives the appearance of tobacco.

- The fragrance don't give any distinct impression, it is fleeting and escapes all the time.

- Said to be a masculine fragrance designed for women and this intention has succeeded.

A fragrance that creates expectations that it not really live up to. We'll see if I change my mind when I'm using up the rest of the sample. I think maybe I applied too little, there is still something that I like in Calamity J., something vaguely interesting ...

IFRA spökar till det ?

Kanske är det min näsa som börjar lägga av men allt fler dofter känns liksom undflyende, som om de saknar kropp. De är lite som vålnader av sitt gamla jag om det är reformuleringar och även helt nya dofter ger den här känslan av undflyende och konturlöshet. Detta gäller både niche och designerdofter. Fenomenet är alltmer tilltagande och (tycker jag) har blivit särskilt tydligt det senaste året.

Min egen hemmagjorda teori är att det är IFRA restriktionerna som har slagit igenom på riktigt bred front. 1 augusti 2010 var brytdatum varefter de till IFRA anslutna doft- och smakämnestillverkarna förbundit sig att inte använda en lång rad doftessenser, minns att jag såg en otäckt lång lista på någon blogg som jag inte hittar just nu. Det gäller citrusessenser, läder, mossa, varianter av allt känns det som.

Observera att det är frivilliga restriktioner som tillverkarna sätter på sig själva för att föregå EU-regleringar i syfte att förhindra allergier och skadlighet från kemikalier. Dessutom får på detta sätt tillverkarna möjlighet att styra över till doftämnen som tas fram enligt den senaste tekniken och som förbilligar produktionen avsevärt. Ska man vara konspiratorisk så kan producenterna genom detta styra mot en större likriktning i doftutbudet, vilket i sin tur minskar risken att misslyckas kommersiellt. Om det mesta som ges ut luktar ganska likartat (inom respektive kategori) blir kunden trygg i doftmiljön och känner att man gör rätt val vid köp av doft.

Vill man ha dofter med kropp och kontur så gäller det att vårda sina flaskor som har en del år på nacken, dofter från före 2005 känns "safe" sedan har regleringar succesivt smygit sig in alltmer. Ekmosserestriktionerna är i och för sig från milleniumskiftet så blommig åttiotalschypre tillverkad fram tills dess är guld värda. Ska man köpa nya dofter så är små indieparfymörer som gör sina egna dofter det mest säkra kortet. De kan lägga in ingedienser med restriktioner, vilket man får om man orkar förteckna dem och med vilken mängd de ingår. De finner inte de stora dofttillverkarna vara en tillräckligt lönsamt att lägga tid på samt framförallt att de ämnen det gäller ofta är dyra och alltså inte ingår i de stora, kommersiella dofterna (med vissa undantag förstås). Ett annat säkert kort är oud, även om jag tyckt mig känna en viss försvagning  av vissa dofter även där. Kanske har någon/några komponent(er) som ingår i den syntetiska oud som dofterna oftast innehåller också drabbats av IFRA.

Exempel på dofter som jag tycker förlorat en del kropp och kontur och blivit mer diffust flytande är Chanel Cristalle EDT, Serge Lutens Bois de Violette och Montales Attar. Några exempel på relativt nya dofter som förmedlar samma känsla och som aldrig hunnit vara annat än IFRA anpassade är: L'Artisans Traversee du Bosphore och Juliette Has A Guns Calamity J. samt Serge Lutens Boxeuses.

Någon som känt något liknande? Kommentarer?

Ett olfactoriskt överfall

Härom veckan var vår avdelning på jobbet ute på försenad "julmiddag" en kväll. Ja, vi hade lite snärjigt innan jul så vi tog det en kväll i januari istället. Vilket i och för sig är bättre, det är ändå så mycket ätande kring jul.

Bord var bokat i city på en totalrenoverad italiensk restarurant som egentligen har funnits i decennier. Restauranten är belägen i anslutning till ett nytt hotell som finns i anrika lokaler som tidigare inrymt en stor och respektabel advokatfirma och under åttio- och tidigt nittiotal ett under den stora finanskrisen, konkursat återförsäkringsbolag.

Redan när jag klev in i hotellets lobby kände jag en vag, mycket lätt kemisk-blommig rumsdoft uppblandad med de lite nästan fuktiga noterna av nybyggt och nyrenoverat. Doften fanns också vagt i den kitschigt svart-guldigt, öststatsliknande baren och den följde även med ner i restauranten. När jag var och pudrade näsan uppnåddes doftcresendot och även kunskap om vilken den irriterat smygande doften var: På toan fanns nämligen enbart alternativet att tvätta sig med en flytande tvålversion av Byredos Blanche, en tvättmedelsliknande Clean-liknande komposition. Blanche hade så totalt tagit över luftrummet inne på toan och jag nästan börjar tro att det enbart var tvålen som parfymerade en hel restuarant, lobby och bar. Jag kände mest en otäck kemisk vitblomtvål blandning när jag frenetiskt skrubbade händerna mot ett antal pappershandukar. Blanche var då på väg att helt utplåna det lilla jag hade kvar av dagens testobjekt, Juliette Has A Guns Midnight Oud, för övrigt ett annat genomkommersiellt och urban-chic-ängsligt märke.

Måste ändå säga att Byredos ängsliga image "jag-är-en-medveten-livrädd-att-inte-vara-rätt- 30+ (men inte 40) -innerstadsbo-som-hajat-att-jag-måste-visa-mitt-estetiska-sinne-genom-att-ha-niche-parfym-men som-doftar-som-en-designerdoft-så-att-jag-inte-sticker-ut-FÖR-mycket" passar precis in i det lite kitschiga men samtidigt "halvung-innerstads-chic-möter-rubelmiljardär" miljö som hela det besökta hotell/restaurant-koncptet andas.

Byredo känns tyvärr så utstuderat genomkommersiellt att deras dofter nog inte alltid får en rättvis bedöming. Självfallet luktar deras dofter gott men för att generalisera ger de sig ut för att vara något de inte är - nyskapande och niche. Har bara doftat på några och inte provat (förutom Blanchetvålen då och Green på en annan restaurant där man nog bara hade tvålen för där blev det ingen doftchock) och jag skulle säkert kunna trivas till exempel i Palermo en dag när jag vill ha en enkel och okomplicerad doft. Självfallet vore det intressant att prova några Byredodofter, särskilt M/Mink som ska vara den som sticker ut mest, men inte så intressant att det är värt att kosta på att köpa prover.

Det är som sagt det att det känns som att hela konceptet är skapat för att kapitalisera på ängsliga urbana människor, bygga upp en rejäl omsättning, pricka in toppen och kränga av varumärket vid den tidpunkt (som säkert snart kommer) när LVMH och L'Oréal inser att de bör inkorporera ett storsäljande nichemärke i sin produktportfölj. Så jag kan beundra Ben Gorhams kommersiella förmåga att finna ett sätt att så pass snabbt kommersialisera på denna doftängslighet. Det är bara det att strategin är så uppenbar att jag förvånas över att så många sväljer konceptet. Det kan i och för sig även hävdas att märken som hålls högt av mig som Serge Lutens och Frederic Malle också är genomkommersiella koncept. Och visst är de, det är bara det att de fått fram så många intressanta och vissa till och med banbrytande dofter även om de självklart också blandar ut parfymlinjerna med mer kommersiellt gångbara skapelser. Som också brukar bli väldigt bra, ett exempel SL:s Bas de Soie.

Octavian på bloggen 1000fragrances har i sin review av två av Byredos senaste dofter
http://1000fragrances.blogspot.com/2011/01/accord-oud-and-oud-immortel-byredo-new.html#comments
Accord oud och Oud imortelle både i beskrivningen av själva dofterna och runtomkring, fångat mycket av det jag försöker sätta ord på i detta, för en del kanske lätt provocerande inlägg.

Juliette Has A Gun - Lady Vengeance

Lady Vengeance är en sådan där mörk rosendoft kombinerad med patchoulli som jag bara är alltför förtjust i. I LV:s fall kombineras det mörka med en torr vanilj. Jag hittar något liljekonvaljliknande, lite kallt i toppen och även trä i botten. LV innehåller ganska typiska ingredienser för sin genre och är en mycket bärbar variant av temat. En del tycker att mörka rosor med bas dominerad av patchoulli alternativt ambra eller oud blir för tungt, mörkt och för mycket. Jag upplever att LV, trots sitt innehåll, ändå är en i sammanhanget ganska transparent doft, flytande i vinden som en mörkt purpurfärgad sidenchiffong. Jag tycker alltså inte att doften är särskilt tung utan ungefär som Stella McCartneys Stella i täthet och tyngd.

Trots utmanande namn både på parfymhuset och själva doften är LV är ingen svår doft som tar plats och hela tiden kräver bärarens uppmärksamhet. Snarare är det en riktig komfortdoft och handledsmagnet som många kan tycka om. Den passar bra kalla vinterdagar men även i varmare väder på grund av den lite kyliga ton som finns i doften. Det är en slags kylighet eller kanske man ska kalla det luftighet som jag förknippar med ambrox, den ambra/mysk/ambregris liknande komponent som blivit så vanlig i parfymbaser. Kan även var någon vit kemisk mysk, är inte särskilt bra på det kemiska.

Efter att ha använt doften fyra dagar, varav tre i sträck börjar näsan vänja sig och doftblindheten gör sig påmind. Jag får svårt att känna hela doften på en gång och varseblir snarare fragment av den. Det stämmer med de helt ovetenskapliga resultaten från höstens "en vecka med en doft" kampanj, se inlägg i november. Efter ca fyra dagar inträdde olika grader av doftblindhet för många av deltagarna i försöket.

LV är skapad 2006 av den kända näsan Francis Kurkdjian för parfymhuset Juliette Has A Gun. Den är klassad som en blommig chypre och jag förutsätter att man då menar en så kallad modern chypre. Dessa är just i regel patchoullibaserade i stället för med bas av ekmossa. De ingredienser som anges för LV är ros, patchoulli och vanilj. Dessa är fint balanserade och understödjs givetvis av en rad andra noter som marknadsförarna valt att inte nämna.

På tal om marknadsföring: När det gäller Juliette Has A Gun:s dofter (har provat en, sniffat på tre av sex dofter) så tycker jag att namn, formspråk och marknadsföring utlovar mer originella dofter än vad som sedan finns i flaskorna. Midnight Oud (har inte sniffat på den) ska till exempel vara en fint balanserad (med bra ingredienser) snäll-oud. Därmed inte sagt att JHAG:s dofter på något sätt är dåliga, tvärtom så gillar jag det jag sniffat på. Det är bara det att den bild som förmedlas inte stämmer med det intryck som dofterna ger mig, de är av bra kvalitet men påminner lite för mycket om en del andra dofter.
Betyg: 4+

Editions de Parfums Frederic Malle - Portrait of a Lady

Skulle ha varit en mörkare ros...men det gröna är rätt nyans. Foto: Herr Parfumista (c)

Portrait of a Lady (PoaL) är den senaste doften i Editions de Parfums Frederic Malle. PoaLär skapad av de mörka blommornas mästare Dominique Ropion.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är vääääldigt förtjust i PoaL och jag får nog reviewa den igen längre fram när jag inte är färgad av den första entusiasmen. Den mörka rosen, den osöta kryddigheten, patchoullin, ett lätt stänk av oud, mysk och ambroxan är så väl balanserade och ger en upplevelse utöver det vanliga. Jag har burit doften flera dagar på rad i det kyliga vädret och den passar årstiden perfekt. Samtidigt har den en kyla som gör att den också kommer att passa svala sommardagar/-kvällar. Det syntetiska ambrox/ambroxan som ersätter/tolkar på ett nytt sätt ambra/mysk och ambregris noter har blivit utskällt av en del försåsigpåare men jag måste säga att när det ger basnoter som de här så bara älskar jag ambrox. PoaL har en väldigt bra hållbarhet på huden och den sitter som berg på mig.

PoaL ger mig bilden dels av riktigt mörkt grön sammet och dels av en dam med elfenbensvit hud och mörkt hår i turnyr som åker i en täckt vagn under sent artonhundratal. Den ger mig bilden av May (Wiona Ryder) i kostymfilmen "Oskuldens tid" (The Age of Innocence) fast den kanske borde ge bilden av hennes rival grevinnan Olenska (Michelle Pfeiffer) för PoaL är inte oskyldig.

I stilen påminner mig PoaL om flera mörka rosendofter exempelvis: Amouage Lyric, Lady Vengeance frå Juliette Has a Gun och Téo Cabanels Alahine även om den senare är något ljusare, sötare och mindre rosig.

Aboslut en av toppdofterna 2010!

Betyg: 5