Niche - det nya mainstream, mainstream - det nya niche?

Det senaste ett - två åren har antalet så kallade nichehus formligen exploderat. Nya linjer skådar dagens ljus nästan varje vecka. Det verkar helt enkelt som om var och varannan parfymintresserad ska förverkliga sig själv (någon slags kollektiv kris?) och starta eget hus med minst en parfymlinje. Vissa blandar själva medan andra fantiserar ihop en skiss till en parfym som sedan skickas till någon  av de stora dofttillverkarna som exempelvis Givaudan, IFF eller Firmenich. En mer eller mindre eller inte alls berömd näsa fixar sedan recepet, allt förstås beroende på vad den förhoppningsfulle kan casha upp. Men för den som gör en sådan här för privatekonomin djärv satsning så är det förstås rimligt att man vill ha en produkt som inte bara är säljbar till den diminuitiva gruppen parfymnördar utan doften måste ha potential att nå en något bredare publik. Så mer och mer av det som förpackas och prissätts som niche är egentligen något som lika gärna hade kunnat ges ut som så kallad mainstream eller mer korrekt designerdoft. Och då är resultatet inte ens som det bättre inom designersortimentet exempelvis hus som Chanel, Hermès och Estee Lauder överglänser med ljusår. Men så har de förstås lite andra resurser att sätta in en den förhoppningsfulla wanna- bee niche-entreprenären. I rättvisans namn bör nämnas att det inte bara är de nykomlingarna som mainstreamifiseras utan även etablerade nichehus blir mer och mer "breda" i sin ansats och inser att man kan sälja bara genom att paketera som niche. Exempel på detta: Vissa av Serge Lutens dofter de senaste fem åren, vissa av Frederic Malles, de flesta av Juliette Has A Guns dofter och 99,5 % av Byredos. Det bör slutligen tilläggas att mångfalden är mycket positiv. Om fem år har nya, stabila hus vaskats fram medan en hel radda andra har sopats bort från marknaden.

Om nu (i mitt tycke) urvattning av niche pågår i stor skala, hur är då tillståndet inom det bland parfymsnobbar så förhatliga mainstream/designerdoftssortimentet? Jo, här tycker jag att det skett en märkbar uppryckning under 2011, releaser som L'Esprit d'Oscar, Chanel No 19 Poudre, Burberry Body, Shalimar Initial, Prada Candy och de av mig osniffade men av andra (pålitliga) parfymtyckare väl mottagna L'Essence Balenciaga, Violet Blonde, Bottega Veneta samt Diane von Furstenberg bådar  mycket gott för framtiden. Det kan ju faktiskt vara så att delar av denna miljö insett att man inte kan gå hur långt i likriktningen som helst utan att en del av kundkretsen försvinner.

Men vill man i dagsläget ha originella dofter eller i alla fall dofter som skiljer sig från mängden så ska man fullt klart söka sig till åttio- och tidiga nittotalsdofter eller tidigare decennier samt tidiga tvåtusentalsdofter, både i niche- och designerdoftssortimentet. Särskilt bland designerdofter kan man göra riktiga fynd dvs dofta niche (eller som niche enligt gängse uppfattning ska dofta dvs ovanligt och konstnärligt) till en avsevärt lägre penning än vid köp av nichedoft. Det gäller bara att läsa på om vad som stått sig, reformuleringar till trots. Hoppas att kunna återkomma till detta tema i senare inlägg. En del dofter står sig bra även reformulerade, det vill säga de som trots detta lyckas bibehålla den ursprungliga doftens karaktär och balans. Dessutom sker reformuleringarna i sådan takt idag att vissa dofter som är fem, sex år gamla redan är att likna vid vintageversionen. Särskilt gäller det Dior som enligt uppgift från många håll i parfymbloggosfären håller på att reformulera om stora delar av sin linje. Så en flaska HP (Hypnotic Poison) från tidigt tvåtusental eller en fem år gammal Addict har plötsligt, indirekt, blivit något som i andemeningen kan likställas med niche.