Parfumerie Générale - Bois de Copaiba

Bild: Woman at her toilette, 1889

Henri Toulouse-Lautrec (1864-1901), Wikimedia Commons

Scroll down for summary in english.
"Luktar tant, för starkt ". Herr Parfumista är inte särskilt nådig mot Pierre Guillaumes pudriga, varma oriental Bois de Copaiba. Min väninna är mer diplomatisk, "väldigt pudrig, damig". Men jag kan inte låta bli att tycka om denna klassiska oriental mer än jag borde, eftersom den påminner om andra, redan existerande fina orientaler och florala orientaler. Den känns varm, orange och för tankarna till ett annat århundrade, som på bilden ovan.

BdC inleder med att påminna mig mycket om en fas i Serge Lutens klassiska läderdoft Cuir Mauresques utveckling. Det är det varma, torrt pudrigt lätt apelsinblommigt lite fruktiga, spanskt lädriga inslaget. Det finns också något i BdC som påminner om Jean Patous florala oriental Divine Folie, troligen rör det sig om ett inslag av nejlika. Och så finns där en not av heliotrophe, även om den inte nämns, något som är likt Patricia de Nicolaïs Kiss me tender. Längre fram i doften ger sig sedan gamla hederliga Shalimar till känna, särskilt den bergamottdominerade öppningen i Shalimar finns med som ett stråk i BdC. Den senare delen av BdC känns mer transparent än starten, om man nu kan använda ordet transparant i de här orientaliska sammanhangen, och BdC får ytterligare en dimension. Den här fasen förstärks också pudrigheten av en fin och mjuk sandeltränot.

BdC är en sådan där doft som jag har fastnat för ordentligt trots, eller kanske just för att, den påminner så om flera fina klassiker. Att jag verkligen har fastnat för en doft är tydligt när den pockar på uppmärksamhet och dyker upp i tankarna flera dagar efter att jag provat den. Jag testade den också för ett och ett halvt år sedan men då klickade det inte ordentligt. Eller så segrade förnuftet över känslan. Nu finns stor risk att motsatsen inträffar!

BdC är en varm, kraftfull doft och herr Parfumista har delvis rätt i uttalandet om för stark. Jag tog lite för mycket, det medges. Däremot rätt doserad så är den med sin värme helt perfekt för en lång, kall vinter. Den är också mycket intressant med sina olika faser och det bekanta och igenkännande som doften förmedlar.

 Mr Parfumista first comments of  Bois de Copiba was "this is an old ladys scent" (I hate that expression as I like many of scents in classical aldehydic, chypre or oriental style).  One have to be very careful when applicating BdC, when I tested this at first I spritsed to much. When applicated with lighter hand Mr P suddenly liked BdC. And of course, BdC is very ladylike and something of a contemporary interpretation of the classical, powdery, balmy, resiny oriental genere. Old classics as Shalimar, Divine Folie and also modern interpretations as Cuir Mauresque but also the heliothropeladen Kiss Me Tender comes to my mind. A great blend with an outstanding longevity that doesn't loses interest to the wearer during the drydown. On the contrary in BdC the talanted Pierre Guillaume summerizes the classical oriental genre and there is very inspiring and interesting to meet all this good old friends during the drydown.

Betyg/Rating: 5

Noter: Apelsin, amaretto, ingefära, myrra, copahubalsam,  mahogany, sandelträ

Dagens Doft - Divine Folie

Divine Folie 1933 års doft från Jean Patou, skapades av husnäsan mellan 1925-40 Henri Almeras. Divine är en lätt blommig men ändå torr oriental. Den påminner om doften av det mjuka skinnet i ett par glacèhandskar. Det är en varmt diskret doft som bara finns där. Den är mycket mjuk men ändå inte pudrig och det finns inte ett spår av kantighet, strävhet eller bitterhet. Även aldehyderna är lätta. En utsökt doft som det mesta av Patou. Divine har ett mycket passande namn, den är smått gudomlig. När jag bär den undrar jag hur jag någonsin ska kunna sätta på mig en skarp och dominerande modern doft igen. Men preferenserna skiftar snabbt!
Divine finns bara i sin vintage splashflaska. Tyvärr är den fina art deco flaskan omöjlig att hälla över ifrån. Jag förlorade många mililitrar när jag hällde över till en liten sprayflaska och tidningen jag hade under luktar nu gudomligt. Det är nog bara att ta risken för försämring och ta direkt ur flaskan framöver. Den har en sådan där elegant glaskork som det är meningen att man ska dutta på sig med.. Hellre det än att förlora flera mililitrar vid varje dekantering. 
Divine inleds med aldehyder, bergamott och neroli. Sedan följer nejlika, jasmin, ylang-ylang, iris och ros. I basen ambra, vanilj och läder.
För att samla ihop intrycken: Mycket fin, mjukt skinn och inte minsta tantig trots att den snart fyller 75 år !

En efterton som jag kände i tröjan dagen efter när jag tidigare använde Divine Folie är mjuk pepparkaka. Dessutom finns en ton som luktar kall ambra (hur konstigt det än låter). Den tonen känns som om den skulle kunna finnas i en modern parfym. Idag tar jag ett nytt varv med Divine. Kände tydligt den mjuka pepparkakan när jag lade på parfymen idag. Att jag inte tänkte på den i förrgår. Men som sagt allt beror på dosering, klimat, kroppsstatus om vilka noter som blir framträdande, alla fall i en mer "avancerad" parfym.