Fragrance(s) of the week (11) - Mainstream week

Photo: Mr Parfumista (c)

Sometimes I'm just fed up wearing and analyzing all these pretentious nichefragrances. This week I felt I had to relax during the weekdays by wearing straightforward mainstream fragrances. And of course, I couldn't stop analyze....:-)

Monday: My new favorite for spring Elie Saab Le Parfum L'Eau Couture reminds me of lily of the valley, some greenery over vanilla. Springlike crispy but in the same time warm.

Tuesday: Miss Dior Edp current version (former Miss Dior Cherie). Don't understand all the compliments about this contemporary chypre, floral, musky and light fruity. I think it's a good representative of the genre and a perfume with it's own characteristics, which are still recognizable after reforumlations, even if the strawberryflowers and the popcornnote seems to be replaced compared to the original 2005 Miss Dior Cherie release. Not many niche fragrances has a personality like this modern classic.

Wednesday: My liking for Boucheron Place Vendôme is growing. An elegant contemporary floral with contrasting notes reminiscent of airy tobaccoleaves in the basenotes. Would be perfect for spring in companion with an ivory colored, elegant, light, wollen suit, worn with a smooth silk top.

Thursday: Chanel Coco Mademoiselle Edp is in the same contemporary chypre floral category (with the typical patchouli in the basenotes) as Miss Dior Edp but darker, more formal and grown up. Just as pleasant as Miss Dior to wear during a working day, but provides a more serious impression.

Friday: Nina Ricci  Nina L'Elixir is a candied version of the original Nina, sweeter with less of the uplifitng citrusy sparkle of its forerunner. Strangly, in the dry down, Nina L'Elixir suddenly starts to smell like a much sweeter, crystallized Frapin Speakeasy. Nothing wrong with this perfume but this was the let down during the week, Nina L'Elixir doesn't play in the same leauge as the other tested, or for that matter, the original Nina in in which I perceive the same comfort level as in the fragrances tested Monday-Thursday.

Now I have to plan my next "theme-week", a week in Guerlain could be something....

Etat Libre d'Orange - La Fine du Monde

Picture: A scene from the last phase of Ragnarök (1905)
Painting by Emil Doepler (1855-1922)

Who could imagine the Armageddon so quiet and undramatic, almost relaxing? I image chaos, horror and fear but this is not what is expressed in the latest Etat Libre d'Orange fragrance La Fin du Monde created by Quentin Bisch .

La Fin du Monde starts with an iris accord emphasize the rooty, carrot smell. But the carrot isn't raw, instead it's softer, like stewed carrot, an impression that I also get from Huitèime Art Naiviris but in the latter the stewed impression is more intense. After a while a smooth peppery, fizzy, spicy note come up, probably the pepper/cummin. The cummin seems to be a stripped down version, without the sweat (strange that the sweatish component is missing when thinking about the dramatic inspiration for La Fin du Monde). Then a torrid, slight burned note appears, a light interpretation of gunpowder. A sweet, a bit nutty note, reminding me of a almondcake glimpses by, contrasting in the dry, black lead-like accord. In the next stage a slight salty nuance appears and soon a mild popcornnote arrives. The popcorn is gentle and natural in style compared to the candied popcorn note in Miss Dior Cherie (original 2005 version). The composition is grounded in a light, very dry woody-resin base, with the soft gunpowdernote continuously present. The gunpowdernote is much more soft than in fragrances such as Mona di Orio Les Nombres d'Or Ambre or in Lorenzo Villoresi Teint de Neige.

The overall impression of La Fine du Monde is a connection to another recent gunpowdery-slight gourmand interpreation: Amour Nocturne by L'Artisan Parfumeur (an analyze will be published in the coming weeks), but it seems as the names are interchanged.La Fin du Monde is soft, quiet and balanced compared to the much stronger, louder and chaotic Amour Nocturne, which seems to be an experimental and provoking fragrance. La Fin du Monde on the other hand, is very wearable, pleasant and officefriendly, a fragrance many could like, not as extreme as the earlier ELd'O fragrances. When wearing La Fin du Monde, I spontaneously received very positive remarks from when it comes to perfume fastidious Mr Parfumista. La Fin du Monde has close sillage and good longevity, about 12h.

Rating: 4+

Notes: Popocorn, carrot seeds, cumin, sesame, black pepper, freesia, vetiver, sandalwood, ambrette, iris, styrax and gunpowder.

Thanks to Riktig Parfym for the sample.

Guilty (perfume) pleasures

Picture: My guilty perfumepleasure -
Jimmy Choo Flash
Photo: PR Jimmy Choo (c)

Sigrun at perfmeblog  "Riktig Parfym" is describing a sort of a guilty perfumepleasure in yesterdays post.
My guilty perfume pleasure is definitely Jimmy Choo Flash. In theory, or at least in the view of perfumesnobbery (which I'm not, I hope, but Mr Parfumista sometimes accuses me to be) I shouldn't like this almost insipid tubereuse/jasmine/orangeblossom with a flashy twist of strawberry (just as Sigruns Miss Dior Cherie - strange, the same berry AND Christine Nagel as creator :-) and catchy, bling-bling box. But somehow I'm attracted to this fragrance, which I find relaxing and comforting, quite contrary to the marketing of the fragrance which mediates images of a glamorous but hectic life in the limelight. But for me strangely, it makes me calming down a stressful day. A hidden gem among "mainstream".

Picture: The official image of Flash
Photo: PR Jimmy Choo (c)

The perfumed year 2012

Photo:Mr Parfumista (c)

Here we are again, another year has just accelerated away and unfortunately I think of 2012 as a year with much horror and fear in the world. But in the little world, the 2012 in Perfumeland, I think 2012 was a good year with many good releases and new findings when it comes to perfumes that suits me anyway. 2012 to me was above all two great perfumehouses:

* I became familiar with the great, high-quality perfumeline of Ramón Monegal, the spanish answer to Patricia de Nicolaï. Patricia a descendant to the Guerlains and Ramón a descendant to the Guerlains of Spain, the house of Myrurgia, both perfumers genuinely educated in the art & craft of perfumery and both starting their own perfume houses, free to create after their own ideas & noses. The Ramón Monegal line contains almost all variations of perfumery, and all with a personal twist. This line is a complete perfumewardrobe :-) and I'm really looking forward to additional creations during the coming years, I'm missing testing a new RM every second week :-). Luckily I have two more from the line internationally realeased 2012 to review that I have saved for 2013: Agar Musk and Cherry Musk. I'm also thrilled to test the special 2012 Christmas/New Years blend, a perfume that captures the essences of Ramón Monegals beautiful hometown Barcelona.

* I also finally get the beautiful perfumes of Puredistance and the launch of 2012, the classical styled Opardu was also my best fragrance of the year. The Puredistance is a sort of a perfumebrandbuildingconcept by the perfumeinterested, brandbuildingprofessional Jan Ewoud Vos. The house uses hired, well-known perfumers, Annie Buzantain for the female perfumes, I, Antonia and Opardu and Roja Dove for the masculine one, M. The concept seems to be very successful as the emotions conveyed are intimate, familiar, timeless understated elegance of high quality as if Puredistance already is classic house. The feeling of brandbuilding never occurs as in the case of the total contrast to Puredistance, the tiresome, so obvious brandbuildingconcept Byredo, oriented to anxious thirty-something urbanites.

As for the new perfumeyear 2013 I hope that the new EU legislation/self regulation of the industry (per 1/7) will not hit as hard as one can read from different initiated source; ie that many of the classics will not be recognizable anymore and that many fragrancehouses have to redo a great part of their fragranceportfolios. Therefore Dior with its critizised renaming of  the Miss Dior Cherie to the classical Miss Dior name probably has been in the forefront, they save the name and fill it with a content that will be compliant even after the new regulations becomes effective.

Histoires de Parfums - Tubereuse 2 Virginale

Picture: Prunus Avivum, Vogel-Kirsche im Früling

Photo: Benjamin Gimmel (BenHur), (cc) Wikimedia commons,

some rights reserved

Tubereuse 2 Virginale is the second installment in the Histoires de Parfums Tubereuse triology, created by the HdP house founder the  ISIPCA-graduated Gérald Ghislain and Magali Senequier ( I think). The Tubereuse triology is a suite of different interpretations of tubereuse or more precise, perfumes with tubey as the common denominator but not necessarily tubereuse as the dominant note of the composition.

T 2 Virginale is like it's name indicates a  bright, happy and cheerful white flowery scent with fruity accents. Virginale starts with a fresh, not at all sweet, cloying, cherry note. The note, accented with an almost peppery/insence note, is transparent in style. A hint of the smell of nailpolish whirls thoriug the scent after a while, but not at all in a unpleasent way. Soon thereafter there is also an accord that reminds me of a lip balm of my youth, don't remember it's name. It was american, the container was black with a white cap and the grease was in a pale pink nuance. Later in the middlenotes, bright and quite transparent white flowers intensifies the tubey is there but interwowen with the other white flowers in a boquet. In the background something sweet and almost gourmandy lurks, I almost recognize a tuned down version of the strawberry popcornnote of the original Christine Nagel 2005 composition of Miss Dior Cherie Edp. The basenotes of  T Virginale 2 are slight clean musky but in the right proportion, not the detergent clean musk but a nice white musk. There is also some patchouli in hte base, but in a gentler dose than in MDC Edp.

T 2 Virginale is a nice, inoffensive scent, perfect for officewear in spring and summer but also during the other seasons when longing for summer. Good, wellbalanced and very wearable.

Rating: 3

Notes: Cherry, mandarin, iris, tuberose, tiare flower, frangipani, blond wood, patchouli, vanilla, white musk

Valentino - Valentina

Bild: Valentina reklambild från Valentino (c)

For an english version, scroll down.

Valentina är skapad för huset Valentino av välkända parfymörerna Alberto Morillas och Oliver Cresp. Den presenteras i en mycket vacker flaska. Själva doften är en typisk ung, modern à la 2011 vit blommig floral över en clean vanilj och träbas med lite skalad ambra.

Valentina inleds med lite dämpat, spritsigt, lätt citrusliknande med inslag av de vita blommorna. De vita blommorna, speciellt apelsinblomman blir sedan tydligare för att sedan mingla ihop och söta till sig med en lätt bärig not. När Valentina nått basen finns där lätt vanilj, ambra och lite trä, en snäll och mjäkig bas, en dussinvara. Valtentina påminner om många dofter i den ordinarie doftbilden lite light Miss Dior Cherie, lite Elie Saab blandad med allmän vanilj doft. I basen finns något som påminner om en skalad och pastellblek version av Diesel Loverdose.

Vad har jag då att säga om Valentina? Tja, smells najs aber überhaupt nicht intressant. Inte för en tant som jag i alla fall, men Valentina är också främst tänkt för en yngre generation damer.

Positivt är att Valentina inte har någon tydlig tvättmedelsnot även om den känns syntetisk och att den trots smultron inte är bärigt sötsliskig som så många dofter riktade till den yngre generationen. Valentina är inte heller, som så många dofter marknadsförda mot den yngre generationen, billigt vulgär och flamsigt fnissig utan den har faktiskt viss klass, är rätt diskret och lite posh.

Valentina is created for the italian fashionhouse Valentino by the famous perfumers Alberto Morillas and Oliver Cresp. It is presented in a beautiful bottle that fits the scent, a typical young, modern à la 2011 stripped down white floral over a clean vanilla and wood base with a little scaled amber.

Valentina begins a little muted, sparkling, slightly citruslike with hints of white flowers. The white flowers, especially orange flower then becomes clearer and then mingle together and sweetens with a light berry note. When Valentina reached the base there is a straight forward vanilla, amber and a hint of wood, a kind and almost meeky base, that could be recognized a variety of contemorary creations. The whole perfume also recalls many scents in the regular scentpicture a bit of a Miss Dior Cherie light, some Elie Saab mixed with a general vanilla scent. The base is somewhat reminiscent of a scaled and pastel pale version of Diesel Loverdose.

What do I have to say about Valentina? Well, smells nice aber nicht überhaupt interesting. Not for an old lady like me anyway, Valentina is primarily intended for a younger generation.

The good news is that Valentina, even if it smells smooth synthetic, has no obvious clean detergentnote. The wild strawberry note is not sharp sugary, as in the case of many fragrances targeted to the younger generation. Valentina is not, as so many fragrances marketed towards the young ones, cheap, vulgar and giggly, it actually has some class, it's quite subtle and a bit posh.

Rating: 3

Notes: Bergamot, truffle, orangeblossom, jasmine, tuberose, strawberry, cedarwood, amber, vanilla

Thanks to Escentual for the sample of Valentina 

Montale - Aoud Velvet

Foto: Parfumista (c)

Aoud Velvet är skapad av den Parisbaserade parfymören Pierre Montale. Tidigare arbetade Montale som parfymör åt kungahusen på den arabiska halvön och lärde sig att kombinera sina västerländska parfymkunskaper med de arabiska dito. Montale har dels en serie som bygger på ouder (agarträ) och dels en serie starka edp:s som också är österländskt inspirerade men utan oud.

Aoud Velvet är en oudbaserad blombukett vars topp innehåller bland annat apelsinblommor och oud. I mellanregistret finns en fruktighet samt ylang-ylang och gardenia. I basen vanilj, sandelträ och tonkaböna.

Aoud Velvet är ingen djärv oud, den träigt medicinska noten är inte så tydlig som i många andra av Montales oud-kreationer. Blommorna är rätt nedtonade eller så pass väl mixade att ingen sticker ut särskilt och detta trots att det ingår tungt material som apelsinblommor, gardenia och sandelträ. När Aoud Velvet suttit en halv dag ger den mig associationer till en dyster släkting till muntra Miss Dior Cherie. Påminner mig om jordgubbspopcornen i MDC. Jordgubbspoppen gör sig mycket bättre i den okomplicerade glada dofttyp som MDC representerar. AV är en för tung, tät och seriös doft för sådant fnittrigt flams!

Först nästan ångrar att jag testat AV. Något i toppnoterna är på gränsen till huvudvärksframkallande. Detta trots att jag bara duttat på mig lite grann från ett miniatyrprov. Den lugnar ner sig i mellanregistret, men tyvärr blir den aldrig upplyftande och inspirerande utan förmedlar ångestladdade vibrationer. Låter hemskt att säga men den kan passa på begravning. Efter Serge Lutens nya De Profundis så är nog den här nummer två att passa en sådan cermoni.

Totalt sett är Aoud Velvet en ganska OK doft men den når inte upp till Montales toppsegment.

Betyg: 3

Dior - Miss Dior Cherie EDP

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

Vissa dagar (även om det inte är barnkalas) bara känner jag för Lolita-doften Miss Dior Cherie EdP från Dior 2005, kreerad av Christine Nagel. MDC är parfymsnobbarnas skräck, enligt vissa slutet för Diors ädla förflutna bland damdofter. MDC är generisk, massmarknadsinriktad till det yngre segmentet och inte alls i klass med sin anmoder, den gröna, klassiska chypren Miss Dior från 1947.

Jag tycker ändå att MDC har sin plats, jag blir glad av den och den är bra i kompositionen. Har man burit "seriösa" dofter i flera dagar är det faktiskt skönt att få "poppa" omkring med MDC. Ja, popcorn är just en av ingredienserna i mellanregistret. MDC inleds med tangerin, jordgubbsblad och viol. I mellanregistret finns jasmin, jordgubbe och karamelliserad popcorn. I basen patchouli (men ärligt talat känner jag inte mycket av den jordiga patchoulinoten) och mysk.

MDC påminner om en doft jag hade under nittiotalet, Montanas Parfum d’Elle som liksom MDC klassas som chypre utan att jag egentligen förstår varför. Möjligen då de nya sk chyprena, som inte innehåller den numera förbjudna ekmossan utan ett kalkigt substitut. P d’Elle hade en tydlig not av melon och faktum är att jag tycker att även MDC luktar lite melonigt, det är nog det som jag inte gillar med doften.

Summa sumarum: Alla ifs and buts till trots – en väl komponerad doft att bli glad av med god hållbarhet under dagen och tydlig närvaro. Egentligen inte my cup of tea men någon enstaka gång dras jag till den. Får absolut inte överappliceras för då blir den riktigt sliskig. Blir bättre i slutet av dagen när basen med bla mysk blir mer framträdande. MDC  bör inte användas i mer allvarliga sammanhang, som vid förhandlingsbordet.

Betyg 3 +

Kommentar 2011: Stärkt betyg till en 4:a. man får inte låta sig påverkas för mycket av parfymsnobbism. Det där med att jag inte känner någon jordighet i patchoulin beror nog på att det rör sig om en modern "clean-patchouli"  som tas fram med modernt teknik, inte den klassiskt jordiga patchoulioljan.Det här är en välgjord doft, tidig (om inte till och med först) i sin genre "modern fruktig chypre". Numera känner jag mer av popcorn/jordgubbstonen än tidigare. När jag var liten fanns ett kort tag faktiskt en popcorn-sort som var smaksatt med jordgubb och en annan med citrus. Men de försvann snabbt från marknaden.Den reviewade versionen är den ursprungliga, texten är stansad i flaskan. Den nuvarande versionen med texten på vit pappersetikett är en annan, blommigare forumlering som förlorat en del av originalets karaktäristika. Har bara sniffat den nya versionen snabbt på sticka och tycker mig inte ha tillräckliga intryck för att kunna betygsätta den. 

Reformuleringsvarning - igen....

Bild: Goldhamster foto:  Mandy (cc)

some rights reserved, Wikimedia commons 

Igår när jag passerade en parfymaffär i den stora kedjan lade jag märke till att man på stora affischer med Nathalie Portman marknadsförde den nya Miss Dior Cherie som Miss Dior. Nu är det slut med gamla, visserligen till vansinne reformulerade Miss Dior, tänkte jag skakad. Svaret fanns samma dag på den utmärkt informativa parfymbloggen Grain de Musc. Och inte bara svaret på denna fråga, Miss Dior Cherie kommer i sin reformlerade variant att heta Miss Dior medan den ursprungliga (reformulerade) kommer att heta Miss Dior Original, utan också den bakomliggande orsaken till det hela.

Lyxkonglomeratet LVMH som äger varumärken som Dior, Kenzo, Guerlain mfl låter integrera hela produktionskedjan och skapar egna lab. Detta för att ta kontrollen över sina formulas och för att skära ned kostnderna. Hittills, eller i alla fall under många decennier, har ägarna av parfymvarumärkena outsourcat skapandet av dofterna till stora dofttillverkare som IFF, Firmenich, Givaudan och Symrise, som i sin tur har näsorna knutna till sig. Dessa labindustrier är ägare till de formulas som gällt hittills. När LVMH nu "tar hem" produktionen förändrar man formulan så att man inte kan anklags för intrång i nuvarande ägares rättigheter. Nuvarande ägare, labben, sitter nu i en prekär situation med en formula och eventuella lager av en brygd som man inte äger varumärket och förpackningen till.

Formulaändringarna beror alltså inte i de här fallen på IFRA-restriktioner utan har legala och kommersiella skäl. Det är i och för sig inte säkert att resultatet blir sämre men som framkommer i inlägget så är LVMH kända för att förbilliga produktionen bland annat genom att använda billigare ingredienser. I inlägget nämns några dofter som har/kommer att förändras bland annat fina moderna klassikern Dior Homme.

Integrationstrenden är alltså ytterligare ett fenomen att noggrant hålla ögonen på, om fler ägare till parfymmärken följer samma trend riskeras massiva reformuleringar av dofter. Det kan alltså vara läge att hamstra för den som har en riktig favoritdoft/signaturdoft.

För att få hela bilden: Läs Denyses inlägg och kommentarer på Grain de Musc http://graindemusc.blogspot.com/2011/06/lvmh-repatriates-miss-dior-ex-cherie.html

Appropå MDC...

...så släntrade jag häromveckan in på Kicks och sniffade på nuvarande version av Miss Dior Cherie EDP. Det räckte med att sniffa på själva flaskan för att känna att den förändrats ganska markant. Den så typiska doftmixen av jordgubb-popcorn-patchoulli som känns så tydligt när jag sniffar på originalet är borta. Istället är doften mer blommig och är mycket mer lik andra i och för sig bra designerdofter. För på det lilla jag kände så är det fortfarande en attraktiv doft men den har som sagt förlorat sin personlighet. Ganska uppseendeväckande att kompositionen i originalflaskan efter bara sex år nu helt enkelt får betraktas som en slags vintage. Det är onekligen snabba ryck nuförtiden.

Vecka i Dior

Foto: Parfumista (c)

Arbetsveckan gick i Diors tecken. Ibland styr jag upp mig ordentligt och antar ett tema för veckan som kommer. Förra helgen blev jag riktigt Diorsugen efter att ha ondgjort mig över reformuleringen av Miss Dior Cherie EDP. De senaste åren har det på många håll i parfymbloggar- och parfymförståstigpåar-världen dividerats om att Diors damlinje gått ned sig under 2000-talet att Hypnotic Poison från 1998 är den senaste som är något att hänga i julgranen. Jag kan inte instämma i detta. Visserligen är det såklart hemskt att man reformulerat och till oegentlighet förstört klassiker som Miss Dior och Diorissimo men vilka parfymhus har inte gjort likadant? Men när det gäller nya Dior-dofter som kommit ut under de senaste tio åren finns flera bra dofter med egen distinkt karaktär. Jag måste säga att jag kände mig i doftmässig komfort varje dag den gångna arbetsveckan och dofterna fyra dagar av fem är just från 2000-talet. Eftersom vintern inte släpper sitt grepp och jag nu till och med har mindre dragning åt gröna och blommiga dofter än jag hade runt jul så är det dofter som passar vintertid eller som är bra transformeringsdofter mellan årstider. Så här såg veckan ut:

Måndag: Glada Miss Dior Cherie EDP blev med tanke på helgens bryderier förstås veckans första doft. Jag gillar särskilt doften i slutet av dagen. Då känner jag fortfarande det karaktäristiska jordgubb-popcorn-patchoulliackordet men avrundat i en myskig bas.

Tisdag: Den vita blombomben Pure Poison kom härnäst. Men den här gången var jag noga med att inte för mycket av doften utan det blev snarare en underdosering. Plöstligt upptäckte jag att doften kan vara nästan transparant, som skira tunna, vita blomblad. En annan upplevelse än om jag tar (för) mycket.

Onsdag: Nu kom veckans enda doft från det förra milleniet, mandel, heliotrophe och vaniljdoften Hypnotic Poison. Den här gången kände jag även en not av rökelseträ som jag inte tänkt på tidigare.

Torsdag: Dior Addict har varit en vinterfavorit i år och passande nog började det också snöa på eftermiddagen. Doften med den mystiska blomman nattens drottning som vilar på en mörk och deliktat bädd av tät vanilj.

Fredag: Kronan på Dior-verket, enligt herr Parfumista i alla fall: Midnight Poisons kalla, mörkt bäriga (som björnbär), skalade patchoulli och mörka syntetiska ros är en riktig handledsmagnet.

Det finns mängder av nichedofter som inte kommer i närheten av veckans dofter vare sig i originalitet, hållbarhet eller kvalitet. Jag tycker helt enkelt att de är bra exempel på bärbara och prisvärda dofter med karaktär.

Håll hårt i .....

Foto: Parfumista (c)

....Miss Dior Cherie EDP. Läste häromdagen på Fragrantica att Dior reformulerat och bytt ut en hel del ingredienser i Miss Dior Cherie EDP och att denna version lanseras nu 2011 i en kampanj med Natalie Portman. Ursprungliga Miss Dior Cherie EDP som var en föregångare i genren modern fruktig chypre - läs bas med patchoulli och mysk som ersättare för ekmossa, lanserades med Elvis dotterdotter Riley Keough som frontfigur 2005. Nu har det bekräftas i Octavians blogg 1000fragrances se

http://1000fragrances.blogspot.com/2011/03/miss-dior-cherie-has-changed-in-2011.html#comments

och inte oväntat är den nya 2011 versionen en mer utslätad historia som tydligen liknar en hybrid av dofter från Chanel. Eftersom Diors husnäsa Francois Demachy tydligen har näsa för : ) vad som är kommersiellt gångbart så kommer säkert den utblaskade versionen att sälja bra. Men varför inte som vanligt när det gäller MDC göra en flanker eller åtminstone låta original formulan finnas kvar på marknaden i en mindre serie till exempel under namnat "Miss Dior Cherie 2005" eller "Original".

Om nu någon vill säkra upp originalet: Den nya flaskan har visst vit etikett med texten på medan den gamla har texten lagd direkt på glaset (se bild).

Dagens doft - Anouchka

Bild: Perfume Emporium.com
Måste tillstå att jag var sugen att bära Miss Dior Cherie idag igen, den lilla rackaren tycks ha besegrat mig till slut. Eller är det kanske parfymsnobben i mig som besegrats. Igår kväll hade jag vissa tankar åt att dagen skulle ägnas åt YSL:s Yvresse, jag har snöat in på glada dofter tack vare MDC.
Allt slutade istället med Révillions lätt fruktiga men mest blommiga chypre från 1994; Anouchka. Det är en glad, festlig, rundad doft med mycket kropp i. Den är i samma genre som Yvresse men tätare och mörkare i karaktären. En mycket feminin och elegant skapelse, raka motsatsen till gårdagens Lolita MDC.
Doften inleds med bergamott, coriander, gröna blad, apelsinblomma, persika och aldehyder. I mellanregistret följer nejlika, honung, jasmin, ros, orkidé, iris, tuberose och ylang-ylang. I basen ekmossa, ambra, mysk, cistus, ceder- och sandelträ och patchouli
Anouchka är mycket välkomponerad, balansen är fin mellan den stora mängden ingredienser. Den har en god hållbarhet under dagen samt en lagom närvaro i rummet dvs är inte påträngande men känns samtidigt av kringvarande personer. Passar på mottagning och annan fest men även i seriösa jobbsammanhang.

Det blåser kallt...

Kalla vindar och soligt. Härligt att sitta insvept i en av favoritaccessoarerna på altanen, äta smal lunch och läsa en bra bok. Miss Dior Cherie håller humöret på topp. Nu känns popcorntonen tydligt och jordgubbarna har trätt tillbaka. Doften får mer stil efter ett par timmar.

Mossigt värre

Nu i helgen ska det visst bli riktigt varmt men idag är det fortfarande lite kyligt (allt är ju relativt) så jag passar på att att njuta av en blommig chypre (med spår av lite läder) idag igen, nämligen Fendi från 1985.
Har använt en del åttiotalschypres den senste tiden som kontrast till det modernt, fruktigt, vitblommigt, sötsliskiga som jag också använt en del. När jag haft en sådan doft en dag tex Burberry London eller Miss Dior Cherie så känner jag att jag måste ha något elegant, stort, lite träigt, icke-sliskigt och då trillar jag obönhörligt in bland de klassiska blomchyprerna tex Knowing och Diva.
De senare årens chypres har en annan ton än de äldre tex EnJoy, Terre d´Hermes. De är inte lika tunga och kompakta i mossnoten som de äldre utan har en mer mineralig, kallare ton. Måtte nu bara inte den klassiska ekmossetonen försvinna. Den naturliga ekmossan (slånlaven) kan tydligen framkalla allergier så det låter ju lite hotfullt. Likaså så finns den inte i hur stora mängder som helst. Å andra sidan har jag svårt att tänka mig att det bara är naturlig "mossa" ens i åttiotalsdofterna. Kemin har säkert sedan länge funnit ett sätt att efterhärma den klassiska chyprebasnoten.