Parfum d'Empire - Corsica Furiosa

Picture: Emperor Napoleon I (1769-1821),
another corsican furiosa.
Painting by  Paul Delaroche (1797-1856)

The latest addition to the highquality house Parfum d'Empire, Corsica Furiosa is a tribute to the ISCPA-trained perfumer and owner of the house Marie-Antoine Corticchiato native island Corsica. Corisca Furiosa, which features the mediterrian shrub lentisque, is an aromatic-green fragrance in its very own style , one hand dry, herbal, on the other green, leafy, crisp.

Corsica Furiosa starts with an accord which smells of dried herbs and gras over the sunbaked, hot, earth of a mountained, mediterrian island. There is also a note of smoke, as the smoke from a fire far away. A light spicy limenote is also present and is recognizable also in later stages of the fragrance. After a while a natural haynote appears and further in the dry down an almost animalic note, a pleasant furnote, appears. This stage reminds me of something in Musc Tonkin but softer and tuned down. In the basenotes a note clos to crisp, bulbflower leaves appears, probably the tomatoleaves but different handeled than in typical tomatoleave fragrances as Sisley Eau de Campagne and Joop! What about Adam. In this stage a light flowery element which reminds me of daffodil, enlighten this, taken as a whole, austere composition. This flowery note, the green note, the fur note and some of the hay with a slight herbal touch is what remains in the basenotes and lasts until the fragrance has dried down after 8-10 hours. There is also an element in Corsica Furiosa which reminds me of an accord in the base of Olivier Durbano Lapis Philosophorum.

Corsica Furiosa is gentle and close to the skin, it's light, almost as a cologne and could be re-applied during the day without any risk for overdoing it. It's a very casual fragrance but would also perform well in the workplace, especially in the scentfobic office. Corsica Furiosa is most intriguing in its first part, than its plesant and quite ok but with out the sensation of the first one third.

To me Corsica Furiosa is truly unisex but to be honest I think it wears better on me than on Mr Parfumista who tried it at first as I thought it would be more herbal bitter and masculine in style. Other fragrances which comes to my mind when testing Corsica Furiosa is Guerlain Cologne 68 which have some of the burnt, herbal mediterrian notes but is more flowery and sweet. The crispy bulbflower leaf is present in for example Pierre Balmain Vent Vert (older formula) and Oriza L .Legrand Deja le Printemps.

Rating: 4

Notes: Lentisque, hay, grass, lime, honey, moss, labdanum, mint, tomatoleaves, pepper

Thanks to Fragrance & Art for the sample to test.

Ramón Monegal - Mon Cuir

Picture: La Debacle by Theodore Robinson (1892)
Wikimedia commons

Mon Cuir is one of two leather inspired creations in the spanish perfumeline who bears the name of it's founder the very long experienced (over thirty years) perfurmer Ramón Monegal.

Mon Cuir starts with one of the most realistic leather accords that I have experienced in perfume. It's far away from the rough and tough, smoky leather of for example Mona di Orio Cuir but it's also a bit away from the smooth, elegant leather of a a pair of long evening gloves as the light leather in such different frags as the contemporary Hermès Kelly Caleché or the classic Chanel Cuir de Russie. Instead the leather of Mon Cuir is somewhere in between, the opening gives the impression of a well-kept two coloured ( brown and mossy green) weekendbag in leather. Just as the leathery accord mellows into the middlenotes with the traditional orangeblossom accord, a glimpse of an almost minty note appears for a short while. This intermidiates a streak of something chilly in a otherwise warm and comforting fragrance and it reminds me a bit of Parfum d'Empires Cuir Ottoman. This is an example of one of those unexpected moments which are typical for the perfumes of Ramón Monegal. In the rest of the middlestage the flowery-leather accord becomes almost creamy and at the same time cocoapowdery.

Mon Cuir dries down in a tonka been powdery,slight musky, resin base with a light flowery impression still lingering. In the this stage Mon Cuir reminds me of a smoother and gentler version of one of the floral oriental icons of the 80s, the ingenious Joop Femme.

My impression of Mon Cuir is that of a soft and a bit sweet "feminine leather" (for someone who cares about division in gender when it comes to perfume) unobtrusive and "officeproper". Mon Cuir lingering close to the skin but giving away some inscrutable whiffs now and then. Mon Cuir is great for the autumn and winter months but also for chilly summerevenings. And of course for a relaxing weekend at the countryside, with the luggage carried in that perfect leather, weekend bag.

Rating: 4

Notes: Leather, orange blossom, labdanum, musk, sandalwood, patchouli, nutmeg

L'Artisan Parfumeur - Traverseé du Bosphore

Foto: Parfumista (c)

Den flitige läsaren av olika parfymbloggar har inte missat den senaste tidens hype av L'Artisans Traversée du Bosphore. Tycks ha blivit något av en kultdoft bland parfymtyckare och de negativa kommentarerna är väldigt få. Med risk för att tjata ut ämnet kommer här då ännu en review:

Traversée du Bosphore som betyder ungefär "korsa Bosphoren" är den för nuvarande hyperproduktive, superkultnäsan Bertrand Duchaufours tolkning av sina (doft) intryck från den gamla multikulturella smältdegeln Istanbul. Alla ingredienser finns i beskrivningen av TdB härledda till olika maträtter, kryddor och andra doftintryck. För mig är TdB också en smältdegel men av olika parfymer som sniffat på genom åren som parfymintresserad. Så jag beskriver doften utifrån "parfymspåret":

TdB:s första not är ett lite tungt, nästan övermoget äpple som känns igen från Joop:s speciella äpple-/vaniljdoft från nittotalet All about Eve. AbE:s äpple är dock sötare än TdB:s annars är det precis samma not. Strax efter Eves äpplenot följer Cuir de Lancomes rena, ganska lätta lädernot och den följs i sin tur av irisen från Heeleys Iris d'Nuit som IdN:s irisnot doftar när den lugnat ned sig och den värsta morotsdoften lagt sig. Sedan följer gammalt hederligt rosenvatten över Etienne Aigners mockadoft In Leather som i sig också har något som jag tycker liknar en lätt äpplenot i sig. Därpå en skvätt gammalt hederligt rosenvatten och även lätt mandel som finns till exempel i Ava Luxes Loukoum, fast i TdB är det en torr loukum. I basen känner jag en bläckig not som jag i viss mån kan ana i sommarens L'Artisandoft Nuit de Tubereuse samt en torr krutkänsla som även finns i Lorenzo Villoresis Teint de Neige.

Hur faller då denna cocktail av gamla parfymer ut? Konstigt nog väldigt bra! De är inte mixade i en enda röra utan flyter in och ur varanda under doftens utveckling och en not som kommer in tidigt kan också komma igen lite senare men i lite mer framskriden utvecklad form. Så TdB är en riktig handledsmagnet där jag liksom vill följa med i vad som händer och upptäcka nya spännande vändningar hela tiden. Samtidigt är det en trivsam komfortdoft som är förvånansvärt lätt med tanke på de ganska krävande noter som ingår. Kanske är det IFRA-restiktionerna mot diverse ämnen som gjort doften flytande och transparent, skulle vara intressant att känna om den hade haft ett större djup om den skapats för tio år sedan. Eller också är det Duchaufours mening att den ska vara som en slöja. Troligen är det en kombination av vad som är praktiskt genomförbart i större skala och en konstnärlig idé.

En farhåga jag hade innan jag provat TdB var att den skulle kännas ofärdig på grund av Douchafours stora produktion de senaste åren. Jag tror inte att syftet är en särskilt komplicerad doft utan en doft som många kan gilla och som ska sälja bra till en ganska bred målgrupp. Ur den aspekten tycker jag att den är tillräckligt färdig. Skulle syftet ha varit en "svår" parfymnördsdoft så hade den behövt mogna lite till. Den enda invändning jag har mot TdB är att den är lite klen, det är för lite som återstår efter en lång dag, lite lätt vanilj, krut- och mockafragment.

Sammanfattningsvis: En intressant, trevlig och mycket användbar men inte så originell doft som jag tror passar många hudtyper.

Betyg: 3+

Noter: Äpple, granatäpple, saffran, läder, tulpan, mandel, ros, socker och honung.

Stora åttiotal

Länge har det varit rätt diskreta, transparenta och minimalistiska dofter, även om det på senare tid smugit sig in vissa moderniserade åttiotalsinfluenser i parfymeriet. Ibland känner jag för en stor åttiotalare som motvikt mot allt diskret. Till exempel:

Joop! Femme (1987): Träig oriental med tydlig ton av varmt sandelträ med apelsinblomma, ros och jasmin. Toppnoterna har lite karaktär av rengöringsmedel men det går snabbt över. Dessutom stämmer oftast tesen svåra toppnoter = bra fortsättning, smickrande toppnoter = medioker fortsättning. En riktig komfortdoft i kallt väder.

Fendi Original (1985): Varm och farlig läderchypre med stänk av mörk ros och något såpigt grönt samtidigt som den är väldigt oblommig. En riktig kultdoft som bör appliceras med försiktighet.

Jardins de Bagatelle (1983): Stor, vit blombukett där noter av tuberose fint smälter in i buketten. En doft som luktar olika beroende på årstid och som är intressant för att olika komponenter framträder olika tydligt olika gånger. Förra gången jag bar den kände jag en rotig ton (typ irisrot) som jag inte tänkt på tidigare. Dessutom kände jag att den inte är särskilt söt.

Längtar du efter stora dofter? I så fall vilka?

Burberry – Beskrivning

Burberry från firman med samma namn, kom ut 1995. Under en del år hette den Burberry London men fick 2005 åter byta tillbaka till Burberry på grund av lanseringen av de nya London-dofterna. Burberry är en fruktigt blommig doft på en lätt orientalisk botten. Den är rätt typisk för tiden runt 1995, en annan liknande doft är till exempel Joop! All about Eve som kom året därpå. Med sin äpplighet känns de här dofterna som föregångare till Nina Riccis Nina och DKNY:s Be Delicious som kom ett decenium senare.  Burberry går bra att använda sommartid trots sina orientaliska inslag. Basen förstärker doften och gör den mer hållbar än en vanlig blommig, fruktig doft. Doften ger associationer till en dag på golfbanan eller en höstpromenad i Burberry-trenchen.

Burberry inleds grönt och fräscht men absolut inte mesigt: Lavendel, mint, bergamott, timjan, svarta vinbärsblad och marigold. I mellanregistret finns gröna äpplen, persika, geranium, jasmin och ekmossa. I basen sandel- och cederträ, tonkaböna och ambra.

Recension i nästa inlägg

Dagens Doft - Rococo

Har jag hittills behandlat lite styvmoderligt, konstigt nog. Joops Rococo från 1999 tillhör väl inte mästerverken i parfymhistorien (pass upp där stack doftsnobben fram sitt fula tryne), men det är en trivsam doft. Det är en doft som många kan tycka om och den påminner om en annan av mina trivseldofter, Trussardis Phyton. Där Phyton har en chokladton har Rococo istället den gasiga, pepparnot som varit vanlig under första hälften av noll-talet. Pepprigheten  ( i denna form) började dyka upp under andra halvan av nittiotalet. Sonia Rykiels Le Parfum även den en doft som jag omvärderat, är en tidig representant för denna typ av lättkryddad trä oriental.
Rococo är en så pass lätt och spritsigt fruktig oriental att den kan användas äveb sommartid (med den vanliga reservationen: Inte stekheta dagar). Spegelsalen i Postdamer palatset Sans-Souci utanför Berlin har inspirerat den tyske modeskaparen Wolfgang Joop till doften och flaskans kurviga former och parfymens namn i spegelskrift. Joop gör en del trevliga dofter ska medges.
Rococo inleds fruktigt-spritsigt med bergamott, mandarin, kryddor och ananas. Sedan följer mellanregistret med ingefära, ros, ylang-ylang, jasmin, magnolia och helitrope. Klassisk orientalisk bas med sandel- och cederträ, vanilj och mysk.
Sammanfattningsvis en doft som ger soliga asociationer och som jag blir glad av.