Love Chanel

Picture: Gabrielle "Coco" Chanel
Photo from the blog The Encanted Manor

Chanel is a house with an aesthetics to love (just as Hermès). The chic aesthetics  also affects, or maybe more correct, inspires the fragrances from the house. The fragrances are well made and even if not in love with every subline, my craving for Chanel fragrances is enough to qualify Chanel as one of my favorite perfumehouses. I think many of the Chanels in the regular line is as good as Les Exclusifs, the difference is more in price and distribution, not the quality of the production.

I very much appreciate the aldehydic classics like No 5 in its difierent versions, as also the mossy citrus of Cristalle and the greenery of No 19 in the different interpretations of those classics. Also the modern classics as the incredible spicy oriental Coco and the not as much talked about gem Allure Sensuelle are favorites as also the mega hit, the contemporary fruity-floral chypre Coco Mademoiselle and its balsamic, spicy follower Coco Noir.

When it comes to Les Exclusifs there are also plenty to love. The green and clean woody vetiver Sycomore, the putty, slight dirty aldehyde No 22, the strange amberette No 18, the elegant flowers of Beige and best of them all the smooth, light flower touched, gunpowder leather of Cuir de Russie.

I'm now curious to try the new Gabrielle and find out if the new Chanel pillar fragrance will qualify among my favourites.

Fragrances for Christmas 2015 1(2) - Designerfragrances/classics

Christmas is upcoming, in a few weeks it's here. Up here in the north the temprature is mild for the season about 6-8 C, and the residues of two storms namend "Gorm" and "Helga" makes it windy outside. Maybe because of this my inspiration is not on top when it comes to Christmasoriented fragrances, anyway here is an attempt when it comes to the designerfragrance/classic category ie the ones that are fairly available in departmentstores, parfumeries and on line. In the next post (on Thursday) there will be some suitable fragrances from the nichesector.

Picture: Burberry London Men
Photo: PR Burberry (c)

Burberry London Men: This is an underappreciated dark gem, with a subdued dark, velvety red sparkle. Highlights warm tobacco and boozy, woody, slight spicy and leathery notes. Very comforting like sipping brandy by the fireplace one of the Christmas evenings. If released today Burberry London probably would appear in niche.

Picture: Opium
Photo: PR Yves Saint Laurent (c)

Opium (Yves Saint Laurent): I like both the vintage and the current very much. The current version is more woody and with less carnation and I think its a good reworking of the original. Warm, thick, woody, spicy and dark flowery Opium is a winner for cold and grey days and dark evenings.

Picture: Decadance
Photo: PR Marc Jacobs (c)

Decadance (Marc Jacobs): This plummy, ambery dark woody floral fragrance is to me somehow the 2010s decade interpretation of 1985 Dior Poison. Thirty years later, Decadance intermediate the same feeling in a contemporary setting.

Picture: Dioressence
Photo: PR Christian Dior (c)

Dioressence (Christian Dior): Like sparkling rosewood with green and spicy elements, especially cinnamon over a base with both balsamic and mossy elements. A classic especially suitable for daytime during Christmas.

Picture: Chanel No 19 Edp
Photo: PR Chanel (c)

No 19 EDP (Chanel): The Edp version of the green, galbanumladen Edt higlights more of the flowery elements. There is a cool, fresh mix of itis and rose resembling a crispy hyacinth  over a green mossy light leathery base. Refreshing stuff relatively the heavy scents of Christmas.

Easterfrags 2015

Picture: The Peter the Great Egg, 1903
Photo: Uploaded from Dutch and UK Wikipedia,
no rights reserved for the file

Easter is more of a "fragranceholiday" than Christamas to me. In Christmas there are so many other competing smells as from the Christmastree, Glögg (swedish mulled wine), saffron bread, red cabbage, mustard etc. Easter is expressed in  three distinct fragrancegroups to me: The foody - gourmand fragrances, the crispy - green fragrances,  especially the ones containing bulb flowers or cold iris and the churchy- incense or precious resinfragrances. Below some reaible ones from each category:

The foody
Kiss Me Intense (Parfums de Nicolaï): Pastry and sweet floral high-level gourmand pleasure.
Cuir Garamanate (Parfums MDCI): Some dark, boozy almost liqurie notes hides in this powerful woody blend.
Nevermore (Frapin): Now we're entering the dark, boozy territory, mysterious and dark as Good Friday itself.

The crispy
No 19 Edp (Chanel): Contains more flowery notes than the Edt, beautiful iris, rose, galbanum accord.
Amazone (Hermès): Crispy, cold, green bouquet with bulbflowers with some amplifying fruity notes. An old time favorite, very casual chic.
Antonia (Puredistance): Green leaves and stems in a beautiful sunny, floral composition. Timeless, casual chic, perfect for the Easter lunch.

The churchy
Pink Quartz (Olivier Durbano): A pink mineral rose with myrrh, incenses and precious spices. Cold as the marble of the cathedral, contrasted with the warmth and smell of the incense burned inside.
Relique D'Amour (Oriza L.Legrand): The small medival chapel with a Madonnasculpture who has listened to centuries of prayers.
Passage d'Enfer (L'Artisan Parfumeur): Incense in the air, lillies on the altar and a ray of light shining through the gotic windows of the cathedral.

Wish you a Happy Fragrant Easter!

Guerlain Chamade - Quick comparison between vintage and current

Picture: Chamade
Photo: PR Guerlain (c) 

A fun activity as a part of the perfumehobby is the side by side comparisations on skin or on scentsstripes. When comparing frags by skintesting I normally compare just two, one on each arm.

On of the most exciting excercises is to compare current and vintageversions of fragrances. Below are my short impressions comparing Guerlains green flowery classic Chamade from 1969, the forerunner to other clsssics as Chanel No19 (1971), Van Cleef & Arpels First (1976) and Annick Goutal L'Heure Exquise (1984).

Left arm Guerlain Chamade Edt vintage don't know exact age probably ca 20y.The topnotes its off and I have read on the Guerlain expert, Mr Guerlains blog ,that Chamade doesn't age well. After the oldsmelling topnotes have evaporated the sharp galbanum, the edgy smell of the bulbflowers and a dry gunpowdernote comes forward. The basenotes are warm and comforting, compared to the cool and balmy base of No 19.

Right arm: Chamade Edp current version some pleasant fruity notes blended among the green crisp bulbflowers and no sharp galbanumnote, it's sort of rounded out for the fruity notes. Overall, the current Edp have not the same dept and strenght as the vintage Edt.The Edp is more pleasant and wearable, probably because of the damaged topnotes in Edt. All together I prefer the Edp for wearing and Edt for testing to investigating the deeper facets of the fragrance.

Oriza L.Legrand - Déjà Le Printemps

Picture: The Return of Spring (Le Printemps)
Oil on canvas by William-Adolphe Bouguereau, 1886
Wikimedia commons

Déjà Le Printemps is the fourth fragrance in the great Oriza L.Legrand collection that I had the pleasure to try. Reviews of the others Rêve d'Ossian, Relique D'Amour and Oeillet Louis XV are published already published the latest months. The fragrances are created by Elisabeth Feydeau.

Déjà Le Printemps is just what the name indicates, a spring fragrance. A beautiful, lasting and unusual green fragrance. The marketing blurb is just on the spot:"A promenade in the wood awakening from a long winter sleep. Morning dew is glistening like a beads on a wild grasses which exude fresh flavor. The sun rises and its rays awaken wet flowers and fragrant leaves of fig trees swaying by wind. Tree buds swollen with young leaves, flower buds ready to bloom, and the earth, with its smell of turf and twisted roots, full of vitality. The first lilies of the valley reveal itself. It’s spring awakening. Spring has come."

Déjà Le Printemps starts with the green smell of the crisp, green, leaves of flower bulbs accompanied by fresh, light green grass. This green smell is almost always a bit sharp but in DLP the leaves are embedded in a note tha smells like a delightful, soft  suede. This suede accord I could recognize in a rougher and bolder presentation in for exmple Ava Luxe Film Noir.

As DLP dries down the suedenote recedes step by step and the green accords becomes  more spakling and radiant. There is also an almost tart crisp flowery note with a touch of orange which I can image as hints of  Lily of the Valley and orangeblosssom. There is alsosome alomst herbal green flower which could be the clover mentioned among the notes. Overall the flowery notes are playing in the background balancing the fresh leaves and grass. When DLP settles in the basenotes, the suede note slowly appears again, accompanied by deeper green notes as moss and vetiver.

Déjà Le Printemps is very uplifting and joyful to wear. It evokes the impression of sun even if grey outside. Therefore it's suitable not only for spring and summer, it's also comforting during the darker and colder months.

Those who like fragrances as Puredistance Antonia, Balmain Vent Vert and Ivoire, Chanel No 19 Edt, Parfums de Nicolaï  Week-End à Deauville (swe) and Van Cleef & Arpels First will certainly also like the gem (emerald) Déjà Le Printemps.

Rating: 5

Notes: Mint, orangeblossom, chamomile, fig leaves,clove, mown grass, lily of the valley, galbanum, musk, vetiver, cedar, moss

Thanks to Fragrance & Art for the sample of Déjà Le Printemps

Pierre Balmain - Vent Vert (new vs older)

Picture: Vent Vert
PR  Poster (c) Pierre Balmain, all rights reserved

The first green fragrance (at least famous one) for woman Vent Vert originally created by one of the pioneer female noses, Germaine Cellier for Pierre Balmain 1947, is the epitome of spring and early summer. Leafy and grassy notes supported by the scent of bulbflowers creates a sunny and warm green fragrance, just as the feeling of the summer breeze a warm day at the countryside in the early summer. As all great classics, Vent Vert is reformulated severel times. The first major change was in 1990 conducted by another great female perfumer, Calice Becker. After that it has been some changes in the early 2000:s and most reacent, some years ago when Balmain repackaged in the current cube scaped bottles with the golfball cap, the current version was introduced.

Picture: Germaine Cellier (1909-1976),
photo found at Basenotes

Picture: Calice Becker,
photo found at Fragrantica

Vent Vert starts with the sharp and a bit bitter green note of galbanum. In the older version the bitterness and greenness is much more pronounced and much more is going on. In the new version the galbanum is tuned down and a lemon note is evident. As Vent Vert dries down, in the new version, galbanum just wispers soft in the background when clearly preasent in the older version even if it takes a step back here also. In the new version an indistinct, a bit too sweet, floral heart appears and as it dries further down, it goes more and more soapy in character. The soapiness, even if a bit sweet, is fresh in the same time, image the smell of washing off in the sea after enjoying a woodheated sauna in the archipelago. The older Vent Vert on the other hand, is continuing in its characteristic manner, in the middle crispy flowers combined with a delicate spicyness takes the centerstage, underscored by the galbanum. Also when reaching the basenotes the older version has more character, more dept with its mossy and woody notes blended with some warm notes of amber and resins. The current version anchors in a bright and light woodiness which counterplays the sweet soapiness.

Picture: Le Mors à la Conétable
Photo: PR Hermès (c) all rights reserved

To summon up: The new Vent Vert is a bit tame, onedimensional and without dept compared with the older version. The older version is rougher, sharper and distinct in its grassy galbanum and leafy greeness balanced with the scent of the crispy flowers. The older version is the elegant, Hermèsscarf wearing, casual chic lady whereas the current version is classicalstyled, sporty teenager in a navy-striped  woolen Busnel sweater, jeans and Docksides. Even if i personally prefers the older version, I really think the new version should be considered by those who want's a new green scent for the coming, warmer season. The new Vent Vert is  better then most of the mainstream, floral stuff.

Picture: Docksides (R)
Photo: PR Sebago (c) all rights reserved

Vent Vert older version will attract those who like fragrances as Chanel No 19 especially in Edt, Annick Goutal Heure Exquise, Van Cleef & Arpèls First and Puredistance Antonia. I think the new Vent Vert will be appreciated by those who like Chanel Cristalle Eau Verte.

Rating: New 4 and older 4+

Notes:
New version: Galbanum, lemon, lavander, basil, lily of the valley, jasmine, rose, sandal- and cedarwood, moss.
Older version: Lime, orangeblossom, green notes, asafoetida, peach, basil, lemon, bergamot, neroli, violet, freesia, jasmine, hiacynth, ylang-ylang, lily-of-the-valley, rose, galbanum, marigold, spicy notes, iris, sandalwood, amber, musk, oakmoss, sage, vetiver, styrax, cedar

Fragrance(s) of the week (1) 2013

Photo: Parfumista (c)

Almost every week there is a fragrance or fragrancestyle that I particulary crave. Maybe I wear the fragrance some day that particular week, just sniff it, tray it or just let the longing persist as I'm often totally off-season when it comes to what I crave and the season current. To examplify: The week before Christmas I suddenly started to long after the sparkling, grassy and green springlike Chanel No 19 Edt, this in the middle of the cold and darkest winter, with lot of snowing. The same phenomena, but in the opposite fragrancedirection, is happening in the middle of the summer, some years as early as around Midsummers Eve. Than in the warmth and brightness of the Nordic summer, I start longing for dark and deep fragrances as ambers, dark roses, ouds, patchouli. Another observation when it comes to my perfumecraving during the latest half year is an increasing need and appreciation for the classics as the classic Chanels, Guerlains, Rochas or Diors. When it comes tocontemporary perfumes, I prefer perfumes created in the classic style as the offerings of Puredistance, Parfums de Nicolï and Parfums MDCI or more complicated contemporary perfumes with many dimensions as the perfumes of Ramón Monegal, Amouage or Mona di Orio.

To conclude this philosophising: 1) Fragrancewise I'm often in the reverse season 2) Fragrancestylish the circle is completed, I'm back where it all started, with the classics or  classic styled, well-crafted fragrances.

For 2013 I will start to notice (and post) if there is a/some special weekly cravings. Here are my observations for the first week of January 2013:

- The longing for springfragrances has intensified. Today (chilly and grey outside) I'm wearing  the Guerlain iris/violet/mimosa/guerlinade classic Apres l'Ondee Edt and I'm constantly sniffing my wrists.

- The other perfume that influenced me this week and I really liked to wear at New Years Eve was a perfume that not belongs to any of the categories mentioned above: Miss Dior Le Parfum which IMHO is a well crafted, contemporary mainstream with some dept and body to it. Features that is becoming more and more rare these days,  both within mainstream and niche.

Chanel - Coco Noir

Photo: Mr Parfumista (c)

I really have tried to resist to like this frag as described as a disappointment in the perfumeblogosphere. There has to be a lot of weaknesses with it, something that better trained noses than mine understand
:-) . After a rapid skintesting from the tester in the store and from sniffing a scentstrip during a day, I have to confess: I really like Coco Noir and I even think it match the beautiful bottle and the story behind it quite well. I think it's a very wellcrafted floral musk with sweet fruity patchouli notes. When reading this one can be missleaded and think it's just another pink, berry/fruity, patch, but to my nose it isn't. First of all, even íf a fruity-patch-musk, it has the elegance and aura that is Chanel and that separates Coco Noir from hundereds of other in this genre. Second Coco Noir is not pink at all. It is dark, fruity, flowery, patchy which notes are contrasting the initial blast of light citrus bergamot. Third, there is tuned down traces of Coco Mademoiselle (in swedish) a fragrance that I unlike most perfumenerds like very much. Fourth the longevity is very good.

As stated above, Coco Noir starts light with the citrus/grape-bergamott infused accord. Then a moderate sweet, dark fruity-green-flowery, patchouli accord takes over and creates a distinct contrast to the topnotes. This stage is a bit dangerous because if too heavy applied, I suspect that it could be sickly sweet. After a whlie a rosy green geranium note appears and it adds a beautiful soapy quality to the blend, a soapiness that I feel very comfortable in. The soapiness creates an interesting retro vibe to Coco Noir. In the base there is a withe musk anchoring the blend, together with a soft and powdery tonka been and some light woody, slight resiny notes.

Strangely enough, I percieve Coco Noir as quite noir, other fruity-patchy blends are sweetly pink in comparison. When I first sniffed Coco Noir my first reaction was the similarity to the original muskfrag by Les Nereides, Musc de Java. The same sort of fruityness, almost berrylike, the patch and the musk are similar to each other but Musc de Java, even if more robust and rough, is thinner in it's texture and has an original hay-note that is not included in Coco Noir. Musc de Java is also brighter and lighter and is lighter on the soapy note. Coco Noir is a full and mature variation on the Musc de Java theme.

As with last year Chanel No 19 Poudré (in swedish) that also was not well received (at first anyway) in the perfumeblogosphere, I think one have to judge the flankers completely separate from the original fragrance and look at them as they where released under brand new names. Just as with Chanel No 19 Poudré compared to Chanel No 19, Coco Noir has little or no relation to the original, the beautiful oriental spicy Coco (despite the noir vibe), I think most of us perfumepundits starts to compare it with Coco and Coco Mademoiselle and therefore don't judge Coco Noir on it's own merits.

To me Coco Noir is a wearable and comfortable fragrance, definitly fbw and I just wonder for how long I will be able to resist...

Rating: 5
Rating update March 2013: 4  
Rating update April 2018: 5

Seems as CN wear better in warm and humid weather than in cold and dry. I perceive CN as less  integrated between it's different stages and that the sweet accord stands out a bit too much in the top- and middlenotes. Reaching its basenotes, CN is just as good as last late summer. 

As times has gone by and I have worn the Coco family even more and become familiar also with the Edt versions of Coco and Coco Mad as also Coco Mad Intense, Noir is back as a 5 rated member of the family.

Notes: Grapefruit, bergamot, rose, narcissus, geranium leaf, jasmine, tonka bean, sandalwood, vanilla, patchouli, white musk, frankincense

Chanel - No 19 Poudre

Bild: Iris aphylla Foto: Jerzy Opioła (cc)

some rights reserved, Wikimedia Commons

Jag vet, som parfymtyckare "ska" man inte vara positiv Chanel No 19 Poudre. En sådan blek och obalanserad komposition jämfört med gamla hederliga Chanel No 19. En ren pastisch på några andra dofter på marknaden, dessutom med kort hållbarhet under dagen. Skapad av seniorerna Polge (och ibland nämns även Sheldrake som medkreatör) som enligt vissa har tappat känslan och är helt ur tiden. Även andra är inte heller så positiva. Det finns faktiskt andra positiva, recensioner i bloggosfären också men om några av de "stora" är negativa så brukar många andra följa efter.

Kanske jag fäst mig vid de negativa reviewerna eftersom jag, mot förväntan, efter att ha läst dem, gillar Chanel No 19 Poudre. Egentligen kanske jag inte ska uttala mig i en review då jag bara "lätt-testat" No 19 Poudre; två sprits på vrist/underarm + på sticka från affären. Poudre inleds med irisnot, lite lätt morot skymtar på mig och sedan kommer en i mitt tycke ganska rejäl dos av apelsinblomma. En grönhet av någon slags galbanum light finns, det är inte den stränga, klassisika galbanumen som märks i Chanel No 19. Blommigheten fortsätter med jasmin och iris som landar i en myskig bas med lätta tonkabönanoter. Tonkan till trots tycker inte jag att Poudre är särskilt pudrig under hela sin utveckling. Däremot har den en lätt aldehydisk känsla och vissa aldehyder är just pudriga. Kritiken om att Poudre är fantasilös och bara en mix av redan existrande storsäljare kan jag i och för sig hålla med om. För visst finns där Infusion d'Iris, lite Infusion de Fleur d'Orangers, lite Bas de Soie och en textur som påminner om Esprit d'Oscar. När det gäller släktskapet till  Chanel No 19 så tycker jag att de inte är särskilt lika, det är två gröna tolkningar med iris. Jag tycker inte heller att de behöver vara lika, som jag förstår det har man av komersiella skäl lånat No 19:s gångbara namn precis som i fallen Chanel No 5 Eau Premiere och i Cristalle Eau Verte. Den förra har ganska stora likheter med Chanel No 5 medan den senare är en egen doft, precis som Poudre. Hållbarheten anser jag inte att det är något fel på, på doftstickan håller den tämligen ofragmenterad över en vecka. Jag tycker inte heller att Poudre klappar i hop och att allt som blir kvar är en modern, vit myskighet. Det som jag bär med mig är ljus iris, neroli och mysk.

Summa sumarum är Chanel No 19 Poudre en elegant, glad och bärbar doft. Perfekt parfym om dagen i till exempel jobbsammanhang.

Betyg: 4+

Noter: Neroli, galbanum, mandarin, iris, jasmin, vetiver, mysk, tonkaböna.

Serge Lutens - Bas de Soie

Bild: White and purple hyacinths, foto Elena Shifirnet

(cc) some rights reserved, Wikimedia Commons

Serge Lutens iris-hyacint doftande kreation Bas de Soie, troligen skapad av husnäsan Christopher Sheldrake även om det inte är helt klart i det här fallet, är en icke-typisk Lutens. Lutens stil är som bekant, främst orientalisk med dragning åt det gourmandiska hållet. Bas de Soie från 2010 följde ganska tätt på den första riktigt icke-typiska Lutensen på länge L'Eau Serge Lutens. Bas de Soie har fått blandad kritik, det är en doft som delar sniffarna i två läger, varav jag tillhör den positiva falangen. En del tyckar att doften är för kemisk, för kommersiell, för enkel och ointressant. Jag håller inte med. Bas de Soie visar nämligen olika sidor vid olika tillfällen och på jag känner olika nyanser olika gånger, den blir aldrig tråkig. Alltså det som kännetecknar en intressant doft.

"Silkesstrumpor" är ett ganska passande namn på doften, åtminstone när den visar sin cremiga, hyacintiga sida. När den visar sin iris sida är den lite mer av en nylonstrumpa med kalla, metalliska vibbar. På mig är Bas de Soie väldigt annorlunda på sommaren jämfört med på vintern. På vintern träder de metalliska, morotslika, jordiga irisnoterna i förgrunden och hyacinten stöttar i bakgrunden. I varmt sommarväder passerar de inledande iris-morotiga noterna ganska snabbt och övergår i en underbart, tvålig, cremig, hyacint och doften känns elegant, klassikt fransk i stilen. Ska jag likna doften vid en person blir det furstinnan Charlene, med sin svala, klassiska elegans. BdS i sommarväder påminner väldigt mycket om Pierre Balmins fina tvåliga aldehyddoft Ivoire. Det är också något Chaneligt över BdS, något som stilmässigt för tankarna till No 19 även om den inte har samma doftmässiga likhet som Ivoire. Kanske kommer sig det Chaneliga av att Christopher Sheldrake (vi få anta att han har skapat BdS) numera är husnäsa hos Chanel men ändå fått fortsätta samarbetet med Serge Lutens.

Till de som anser att det räcker med mästerverket Iris Silver Mist i Lutens kollektion så säger jag att det gör det inte. ISM och BdS har det jordigt morotiga i starten gemensamt men sedan är BdS en mer blommig iris dvs blomman som understödjs av ännu mer blomma gen om hyacinten. ISM däremot fortsätter i den grövre, jordiga stilen. De kompletterar helt enkelt varandra.

På mig är sammanfattningsvis BdS en mycket intressant och bärbar doft. Normalt sett är iris för mig mer en doft för senvinter och vår, men BdS gör sig på mig ännu bättre när den får blomma ut i hyacinter om sommaren. En klar favorit!

Betyg: 5

Noter: Iris, hyacint, pudriga noter

Inga vårkänslor....

Vårtecken, foto: Herr Parfumista (c)

Trots att våren äntligen är här så lyser längtan efter vårliga dofter med sin frånvaro. Inte ens mina trevliga gröna, som är ett bra sätt att inleda våren med, lockar. Nej jag framhärdar i mörka rosor, ouder, gourmander och kryddiga kreationer. Efter helgen får det vara nog. Nästa vecka är det jag som kommer att tvångsparfymera mig i för årstiden mer "passande" dofter. Kommer jag bara på spåret så är jag nog snart på banan. Och det går ju alltid att smyga in någon dag då och då med en mörk och dramtisk doft-skönhet.

För att påbörja den mentala omsvängningen har jag så smått börjat fundera på vilka jag ska prioritera. Chanel No 19, Annick Goutals Heure Exquise och Vero Kerns Onda står på menyn i den gröna gruppen. Hermès Amazone, MPG:s Magnolia Pourpre och Annick Goutals Quel Amour! lockar i den ljust blommiga gruppen. Se där, "lockar", allt är precis som när det gäller det mesta annat bara en fråga om att ändra mindsetet. Och så är jag sugen på  Pradas Infusion d'Iris, Les Nereides Musc Samarkand och Serge Lutens Sa Majesté la Rose, obs; ljus och grön ros.

Fågelfri...

Foto: Parfumista (c)

På flera sätt a) jag är ledig idag b) endoftshysterin är över. Inte oväntat slog den nuvunna friheten över i ett uppvarvat samplande. Häromdagen skrev jag att jag inte längtade efter gourmanddofter. Vad händer, typ dagen efter sniffar jag i förbifarten på Paco Rabannes Lady Million (som fått en del bra kritik), känner att den har många likheter med en favorit från 90-talet, Wish från Chopard. Vips så vill jag ha gourmand!

Så den första dagen i frihet (igår) inleddes med Serge Lutens Douce Amere som är en svårkategoriserad doft med dragning åt gourmand. Och idag provar jag redan en Serge på varje arm, härliga cocosvaniljgourmanden Un Bois Vanille och på den andra, provet som jag inte vågat prova fram till nu med tanke på min nuvarande faiblesse för gröna, strama blomdofter Bas de Soie. Och ja, farhågorna besannades, den är helt i min smak. Lät min sjuåriga son sniffa på respektive handled och förväntade mig såklart att han skulle gilla Un Bois Vanille bäst, med de ingredienserna borde ett barn ta den. Men nej, det var Bas de Soie som han direkt gillade och han stod fast vid sin åsikt när han sniffade en kvart senare. Alltså slutar det nog med en flaska, fast den påminner förstås en del om andra lökväxtdofter som Chanel no 19 (som är stramare, grönare), Heure Exquise (som är varmare och sötare) Grand Amour (också med hyacint men sötare och större) och om Chamade (det gröna, krispiga, lökiga). Orsaken till denna Serge hysteri är, förutom att  dofterna  ofta går åt det gourmandiga hållet, att Serge Lutens-siten har en kampanj på sprayflaskorna just nu.Och jag anar redan hur det slutar....

Grönt är skönt

Foto: Parfumista (c)
Det ser ut att bli en grön jul och det passar ju bra med den gröna parfym-mood som jag befunnit mig i de senaste veckorna. Den seriöst doftintresserade har såklar inte undgått att grönt är en av dofttrenderna just nu. Men jag har känt för grönt ändå (tror jag). Har på sista tiden avnjutit några gröna skönheter:
Alliage (Estee Lauder): En av de tuffaste, grovhuggna gröna. Bränt gräs, vetiver, em crazy not av marsipan! och något tillbakahållet blommigt. Alliage spelar i sin egen liga.
Chanel No 19 EDP(Chanel): Klassisk stram elegans, grönt med vita blommor. En riktig skönhet som gömmer sig bakom standardsortimentets tio i topp listor. Men som alla gröningar - svår att få att passa, så det gäller att ha tur att kemin klickar. Och så förstås: Försiktig dosering.
Tiare (Ormonde Jayne): Har No 19:s stil och finess och även här gäller det att ha tur med kemin. Till skillnad från andra tiara-dofter så har den här inte den varma, tropiska kokosmjölkskänslan. Tiare är istället kall och elegant.
Amyitis (Mona di Orio): Gillade den inte alls vid första provningen, men provet räcker ett par gånger till. Så den kommer säkert att vinna i längden. Komplexa dofter är ofta inte insmickrande i början.
Vad tycker du om för gröna dofter? Gillar du dem så här mitt i vintern?