Niche-huset Montale med sin grundare parfymören Pierre Montale drog egentligen igång hela den västerländska oud-trenden. Pierre hade under trettio år skapat parfymer åt den arabiska eliten som det saudiska kungahuset. I början av 2000-talet startade han upp huset Montale med sin speciella parfymniche: Västerlandiserade ouder alltså oudbaserade dofter anpassade så att de ska passa den västerländska smaken. Det finns också en icke-oudlinje med distinkta Edp:er.
För fyra-fem år sedan var Montales dofter högt prisade i parfymbloggosfären. De tidigare ouderna var riktiga kraftpaket med stor projektion som kräver sin bärare. Exempel på de tidigare ouderna är
Black Oud,
Royal Oud och
Oud Cuir d'Arabie.För två - tre åre sedan kom dofter där oudnoten var mycket lättare som
Oud Red Flowers,
Louban och
Aoud Leather.Montale började plötsligt få kritik för detta, trots att det finns flera fina dofter bland dessa. Själv tycker jag att det är bra, allt behöver inte vara "power-oud" och självklart behöver ett hus ta fram blandningar som går att sälja till en bredare målgrupp än den inte allt för stora populationen parfumistor. Vid samma tidpunkt började andra nichehus också lansera dofter med oud och dessa var av den snällare varianten. Så 2009 blev det året oud, då oudnoten riktigt bröt igenom och sedan har det fortsatt och idag har flera designerdoftsmärken också inslag av oud i sina mörkare dofter.
Under det senaste året har jag i parfymbloggsvärlden märkt en alltmer negativ ton mot Montale. Dofterna anklagas för att vara syntetiska, skarpa och inte särskilt bärbara. Man har alltså gått från upphöjande och hyllande för några år sedan till en ganska kritisk inställing i nuläget. Detta sedan aktiva parfumistor breddat sin referensram och dels sniffat på äkta oud-oljor och de snällare dofter med oud som andra nichehus givit ut.
De sistnämnda dofterna ser jag som dofter där oud är en av flera spelare medan i fallet Montales oud-serie (till stora delar) det är avsikten att ouden ska vara den dominanta aktören.
När det gäller att det finns mest syntetisk oud i Montales dofter så är han inte ensam om detta. Firmenich har enligt uppgift en mycket använd och bra bas. Vad jag har läst så finns det i Montales dofter en varierande mängd äkta oud och i vissa dofter är den säkert helt syntetisk, framför allt i vissa senare varianter. Men det gäller även andra hus så jag förstår ärligt talat inte varför man går på just Montale, alltså den som hela svärmen av doftnördar ska vara tacksam för att han ledde in gruppens intresse på oud-dofterna. Det verkar som om en del när det blivit mer "välutbildade" inom området i någon slags snobbism dissar det man först tyckte om, kanske ett sätt att för sig själv påvisa utveckling och framåtskridande.
Oudbasen i Montales dofter är karaktäristiskt medicinliknande och den är tuff och krävande i sin framtoning. I de senare dofterna med vissa undantag som
Aoud Musk är oudbasen inte så stark men den skapar ändå den typiska Montale-signaturen. En Montaledoft skiljer helt enkelt ut sig från andra hus dofter med oud och antingen gillar man den inte särskilt diskreta stilen eller också gör man det inte. Montale är speciell.
Visserligen ger Montale ut en otrolig mängd dofter som liknar varandra mycket men samtidigt ger det en stor valfrihet på marginalen. Det finns allti en variant för alla, för den som orkar prova sig igenom vill säga. Själv tycker jag fortfarande om Montales dofter på samma sätt som när jag först testade dem för fyra år sedan. Jag gillar att Montale står för sin stil och det lite hemmasnickrade intryck som hela businessen ger. Jag ser ingen som helst motsättning i att gilla både Montale-ouder som dofter med oud som ingrediens från andra hus. De kan helt enkelt inte jämföras rakt av.
Även om jag sedan länge gillar Montale har jag märkt att jag gjort väldigt få reviewer av dofterna under åren. Så det får bli bättring framöver.
