I morse kände jag plötsligt för att ha en doft igen (på bättringsvägen?), men med vissa restriktioner. Den doft jag kände för var också den som valdes: Glas- och parfymflasktillverkaren Laliques signaturdoft med samma namn. Den första versionen kom 1992 och skapades av den allt annat än okända näsan Sophia Grojsman (tex Eternity, Trésor, Yvresse, Paris,Calyx, Bvlgari Femme). Jag recenserar den omarbetade versionen från 2001.
Lalique är en mjuk, varm, vit blomdoft. Jag kan tänka mig att den i sin ursprungliga version luktade åttiotalsaktigt dvs liknande tex Poison. 2001 års version är lättare än en åttiotalsdoft, känns mer transparant. Lalique känns rätt att ha när som helst, med undantag av den varmaste sommarperioden. Den passar också i många sammanhang både på kontoret men den ger också en asociation till bjudning. Den passar ypperligt på en mottagning på dagen, typ buffé. Den är tydlig men inte påträngande och elegant. Hållbarheten över dagen är mycket bra.
I toppnoterna på Lalique händer något ovanligt: Man börjar helt enkelt med de vita blommorna som ros, jasmin och den lite pudriga irisen. Dessa dröjer kvar och blandar sig med de både fruktiga och gröna hjärtnoterna där det finns päron, svartvinbärsblad och svartvinbär. Svarta vinbärsblad brukar normalt sett annars ligga i toppregistret. Basen är främst vanilj och mysk men det finns också lite varmt, sött sandelträ som tonar ut det hela.
Sammanfatttningsvis en riktig pärla, en mycket användbar doft.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.