Ramón Monegal - Cuirelle

 The Ramón Monegal testing is continuing....

Photo: Parfumista (c)

Cuirelle is an interesting and beautiful soft suede/leather fragrance from the Barcelonabased parfumer Ramón Monegal whose perfumehouse also bears his name.

As Cuirelle starts it’s a bit sweet and almost fruity with a rounding delicate suede accord. In the topnotes, Cuirelle reminds me of a smoother and less sweet and flowery In Leather Woman by Etienne Aigner (in swedish). As Ramón Monegal has created some fragrances for Etienne Aigner (don’t know if In Leather Woman in on of them) there is maybe a connection between the two fragrances. Another fragrance that comes to my mind in this stage is Ava Luxe Film Noir even if Film Noirs slight fruity suede note is tougher, rougher and more than a bit dirty.

When Cuirelle reaches the middlenotes it takes another direction than In Leather Woman. Where the latter highlighten fruity notes almost like applepie the former transforms to an almost chalky soapy accord, reminiscent to the accord in Vanille Tonka by Parfums de Nicolaï but less green and less distinctive. Later on a slight spicy, warm, honeyd  boozy note appears, similar to the interpretation in Mon Patchouly but without the cocoapowder feeling. In Cuirelle there are some light woody-patchouli notes that accompanying the delicate suedenote that depens as more the fragrance dries down. 

The basenotes is a beautiful accord of gentle and delicate, honeyed, clean leathery booziness with traces of cinnamon. The natural sweetness is just right balanced to create an aura of comfortable smothness. In this stage Cuirelle reminds me of a softer, warmer and sweeter relative to the discontinued contemporary cult leather Cuiron by Helmut Lang. In the base Cuirelle almost has transformed it’s suede to a smooth elegant leathernote, but just almost as the fragrances seems to be fleeting between soft sude and soft leather.

Just as most of the other Monegal perfumes I have tested, Cuirelle takes the wearer on an interesting journey during a day of wearing. Cuirelle is very well balanced, the notes mixes in each other in a very subtle way. It’s also like many of the other from the house of Ramón Monegal a thrilling blend where you can’t predict how the fragrance will end from just smelling the initial topnotes. That’s something that I really appreciate from a fragrance and one of all aspects that makes the perfumehobby so exiting.

Cuirelle is great to wear during the colder months, suitable both for daytime and eveningwear. The sillage is medium and the longevity is at least for 12h.

Rating: 5

Notes: Olibanum, patchouli, honey, cinnamon, vetiver, cedarwood, incense

Etat Libre D'Orange - Putain des Palaces

Picture: Au Salon de la rue des Moulins, oil on canvas

painted by Henri de Toulouse-Lautrec in 1894.

Museum de Toulouse-Lautrec, Wikimedia commons.

The fragance with the controversial name Putain des Palaces was created by Nathalie Feisthauer for the avantagrde perfumehouse Etat Libre D'Orange in 2006. To me PdP is a fragrance that is not created to smell good or to be praised for it's masterful blending. This is one of those perfumes that are primarily created to make an artistic statement and on many wearers it of course also developes to smell good. It seems that PdP fits with my chemistry as the discerning Mr Parfumista comments "Today you also have a frag that smells good and that suits you" when sampling PdP.

The name Putain des Palaces is just right to this skanky, animalic, lipstick-putty, blend. In it's texture and partial in the lipsticknote PdP has similarities with Lipstick Rose from Frederic Malle. The similarities ends there as LR is innocent and pretty and PdP is the quite oppsite character. After applying PdP I can smell a noticeable note of cummin in the topnotes. According to the notelist there is no cummin but ginger, probably this note is the outcome of a handling of ginger that I have not perceived before. I like PdP in the topnotes, the sweaty "cummin" that for a short while mingles with a dirty, furry-animalic note that I recognize from Parfumerie Générales L'Ombre Fauve. As PdP dries down and settles in the middlenotes/beginning of the basenotes, there is a light leather or more like a suede note, a sultry violet-rose, still dirty and with hints of something that I perceive as a chalky note. The lipstick note is also there but the violet and rose dont feel clean and clear as in the luxary lipstick of Lipstick Rose. Despite some creaminess from the lipsticknote, there is a certain sharpness hiding at this stage, an at the same time round note that reminds me of a golden apple on the verge to be overripe. This note, which I belive is suede combined with flowers, I have earlier experienced in Etienne Aigners In Leather for Women and in Ava Luxes Film Noir. As the dry down get further and finally settles in the base, the violet and rose appears to brighten, get less skanky and a note similar to papyrus glimpse in the powdery musky base.

Putain de Palaces is a suggestive, haunting and alluring scent. It is not especially pleasant to wear, you have to be in mood to deal with the tragic reality this fragrance will display. In contrary to what one expects from the perfume of a Putain de Palaces, PdP is lingering close to the skin and has a medium sillage. The longevity is, as in the case with almost all ELDO fragrances I have tried, quite good and it is still there unfragmented late in the evening with traces the day after.

Rating: 5

Notes: Leather, mandarine, ginger, rose, violet, lily of the valley, amber

L'Artisan Parfumeur - Traverseé du Bosphore

Foto: Parfumista (c)

Den flitige läsaren av olika parfymbloggar har inte missat den senaste tidens hype av L'Artisans Traversée du Bosphore. Tycks ha blivit något av en kultdoft bland parfymtyckare och de negativa kommentarerna är väldigt få. Med risk för att tjata ut ämnet kommer här då ännu en review:

Traversée du Bosphore som betyder ungefär "korsa Bosphoren" är den för nuvarande hyperproduktive, superkultnäsan Bertrand Duchaufours tolkning av sina (doft) intryck från den gamla multikulturella smältdegeln Istanbul. Alla ingredienser finns i beskrivningen av TdB härledda till olika maträtter, kryddor och andra doftintryck. För mig är TdB också en smältdegel men av olika parfymer som sniffat på genom åren som parfymintresserad. Så jag beskriver doften utifrån "parfymspåret":

TdB:s första not är ett lite tungt, nästan övermoget äpple som känns igen från Joop:s speciella äpple-/vaniljdoft från nittotalet All about Eve. AbE:s äpple är dock sötare än TdB:s annars är det precis samma not. Strax efter Eves äpplenot följer Cuir de Lancomes rena, ganska lätta lädernot och den följs i sin tur av irisen från Heeleys Iris d'Nuit som IdN:s irisnot doftar när den lugnat ned sig och den värsta morotsdoften lagt sig. Sedan följer gammalt hederligt rosenvatten över Etienne Aigners mockadoft In Leather som i sig också har något som jag tycker liknar en lätt äpplenot i sig. Därpå en skvätt gammalt hederligt rosenvatten och även lätt mandel som finns till exempel i Ava Luxes Loukoum, fast i TdB är det en torr loukum. I basen känner jag en bläckig not som jag i viss mån kan ana i sommarens L'Artisandoft Nuit de Tubereuse samt en torr krutkänsla som även finns i Lorenzo Villoresis Teint de Neige.

Hur faller då denna cocktail av gamla parfymer ut? Konstigt nog väldigt bra! De är inte mixade i en enda röra utan flyter in och ur varanda under doftens utveckling och en not som kommer in tidigt kan också komma igen lite senare men i lite mer framskriden utvecklad form. Så TdB är en riktig handledsmagnet där jag liksom vill följa med i vad som händer och upptäcka nya spännande vändningar hela tiden. Samtidigt är det en trivsam komfortdoft som är förvånansvärt lätt med tanke på de ganska krävande noter som ingår. Kanske är det IFRA-restiktionerna mot diverse ämnen som gjort doften flytande och transparent, skulle vara intressant att känna om den hade haft ett större djup om den skapats för tio år sedan. Eller också är det Duchaufours mening att den ska vara som en slöja. Troligen är det en kombination av vad som är praktiskt genomförbart i större skala och en konstnärlig idé.

En farhåga jag hade innan jag provat TdB var att den skulle kännas ofärdig på grund av Douchafours stora produktion de senaste åren. Jag tror inte att syftet är en särskilt komplicerad doft utan en doft som många kan gilla och som ska sälja bra till en ganska bred målgrupp. Ur den aspekten tycker jag att den är tillräckligt färdig. Skulle syftet ha varit en "svår" parfymnördsdoft så hade den behövt mogna lite till. Den enda invändning jag har mot TdB är att den är lite klen, det är för lite som återstår efter en lång dag, lite lätt vanilj, krut- och mockafragment.

Sammanfattningsvis: En intressant, trevlig och mycket användbar men inte så originell doft som jag tror passar många hudtyper.

Betyg: 3+

Noter: Äpple, granatäpple, saffran, läder, tulpan, mandel, ros, socker och honung.

Dagens Doft - In Leather Women

Den gamla tyska läderfirman och senare även modeföretaget Etienne Aigners In Leather Women från 2003 är den kvinnliga pedangen till den (tycker jag) bättre mansdoften In Leather Man från samma år.
ILW är en riktig luring. När man sprayar den på en doftsticka och låter den utvecklas på papper är den mycket tyngre än när den appliceras på huden. Tar man för lite (som jag gjort) är doften nästan svår att känna.  På doftsticka luktar den initialt något i stil med Brit Red dvs fruktigt orientaliskt. Sedan blir den lättare och mer åt läderhållet. På huden är en orientalisk ton förnimbar, vaniljen. Det finns vissa likheter med Rush från Gucci som är en träig oriental vilket jag också vill klassa ILW som.
ILW inleds pepprigt och det finns en not av ingefära samt den lite bittra tonen av grapefrukt. Det kan vara tonen av ingefära som påminner om Brit Red i början. I mellanregistret anas freesia, jasmin, muskot, coriander och lätt trä. I basen finns lädertoner, vanilj, sandelträ och vetvier.
ILW är ingen stor doft men ganska trivsam och bärbar. De tyska dofter som jag har provat från Joop, Jil Sander, Hugo Boss och Mondi tycks alla vara gjorda efter det konceptet. Det gör dem förstås säljbara.
När det gäller Aigners dofter så har jag utöver ILW bara erfarenhet från ett par herrdofter. De är också trivsamma, bärbara och man kan konstatera att de vinner i längden. De är okomplicerade utan att vara mesiga.
Några timmar seanare:
Kom plötsligt på vad Etienne Aigners In Leather Women påminner om när den utvecklats ett antal timmar: Min kära gamla favorit Roma från Laura Biagiotti. Fast ILW är mycket mer nedtonad så finns spår av samma torra, gröna oriental. Nu förstår jag varför den är så trivsam. Till skillnad från Roma är ILW så pass lätt att den aldrig skulle kunna trigga igång ett migränanfall!