Love Chanel

Picture: Gabrielle "Coco" Chanel
Photo from the blog The Encanted Manor

Chanel is a house with an aesthetics to love (just as Hermès). The chic aesthetics  also affects, or maybe more correct, inspires the fragrances from the house. The fragrances are well made and even if not in love with every subline, my craving for Chanel fragrances is enough to qualify Chanel as one of my favorite perfumehouses. I think many of the Chanels in the regular line is as good as Les Exclusifs, the difference is more in price and distribution, not the quality of the production.

I very much appreciate the aldehydic classics like No 5 in its difierent versions, as also the mossy citrus of Cristalle and the greenery of No 19 in the different interpretations of those classics. Also the modern classics as the incredible spicy oriental Coco and the not as much talked about gem Allure Sensuelle are favorites as also the mega hit, the contemporary fruity-floral chypre Coco Mademoiselle and its balsamic, spicy follower Coco Noir.

When it comes to Les Exclusifs there are also plenty to love. The green and clean woody vetiver Sycomore, the putty, slight dirty aldehyde No 22, the strange amberette No 18, the elegant flowers of Beige and best of them all the smooth, light flower touched, gunpowder leather of Cuir de Russie.

I'm now curious to try the new Gabrielle and find out if the new Chanel pillar fragrance will qualify among my favourites.

Chanel No 5 and its different faces

The most famous fragrance classic, Ernest Beaux's Chanel No 5 is the model for aldehydic perfumes. Since its introduction in perfume concentration 1921 No 5 has appeared in different shapes and formulas. A few weeks ago I worn some of its variations:

Picture: Chanel No 5 EDT
Photo: Chanel (c)

Chanel No 5 EDT: The Edt version of the original perfume was interpreted by Henri Robert in 1952. Before a cologneversion created by Ernest Beaux was launched in the 1930s. The Edt is an austere, balanced, sort of putty-soapy aldehydic fragrance, cold and refined as marble, perfect for formal occasions. A demanding and challenging fragrance, the appearance shifts slightly between wearings, but its overall "stiff upper lip" personality remains the same. A confident personality but as often in such cases, there is some uncertainty about the self-esteem.

Picture: Chanel No 5 EDP
Photo: Chanel (c)

Chanel No 5 EDP: The Edp version was created by  former Chanel inside perfumer Jacques Polge in 1986. Starts with the recognizable No 5 aldehydic accord, soon deepened with a smooth, deep note of sandalwood. Beside the refined sandalwood, jasmine, rose and peach are the protagonists. Chanel No 5 Edp as a whole is the one that differs most from the other versions tested, to me its a wellbehaved, restrained, sort of urban variation of the colorful, vivid sandalwood jasmine Guerlain Samsara. Strangly I also find similarities with a later composition, Miller Harris Noix Tubereuse. The perfect No 5 for autumn and winter.

Picture: Chanel Eau Premiére
(old bottle and the tested version)
Photo: Chanel (c)

Chanel No 5 Eau Premiére: Eau Première was created 2007 by Jacques Polge as a modern take on No 5 Edt. In 2015 Eau Premiére was reformulated and also changed its presentaion to the Chanel squarebottle. I'm testing the original formula in the rectangual bottle. No 5 Edt is clearly recognizable in Eau Premiére, the characteristic aldehydic accord is similar, the fragrance as a whole feels more uncomplicated, warmer and gentler probably because of the emphasize of the neroli, ylang ylang and vanilla notes. It's apperance, like sunny aldehydes, is creating an informal atmosphere. Eau Premiére's personality is well behaved, kind, with a great dose of self-esteem.

Picture: Chanel No 5 L'Eau
Photo: Chanel (c)

Chanel No 5 L'Eau: No 5 L'Eau created by inhouse perfumer Olivier Polge, is Chanels move to convince the young generation to like No 5. Airy, watery, with a lighter and higher interpretation of the classical No 5 aldehyde accord, the fruity (lemon, orange, mandarine) and floral (jasmine, neroli, ylang-ylang) notes are bright and clean (not detergent clean) and not embedded in the powdery-putty "just blown out candle" aldehydic notes of No 5 Edt and to a lesser extent No 5 Eau Première. Uplifting, and carefree, versatile to wear, a sort of casual elegance, perfect for any daytime occasion. As this is not a sweet, fruity, floral I doubt this will be a sucess in the yougest group of perfume consumers. No 5 L'Eau will attract those with a discerned taste in any agegroup. In my book this version is already a classic.

My favorite: With no doubt Chanel No 5 L'Eau, together with Galop d'Hermès the best release in 2016 (from the very small fraction I have tested). Followed by No 5 Edt because of its more intriguing dry down compared to Eau Première, which on the other hand I like better as a whole, considered its personality and friendlier apperance.  Last but not least Chanel No 5 Edp which is an elegant perfume but in another style, more dated and not as much No 5 as the other versions.

Fragrance of the week (17) 2013 - philosophical thoughts about Opium

Picture: New Opium Edp
Photo: PR Yves Saint Laurent (c)

This week has been a week in Guerlain, except Tuesday when I wore Yves Saint Laurent Opium Edp in the current version.To me it was a pleasant experience despite all complaints I have read in different blogs and forums. Yes, of course it isn't the same as earlier formulas, compared to my Y2K Opium Edt formula the new Opium is woodier, darker, less spicy-floral and for a short while it has a slight artifical vibe. But most important is that the special Opium style and aura is still there, I don't think it has lost its soul which is what is important to me. It's just an Opium adapted to a new decade, just as much older classics as Guerlain Shalimar and Chanel No 5 have done multiple times. Of course a fragrance could not smell as before as the circumstances are changing over the years and maybe also it should not as it's, at least from a Parfumista viewpoint, interesting to investigate the development of a certain fragrance between different decades and formulas. This exercise is almost as exploring different but similar in style fragrances.

Chanel Les Exclusifs - Chanel No 22

Picture: Greta Garbo in a publicity still for Wild Orchids (1929)
Photo by Ruth Harriet Louise for Metro-Goldwyn-Mayer studio, (this
work is in the public domain) Wikimedia commons

A softer, more flowery version of the icecold, aldehydic, marbel beauty Chanel No 5 that was released 1921, a year before Chanel No 22. Both these classics were created of Ernest Beaux (as usual when it comes to the oldest Chanels). The No 22 I have tested is the Edt-version from the Les Exclusifs Collection and it’s of course just in the case with No 5 reformulated since 1922.

No 22 starts with an elegant, subdued white floral but sparkling aldehydic accord, reminiscent of No 5 but softer and somehow less aggressive even if a huge dose of delicate aldehydes. After a while the dry, gunpowder note that I appreciate so much in different strengths and interpretations, comes through. It’s a smooth and finetuned version of the gunpowder of Lorenzo Villoresi Teint de Neige, Mona di Orio Les Nombres d'Or Ambre and Antonio Visconti Temps d’Hiver. The white flowers, with a note of tubereuse with a light and pleasant almost nailpolishnote coming forward, is still there and now and then a slight tart, orange-citrusy note glimpses by. When No 22 settles down in a slight powdery, soft incense base where a light, fresh vetivernote, balanced some sweetness, is clearly present. In the later stages of the basenotes, the smooth incense becomes clearer as also the dry, almost transparent vanillanote.   

Chanel No 22 is a seamless blend with a timeless, sophisticated, elegance, a fragrance for a timeless beauty like Greta Garbo. It’s a fragrance which makes most of the contemporary perfume selection to appear as rude and loud. Even the elegant Chanel No 5 seems a bit unpolished compared to the most refined No 22. It’s like No 5 could be imaged as the pushy, extrovert older sister and No 22 as the quiet, intellectual and refined little sister. Chanel No 22 has an almost regal aura and I can see it be worn by a royalty by some reception. It’s a real pleasure to wear and a fragrance that makes me think of cleaning out considerably in my fragrance collection. Sillage is close and longevity almost for 24h.

Those who like interpretations of aldehydic, powdery, elegant fragrances as for example Puredistance Opardu, MDCI Chypre Palatin, Montale Powder Flowers and Oscar de la Renta Esprit d’Oscar will probably also like Chanel No 22.

Rating: 5 

Notes: Aldehydes, bergamot, neroli, peach, jasmine, tubereuse, ylang-ylang, rose, iris, vetiver, vanilla, incense

Lanvin – Arpége

Picture: Gedenktafel 10707 Berlin-Wilmersdorf, Zähringerstraße 13,

 Wohnung der Tänzerin Anita Berber

Photo: Wikinaut (cc) Wikimedia Commons, some rights reserved

Sometimes when testing all these well behaved and well adjusted contemorary niche and designerhouse fragrances I as a contrast just want to smell something wild, old fashioned and provocative to the average perfumeconsumer of today (from my preconception). Than the classical aldehydic bomb Arpége from Lanvin is a fragrance that will fit the bill. Before spritzing I have to prepare Mr Parfumista (it’s usually during weekends I wear severe classics like this) that today I will wearing an “old ladies scent”, I hate this expression but it well illustrates a certain category of mostly classic fragrances from which I like many, that he wil not like the smell etc. If not warned he sometimes I have found that he becomes a bit irritated as he don’t like the smell from Arpége and it’s companions on me anyway, because the comment is always “It not suit you and maybe there is something with the chemistry because it’s ok on the scentstrip”. Maybe the old aldehydes and chypres dosen’t suit me the best but anyway I sometimes long for them and want to smell them as they are interesting and difficult creatures to discover.

Arpége (the latest Edp-formulation in the black bottle) starts with a strong aldehydic blast that almost knocks my nose out. The aldehydes are somehow robust, rough and demanding in Arpége, in Chanel No 5 Edt they are more gracile and even more and also champangeny bubbly in Chanel No 5 Eau Premiere and Esprit d’Oscar by Oscar de la Renta. In the middle the aldehydes withdraws but are defintly still there supporting the dark decadent flowers with an uplifting sparkle. Something almost dark and dense leathery also apperars in the backround in this stage and it’s discreetly present even thereafter.

In the basenotes a dark and wet vetivernote that mediates a dark green almost mossy impression dominating. The vetiver reminds me of the dense and dark accord Encre Noire by Lalique and Route de Vetiver by Maître Parfumerur et Gantier, both gendered as masculine fragrances. As I remember it, the vetiver is more prounanced in this Arpége formulation compared to the one before in the transparent bottle where the mossy, woody notes were much more apparent. But the same expression dark, mossy, woody texture and image of the fragrance is preserved. To me Arpége is feminine but it’s also unisex, the opening aldehydic accord leaning at the feminine side but when reaching the basenotes it’s whichever.

Arpége was created 1927 by the perfumer Andre Fraysse in collobaration with Jeanne Lanvins daughter Margurite as a gift from Jeanne to celebrating the thirtieth birthday of her daughter. But tom me Arpége don’t exactly mirrors the elegant enviorment of the mother and daughter Lanvin rather to me it mirrors the decadant setting of the 1920s legendary cabarets and nightclubs in Berlin. Arpége is THE fragrance for the 1920s wild artist Anita Berber , the predesessor to artists as Madonna and Lady Gaga.

Arpége is an interesting fragrance, a darker, warmer, woodier and rougher than Chanel No 5 It has stood the test of time and reformulations very good. Even if a bit oldfashioned it’s in the same time eternal and a great frag to wear when the urge to wear something different that stands out from the clean, floral, fruity, patchouli, peppery, woody, odors of  contemporary perfumes. Arpége is also resonable priced especially compared to new launches and it definitly provides value for money.

Rating: 4 (on me if positive a 3, but considerating the history and peculiarity of the fragrance, the character the ability to create images and the smell on the sample strip, all together a 4)

Notes:  Bergamot, aldehydes, peach, orangeflower, honeysuckle, orris, rose, jasmine, ylang-ylang, coriander, sensitive plant, tuberose, violet, geranium, sandalwood, vetiver, patchouli, vanilla,musk

Puredistance - Opardu

Photo: Opardu by Puredistance, all rights reserved (c)

It's hard to find the right words to describe Opardu, the new creation (will be released in November 2012) by masterperfumer Annie Buzantian for the Austrian/Netherlands nichehouse Puredistance founded by Jan Ewoud Vos. Even if Opardu is classical in it's texture and gives a familiar impression, it's hard to find obvious perfume references. Opardu is one of it's own kind. Opardu is said to be inspired of the vibrant nightlife of Paris in the 1920s. It is classical but not at all dated in style, and it express the feeling of the nostalgic looking back of years gone by.

Opardu starts with soft green floral notes, emphasizing floral. The greenery is more of the violet leaf type, not the rougher (but in a surprisingly gentle way) galbanum that is present in my favourite of this classy line so far, Antonia. Already from the start I percieve the same level of elegance as is present in Antoina, but Antonia is more of a pronounced daytime elegance where Opardu is the contrasting, mysterious and graceful night bird.

The flowery notes confuses me, a note similar to violet is present and something that reminds me of hints of orris but without the famous carrotnote.The mysterious flower is lilac and Opardu in color and texture is just as a bale of exclusive lilac silk velvet. Good lilac scents is not very common, After My Own Heart by Ineke is a well crafted example from the genre but AMOH is fresher and more outdoor in style.

Opardu also presents a pleasent almost slight creamy powdery accord that has some similarities with a subdued lipsticknote. The powder probably emerges from the heliotrophe but I also think aldehydes is included as Opardu (despite differences in flowery notes and scent) has some of the texture and expression of Esprit d'Oscar by Oscar de la Renta but Opardu is more polite and polished in style.

In the basenotes the lilac accompanied by an pleasant slight almondy heliotrophe, supported by a light handed white musk together with a beautiful soft cedarwood that blended with the heliotrophe smells close to sandalwood. Opardu ends as a soft, woody, lilac.

Opardu is an example of a wellcrafted, quality fragrance that unfold it's secrets in different very well blended layers, just as a budding flower.It's a relaxing fragrance that gives a calming almost sad/biitersweet pleasure during the whole drydown. Regarding the vibrant 1920s inspiration of Opardu, my impression is it's a perfume created for the sofisticated nightlife, visiting the Opera and dining at an elegant restaurant instead of dancing wild on a jazz-club. Personally I feel a connction between Opardu and the decade before, the early 1910s and the fashion of Paul Poiret with it's peacock feathers, muted velvet silk, sweeping, comfortable silk dresses with sophisticated oriental patterns, something I think is intermediated by the Puredistance advertesing picture above, just as the original below.

Picture: Poiret model 1914

No known restrictions on publication, Wikimedia commons

Opardu is avaible in perfumeconcentration and therefore it wear close to the skin. The stayingpower is good, Opardu lasts good for a day. To compare, Antonia (also pure perfume) is more radiant and has a 24h+ stayingpower. Opardu is also suitable to wear in daytime and I can image it will be particularly appealing duirng the chilly but bright, early winter-spring days.

I think fans of (among themselves as different scents) Chanel No 5 Parfume, Amouage Gold (in swedish) and Dia, but also Histoire d'Parfums Blanc Violette, and Guerlain L'Heure Bleue will appreciate the beautiful Opardu. And of course; every true admirer of a wellcrafted perfume.

Rating: 5

Notes: Tubereuse, gardenia, rose, lilac, carnation, jasmine, heliotrope, cedarwood, musk

Spring fragrances - Winter-Spring

Photo: Mr Parfumista (c)

Last week in The Scented Salamander Marie-Helene heralds the spring with eight fragrances. In the post she divides spring into it's different stages: Winter-Spring, Spring-Spring, Spring-Summer and the odd category Spring-Fall as she found the new L.I.LY from Stella McCartney to contains elements from both spring and fall.

As there is still basicly winter here in this nordic country, but with some spring like days in between, I will choose fragrances for the first category Winter-Spring, fragrances that fits the transition between winter and spring. Later on when we reach the Spring-Spring and Spring-Summer stages, I will post about frags which I crave for then.

Picking 10 for Spring-Winter:

Rive Gauche (YSL): Chilly and bright aldehydes is perfectly illustrating this time of the year. There is power in the rosy, metallic, aldehydic scent while it protends the milder days to come.

Chanel No 5 (Chanel): The icy marble of this aldehydic beauty perfectly fits in time of the breakup of the ice.

De Bachmakov (The Different Company): Have to second Marie-Helene in this choice. Bright, icy, herbals and some citrus with booze. Perfectly recalls my image of the defrosting thundra in Siberia.

Hiris (Hermès): This cold and as I image it, dark-blue, flowery iris is perfectly matching the high, bright and chilly air of the winter-spring season.

Chanel No 19 Poudré (Chanel): Another flowery iris but here it is interpreted as a powdery and musky, light green scent.

Donna Karan Gold (Donna Karan): Spicy, a slight metallic and cold lily over damp soil which defrosts in the sun. But it als has a darkness, as the chilly starlit evenings in the late winter.

Vol de Nuit (Guerlain): Even if not expressed as a cold fragrance it's classical aldehydic, iris-flowery, mossy-sandalwoody structure mediate the image of the starlit sky in a late winter evening. Just as Gold but in another way.

Ensence et Lavande (Serge Lutens): Clean lavender interacting with clean incense in a timeless, calming blend. I image the contrasting warmth from incense burning inside an ancient stone church with the chilly late winter wind outside.

Dzongkha (L'Artisan Parfumeur): The coldness and high air in the Himalyan mountins is perfectly captured in this bottle of cardamom, iris, incense, the and vetiver. Bertrand Duchaufour is truly a master, despite of his speed-creating in recent years.

Aoud Rose Petals (Montale):  A little warmth is also needed to balance the cold fragrances out. Since several years I have found that I crave for this distinctive pink, rosy, oud, saffron blend in the Winter-Spring.

5-årsjubel!

Foto: Herr Parfumista (c)

Tänka sig att det nu rasslat iväg fem år sedan jag gjorde mitt först inlägg i min nystartade blogg på Expressens dåvarande bloggsida. När jag nyligen indexerade upp publicerade reviewer till ett register se ny  flik så läste jag (rodnande) en del av de äldre inläggen. Den analytiska förmågan verkar i alla fall ha ökat något liksom ödmjukheten. Raljerandet är inte riktigt på samma nivå som i början. Som jag tidigare nämnt så saknas tyvärr blogginläggen från 2008, delar av 2007 och 2009. Under denna period fanns bloggen på Damernas Världs hemsida, som då inte var lika aktiv som den är idag, det var nog delvis därför jag som glad amatör fick hålla till där. Det var förresten rätt roligt när jag mejalde de fyra stora mode/damtidningarna om samarbete. En blev något som i det närmaste kan beskrivas som förnärmad, "Vi har redan en kompetent skönhetsredaktör" en annan hade inte förstått varåt vindarna blåser "Det är ett alldeles för smalt ämne för att publicera en blogg om" en tredje svarade inte alls. Dåvarande webbredaktören på Damernas Värld hade förstått vart vindarna börjat blåsa även i ett så pass "parfymobildat" land som Sverige och upplät utrymme. Tack J för det! Som den noggranna läsaren sett så lägger jag in en del av dessa reviewerna från DV-tiden med kommentar utifrån nuläget.

På tal om var vindarna blåser med ett klart ökande parfymintresse i Sverige så pratade jag med en, nu är jag elak, för en gångs skull parfymintresserad säljare på en av de stora kedjorna. Många har tyvärr inte intresset, de säljer doft som vilken annan produkt som helst. Den här säljaren berättade att unga tjejer numera kommer in och frågar efter klassiker som Chanel No 5 och när säljaren tror att det är en present till farmor så berättar de att det är till dem själva. Riktigt roligt tycker förstås jag att det finns hopp om konstarten parfym. Att gå in på klassikerna är att i nästa steg upptäcka niche, fler klassiker och sedan är man fast och beroende. Tro mig!

Jag fortsätter med min (fortfarande) i mångas ögon (om de visste) lite udda hobby som är så bra för jag bär den alltid med mig i form av dagens doft. Satsar också på att blogga vidare så länge tiden medger, problematiskt för det gör den egentligen inte, och så länge det känns någorlunda inspirerande. Egentligen
"behövs" inte bloggen längre, de senaste två åren har det plötsligt poppat upp, verkar det som, trilijarders parfymbloggar. Så egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara konsumera andras tyck och tänk i stället för att lägga en massa energi på det här fullständigt olönsamma projektet. Tänk om jag istället till exempel hade jag lagt motsvarande tid på att vara en aktiv pensionssparare/aktieplacerare. Tanken svindlar!  Men ändå: Parfym blir bara intressantare ju mer man nördar in sig i ämnet. Dessutom vore det förstås kul att kunna fira ett decennium med parfymbloggande och nu är jag alltså halvvägs! Så fortsätting följer...

Chanel - No 19 Poudre

Bild: Iris aphylla Foto: Jerzy Opioła (cc)

some rights reserved, Wikimedia Commons

Jag vet, som parfymtyckare "ska" man inte vara positiv Chanel No 19 Poudre. En sådan blek och obalanserad komposition jämfört med gamla hederliga Chanel No 19. En ren pastisch på några andra dofter på marknaden, dessutom med kort hållbarhet under dagen. Skapad av seniorerna Polge (och ibland nämns även Sheldrake som medkreatör) som enligt vissa har tappat känslan och är helt ur tiden. Även andra är inte heller så positiva. Det finns faktiskt andra positiva, recensioner i bloggosfären också men om några av de "stora" är negativa så brukar många andra följa efter.

Kanske jag fäst mig vid de negativa reviewerna eftersom jag, mot förväntan, efter att ha läst dem, gillar Chanel No 19 Poudre. Egentligen kanske jag inte ska uttala mig i en review då jag bara "lätt-testat" No 19 Poudre; två sprits på vrist/underarm + på sticka från affären. Poudre inleds med irisnot, lite lätt morot skymtar på mig och sedan kommer en i mitt tycke ganska rejäl dos av apelsinblomma. En grönhet av någon slags galbanum light finns, det är inte den stränga, klassisika galbanumen som märks i Chanel No 19. Blommigheten fortsätter med jasmin och iris som landar i en myskig bas med lätta tonkabönanoter. Tonkan till trots tycker inte jag att Poudre är särskilt pudrig under hela sin utveckling. Däremot har den en lätt aldehydisk känsla och vissa aldehyder är just pudriga. Kritiken om att Poudre är fantasilös och bara en mix av redan existrande storsäljare kan jag i och för sig hålla med om. För visst finns där Infusion d'Iris, lite Infusion de Fleur d'Orangers, lite Bas de Soie och en textur som påminner om Esprit d'Oscar. När det gäller släktskapet till  Chanel No 19 så tycker jag att de inte är särskilt lika, det är två gröna tolkningar med iris. Jag tycker inte heller att de behöver vara lika, som jag förstår det har man av komersiella skäl lånat No 19:s gångbara namn precis som i fallen Chanel No 5 Eau Premiere och i Cristalle Eau Verte. Den förra har ganska stora likheter med Chanel No 5 medan den senare är en egen doft, precis som Poudre. Hållbarheten anser jag inte att det är något fel på, på doftstickan håller den tämligen ofragmenterad över en vecka. Jag tycker inte heller att Poudre klappar i hop och att allt som blir kvar är en modern, vit myskighet. Det som jag bär med mig är ljus iris, neroli och mysk.

Summa sumarum är Chanel No 19 Poudre en elegant, glad och bärbar doft. Perfekt parfym om dagen i till exempel jobbsammanhang.

Betyg: 4+

Noter: Neroli, galbanum, mandarin, iris, jasmin, vetiver, mysk, tonkaböna.

Midsommar i Chanel

Foto: Herr Parfumista (c)

Något som är så fascinerande med dofter är att jag aldrig vet var luktsinnet för mig. Såsom varande planerad, struktuerad och kontrollerad (förnuft) är det bara bra att näsan (känslan) tar kommandot ganska ofta. Som nu i midsommarhelgen. Planen var att under helgen testa och analysera en av mina allra största favoritparfymörer, Mona di Orios, nya dofter i Les Nombres d'Or-serien: Vétyver, Vanille och Tubéreuse. Men så händer följande:

I tisdags kväll ropade herr Parfumista "Det är ett program om Chanel på TV, ska du inte titta?". Efter ett tag började jag titta och såg nästan hela dokumentären, som var mycket intressant. Det Coco framförallt tjänade sina pengar på var parfymen, Chanel No 5 precis som i hela branschen idag alltså. Efter programmet tänkte jag att i morgon måste jag hedra Coco med att bära en Chanel. Men givetvis glömde jag det i brådrasket. På hemvägen hade jag ärenden på det lokala Åhléns och på väg ut vid stängningsdags, jalusinerna var redan på väg ned, korsade jag av en slump (?) parfymavdelningen. Där, såsom en hägring står plötsligt Chanel dofter för utförsäljning till halva priset. Där fanns Cristalle Eau Verte, Cristalle EDP och Chanel No 5 i parfymkoncentration. Dofterna ska underligt nog utgå från sortimentet (det lokala förutsätter jag). Kanske var det Coco själv som fjärrstyrde mina steg till detta Eldorado?

Jag slog till på Eau Verte, har tidigare varit tveksam för "den är ju inte Cristalle EDT". Nej just det, den är inte det och ska heller inte vara. Utan Cristalle Eau Verte är en modern men ändå i stilen klassik doft i samma anda som Cristalle EDT och med den typiska, lätt strikta Chanelkänslan. En doft som står på egna ben. Dagen efter trivdes jag utmärkt i Cristalle Eau Verte och på midsommarafton kunde jag inte låta bli Cristalle EDT för att jämföra och för att jag mentalt gått in i en Chanel-mood.

Får ta i tu med Mona nu i veckan. Eftersom det är en vanlig arbetsvecka blir det inte tillfälle för den djuplodande analys som Monas dofter egentligen kräver. Men det är alltid bra att börja samla intryck.

Passande klassiker 2 (4)

Foto: Pafumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2008.

Tyvärr passar jag inte i någon av nedanstående stora kreationer:

Mitsouko (Guerlain) Hur mycket jag än vill passa i denna persiko-trä-chypre så funkar den inte. Men alla andra Parfumistor verkar den passa på …

Shocking (Schirapielli) Luktar kryddig ros på flaskan men enligt herr Parfumista doftar den på mig damträff på Svalnäs.

L’Air du Temps (Ricci) Får mig att känna mig som den framlidna brittiska drottningmodern- wanna-bee.

Oscar (de la Renta) Passade (?) för tjugofem år sedan men luktar i dag som om (återigen enligt herr P) farmor stigit in i bilen.

L’Heure Bleue (Guerlain) Vem vill inte passa i den blå timmens melankoliska doft? Så fin på flaskan men blir tant applicerad på mig.

Chanel No 5 (Chanel) Tyvärr, tyvärr, på mig luktar denna klassikernas klassiker parfymbutik. Den blir liksom bara en doft.

Rose Absolute (Goutal) Denna rena rosendoft slutar tyvärr bara i ett potpurri på mig.

Vilka är dina klassiska besvikelser?

Kommentar 2011: Har gjort mig av med de flesta av dessa prover eller om det fanns en flaska. Den enda som jag fortfarande kämpar med är Mitsouko, någon enstaka gång har den som helhet blivt bra på mig. Vanligen doftar toppnoterna bra men sedan....Chanel No 5 har jag närmat mig igen och nu passar den riktigt bra även om  Eau Premiere passar bättre...L'Heure Bleue finns förstås kvar som referensrör men jag försöker inte ens testa den mer.

Amouage Gold

Hyllningen av mainstream den senaste tiden innebär inte att jag övergivit nisch. Nej det finns mycket bra inom nisch, särskilt inom de kanske 10 % av utbudet som använder riktigt bra råvaror. En representant för dessa dofter är utan tvekan Amouage Gold. Gold är Amouages första doft från 1983 och är fortfarande dess frontparfym. Det sägs att sultanens av Omans frus favoritparfym var Madame Rochas och toppnäsan Guy Robert kallades in för att med de bästa av råvaror göra en doft i samma stil.  Det blev startskottet för den kungliga familjens parfymhus Amouage.
Det är svårt att göra en så mångfacetterad och av så fina råvaror komponerad parfym rättvisa i en kort recension. Gold är en klassisk aldehydparfym men på mig ger den också något av en orientalisk känsla, antagligen på grund av frankinsenceinslaget, silverrökelsen från Oman. Gold har i strukturen likheter med Madame Rochas och Chanel No 5.
Gold lyfter upp en kylig och ruggig sommarmorgon (eller vilken ruggig morgon som helst). Gold, som egentligen är mer av typen galadoft, är egentligen för elegant för en vanlig gnet-dag på kontoret, iförd någon helt ogenomtänkt klädkombination. Men varför inte förgylla vardagen? I Gold känns det som jag bär en matt, gyllene, skråddsydd, aftonklänning i ett tungt, böljande (Amouage betyder vågor) silkestyg. Ingredienserna liksom flyter samman sömlöst, de böljar ut och in i olika noter. Inget känns skarpt eller kemiskt, till och med civeten känns mjukt rundad och inte så rått animalisk. Gold är visserligen av modell "tantparfym" men till och med herr Parfumista som är så känslig för detta erkände ändå att Gold är mycket bra och att man liksom glömmer bort "tantkaraktären".
Min recension av Gold är av parfymvarianten. Har också testat EDP:n. Den är också mycket stark och jag upplever den som mer av en "roomfiller" än parfymen. Parfymen är mjukare, mer hudnära och diskret på något sätt.

Betyg: 5