Boucheron - Jaïpur Bracelet

Picture: Jaïpur Bracelet
Photo: PR Boucheron (c)

The jewellery house Boucheron has been in the fragrancemarket since 1989 when the iconic floral-oriental Boucheron pour Femme was released. Even if this first release still is the jewel of the crown, the 2012
Jaïpur Bracelet, flanker of another classic from the house Jaïpur, is a very pleasant finding. Jaïpur Bracelet is created by Carlos Benaim. An earlier and now discontinued flanker to Jaïpur is Jaïpur Saphire

Jaïpur Bracelet starts with a green, slight herbal, flowery accord accentuated with orange-citirc notes which when interacting creates an almost berry tune to the fragrance which in turn softens the sharpness and warms up the coldness of the crispy flowers; Lily of the valley, hyacint, iris and carnation. If this fragrance had a color it would be medium, velvety pink, a bit darker than the color of the Jaïpur Bracelet box and bottle. From top to base Jaïpur Bracelet reminds me of a less sweeter version of the first Lalique fragrance with the same name. The Lalique contains berry and fruity notes but also vanilla and some white flowers and as a 1990 release it is bolder and with a bigger silage even if Jaïpur Bracelet has a not contemptible silage to be created as late as 2012. Instead of vanilla, sandalwood and musk as in Lalique, Jaïpur Bracelet ends up in the wellbalanced woody-musky base of cashmerean. Another fragence that reminds me of Jaïpur Bracelet is the big, bold and sparkling Dior Pure Poison (one of the three cretors of this is Carlos Benaim) but compared to Pure Poison, Jaïpur Bracelet is almost low-key.

Jaïpur Bracelet is the ultimate comfort scent, a real wristsniffer, an uncomplicated but well composed fragrance that brightens up the most gloomy day. As Jaïpur Braclet is not too sweet and with an excellent longevity, 24h+, it's perfect to wear in warm and sunny summerdays.

Rating: 4+

Notes: Basil, violet leaves, lemon verbena, bitter orange, petitgrain, hyacinth, lily-of-the-valley, carnation, iris, cypress, cashmeran

Versace - Vanitas Edt

Picture: Idleness, John William Godward , 1900,
Wikimedia commons

Some days I just want to wear a fragarnce that just smells incredible good and that not distracts with strange twists that urges for a constant analyze. Such a fragrance is Versace Vanitas Edt, created by Dora Baghriche-Arnaud, a fresher interpretation of the Edp which was launched last year.

Vanitas Edt starts with a blast of sparkling yellow and white flowers grounded on an mellow, tropical, almosfruity accord that is not overly sweet and accentuating the flowers and gives them a depth. In the earlier stages of Vanitas Edt there is a bit of, but not fully developed, watery-flowery accord in the lotus flower style, like in Water Calligraphy by ByKilian and Gala de Dia by Loewe. As the fragrance dries down the watery texture gradually softens but doesn’t disappear completely. Also in the base the flowers is the most distinguished notes even if grounded on woody and teanotes according to the notelist.

Vanitas Edt is a sophisticated floral fragance with notes that feels almost fruity in the background. It’s a grown up floral, far away from the sweet, pink, young-girlish style.There is also no shrillness as in some Versace creations, neither it reflects the sometimes almost vulguar noveau riche style of the Versace couture. The almost fruity light sweetness, I think it’s the freesia that dominates the blend, smells almost natural, like mango and papaya, and there is no chemical vibes that could be prominent in some fragrances in this style.

Vanitas Edt is suitable for those who enjoy Amouage Honour Woman, Ormonde Jayne Tiare, Dior Pure Poison and First by Van Cleef & Arpels even if the latter is a grand, soapy 70s aldehydic, the lustre and elegance in apparance is similar.

Vanitas Edt is elegant but also relaxing and comfortable, perfect for daytime wear year around and it really blooms in humid weather which was the curicumstances when I tested it. I also think it would be a terrific fragrance to wear during lazy summerdays and warm summerevenings. Longevity is very good, at least 12h and the sillage is medium.

Rate: 4

Notes: Freesia, rose, osmanthus, tiareflower, cedarwood, black tea

Amouage - Honour Woman

Bild: Madama Butterfly, poster by Adolfo Hohenstein,

Wikimedia Commons

Lyxhuset Amouages senaste damdoft Honour Woman, den har som vanligt en manlig pedang Honour Man, är enligt Amouages storytellers en hyllning till Mme Butterfly utifrån hennes sons minne av henne. Honour Man ska för övrigt tolkas som sonens parfym. Honour Woman är skapad av två för mig okända parfymörer, Alexandra Carlin och Violaine Collas, kanske några näsor på g.

Honour Woman är en fint balanserad vit, mjuk, fruktig och krämig blombukett. Den ger känslan av mjukt, vitt silkessammet. Som vanligt när det gäller Amouages är ingredienserna av god kvalitet och jag får ingen kemisk eller skarp känsla som jag kan få av vissa andra vita blom dofter som tex Diors Pure Poison om den inte är helt rätt doserad. Honour Woman påminner i stilen mycket om åttio- och det tidiga nittiotalets stora blommor men inte lika kompakt och på något sätt mer transparant i uttrycket. Den doft som jag främst förknippar Honour Woman med är Laliques signaturdoft Lalique. Honour Woman är tämligen linjär, håller hela dagen, har en bra projektion utan att bli skrikig eller stötande för omgivningen som vissa stora vita blomdofter kan bli. Det är inte en doft som sticker ut eller är särskilt originell som exempelvis Amouages Gold (både dam och herrversionen), Ubar eller Epic Woman. Honour Woman är istället en riktigt behaglig komfortdoft som jag längtar efter att få använda om och om igen, en doft som inte kräver så mycket när jag bär den.

Bristande originalitet men av hög kvalitet kombinerat med min dragning till stora vita blommor, den höga trivselfaktorn och bärbarheten blir sammanvägt:

Betyg: 4 (2011)
Rating: 5 (2017)
Update in May 2017: Honour Woman is a beautiful, comforting, elegant, cool, crisp, versatile white floral which is a pleasure to wear.

Noter: Koriander, peppar, rabarber, nejlika, jasmin, tuberose, gardenia, liljekonvalj, vetiver, opoponax, ambra, rökelseträ, läder

Vecka i Dior

Foto: Parfumista (c)

Arbetsveckan gick i Diors tecken. Ibland styr jag upp mig ordentligt och antar ett tema för veckan som kommer. Förra helgen blev jag riktigt Diorsugen efter att ha ondgjort mig över reformuleringen av Miss Dior Cherie EDP. De senaste åren har det på många håll i parfymbloggar- och parfymförståstigpåar-världen dividerats om att Diors damlinje gått ned sig under 2000-talet att Hypnotic Poison från 1998 är den senaste som är något att hänga i julgranen. Jag kan inte instämma i detta. Visserligen är det såklart hemskt att man reformulerat och till oegentlighet förstört klassiker som Miss Dior och Diorissimo men vilka parfymhus har inte gjort likadant? Men när det gäller nya Dior-dofter som kommit ut under de senaste tio åren finns flera bra dofter med egen distinkt karaktär. Jag måste säga att jag kände mig i doftmässig komfort varje dag den gångna arbetsveckan och dofterna fyra dagar av fem är just från 2000-talet. Eftersom vintern inte släpper sitt grepp och jag nu till och med har mindre dragning åt gröna och blommiga dofter än jag hade runt jul så är det dofter som passar vintertid eller som är bra transformeringsdofter mellan årstider. Så här såg veckan ut:

Måndag: Glada Miss Dior Cherie EDP blev med tanke på helgens bryderier förstås veckans första doft. Jag gillar särskilt doften i slutet av dagen. Då känner jag fortfarande det karaktäristiska jordgubb-popcorn-patchoulliackordet men avrundat i en myskig bas.

Tisdag: Den vita blombomben Pure Poison kom härnäst. Men den här gången var jag noga med att inte för mycket av doften utan det blev snarare en underdosering. Plöstligt upptäckte jag att doften kan vara nästan transparant, som skira tunna, vita blomblad. En annan upplevelse än om jag tar (för) mycket.

Onsdag: Nu kom veckans enda doft från det förra milleniet, mandel, heliotrophe och vaniljdoften Hypnotic Poison. Den här gången kände jag även en not av rökelseträ som jag inte tänkt på tidigare.

Torsdag: Dior Addict har varit en vinterfavorit i år och passande nog började det också snöa på eftermiddagen. Doften med den mystiska blomman nattens drottning som vilar på en mörk och deliktat bädd av tät vanilj.

Fredag: Kronan på Dior-verket, enligt herr Parfumista i alla fall: Midnight Poisons kalla, mörkt bäriga (som björnbär), skalade patchoulli och mörka syntetiska ros är en riktig handledsmagnet.

Det finns mängder av nichedofter som inte kommer i närheten av veckans dofter vare sig i originalitet, hållbarhet eller kvalitet. Jag tycker helt enkelt att de är bra exempel på bärbara och prisvärda dofter med karaktär.

Juldofter - Stora varma blommor

Foto: Herr Parfumista (c)

På julen känner jag vid sidan av orientaler och rökelse mest för stora, varma omfångsrika blomdofter, som:

Fracas (Piguet): Fracas har blivt julaftonens val flera gånger. Jag bara älskar denna stora, mörka, varma tuberosernas drottning. Den interagerar så bra med min kemi, jag har tidigare nämnt att jag blivt stoppad på sta´n och fått beröm av totala främlingar iförd Fracas.

Pure Poison (Dior): Denna stora vita blomdoft med en viss underliggande grönhet kan man tro kommer från ett tidigare decenium som åttiotalet. Appliceras med yttersta försiktighet, den slår snabbt över och blir alldeles för mycket. Se gärna mina skriverier i oktober om PP.

Poison (Dior): Själva urmodern till Poisonerna med sina tunga blommor bland annat tuberose kombinerad med en mörk bärighet passar också utmärkt mörka julkvällar.

Mahora (Guerlain): Tropiska, tunga blommor med tiare (tropisk gardenia) och återigen favoritblomman tuberose. Ganska grov i sina konturer och mycket speciell. När jag provade den för första gången för tio år sedan tyckte jag den var too much, men sådant går som tur är över. Har en ton av ruttnande undervegitation i basen.

Lola (Marc Jacobs): Ska erkännas att jag i början av året skrev ganska elaka saker om Lola. Men under året har jag i förbifarten sniffat på Lola flera gånger och testat den med ett sprits en gång och den har verkligen tagit sig. En trevlig modern tolkning av stora vita åttiotalsblommor i en flaska som är så härligt outstanding kitschig - ett modernt konstverk.

Dior - Pure Poison - Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2009.

Även om Pure Poison kanske är den tråkigaste av Poisonerna så är det en välkomponerad och hållbar doft som jag tycker mycket om. Det är en verklig trivseldoft som passar att ta på sig om man känner sig nedstämd. Den passar bra året om, jag har särskilt märkt att den gör sig bra vid varmt och fuktigt väder sommartid. Då blommar alla dess nyanser ut till fullo.

Pure Poison passar utmärkt för situationer typ ”weekendresa för shopping i storstad om hösten”. Men den passar också för arbete och lite festligare situationer. En mycket bra allrounddoft, en stöttepelare för den som gillar varma, vitblommiga dofter.

Betyg: 4-

Kommentar hösten 2010: Idag är betyget ungefär samma 3  kanske 3+.

Dior - Pure Poison - Beskrivning

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2009.

Den fjärde doften i Diors Poison-serie kom 2004. Pure Poison är en samproduktion mellan de numera ständiga aktiva näsorna Carlos Benaim, Dominique Ropion och Oliver Polge. Doften är härligt vitblommig (jasmin, apelsinblomma och gardenia), myskig och träig. Typen av doft påminner mycket om de trevliga, vitblommiga, tidiga nittiotalsdofterna Lalique och Byzance.

Vad man möjligen kan invända mot Pure Poison är att den inte är lika originell som övriga Poisoner. Att Pure Poison mer smälter in bland övriga dofter från den här tidsperioden, och den tidigare stora vita blommor-perioden i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Men det är en mycket bra representant för den fylliga vitblommiga parfymtypen.

Pure Poison inleds med söt apelsin, bergamott och mandarin. I hjärtnoterna finns sambac jasmin, gardenia och apelsinblommor. I basen sandelträ, mysk och ambra.

Recension i nästa inlägg.

Kommentar oktober 2010: En fin, ofta missförtådd, stor, vit blomma. Eftersom stora vita blommor är moderna igen så kommer sökert PP att få upprättelse.

Dagens doft

Bild: Perfum Emporium.com
Diors Pure Poison är en mäktig, vitblommig komposition av toppnäsetrion Carlos Benaim, Dominique Ropion och Oliver Polge från 2004. Samma trio står för övrigt bakom förra årets Armani Code pour Femme.
PP är en doft det råder delade meningar om. Många som inte gillar vita blommor är inte heller förtjusta i PP då det är en tät och mycket välsittande doft. Många tycker att vita blommor är "sååå åttiotal" men de vita blommorna har återkommit med stormsteg de senaste åren. Det är ingen hemlighet att jag är förtjust i vita blomdofter även om det är "lite på gränsen" parfymsnobbmässigt (fast jag är förstås ingen parfymsnobb!). De vita blomdofterna utvecklas i regel bra på mig och PP väldigt bra. Den är ju en Dior och Diorbasen är som gjord för mig .
PP inleds med bergamott, jasmin och apelsin. I mellanregistret finns gardenia och apelsinblommor. I basen ambergis och sandelträ. Allt är fint blandat och flyter in i varandra på ett balanserat sätt.
PP  passar utmärkt i den ganska varma, regniga vädertyp som regerar just nu. Den är verkligt varm och mjuk, som att kura i en omfångsrik pashmina. De vita blommorna och ambra basen ger ett extra djup och håller verkligt länge. Närvaron i doften är också väldigt bra.
Jag tycker att man kan bära PP när som helst när man vill känna stor trivsel. Är man en blyg viol när det gäller dofter så väljer man kanske att bära den kvällstid.