Jag och mannen lite olika inrikting på doftsamlandet. Han strävar efter dofter som passar honom väldigt bra oavsett om de är nya eller klassiker, vanliga eller ovanliga, populära eller udda. Sådana som lägger sig ovanpå huden och som huden liksom aldrig tar till sig, blir inte långlivade. För honom är det viktigt att doften alltid understryker personligheten, passar situationen osv.
Jag kan däremot ha på mig dofter som inte smälter in på optimalt sätt. Detta för att jag tycker om att lukta mig igenom en komposition, för att doften är ett mästerverk osv. Jag tycker också att doften ska passa person och situation men kan jämka ganska mycket på kravet "passa på person" bara för att ha nöjet att lukta mig igenom doften.
Mannen kan fråga om jag vill gå runt och förknippas med "tant" eller "gubbe" bara för att det är någon klassisk, fin komposition. Han trampar här på en öm tå och jag fräser irriterat till svar att: "Det är bara för att du och omgivningen har otränade näsor som ni inte fattar" och "Folk får väl lära sig och inte fastna i trender och tio-i-topp". I dessa stunder ser jag mig som en folkbildare. Då kommer repliken som är svår att bemöta: "Men hur ska de kunna lära sig att uppskatta en fin doft om den inte faller rätt ut på dig och inte kommer till sin rätt". Vad ska man svara på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.