Hösten - en giftig tid

Det är inte bara giftiga svampar i skogen om hösten. Hösten är också doftmässigt Poison-tid. Som den gamla Dior-fantast jag är, gillar jag Poisonerna skarpt. Diors bas passar för det mesta mycket bra med min hudkemi. Dessutom var Dior de dofter jag sniffade in innan jag var medveten om vad parfym är. Min mammas signaturdoft är Diorissimo men även Miss Dior och Dioressence ingår/ingick i hennes doftgarderob.

Hösten 2007 publicerade jag några inlägg om Poisonerna som jag tycker att det är läge att reprisera (självfallet med aktuell kommentar) denna höst då Poison faktiskt fyller kvartsseklet. Hip Hip Hurra!
När det gäller de äldre Poisonerna som jag skriver om så är de inte av den senaste formuleringen men heller inte av den första, utan från den formulering som var aktuell ca 2004.

I morgon sparkar Poison-serien ingång

Keiko Mecheri - Mulholland

Inför sommaren 2010 släppte den amerikanska parfymskaparen Keiko Mecheri en serie på fyra citrusbaserade dofter. Tidigare har jag recenserat Tarifra (se http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=615650 ) som väl mest kan beskrivas med en, om än positiv, axelryckning. 
Mulholland är inspirerad av motorvägen i Los Angeles, något som man i första hand inte associerar med en citruscologne.Mulhollands noter beskrivs som petit grain, citrus, patchoulli, sandelträ och ambra. Känner också en tydlig pepprighet doften igenom, kanske är det sandelträets pepprighet men det känns som att peppar lagts till. I inledningen är Mulholland smått originell, det finns en ton och en känsla av gammal, dammig vinflaska förvarad i vinkällare. Detta varar dock bara en kort stund, i mellanregisteret är det en tämligen konventionell brygd av pepprig citrus blandad med övriga ingredienser. I början påminner pepprigheten mycket om herrdoften ST Dupont. Mulholland håller mycket bra under dagen trots sin lätthet och på kvällen framträder en fin sandeltränot harmoniserad med en mycket mild patchoulli. Faktum är att hållbarheten, doften fragmenteras inte under dagen, och de i sammanhanget distinkta basnoterna ger en känsla av att klara en varm dag på asfalt.

Känslan är mer positiv med Mulholland än vad jag upplevde Tarifa. Men det känns som om jag känt Mulholland i flera tappningar tidagare, förutom den korta vinaktiga inledningen så är det inte särskilt originell. Men jag uppskattar den mycket fina, lätta, sandeltränoten i basen. Och känslan av motorväg i värme.

Betyg: 3+

Flyttat

Så har min blogg flyttat för tredje gången senast från

http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/

där intresserade kan ta del av bakgrund och tidigare inlägg. De inlägg som jag skapade när Parfumistans blogg låg på Damernas Världs hemsida finns tyvärr inte längre tillgängliga på nätet så en del  av dem kommer i repris här med dagsfärsk kommentar.

Jag hoppas att gamla läsare hittar hit liksom nya.

Alla tillönskas en härlig Parfymhöst!
Parfumista

Parfum d’Empires - Eau Suave

Bildkälla: Wikipedia, Joséphine målad av Francois Gérard

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2008 .

Eau Suave från 2005 är en doft i Parfum d’Empires serie av parfymer som inspirerats av historien. Parfum d’Empires parfymör, Marc-Antoine Corticchiatto har sökt bland historiska doftrecept och omabetat dem i sin egen, modernt anpassade tappning. För konceptet med historiska dofter har han fått pris av Frankrikes forskningsministerium.

Eau Suave är en blommig, något fruktig chypre i den nya stilen, dvs inte den typiska ekomossebasen utan en mer kalkig bas. Doften har inspirerats av Napoleon I:s första hustru Joséphine. Joséphine var som bekant en av historiens stora parfumistor, bl a älskade hon mysk. Men också rosor var en favorit och hon hade stora rosenodlingar vid slottet Malmaison.
Eau Suave är en kryddig rosparfym som inte ger känslan av potpurri. I inledningen luktar den inte så gott, inledningen påminner en del om Guerlains Nahema. Men till skillnad mot Nahema (på mig) så övergår Eau Suave till en underbar rosendoft på mig när den når mellanregistret. I Eau Suave finns också en antiseptisk känsla. På empiretiden kombinerade man framförallt Eau de Colognerna med lite bakteriedödande sprit. I basen finns en lagom myskighet och kalkighet och sent på kvällen kommer vissa noter som påminner om kalkigheten i Miss Dior Cheries basregister. Eau Suave är i samma genre som Soir de Lune men den är mindre framträdande och mer subtil.

Eau Suave framkallar sinnebilden av kallt och grått väder och detta till trots, de lättklädda, frysande empiredamerna som ständigt riskerade lunginflammation och en för tidig död. Deras enda skydd mot kylan var stora kashmirsjalar med fantastiska mönster.

Eau Suave inleds med koriander, saffran, peppar och ros. I mellanregistret finns nypon från ros, persika och hallon. I basen finns mysk, mossa, trä och vanilj.

Eau Suave är en klart avancerad doft. Inledningen kan skrämma bort dem som kräver smickrande toppnoter. Det kan behövas flera användningar innan man kommer underfund med Eau Suave. Men när så har skett så är man (=jag) såld på denna antiseptiska, kryddrosiga lätt myskiga, kalkiga och mycket väl balanserade komposition. Doften är ultrafeminin och ska inte användas vid tuffare situationer som förhandlingar och liknande. Den passar däremot utmärkt om man känner sig lite melankolisk och kanske vill drömma sig bort till fjärran tider.

Betyg: 5

Kommentar: Betyget 5 står sig för denna nostligskt, berörande doft. Jag riktigt ser kejsarinnan Josephine i sin rosenträdgård en gråmulen sommardag.

Nu flyttar jag igen...

Importerat från min gamla blogg Parfumistans dagbok som startades på Expressens blogportal hösten 2006

....till

http://parfumistansblogg.blogspot.com/

Får se om det är enklare för parfymintresserade att hitta dit, annars är jag tillbaks här igen. Gamla inlägg ligger kvar så klart.

Hoppas vi syns på nya stället!

Tidig höst 2010

Så här när hösten precis gjort sitt intåg kan precis allt användas, en härlig årstid med andra ord. Ute är det både varmt och kallt, soligt och grått.  Just nu har jag av någon anledning (kanske ett försök att hålla kvar sommaren) en viss faiblesse för varma, vita blommor som:
Lady Caron (Caron): Vitblommig doft med tydliga inslag av magnolia. Har en lätt men äkta chyprebas, min flaska är inköpt i en av Caronbutikerna i Paris introduktionsåret år 2000 vilket var precis i skarven för restriktionerna gällande ekmossan.
Passion (Annick Goutal): Vitblommig med inslag av tuberose som flyter in i övriga blommor på ett sätt som gör den liksom "sömlös". Allt på en fin, mörkgrön bas med bland annat mossa. Mossigheten känns som en djungelmossa och ger en känsla av hela den tropiska undervegitation med en visst inslag av ruttnande växtdelar. En varm och mångfacetterad elegant!
Självklart smyger det sig in dofter från helt andra kategorier också som:
Nina (Nina Ricci): Det karamelliserade, ambrerande äpplet på träbas är sammanlänkat med mycket trevliga tidiga höstminnen för min del.
Amouage Gold (Amouage): Högkvalitativ parfym i tantgenren men rätt doserad är den helt underbar. Särskilt stundande ruggiga höstdagar.
Infusion d'Iris Edp (Prada): Trots att herr Parfumista anser att den är tantvarning på mig så känner jag mig så i komfort i denna iris-trä blandning. Jag är glad att en sådan bärbar och riktigt bra doft finns lätt tillgänglig i butikerna. En pärla bland mainstream, hade lika gärna kunnat ges ut som en nicheparfym.
Roma (Laura Biagiotti): Har återupptäckt denna min gamla trotjänare sedan nittiotalet. Efter den lite tuffa, gröna början tonar den ut i pudrig tonkaböna, ambra, trä och vanilj. Mycket bärbar, en doft för dagar när jag inte vet vad jag känner för.
Escale à Pondichéry (Dior): Egentligen en sommarparfym med sin tydliga bergamott, jasmin, lätta kryddighet och svarta te. Men passar mig klart bättre i lite kallare väder. Den kan bli för mycket i värme. Pondichéry är en doft som är mycket känslig för dosering, väder och bärarens kemiska status för stunden. Men det är en sådan oberäkenlighet som skapar spännande dofter.

Soir de Lune - Recension

Foto: Herr Parfumista (c)
Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

Först känns Soir de Lune inte så insmickrande för näsan såvida man inte gillar storslagna 80-talschypres som Diva, Montana Parfum d’Peau, Knowing och Eau de Soir. Av senare års kreationer påminner den om Agent Provocateur men A P är mer kryddig, tuff och rå.   

S d L behåller sin storslagenhet rakt igenom och den signalerar, liksom sin syster Eau de Soir, en elegant kvinna som tar plats. Soir de Lune är dock mjukare och blommigare i framtoningen. I ett stadium tycker jag personligen att det kortvarigt framträder lite för mycket ljus blomma som liljekonvalj och något som påminner om syren. Denna fas går ganska snabbt över och basen, som är det bästa, framträder med trä, honung och en rosig kryddighet som börjar redan bland hjärtnoterna.

S d L har en bra närvaro och bra hållbarhet tills fram på kvällen. Eftersom den tar en del plats är den lämplig för elegantare tillställningar eller i jobbsituationer där det krävs ett statement, till exempel vid förhandlingar. S d L är en bra doft för den som vill kliva in i de stora chyprenas värld men har man redan Eau de Soir, Knowing etc så är frågan om S d L är en berättigad investering. Jo, det är den faktiskt ändå, om man gillar den här typen av numera nästan utrotningshotade dofter. S d L bör finnas i varje sann Parfumistas garderob.

Betyg: 5

Kommentar 2010: Jag tycker att SdL är lika bra idag. En blivande klassiker.

Soir de Lune - Beskrivning

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

Sisleys chypre  Soir de Lune luktar egentligen alltför klassiskt för att vara skapad så sent som 2006. Den välkända näsan Dominque Ropion står bakom denna välbalanserade blandning med mycket blommor, framförallt ros, men också en fin fruktighet. Doften är i samma genre som Sisleys Eau de Soir från 1990 men Soir De Lune är mjukare och kvinnligare. Första intrycket är ”äntligen en riktig chypre” något som glädjer en hängiven parfumista dessa dagar när begreppet chypre urvattnats till en lite kalkig, lättare ton som ofta kombineras med blommor och frukt till något girly-girly.

Soir de Lune har en diger doftpyramid. I toppnoterna mandarin, citron, bergamott, koriander, muskot och chilipeppar. I mellanregistret mimosa, rosor, iris, liljekonvalj, ros, jasmin och persika. I basen mossa, patchoulli, trä, honung, mysk och sandelträ.

Recension i nästa inlägg.

TDC Oriental Lounge

Har försökt värja mig men har blivit totalt förälskad i Celine Ellenas (The Different Companys, TDC:s) Oriental Lounge vid första provningen. Celine är som den uppmärksamme läsaren säkert redan räknat ut (eller vet) dotter till transparansens mästare, Jean-Claude Ellena. Huset TDC startades av JCE innan han blev husnäsa hos Hermès. Dottern tog då över parfymskapandet inom TDC och ska sanningen fram så är jag lika fötjust i hennes (inte lika transparanta) dofter som i pappas.
Visserligen tycker jag att OL till stor del är en rip-off av JL Scherrers Immensee men Immensee är lite sötare och fruktigare (modell inlagd frukt, ej syntetfrukt) än OL. OL är en ganska söt doft som inleds med en not som luktar färsk cigarettfimp, alltså lite "sunkigt". Sedan kommer en dov pepprighet och en kryddig grönhet (antar att det är den listade ingrediensen curryträdsblad). Allt vilar på en bas av ambra, labandum, tonkaböna och sandelträ (här i en kemisk variant kallad satinwood) där de två senaste bidrar till en lagom lite dekadent pudrighet.
OL har en exellent hållbarhet och kan förnimmas även efter ett dygn i varmt väder. Egentilgen en typisk vinterdoft men jag bryr mig som bekant inte om "årstidsbestämning".
Faktum är att OL är en av få dofter av de jag provat hittills i år som har berört mig ordentligt. OL är för mig fullt klart värd att ha en hel flaska av så den är nu noterad på investeringslistan för hösten/vintern.

Betyg: 5

Vanisia

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2008 .

Creeds Vanisia är en lättare oriental från 1987. Den börjar ganska traditionellt, i stil med Shalimar och Vol de Nuit men sedan tar Vanisia en egen väg. Trots att Vanisia är en oriental så är det en ovanligt kylig sådan. Jag känner en hel del lavendel, vilket har en svalkande inverkan på doften. Vanisia ger mig av någon anledning associationer till avslappnad New England-stil. Ställen som Marthas Vineyard och liknande flimrar förbi på den inre biografen.

I Vanisias toppnoter finns precis som i klassiska orientaler bergamott. Jag känner också lavendel. I hjärtat finns en kryddig ros och jasmin. I basen sandelträ, torr vanilj och ambra. Just ambra är typisk för Creeds doftbas och den ger den särskilda Creed-tonen åt parfymerna. Ambra är ett sekret som kaskelotvalarna kräks upp. Detta stelnar sedan i havet och flyter i land i stora klumpar. I dag är det i stort sett ersatt med syntetiska imitationer.

Vanisia är något så ovanligt som en oriental som kan bäras på sommaren. Doften är traditionell men ändå cool och avslappnad.  Den är inte så inställsam utan det krävs att man bär den några gånger innan man uppskattar den ordentligt.

En bra doft för weekends men den fungerar också bra på jobbet. Hållbarheten under dagen är medelbra. Det krävs att man tar på sig ganska mycket för att den ska hålla in på kvällen. Men att doften lätt försvinner är typiskt för parfymer med stor andel naturliga ingredienser, vilket Creed har.

Betyg 4

Kommentar 2010: Vanisia är på frammarsch i mitt parfymgillande. Den värmde bra, trots att det är en året runt oriental, under den kalla vintern 2009/2010.

Mugler Cologne - Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Mugler Cologne är en perfekt annorlunda doft för sommaren. Den sitter bra och jag känner inte mycket av den klassiska, flyktiga colognedoften baserad på citrus. MC fungerar också bra på vårvintern, perfekt en solig dag i skidbacken. Där kom gamla Snikk igen. Jag tycker doften är mer kvinnlig än manlig i sin karaktär om jag nu ska göra en sådan konservativ uppdelning. Min paroll är att man ska bära dofter man tycker om oavsett om det står pour Homme eller pour Femme på flaskan. Kan självklart bäras även i professionella sammanhang även om doften känns mer casual. Sitter bra för att vara en doft i colognegenren, även om den namnet till trots är en Edt. Den finns också som Edc. Den skriker inte ut sin närvaro i rummet utan finns bara där. En bra och lite excentrisk doft, såsom Muglers brukar vara.

Betyg 4

Kommentar 2010: Betyget står sig, tidig i sin genre, välgjord men lite för förutsägbar, det händer just inget nytt under doftens utveckling under dagen.

Mugler Cologne - Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Mugler Cologne är skapad av Alberto Morillas för Thierry Mugler 2001. Unisexdoften sägs vara inspirerad av doften av en tvål från Muglers barndom och ska appellera till dem som inte bryr sig om parfym. Man har önskat värna om den klassiska colognetraditionen samtidigt som man gett den en modern tolkning genom att i doften introducera den hemliga ingrediensen ”S”.

All marknads-storytelling-rappakalja till trots så är MC en bra och speciell colognetyp. Den tillhör den aromatiska gruppen men har starka citrusinslag. Den typiska skogiga örtigheten som finns i denna doftgrupp är mjukt nedtonad. MC luktar som en god solcrème. Den påminner mycket om den österrikiska solcrèmen Snikk som fanns på sjuttiotalet (och kanske finns än). Många anser att MC är förebilden till Creeds Original Vetiver, något som jag inte kan bedöma då jag inte luktat på OV *).

MC inleds med neroli, petit grain och bergamott. I mellanregistret apelsinblomma, nyskurna stjälkar och den mystiska S-molekylen. Allt vilar på en bas av vit mysk.

Recension kommer i nästa inlägg.

*) Sedan dess har jag luktat på den i mitt tycke tama vetiverdoften Original Vetiver. Så visst kan MC ha inspirerat men det är troligare att andra lättare vetiverdofter varit inspirationskälla till OV.

Arabian Oud Mokhalat Najdi

I det fuktigt, varma väder som ofta kommer i slutet av sommaren (vi får inte sluta att hoppas!) är arabiska oljebaserade parfymblandningar, mukhallater, perfekta.
Lite räcker länge och de sitter bra när de aqua eller citrusbaserade dofter som man förväntas vid sådana temperaturer bära försvinner hux flux.
En distinkt mukhallat är Arabian Ouds Mokhalat Najdi. Den ingår i en serie oljeblandningar med namn efter arabiska städer: Najdi, Wafi, Gohroob osv. Najdi börjar närmast frånstötande, lite insektsmedelliknande, i öppningen. Den har också en tilltalande, jordig lortighet, antagligen den svarta mysken. Efter ett tag lugnar Najdi ned sig och noterna harmonierar på ett bra sett. Som de flesta arabiska parfymer är doften inte uppbyggd i den traditionella doftpyramiden utan den är linjär med noterna parallellt interagerande med varandra. Noterna i Najdi är mandelblomma, ros, ambra, saffran, vit och svart mysk samt indisk oud.
När den nästan irriterande, starka början tonat ut så blir Najdi riktigt behaglig att bära. Den känns tät och nära, den är ingen "roomfiller" som stöter bort omgivningen. Detta förutsatt att den appliceras med måtta. En till två droppar (beroende på temperatur, luftfuktighet etc) räcker väl.
Nu hoppas jag att det blir några riktigt varma sensommardagar där de arabiska eller arabiskinspirerade dofterna kan få komma ordentilgt till sin rätt.

Betyg: 4

XerJoff Irisss

Det känns splittrat att skriva något som superlyxhuset XerJoffs fina (nästan) iris solitär Irisss. Irisss är superhypad och hyllad bland doftnördar. Irisss är superdyr i den speciella Muranoglasflaska som man kan välja färg på och dyr även i refillflaska på 50 ml, den går då att få till det facila pricet motsvarande strax över tvåtusen kronor!!!

Jag har provat Irisss från ett litet splashprov så risken är att den inte är helt till sin rättvisa. För på mig når den inte upp till de höjder som den verkar göra på många andra. Men är den av den fantastiska kvalitet som den sägs vara, så bör intrycket förändras vid de två återstående provningar som röret räcker till.
Irisss är inte en solitär även om det är irisen som tydligt och klart framträder hela tiden i denna linjära doft. I början har den också den för många irisdofter så typiska morotsfrödoften. Det märks att Irisss är gjord av högkvalitativa ingredienser då den aldrig upplevs som kemisk, kärv eller kletig. Irisss ger en ren, skalad, kylig och sval känsla samtidigt som den är tydligt närvarande. Tyvärr håller den bara en del av dagen, men det kan bero på att jag är sparsam med provet och säkert har underapplicerat doften.

För mig förmedlar Irisss samma känsla (och ligger i samma läge på tonskalan) som Pradas Infusion d'Iris även om de inte är särskilt lika. Den senare är sötare, mer ihopblandad och i starten lite sminkig i karaktären samt saknar den som en del upplever som så svåra morotsnoten. I d'I äralltså en mer populistisk irisdoft. När Id'I suttit en halv dag är den i I d'I snälla irisnoten ganska ren på mig. En doft som visar fler likheter (men inte förmedlar samma känsla) med Irisss men som är tuffare, kärvare och mer maskulin är Heeleys Iris d'Nuit . I d'N inleds med en skarpare morotsnot än Irisss. I d'N är också träigare (cederträ), kantigare och mer grovyxad än den i sammanhanget perfekta Irisss.
Irisss är på något sätt oklanderlig, välmanikerad och förutsägbar. Fin och bärbar och luktar gott men det är ingen doft som gör att jag går och väntar på vad som ska hända därnäst. Och eftersom Infusion d'Iris som sagt ger mig samma känsla finns tack och lov inget behov av Irisss.....än iallafall :).

Betyg: 4

Uppdated impression summer 2012: Even if good quality, Irisss is to perfect and predictable which makes it a bit dull. Despite the quality - it's not worth it's high price IMHO.

Uppdaterat intryck sommaren 2012: Även om god kvalitet så är Irisss för perfekt och förutsägbar vilket gör den lite tråkig. Så trots kvaliteten - den är inte värd sitt pris.

Amouage Gold

Hyllningen av mainstream den senaste tiden innebär inte att jag övergivit nisch. Nej det finns mycket bra inom nisch, särskilt inom de kanske 10 % av utbudet som använder riktigt bra råvaror. En representant för dessa dofter är utan tvekan Amouage Gold. Gold är Amouages första doft från 1983 och är fortfarande dess frontparfym. Det sägs att sultanens av Omans frus favoritparfym var Madame Rochas och toppnäsan Guy Robert kallades in för att med de bästa av råvaror göra en doft i samma stil.  Det blev startskottet för den kungliga familjens parfymhus Amouage.
Det är svårt att göra en så mångfacetterad och av så fina råvaror komponerad parfym rättvisa i en kort recension. Gold är en klassisk aldehydparfym men på mig ger den också något av en orientalisk känsla, antagligen på grund av frankinsenceinslaget, silverrökelsen från Oman. Gold har i strukturen likheter med Madame Rochas och Chanel No 5.
Gold lyfter upp en kylig och ruggig sommarmorgon (eller vilken ruggig morgon som helst). Gold, som egentligen är mer av typen galadoft, är egentligen för elegant för en vanlig gnet-dag på kontoret, iförd någon helt ogenomtänkt klädkombination. Men varför inte förgylla vardagen? I Gold känns det som jag bär en matt, gyllene, skråddsydd, aftonklänning i ett tungt, böljande (Amouage betyder vågor) silkestyg. Ingredienserna liksom flyter samman sömlöst, de böljar ut och in i olika noter. Inget känns skarpt eller kemiskt, till och med civeten känns mjukt rundad och inte så rått animalisk. Gold är visserligen av modell "tantparfym" men till och med herr Parfumista som är så känslig för detta erkände ändå att Gold är mycket bra och att man liksom glömmer bort "tantkaraktären".
Min recension av Gold är av parfymvarianten. Har också testat EDP:n. Den är också mycket stark och jag upplever den som mer av en "roomfiller" än parfymen. Parfymen är mjukare, mer hudnära och diskret på något sätt.

Betyg: 5  

Keiko Mecheri - Tarifa

Den amerikanska konstnären och parfymskaparen Keiko Mecheri har sedan länge en lång linje med dofter. Nyligen gavs en citrusserie ut och dagens provning Tarifa , döpt efter staden på spanska solkusten, är en apelsinblommedominerad citrusdoft.
Tarifa inleds med en topp som påminner mig mycket om Lostmarc'hs lavendeldominerade doft L'Eau de l'Hermine. Där finns de vanliga noterna i en apelsinblommedoft: Bergamott, petit grain, apelsinblomma, neroli och de fortsätter att dominera även i mellanregistret. I basen finns känns mysk och lite ambra. Enligt beskrivnngen ingår kryddor, men dem känner jag inte mycket av. Det myskiga påminner något om mysken i Mugler Cologne.
Tarifa är en linjär doft som luktar likadant hela dagen. Välgjord och balanserad men inte särskilt spännande eller utmanande. En bra doft att ta till när man inte vet vad man ska väljs och inte vill sticka ut men ändå lukta mycket bra och inte kemifabrik. Rent personligen gillar jag i apelsinblommegenren Pradas av många bespottade Infusion de Fleur d'Oranger bättre. Den liknar i och för sig inte Tarifa särskilt mycket, Tarifa saknar tvålighet överhuvudtaget.  IdFd'O sticker ut på ett annat sätt i sin karaktäristiska tvålighet som skapar en häftig retrokänsla.

Betyg : 3

Leve Mainstream! - 4

Nina (Nina Ricci): Detta röda, fullmogna äpple på ambrerande och lätt karamelliserande träig bas är, är en fullträff på mig. Blandningen uppnår en effekt eller doftillusion som påminner om tuberose (!) på mig, även om den inte doftar tuberose. 
Gucci by Gucci Edp: Faller tyvärr inte ut helt bra på min hud men det är en mycket fin doft i genren fruktig, modern chypre. Vad jag har läst så är den också känslig och kräver rätt hudkemi. Mörk, lite fruktigt tuggummiaktig med päron, guava och patchoulli.
Black Crystal (Versace): Denna genomkemiska mentholiga cocosdominerade men samtidigt mörka doft är egentligen inget för officiella sammanhang. Om man som bärare vill göra ett propert intryck i alla fall. Men den är rolig, mysig och ganska trashig. Dissad i The Guide (1:a) men jag tycker om den.
Rush (Gucci): Denna mycket speciella fruktiga, moderna chypre är en föregångare i just den genren. Enligt flera parfymskribenter luktar den nästen exakt som en svindyr doft från ett nischmärke (Clive Christian) som kom flera år senare än Rush. Har själv inte provat men jag tror dem. Här finns alltså chansen att för en rimlig peng dofta av något banbrytande. Till skillnad från Black Crystal är förstås Rush högt skattad i The Guide: Högsta betyg, 5.

Leve Mainstream! - 3

Min avdamning av gamla favoriter och sniff-rundan på Kicks gjorde mig entusiastisk över de här:
Prada: Ibland med tillnamnet "Femme". Mörk, men inte kletig och moddig utan på något sätt skalad och ren patchoullibaserad doft. Känns helt rätt lite småkyliga sensommardagar.
Gucci Eau de Parfum: Denna modernt, kryddiga oriental inleds med abstrakta, milda kumminnoter. I början är den lite svår att känna men sedan händer något nytt, den övergår i en träigt orientalisk bas med en liten söt blommighet i. En i mitt tycke underskattad doft där det händer intressanta saker hela dagen.
Gucci Eau de Parfum II: En doft som jag i förbifarten tidigare bortsett ifrån då jag har tyckt att den är en mes-variant av den ovan beskrivna Guccin. Men när jag nu lugnat ner mig så inser jag vilken otroligt bärbar, varm och fin floral-oriental den faktiskt är.
Notorious: Minns att herr Parfumista lovordade den här när den kom ut för två år sedan och jag tycke också att den hade något men ägnade den inte någon mer tid än att sniffa av en sticka. Notorious skiljer sig från mängden, den är en kryddig oriental med vissa chypreliknande inslag. Den känns väldigt retro, som något en filmstjärna från trettiotalet skulle kunna bära. Den här skulle jag gärna ha en flaska av.
Fortsättning följer när jag samlat mer intryck från min mainstreamodyssé.

Leve Mainstream! - 2

De senaste dagarna har jag verkligen börjat uppskatta mina under en längre tid försmådda mainstream-dofter igen. Herr Parfumista har i flera år tjatat om att " det är inte märket, niche eller mainstream som är viktigt, det är DOFTEN, glöm allt annat". Rent förståndsmässigt har jag anslutit mig till detta men känslomässigt har jag nog ofta värderat nichedofter högre, dvs att de börjar med ett positivt försprång vid utvärderingen som en stackars mainstreamdoft inte får. Tittar man på doftgurun Luca Turins femmor (högsta betyg) i The Guide så är det också en blandning av mainstream och niche.
Min återupprättelse av mainstream tror jag utlöstes av att herr Parfumista för ett par veckor sedan hade fyndat en Dior Homme Cologne till halva priset. Fin, välkomponerad, ostressande (den kräver inte en massa analys) doft som sitter hela dagen, även på en parfymätande hud som herr P:s. Det fick mig att i min tur börja damma av några fina mainstream som jag har. Liksom att ta en liten sniffrunda, näsan orkar ju bara fyra dofter åt gången för att generalisera, i en "vanlig" parfymaffär.
Mer kommer om min nya "mainstream obsession".

Leve Mainstream!

Foto: Parfumista (c)

Den senaste tiden har jag börjat känna mig alltmer trött på de i så många fall överskattade nichedofterna. Kanske bidrar alla små stressande provrör som vill bli provade men rent krasst så är (nu sticker jag ut hakan) 90% av utbudet ändå dofter som liknar och är lika bra som en bra eller medelbra mainstreamdoft.
Det mesta är så klart fråga om målgruppsbestämning, paketering och val av marknadsstrategi. Innehållet i flaskan kan till och med vara dyrare för en mainstreamdoft än för en nichedoft. Sedan finns förstås nichedofter skapade av riktiga entusiaster och konstnärer som är något extra, liksom nichedofter där de bästa näsorna (de samma som skapar mainstreamdofterna) får fria händer och kan inkludera mycket fina och dyrbara ingredienser i blandningarna. Dessa utgör de enligt min bedömning kanske 10% av så kallad niche som kvalificerar sig som något utöver mainstream. Resten skulle alltså lika gärna kunna vara en mainstreamdoft.

 Det är (tror jag) marknadstekniska skäl som gör att man inte lanserar en doft som en mainstream. Helt enkelt på grund av att är man ett mindre parfymhus som inte har råd med en sådan bred distribution som de stora drakarna så ansluter man sig per automatik till nichesegmenet. Det är nog få (även om en nicheaktör troligen aldrig skulle erkänna det och förstöra sin egen marknad med målgruppen parfymsnobbar) som skulle tacka nej till en marknadsbudget och de distrubitionskanaler som ett märke som tex ägs av l'Oreal eller LVMH har möjlighet till.

...och repriser

Appropå gårdagens inlägg om repetetiva parfymer som kommer jag framöver att reprisera en del inlägg från min gamla blogg hos Damernas Värld "Parfumistans blogg". Det är synd att mer än två och ett halvårs bloggande bara försvunnit i intet. Även om några säkert läst inläggen tidigare så har vissa uppdaterats med kommentar 2010. De inlägg som publicerats tidigare inleds med en text som anger detta för den som vill hoppa över.

Repetitioner

Börjar märkas att jag sniffat mig igenom en del genom åren. Väldigt mycket av det jag provdoftar får jag genast associationer till andra dofter från. I en del fall känns det som nästan rena kopior av något som kommit ut en del år tidigare. Det blir lite lustigt när förebilden är en ofta i sammanhanget prisvärd mainstremdoft som i det mesta imiteras i en dyr och märkvärdiggjord nischdoft. Så tipset är att hålla ögonen efter bra mainstreamdofter ofta med några år på nacken.  

Hors Là Monde - Siloh

Det franska nischhuset Hors Là Monde är uppkallat efter ett slott som hänger över klipporna vid franska rivieran. Chypren Siloh är skapad av husets grundare Syline Saminpour i samarbete med den berömda näsan Michael Roudnidska (den store Edomnd R:s son) och jag misstänker att det är MR som faktiskt skapat doften men i nära dialog med SS.

Siloh är en mycket grön chypre med örtiga inslag. Ingredienslistan ser ut som följer: Citron, bergamott, örter och gröna noter i toppen. I hjärtat ros, och olika träsorter där cederträet dominerar. I basen: Patchoulli, sandelträ, ekmossa, rökelseträ, mysk och vanilj.

I topp och mellannoterna doftar Siloh som en nästan identisk kopia av den torra gröna chypren Balmain de Balmain som kom ut redan 1998. I basen blir Siloh något snällare än BdB även om de även där har gemensamma noter som tex patchoulli. BdB utvecklas mer åt det torrt, gröna lite sträva hållet med lätt lädertouch medan Siloh är sötare och mycket lätt pudrig (på mig) med mysk och vanilj.
Siloh är en unisexdoft precis som BdB i mitt tycke också är det fast BdB är klassad som damdoft. Siloh är en doft som passar bra dagtid på jobbet eller i formella sammanhang. Den är välkomponerad och originiell men betyget färgas av att den känns som en efterapning av BdB och att BdB kan fås till en bråkdel av priset för Siloh.

Betyg: 3+

Testresultat sommaren 2010

Vilka dofter är det då som på något sätt lämnat avtryck från testandet sommaren 2010? Jo:
L'Eau de Epicèe (Andy Tauer): Mycket kraftfull  och fin doft som i mitt tycker är en Tauervariant av klassikern Knize Ten (som enligt uppgift också är en av Andys egna favoriter).  Det har i mitt tycke börjat gå lite för fort med Andys lanseringar, de blir helt enkelt för lika. Här finns den typiska Tauerbasen och för många likheter med Orange Star. L'EdE  kommer att lanseras senare under hösten.
Futur (Robert Piguet): Det verkar som om alla lanseringarna av de omarbetade Piguetklassikerna faller mig i saken. Futur är en grön galbanumdröm som doftar något i stil med, som jag inbillar mig,  att den ursprungliga Vent Vert gjorde.
Maharadhja (Parfums de Nicolaî): Äntligen en lavendeldoft som faller ut till 100 % på mig. Min hud har annars svårt för lavendel. Kanske beror det på att det är en orientalisk lavendel, i basen finns bland annat ambra och jag har med tiden kunnat konstatera att ambrabaserade dofter oftast gör sig bra på mig.
Oriental Lounge (The Different Company): Den här moderna, alternativa orientalen är jag helt såld på. Full review kommer inom kort.
Psychotrope (Parfumerie Generale): Har tidigare testat denna men inte reagerat. Men den här gången föll denna ovanliga kombination av cyklamen och läder på plats. Den har en avskräckande, plastig inledning men sedan så...

Sommardofter 2010

Foto: Herr Parfumista (c)

Eftersom jag under nästan hela ledigheten har ägnat mig åt att testa prover så har parfymsommaren varit splittrad minst sagt. Det gäller att testa och utvärdera så mycket som möjligt när jag äntligen har haft tillräckligt med tid. Så även om jag tyckt bra om en doft så har jag rusat vidare till nästa, ingen har fått mer än en dags utrymme. Utom två nämligen:

Patchouly (ETRO): När det var som varmast och jag vistades i skärgården så använde jag faktiskt Partchouly tre dagar på raken. Patchouly är en enkel och svalkande patchoullidoft som känns fräsch (min definition av fräschhet, mossa och trä i skuggan en varm sommardag) när det är 30 grader varmt. Den försvinner visserligen snabbt, särskilt under så tuffa förhållanden, men det är bara att reapplicera utan att doften för den skull blir övermäktig. En befriande doft som inte kräver en massa analys och funderingar om rätt dosering.
Eau d'Hermès (Hermès): Har tjatat om Roudnitskas stora skapelse från 1951 flera gånger tidigare. Lätt unisexdoft med tydliga inslag av kummin. Raffinerat tidlös, ren och avkopplande doft, en lugnande kontrast till alla (som jag nu upplever dem) jobbiga, krävande små provrör.

Vilka har varit dina favoriter i sommar?

Amouage - Opus III

Så har snart en dag bärandes Amouage Opus III passerat. Intryck så här långt: En välgjord, diskret träigt, tillbakahållet blommig doft. Blommorna är mimosa och viol, alltså mjuka, sammetslika nyanser. Allt vilar på en träigt (typ acaciaträ) fint myskig bas, ingen syntetkänsla även om all mysk idag är syntetisk. På mig känns doften mer träigt orientalisk än typiskt floral orientalsik som den är klassad som. Men det är kanske för att jag associerar floral orienaler med åttiotalets stora doftkreationer. Det här är, i likhet med Opus I en diskret doft som ändå sitter bra under dagen. Opus III känns lite som Opus I:s mörka sida, men så är också Opus I en typisk "på dagen doft" medan Opus III även passar bra att krypa in i under mörka kvällar. En doft att mysa i.
Opus III är en högkvalitativ doft, fint komponerad osv men den berör mig tyvärr inte och den känns lite tråkig och förutsägbar. Det känns också som om det finns många liknande dofter, även om jag inte kan peka ut någon specifik. Opus III är inte tillräckligt distinkt och sticker inte ut tillräckligt för att få mig på fall. En försiktig doft för den som vill känna sig på den säkra sidan. Hamnar inte på min önskelista. Detta till skillnad mot Opus I där jag fick associationer och upptäckte nya facetter allteftersom dagen gick.
Efter den här smått forcerade provningen av de för mig mest intressanta Opusarna I och III är betygen följande:

Betyg på Opus III: 4
Bertyg på Opus I: 5

Lite längre fram ska jag ta mig an "the dark Opus horse" dvs II:an. För nu är till och med jag tillfälligt mätt på Amouage.

Mer tjat om Opus...

När jag funderar vidare så har Opus I något gemensamt med en annan Amouage-favorit Ubar. Den har en liknande tonalitet, en matt gyllene, mellanljus doft med många facetter. Det finns åtminstone en gemensam nämnare i båda, nämligen liljekonvaljnoten. Har läst kommentarer där man finner likheter med Amouages fruktiga rosdoft Lyric Woman. Det är möjligt men på mig faller Lyric ganska platt och blir inget speciellt. Opus I är i allafall tillräckligt olika Ubar för att  båda ska kunna platsa i samma doftgarderob.

Opus I avslutning

Jodå, Opus I höll dessvärre hela vägen ut. Den höll ihop ända långt in på kvällen utan att fragmenteras och kan anas på morgonen. Ändå lite svag för att vara en Amouage, så den kräver att man tar på mer än normalt men annars så....Något för önskelistan, kanske i allafall.
Idag väntar testning av Opus III.

Amouage Opus I,II,III

Så sitter jag nu här, trots försök att spjärna emot,  fångad av Opus! Tyvärr, tyvärr verkar det inte som om Amouage har passerat sin höjdpunkt som jag "hoppades" i föregående inlägg. I det följande beskrivs intryck efter att ha doftat på stickor samt intrycken från pågående provning av den jag gillade bäst. Det är alltså inte någon review baserad på ett "analyserande bärande" utan spontana, första intryck.
Rent generellt kan jag nog tycka att Opusarna är ett steg för Amouage att flirta med en bredare kundgrupp. Ingen ger ett lika traditionellt Amouage-bombastiskt intryck som tex Gold, Dia och Epic. Det här är mjukare, snällare dofter som smälter in på ett sätt så att de tilltalar fler. Mer västerländskt anpassade kan man kanske säga. Det är som vanligt med Amouage högkvalitativa ingredienser och en intressant utveckling, i alla fall i den jag testar på huden. Man väntar liksom på vad som ska komma runt hörnet. Även om jag är väldigt fötjust i vissa av de bombatiska ( särskilt Epic) så tilltalas jag mycket av Opusarna och särskilt då:
Opus I: En doft i genren modern chypre. Opus I är den som jag provar just nu då den tilltalade mig mest från doftstickan. Och den tilltalar mig desvärre väldigt mycket, den har en egen tonalitet med inslag av en mjuk kardemumma som är mycket fin. Det finns också något som påminner om något från min barndom, närmare bestämt en nagelbandssalva med en speciell ros-ton som min mamma hade. Henns farmor i sin tur hade haft den så produkten i fråga (minns inte vad den heter) borde vara bortåt hundra år i alla fall. Ska bli spännande att se om Opus I håller ihop ordentligt framåt kvällskvisten. Eftersom den är så mycket mildare och diskret än de traditionella Amouagerna finns viss risk att hållbarheten under dagen inte är lika bra.
Opus II: Den mest unisex, åt det manliga hållet i trion. En finstämd, lite hög och ren incensedoft. Inget som sticker ut men den höga kvaliteten märks tydligt, den blir aldrig för tjock eller tät. Men har man redan en del incensedofter så blir den här lite av en repris. Klassad som en aromatisk doft av Amouage.
Opus III: Är nästa Opus ut för testning på huden. Från stickan känns den mer kompakt, hoptryckt, tät och lite åt det gourmandiga hållet men samtididgt inte så söt. På  stickan har den inte samma egna identitet som Opus I. Men det är något som kan ändras när den kommer på plats för att utvecklas på huden. Klassad som en floral-oriental av Amouage.
Får se om jag satsar på trean i morgon eller om jag behöver Amouage-paus. Det är småjobbigt att utvärdera sådana här  komplexa dofter där det gäller att ha samlat alla intryck innan provet är slut. Rapport om slutklämmen på I:an följer också.

Mera prover.....

Igår kom proverna jag beställde för ett tag sedan. Bland annat finns där farliga Opus I, II, III från Amouage. Hoppas verkligen att det är som jag läst i någon Basenotes-tråd att Amouage redan har passerat sin höjdpunkt. Att man prånglar ut tre dofter i ett svep kan tyda på det. Har märkt att flera parfymhus när de börjat få tillräckligt med vind i seglen nästan (som det verkar) panikproducerar dofter i rask takt för att rida på framgången så länge den varar. Det leder förstås till att   det som produceras blir något av en repris vilket i sin tur leder till att man tappar köpare.
Men det här är förstås bara ett rent önsketänkande. Risken att ingen av de tre skulle beröra en Amouage-fantast som mig tillräckligt bedöms som i det närmaste obefintlig. Rapport följer!

Apropå klassiker...

....så bär jag idag den melankoliska L'Heure Bleue från Guerlain. Visserligen i den dissade EDT-versionen men jag måste säga att med åren har jag lärt mig att uppskatta den alltmer. Den kräver mycket träning att uppskatta och den är mycket känslig när det gäller doseringen.
Och, upptäckte jag i våras, en ny formula har kommit. Den har den nya kartongen (beigeaktig och matt kartong) och den luktar annorlunda på sticka jämfört med min version som är i den svarta och guldiga kartongen. Så där har jag en flaska på väg att bli lite mer unik.

Igång igen!

Foto:Herr Parfumista (c)
Så har snart en hel sommar rusat över och hösten närmar sig med stora kliv. Hösten är i och för sig den bästa parfymårstiden då de flesta parfymtyper passar bra att använda.  Som tur är har jag lite tid i frihet kvar innan plikten kallar och det känns skönt att dra i gång bloggen igen efter sommarens samlande av doftintryck.
Känner mig just nu lite splittrad i parfymintresset. Har ägnat sommaren åt en del av alla provrör som pockar på att få bli provade. Även om jag provar på mycket som är fint och bra på alla vis så är det, sanningen att säga, inte så många som fångar mitt intresse så mycket att det rör om mig tillräckligt. Mer om de som gjorde det senare. Samtidigt ges det ut så mycket nytt så även om jag försöker begränsa mig till att ha  löpande koll på omkring tjugo parfymhus (och lukta på ett urval av deras dofter) så är det ändå alldeles för mycket att ta ställning till. Samtidigt är jag förstås rädd att missa någon godbit, något som verkligen ger den där "wow-upplevelsen".
Detta doftsamelsurium gör att jag känner en allt större dragning till klassikerna, även om förstås de formuleringar som står till buds idag inte är samma som när de kom ut. Ändå har de något särskilt, något annat än det jag känner i allt det nya. Men snart är jag väl på vintagejakt också...Men faktum är att den del av de dofter jag har redan börjat sin resa mot vintage. Exempelvis tio - femton år gamla dofter har redan hunnit reformuleras, ett säkert tecken är när producenten ändrar något i flaskans och/eller kartongens design.  Så det är bara att ta det lugnt och vårda sina (blivande) rariteter.
Hoppas att ni läsare av doftbetraktelserna också haft en trevlig och doftberikande sommar och att ni känner er laddade för en väldoftande sensommar (det är ju lite kvar ändå) och höst.

Halvtid

Så har redan halva parfymåret 2010 rusat förbi. Här några sammanfattande, subjektiva parfymintryck från perioden:

- Bästa realeaser: Mecca Balsam, Abdes Salaam Attar Profumo och Nuit de Tubereuse, L'Artisan Parfumeur.
- Största besvikelsen: Histoires de Parfums Tubereuse Trilogy . Har i och för sig bara testat no 1 och 3, inte 2:an, men baserat på de intrycken så....
- Största omläggning: Hux flux bytte Damernas Värld hemsida och puts väck var min bloggkolumn (inom media är det action direct). Så det blev en snabb återgång till gamla Parfumistans blogg och därmed större frihet = ingen genomläsning av redaktör innan publicering.

- Största utmaningen: TV-framträdande, här är det också snabba ryck som gäller.
- Bästa fördjupning: Parfums de Nicolaï - klassiskt franskt parfymeri av hög kvalitet med mycket naturliga ingredienser och till bra priser.

Nu är det som vanligt dags för mitt årliga blogguppehåll fram till mitten av augusti. Ha en trevlig fortsättning på sommaren!

Midsommardoften

.....blev en av de beskrivna midsommardofterna, nämligen den  havsinspirerade Eau Pure från Caron. De salta noterna blev extra tydliga i värmen den här gången. Très bien!

Midsommardofter

Så var den officiella midsommarafton här även om det känns lite konstigt att det vände redan i måndags. Men låt oss inte tänka på hösten (och dess trevliga dofter) utan på vad som matchar så här mitt i sommaren. Eftersom det blir en varm och solig midsommar så känner jag till skillnad från de två senaste åren för dofter som nog kan sägas tillhöra kategorin "sommardofter"som:
Eau de Campagne (Sisley): Mångårig gräsfavorit med en ton av galbanum och tomatblad. En doft som personifierar en frodig gräsmatta en solig sommardag.
Vie de Chateau (Parfums de Nicolaï): Självklart måste en doft från sommarens favorithus Nicolaï smyga sig in. Härligt, höigt, torrt gräsig på en lätt chyprebas. En doft som personiferar det torkade gräset i stekande sommarsol.
Quel Amour (Annick Goutal): Lätt, transparent, chic blomblandning som domineras av pion och en rosa ros. Personiferar det alternativa, eleganta midsommarfirandet med cocktails på slottsterassen.
Eau Pure (Caron): En aquatisk doft som inte har mycket gemensamt med den vanliga aqua-kemifabriken, förutom det inledande ackordet som snabbt tonar ut. Talkig, pudrig vintagekänsla kombinerat med doften av en våt träbit som spolats upp ur havet.  Personifierar okonstlad fräschhet.

Ha en Glad Midsommar!

Inför Midsommar!

Foto: Herr Parfumista (c)
Under många år var det ljuva blomdofter som gällde för midsommar för mig. På senare år har det blivit nästan motsatsen. Förr förra året hade jag Costume Nationals Scent Intense och förra året Muglers Angel Innocent. Får se vad det blir för infall i år, om det blir en återgång till traditionen eller inte.

MPG - Jasmine

Insjuknad i Daniel-febern har jag haft svårt att koncentrera mig på att skriva om doft.
Idag har jag i alla fall en mycket trevlig doft, ur ett parfymnörds perspektiv i allafall. Herr Parfumistas kommentar i morse: Du luktar stallkläder och häst. Som så ofta (han har onekligen en bra näsa ska erkännas) hade han rätt. Jag bar Mäitre Parfumer et Gantiers fina Jasmine, en dunkel, lortig, animalisk jasmindoft. Naturlig Jasminolja luktar nämligen häst och stall så många har svårt för doften. Men inbitna parfumistor brukar gilla det hela, ungefär som inbitna vinprovare gillar gamla viner med stallnoter. Minns när vi fick prova ett trettioårigt rödvin på Rabiega i Provance. Det var på den tiden V&S fortfarande hade kvar vingården. Det som slog emot oss var en intensiv doft av stall och häst. I samma stil är Jasmine men sötare och blommigare. Underbar på sitt sätt. En doft som jag inte borde ha dragits till idag, årets ljusaste natt. För den är ju inte direkt är något midsommarblomster precis!

Betyg 4+

Fantastiskt!!!

Lördagens mest använda ord, men för en gångs skull blev det aldrig uttjatat.
Jag har (som den uppmärksamme läsaren noterat) länge framhållit åsikten att vår nu nyblivne prins Daniel kommer att bli ett lyft för kungahuset. Och vilket lyft!! Han har överträffat förväntningarna långt över vad som kan begäras och detta dessutom direkt, långt innan han förväntas börja leverera överhuvudtaget! Vilken kille!
Kronprinsessan Victoria har ett enastående omdöme som ger landet denne så otroligt värdige prins. Idag råder prins Daniel-feber, de flesta verkar smått förälskade i vår fantastiska prins. Det ska bli så spännande, det här är bara början. Den energiske prinsen kommer garanterat att ta egna, oväntade initiativ. Han kommer absolut inte bli den Ken-docka som många belackare förutspått. I love him!

Den Stora Dagen ....

....är här. Äntligen och så välförtjänt får Kronprinsessan Victoria och herr Daniel varandra! Och Sverige får en ny prins, präktig och rejäl, något att luta sig mot. Kronprinsessan var otroligt vacker i sin svepande aftonklänning igår och så genuint strålande lycklig. Kan bara tänka mig hur vacker hon kommer att vara idag, troligen krönt av kamédiademet som blivit något av en tradition bland kungliga brudar. Det här ska bli så roligt och romatiskt!
Vilken doft kan då passa kronprinsessan denna dag? Ett säkert kort att hålla hela dagen och som passar vitt är Editions Frederic Malles grönt krispiga tuberosedoft Carnal Flower. Den är elegant och passar på sommaren, håller bra en maratondag som denna. Ett lite varmare, mörkare alternativ är Montales Highness Rose som förutom att namnet passar superbt är en ren rosenoljeparfym, det är som om den röda rosens blad destillierats helt utan tillsatser av annat. Den är så ren och elegant, undrar om jag inte själv ska fira i HR idag.

Patchouli Homme

Av ren slump har det blivit så att jag börjat med de två sist utgivna av Patricia de Nicolaïs dofter. Häromdagen L'Eau Mixté från i år och idag Patchouli Homme från 2009.
Patchouli Homme handlar egentligen inte så mycket om patchouli. Noten är ovanligt nedtonad och den flyter in i blandningen utan att dominera som i andra patchoullidofter. Bland övriga ingredienser, vid sidan av patchoullin, finns lavendel, ros och geranium i toppen följt av lagerbladsolja, kanel, frankincense, sandelträ, apelsinblomma, läder, ambra och vanilj.
Patchouli Homme är framför allt en varm kaneldoft för mig. Men det är en transparent och mycket fin kanel som minglar med bland annat lagerbladsoljan. Den har en dandy-lik elegans och kan av en del upplevas som på gränsen till feminin. Detta är herr Parfumistas upplevelse, så även om han uppskattar de fina råvarorna och den subtila kompositionen, så tycker han att den inte riktigt är han. Det tycker i och för sig jag som får sniffa in vågorna av doften. För det är en doft med stor men ändå inte påträngande närvaro. Patchouli Homme är i min värld en perfekt unisexdoft, den är otroligt välgjord, elegant och extremt hållbar under dagen. En doft som skulle vara ett bra val för vår blivande prins under den krävande morgondagen. Under ett sådant maraton gäller det att ha en doft som både är ytterst elegant och hållbar.

Betyg: 4+

Histoire de Parfums - Tubereuse 3 Animale

Animale är den andra doften som jag provat på från Histoire de Parfums tuberose-trilogi. Vet inte hur jag ska börja men det känns som om mycket har gått fel i denna doft. Man har tagit i alldeles för mycket som med, mörka, mustiga och grova penseldrag i olja. Inte mycket som påminner om tuberose i Animale därimot en överdos av ertenell, ganska rikligt med tobak och lite gräs och honung känns det som, säkert en not från tobaken. Animale blir bara för mycket! Vill man ha en imortelldoft (erternellsläkting) så rekommenderas Annick Goutals Sables som trots sin ton av lönnsirap i sammanhanget känns verkligt finstämd. Kombinationen med tobak och tuberose har dessutom gjorts tidigare och på ett lyckat sätt av den amerikanska indieparfymören Liz Zorn i Tobacco & Tulle. Där är noterna inte kväljande och det känns att tuberosen lurar i bakgrunden.
Animale inleds enligt pyramiden med citrusnoter som bergamott, kumquat, mandarin och neroli. Den fasen verkar nästan hoppas över på min hud för jag hamnar tämligen direkt i mellanregistret med jasmin, tuberose, gräs och plommon.  Gräset är det som tonar fram på mig av det som nämns i denna fas. I basen hö, immortelle, trä, labandum och tobak. Som framgår ovan är det basen som tar över på mig väldigt snabbt.
Sammantaget blir Animale mörkt sirapsartad på mig och bara för mycket. Den har en unken, instängd karaktär som i det här tappningen inte blir särskilt spännande eller bra. Det finns instängda dofter där jag tycker om instängdheten tex Messe de Minuit även om den är av en helt annan typ. Säkert mixar Animale bra med någon annans hud, annars hade väl doften inte skapats. Men parfymören vill för mycket och allt blir liksom överdrivet och hysteriskt.

Betyg: 2

Histoire de Parfums - Tubereuse 1 Capricieuse

Nu har jag äntligen provat två av det franska nischhuset Histoire de Parfums på många håll upphaussade tuberose-dofter (de är totalt tre i vad som kallas tuberose-triolgin). Först ska jag säga att den som gillar tuberose kan bli besviken på dofterna, tuberosen är bara en av flera dominanta noter och i Capricieuse känns ialla fall på min hud, varken den typiska tunga vita blomdoften eller den krispigt, tulpanbladsliknande grönhet som är typisk för tuberose. Capricieuse är skapad av Hdp:s parfymör Magali Senequier med inspiration från husets grundare Gérald Ghislain.
Efter allt jag har läst om tuberosetrilogin så var jag i och för sig beredd på att det inte skulle vara så tydligt med  tuberose i dofterna. Men jag hade istället väntat mig en annorlunda tvist i en tuberosekombintaion men det luktar bara som en normalbra, trevlig mainstream lättare floral-oriental enligt mitt tycke. Enligt vad som framgår av beskrivningen så är tuberosen matchad med iris, men det är inte heller den typiska irisnoten (= roten). Möjligen är det själva blombladen. Den mockanot som finns i basen tillsammans med mysk känns tydligt, noten associerar till mocka i ljusgrått. Av saffran som ska finnas bland toppnoterna känner jag ingenting men lätt av kakaopulvret i mellanregistret. Övriga omnämnda noter i Capricieuse är ylang-ylang (mellanregistret), bergamott och mandarin (bland toppnoterna).
Hållbarheten under dagen är sådär. Har märkt med andra Hdp-dofter att de fragmenteras snabbt på mig, kanske inte min hud och Hdp fungerar så bra ihop. Den bästa delen av Capricieuse är utan tvekan när basen fått sätta sig efter några timmar. Då känns doften hel på mig igen. Basen doftar på ett trevligt sätt en kombination av Carlssons klister och blomma.
 Av de två parfymer jag provat på i tuberose-trilogin så känns de lite som ett par hastverk, ger intrycket av att ha haft bråttom att komma först ut med dofterna i den nuvarande tuberose-trenden.
Sammanfattningsvis en ok doft med trevlig bas. Men eftersom recensionerna varit så bra så blir det ett ganska platt fall eftersom förväntningarna varit höga. Den är i min värld inte värd sina 130 EUR visserligen för generösa 120 ml, men det kan den definitivt vara för någon med rätt hudkemi för doften.

Betyg: 3+

Gratis medieträning i morgon

Bland annat jag kommer att prata lättsamt om parfym i TV4 Nyhetsmorgon klockan 9.15 i morgon tisdag. Håller tummarna att det går vägen den här gången, förra gången satt magsjukan p för framtädande. Och så gäller det för snabbprataren mig att tala låååååångsamt så att tittarna uppfattar i allafall något av vad som sägs.

Parfums de Nicolaï - L'Eau Mixté

L'Eau Mixté är Patricia de Nicolaïs senaste skapelse. Det är en fin, rund och gul citrusfruktdoft (citron och grapefrukt) som stöds av bland annat svartvinbärsblad, mint, kanel, vetiver, mossa och mysk i basen. I mellanregistret finns transparanta noter av jasmin och ros. De är bara stödjande, inte dominerande. Doften känns som en fin citrusdoft. Trots att grapefrukt är en viktig not så finns inte den kemiska ton som är typisk för dofter med grapefrukt tex YSL Baby Doll Paris och Hermès Eau de Pamplemousse Rose. Tydligen lyfter (har jag läst) vissa ämneskombinationer fram de kemiaktiga noter som naurligt finns i grapefrukt.
L'Eau Mixté är klassad som en unisexdoft och det är precis vad den är. Den slår inte över åt något håll. Även om den inte är så väldigt lik Goutals Eau d'Hadrien (Hadrien är torrare och har en lätt träig cypressnot) så är L'Eau de Mixté samma andas barn. Eleganta casualdofter. Kanske Mixté kan bli Hadriens efterträdare nu när, som det sägs, Hadrien har reformulerats sönder pga nya internationella restriktioner. Har inte testat någon ny Hadrien så jag kan inte säga säket om det är så, men det är troligt.
L'Eau Mixté är en mycket bärbar typisk sommardoft. Men citrusar gör sig enligt min mening lika bra på vintern då de lyser upp och dessutom sitter mycket bättre än i sommarvärmen. När jag provar L'Eau Mixté (ca 25% av ett provrör) sitter den ganska bra under dagen. Basnoterna känns sent på kvällen.

Betyg: 4

Ett favoritparfymhus

Som jag skrev häromdagen så gillar jag sedan tidigare Le Temps d'Une Fête och Vanille Tonka från Parfums de Nicolaï. Men distraherad av allt som frestar att prova har jag liksom inte kommit vidare med PdN. Förrän nu och jag är helt såld.

Patricia de Nicolaï är ett barnbarn till en av Guerlainerna och hon har utbildts på ISIPCA:s parfymskola och har sedan parktiserat under släktningen Jean-Paul Guerlain. Jean-Paul (som är blind sedan han var 16 år) har skapat otroligt många (säkert de flesta) av huset Guerlains dofter de senaste femtio åren. Huset Guerlain har det senaste decenniet i mångt och mycket kommersialiserats och många dofter "slätats ut". Något som kanske  Patricia förutsåg. Hon ville hålla kvar vid det klassiska franska parfymeriet och producera i liten skala till ett överkomligt pris. Tillsammans med sin man startade hon därför Parfums de Nicolaï 1989.
De första dofterna var Number One för dam, snabbt följd av den berömda Odalisque och storsäljaren New York för herrar. Hon har laboratoriet och producerar dofterna i en fabrik nära Orleans och använder stora mängder blommor från odlingar i Grasse. Patrica använder naturliga ingredienser till mycket stor utsträckning i sina dofter.

Dofterna är tidlöst eleganta, damdofterna mycket kvinnliga, lätta och subtila men håller ändå ganska bra under dagen. Inga märkvärdiga flaskor eller etiketter men det är ju inte det yttre en Nicolaï-fantast är ute efter. Något som jag också uppskattar är att PdN ger ut dofterna i 30 ml flaskor och att dessa inte är jättemycket dyrare per ml än om man köper en 100 ml flaska.

Romeo di Romeo Gigli

Det blev en grön doft idag, även om det inte är fråga om en riktigt grön chypre eller gräsdoft. Romeo di Romeo Gigli är en gammal favorit som jag faktiskt lyckades använda upp en 100 ml flaska av under vårar och somrar på 90-talet och under tidigt 2000-tal. När man återgår till en doft efter många års uppehåll så blir man ofta besviken därför att man "växt ifrån" doften eller att den reformuletats eller en kombination av detta. Men Romeo tycker jag fortfarande mycket om med sin speciella blommiga grönhet. Doften skapades av Sophie Labbe 1989 men den är ändå inte en typisk stor åttiotalsdoft utan den känns tidlöst modern.
Romeo inleds ganska skarpt med bland annat olika sorters citrusnoter, bergamott, basilka, magnolia, ringblomma och något så ovanligt som galbanum släktingen ferula asafoetida (dyvelsträck). Jag tror att det är den sistnämnda som bidrar till den skarpa öppningen, som en lite kryddigare, pudrigare galbanumnot (ungefär). Denna not finns kvar genom hela parfymens utveckling som går genom ett mellanregister av iris, apelsinblomma, ros, nejlika, freesia, liljekonvalj, jasmin och svartvinbärsblad. I denna fas är särskilt freesian tydlig för mig och konvaljnoten lurar i bakgrunden. Allt vilar på en bas av benzoin, sandelträ, irisrot och rökelsträ.

Grå-grön som vädret idag är precis den association som Romeo ger mig. Gröna blad mot en grå himmel och ett urbant inslag av grå asfalt. Romeo är definitivt en stadsdoft, det är inte den pastorala, lantliga grönskan man upplever i Romeo, utan det av staden kuvade gröna som tillåts blomma ut in park.
Sammanfattningsvis en ovanlig doft som passar utmärkt dagtid särskilt vår och sommar men även året om.

Betyg: 4

Kommentar maj 2011: Romeo är verkligen sin egen doft men den påminner i stil, ton och struktur en del om gröna dofter som Parfumerie Générales Papyrus de Ciane, Pierre Balmains Balmain de Balmain

Regn

Eklöv om våren Foto: Parfumista (c)
....och rusk bara hundägare i regnställ och paraply passerar utanför. Men härligt nog har jag tagit ledigt idag, den nytillkomna "helgdagen" med namnet "Kompensationsdag för den 6 juni" (tänk om samma princip kunde införas om julafton, första maj osv hamnar på en helg :) ) Men det kunde ha blivit ingenting istället, så det är bara att vara nöjd och glad.

Spöregn, sommar och ledigt brukar få många att hänga läpp. Men inte jag, perfekt parfymsniffar och -skrivarväder. Nu gäller det bara att komma i kläderna och välja SOTD (parfymnördsspråk Scent Of ToDay). Lutar åt något grön och skönt - grönskan är så vacker i regnet så varför inte matcha moder natur. Rapport kommer.. 

Sökandet efter vackra parfymer

March på parfymbloggen Perfume Posse skrev härom dagen ett sådant tänkvärt, roande och träffande inlägg om utvecklingsfasen efter steget den totala parfymbesattheten. Hon har funnit att då infinner sig fasen med sökandet efter de vackra parfymerna, inte de avvikande och spektakulära som på nivån innan. Tror att jag också nått denna fas, min totala förtjusning i vackra, klassiska, konstfulla dofter från Parfums de Nicolaï kan nog ses som ett tecken på detta. Men fortfarande vill jag förstås då och då lukta (för att citera March, fritt översatt) "krypta, champinjon, bläck, maskros, en nymixad drink, en dag på stranden ..."
Mer och mer dras jag åt de små, fina penseldragen (en finstämd akvarell) jämfört med de stora, yviga och grova (en vild, färgmättad olja). Det finns parfymer som mycket påminner om varandra men de kan befinna sig i varsin av de två kategorierna.
Verkar som om länkningar inte godkänns så tyvärr har jag fått ta bort den länk till det intressanta blogginlägget som jag först lade här.

Mycket på gång...

Foto: Herr Parfumista (c)

...just nu, presentköp,skolavslutningar, bjudningar osv. Här iallafall några parfym-snap shots:

*I nästa vecka händer (som det nu ser ut) något parfymspännande, återkommer mer om detta.

*Min långvariga favorit snart HKH Prins Daniel vinner kvinnornas hjärtan visar Expressens undersökning idag. Men vem hade trott något annat, han blir ett lyft för hela institutionen kungahuset. Bara ett orosmoln: Hur ser hans doftgarderob ut? Hoppas det inte bara är sportigt fräscht med hänsyn till det förflutna på gymmet.

*Håller på att prova några dofter från Parfums de Nicolaï. Är sedan tidigare helt fångad av Vanille Tonka och gillar också Le Temps d'Une Fête. De dofter jag nu provar håller samma höga standard. Love them all! Mer om detta längre fram.

Ett par favoriter

Mycket att göra i veckan så det blir inga längre utläggningar. Är just nu såååå förtjust i L'Artisans Nuit de Tuberose men så är jag ju också en stor tuberosefantast. Även Nasomattos Black Afgano är en favorit för tillfället, en helt motsatt doftgenre. Det blir aldrig som man tror - häromveckan skrev jag ett inlägg om vilka dofter jag kände för den närmsta tiden. Som så ofta blev det något helt annat. Men där har vi återigen tjusningen med parfymintresset - sinnesstämningen och omgivande intryck gör att allt planerat plötsligt kastas om.