Det blev en grön doft idag, även om det inte är fråga om en riktigt grön chypre eller gräsdoft. Romeo di Romeo Gigli är en gammal favorit som jag faktiskt lyckades använda upp en 100 ml flaska av under vårar och somrar på 90-talet och under tidigt 2000-tal. När man återgår till en doft efter många års uppehåll så blir man ofta besviken därför att man "växt ifrån" doften eller att den reformuletats eller en kombination av detta. Men Romeo tycker jag fortfarande mycket om med sin speciella blommiga grönhet. Doften skapades av Sophie Labbe 1989 men den är ändå inte en typisk stor åttiotalsdoft utan den känns tidlöst modern.
Romeo inleds ganska skarpt med bland annat olika sorters citrusnoter, bergamott, basilka, magnolia, ringblomma och något så ovanligt som galbanum släktingen ferula asafoetida (dyvelsträck). Jag tror att det är den sistnämnda som bidrar till den skarpa öppningen, som en lite kryddigare, pudrigare galbanumnot (ungefär). Denna not finns kvar genom hela parfymens utveckling som går genom ett mellanregister av iris, apelsinblomma, ros, nejlika, freesia, liljekonvalj, jasmin och svartvinbärsblad. I denna fas är särskilt freesian tydlig för mig och konvaljnoten lurar i bakgrunden. Allt vilar på en bas av benzoin, sandelträ, irisrot och rökelsträ.
Grå-grön som vädret idag är precis den association som Romeo ger mig. Gröna blad mot en grå himmel och ett urbant inslag av grå asfalt. Romeo är definitivt en stadsdoft, det är inte den pastorala, lantliga grönskan man upplever i Romeo, utan det av staden kuvade gröna som tillåts blomma ut in park.
Sammanfattningsvis en ovanlig doft som passar utmärkt dagtid särskilt vår och sommar men även året om.
Betyg: 4
Kommentar maj 2011: Romeo är verkligen sin egen doft men den påminner i stil, ton och struktur en del om gröna dofter som Parfumerie Générales Papyrus de Ciane, Pierre Balmains Balmain de Balmain
... men doften låter onekligen intressant. Jag köper ofta dofter ur parfymeriernas fyndlådor. Vågar ta ut svängarna då om det är dofter jag inte är så bekant med. För en tid sedan hittade jag en Sergio Tacchini-doft, Donna, för fabulösa 79 kr!! Kartongen var öppnad och trasig, men den vita sprayflaskan var det inget fel på. Inte innehållet heller. En fräsch EdT som verkar var lite åt Romeohållet. Har den på mig just nu och är synnerligen belåten med mitt fynd. Jag började fundera lite över italienska dofter jag haft genom åren och undrar om inte detta lands modehus och deras parfymskapare har starka preferenser åt just det lättare, grönblommiga hållet.
SvaraRaderaÖnskar att fler gjorde som du Karpis. Då skulle vi slippa att det luktade i stort sett likadant (kemiskt trä mysk eller kemisk fukt eller tvättmedel) i den offentliga miljön och vi skulle få större variation istället. Har inte luktat på Donna men till exempel Trussardis första doft är en fin grön chypre så din reflektion över grön och italienskt stämmer säkert.
SvaraRadera