måndag 31 oktober 2011

Andy Tauer - Pentachords Auburn

Foto: Herr Parfumista (c)

Nästan alla som reviewar Andy Tauers Pentachords linje utvärderar alla tre dofterna i ett inlägg. Det är nästan som om man raskt testat sig igenom för att snabbt kunna reviewa och lägga åt sidan. En effekt som lätt uppstår när parfymörer i snabb takt öser ut kreationer på marknaden, något som Andy det senaste året tyvärr också börjat göra. Först var jag också inne på "alla tre på en gång" upplägget men när herr Parfumista testade Auburn en solig höstdag för ett tag sedan, insåg jag att doften är värd mer än några snabba rader. Så jag tar var och en av Pentachords och testar i lugn och ro vartefter.

I Pentachords spelar Andy med fem syntetiska noter i varje doft. Men så skalat är det inte, jag känner den typiska Tauerbasen bara jag sniffar utanpå provrören. Så det är nog femnoter på en version av Tauerbasen som ligger sanningen närmare.

Auburn är en riktigt modern höstdoft som inleder med noter som jag så väl känner igen från nittiotalsklassikerna Casmir från Chopard. Särskilt lagd på doftsticka är den nästan bränt, kristalliserade, torkade fruktnoten med gourmandkryddig kanel tydlig. Visst känns det att ackordet är syntetiskt, men det är också meningen och det doftar väldigt gott. På herr Parfumista inträder sedan en fas där jag dels känner igen en del från Andys Orange Star, troligen apelsinblomman och ambrabasen, men också den underbart plåstriga not, som jag tror är en tolkning av sandelträ, som jag uppskattar så och som fanns i nittiotalsformulan av Cartiers Musst EDT.

Projektionen i Auburn är imponerande. Säkert tio minuter efter att herr Parfumista gått ut för att fixa i trädgården den soliga höstlördagen låg Auburn kvar som ett moln i hallen. När jag öpnnade fönstret ut kände jag en otroligt god ljus tobaksnot, som en precis nytänd cigarr. Eftersom jag inte kopplade noten till det jag känt inomhus av Auburn så frågade jag herr P om han sett någon som rökte cigarr. Någon cigarrökare såg vi inte och eftersom herr P inte kände cigarrdoften så var det uppenbart att det var Auburn, man känner ofta inte den doft man är mitt inne i. Tio minuter senare kände jag tobaksnoten igen på ett ställe i trädgården där herr P varit några minuter tidigare.

Skiftningarna mellan de bränt kristalliserande, kaneliga, torkande fruktnoterna och den underbara blonda tobaksnoten gör att Auburn är levande och spännande under hela dagen. Även om den har de typiska Tauer-karaktäristikan och inte är särskilt nyskapande så är det en doft som jag bara fallit pladask för, något som jag faktiskt inte trodde när jag läste om  Pentachords. Men det borde jag ha förstått, Andy kan man alltid lita på : -) . Jag hoppas nu att herr Parfumista tar sitt förnuft till fånga och inhandlar en flaska Auburn för jag tror att den passar bättre på honom än på mig. Om inte så är det som tur är jul snart..... : -)

Betyg: 4+

Noter: Apelsinblomma, sandelträ, kanel, ambra, tobak

Provet av Auburn har jag fått från Fragrance & Art

fredag 28 oktober 2011

Huitième Art – Vohina


Bild: Honey Foto: Scott Bauer,
United States Department of Agriculture,
Wikimedia Commons

Pierre Guillaumes Vohina inleds med noter som kan beskrivas som vått, pudrigt, kalkiga. Doften påminner i det här stadiet om känslan, doften och ljuset i min farmors ostronfärgskaklade gamla jugendbadrum med sin vilsammma utsikt över stora träd från badkaret. Allteftersom blir något som påminner om en sandelträ men även cederträ alltmer tydligt. I mellanregistret har noten etablerat sig i en frisk och välgjord lätt mjuk blommighet. I basen övergår Vohina i en väldigt trevlig tvålig och lite kallt blommigt naturligt söt mix. Det originella med Vohina är att sandelträ som jag tycker mig känna i alla fall i doftens tidigare faser, inte ens nämns bland noterna utan där ska finnas persikoblommor, honung och hö. Vohina fortsätter i samma stil under dagen, för min näsa är det en linjär doft.

Vohina påminner i mellan- och tidigt basregister om en klart nedtonad version av ett par kända, dominanta sandelträdofter. Jag tänker då särskilt på Maître Parfumers et Gantiers Parfum d’Habit som tar över en hel omgivning med sin blyertspennedominanta uppenbarelse. Även i dofter som Tèo Cabanels Alahine där sandelträet bara har en supporterande roll, är noten distinkt och ger doften mycket av sin karaktär.

Vohina håller bra under dagen och ända in på kvällen. Vohina är en av de dofter med bäst hållbarhet inom Huitième Art linjen där vissa av dofterna har lite för kort hållbarhet under dagen för att passa mig. Vohina är en bra allrounddoft som fungerar både i casual- och jobbsammanhang. Provet har jag fått från Fragance & Art.

Betyg: 3

Noter: Honung, hö, persikoblomma

onsdag 26 oktober 2011

Huitième Art - Naiviris

Naiviris, ja den heter faktiskt så, Pierre Guillaumes kompoisition med iris som huvudrollsinnehavare, en av de åtta första som lanserades när Pierres "fånotslinje" Huitième Art etablerades 2010. Vet inte om innebörden ska vara oskyldig, naiv iris men lite åt det hållet är faktiskt Naiviris i karaktären.

Naiviris inleds med den för irisdofter så typiska morotsnoten. Men här är den inte kall och jordig, utan det är en cremig lite söt morot. Jag får bilden av en kokt och stuvad minimorot, en primör. Moroten tonar snart ned och dyker ibland diskret fram ur bakgrunden. Irisen är en lite sötare, dammig och samtidigt cremig variant som drar åt hyacinth. Det är en ganska varm irisnot till skillnad mot de flesta irisdofter där den är kall. Naiviris är inte bara dammig i karaktären utan även damig. Det är en parfym som ger en elegant fransk retrokänsla och påminner mig om Pierre Balmains Ivorie och i känslan av Balenciagas Prelude som visserligen är en oriental men som har just den där franska retro vibben. Naiviris är i samma mjuka stil som Aube Pashmina (se föregående review) men AP, som för att vara en grön doft är ovanligt softad, är ändå skarpare i noterna där Naiviris är torrare, pudrigare och mjukare. Naiviris för tankarna till en vit och mjuk angora kanin ätandes en liten delikat morot eller till en kritvit angorajumper.

En mycket trivsam och elegant doft som förgyller en grå och småkall höstdag. Enda nackdelen är att hållbarheten på huden kunde vara bättre. Därför får den, trots att jag gillar doften lite bättre, samma betyg som Aube Pashmina som har fördelen att den håller längre på huden. Provet har jag fått från Fragance & Art.

Betyg: 4

måndag 24 oktober 2011

Huitième Art - Aube Pashmina

Picture: A scanned red tomato, along with leaves and flowers
Photo by david Besa, (cc) Wikimedia Commons, some rights reserved

Aube Pashmina is created by Pierre Guillaume for his "few-notes-line" Huitième Art. Aube Pashmina is  somewhat unusual, the scent is soft and soapy despite green and herbal elements. Green and herbal notes  often have at touch of bitterness but here the green blend is soapy with some light traces of a clean floralness. Aube Pashmina starts with green notes like tomatoleaves, basil and rosemary. The supporting woody notes is light, as I image birch wood. Aube Pashmina is quite linear and the fragrance evokes the feeling of fresh greenery and the clean, high air after a rainstorm in the countryside. Fresh without the syntetic feeling.

Aube Pashmina reminds me of a green and herbal variation of Pierre Balmains Ivorie and Serge Lutens Bas de Soie. All three fragrances have a similar texture and make a similar statement. The herbal green aura  reminds me of Un Parfum de Charmes & Feuilles, which is crispy and not as soft and soapy as Aube Pashmina. Mr Parfumista also recognize traces of Xeyrus from Givenchy in the opening of Aube Pashmina. The fragrance is somehow in the same vein as Serge Lutens L'Eau and Maison Francis Kurkdjians Pour le Matin Absolute but those have a syntetical, laudery feeling. Aube Pashmina feels more natural and I prefer it to the other two.

Aube Pashmina suits daytime both for office and casual. It's a scent that can't offend anyone. A versatile perfume with medium projektion and longivity. I reveived a sample from Fragrance & Art .

Rating: 4

Notes: Basil, rosemary, tomatoleaves, cassis, woody notes

lördag 22 oktober 2011

Huitième Art

Huitième Art är en av den skicklige parfymören Pierre Guillaumes sidolinjer. I serien som startade med just åtta dofter vill han hylla och nå rötterna den åttonde konstarten, parfymeriet. Varje doft tillägnas en huvudnot och denna lyfts fram av ett fåtal, högkvalitativa ingredienser. På så sätt kan man i lugn och ro gå igenom och meditera över parfymers uppbyggnad och parfym som konstart. Dofterna är diskreta, vilsamma, inkräktar inte på omgivningen, kort sagt väldigt användbara. De är lite en motsats till Pierre Guillaumes huvudlinje och Private Collection som är mer krävande för bäraren då de är ordentligt ingrediensintensiva ofta med  oväntade vändningar.  Huitième Art är sammantaget en minimalistisk tolkning av några av alla de noter som Pierre Guillaume så skickligt skapar med.

Jag kommer att lägga ut reviewer av Huitième Art allteftersom.

torsdag 20 oktober 2011

Parfumerie Générale - Indochine

Bild: Indochine, map from 1886,
Wikimedia commons

Parfumerie Générales latest realease in the numbered basic collection of the house is number 25 Indochine. The woody spicy Indochine is, as all the perfumes of the house, created by it's founder Pierre Guillaume. The perfume is inspired of the "good" old days of France with the Asian colonies in Laos, Cambodia and Vietnam - Indochine.

Indochine starts exciting with peppery and woody notes, the woody notes feels muted, as grunded to a paste. Maybe there is the thanka wood, don't know how it smells like. As Indochine dries down there is also a dry and dusty feeling and I can also smell a honey note combined with the smell of nectar from a flower. In the middle suddenly the peppar pops up again, this time very true to the smell of fresh grounded peppercorns. In the middle/basenotes section there are woody notes similar to the ones in Pierre Guillaumes Noir Marine and Dzhari for Phaedon. When Indochine first reaches the basenotes I almost think I wear Noir Marine. Maybe this woody-minty-herbal note is the new signum of Pierre Guillaumes creations. But after a while the basenotes of Indochine suddenly are boosted up and I can smell another familiar note: That special sweet, woody almost Chanel Allure like note from PG:s Tonkamande.

Indochine is a very wearable perfume for autumn and winter but also for chilly, rainy summerdays as it's not att all heavy or dense. Suits both in the office and for casual occasions.

I had high expectations of Indochine but even if it is a fine and wellcrafted fragrance, it doesn't exhilarate me.
The topnotes is the most exiting part of Indochine, the fresh peppery notes in the middle is the most spectacular stage. The basenotes, that are similar to Noir Marine and Tonkamande, is weaker in Indochine and closer to the skin. All considerations together i perfer Noir Marine, Dzhari (even if Dzhari only have the woody notes in common with Indochine) and Tonkamande over Indochine. Maybe I had thought the opposite if I had tried Indochine before Noir Marine, Dzhari and Tonkamande, who knows. Indochine smells like a compromise to me. I have reveived a sample of Indochine from Fragance & Art .

Rating: 3

Notes: Benzoin, pepper, thanaka wood, honey

måndag 17 oktober 2011

Parfumerie Générale - Tonkamande

Bild: A close up shot of some Tonka Beans, foto: Fred Benenson (cc)
Wikimedia Commons, some rights reserved.

Mysiga Tonkamande är en av Parfumerie Generales limited editions för 2011. Den andra är Santal de Praline. Tonkamande är en i mitt tycke, trygg gourmand-oriental i typisk Pierre Guillaume-stil, alltså lite Aomassai, Cadjmere etc.

Trots igenkänningen i det typiska PG-iga så förbryllar uppbyggnaden av Tonkamande mig en del. På mig cirklar nämligen doften fram och tillbaka mellan två delar och dessa är distinkt urskiljbara från varandra. Den ena delen påminnner om en speciell mandelkaka som jag inte lyckats hitta någon bild på. Den är i allafall en oval mördegsform med mandelmassa i som är svagt grönskiftande överst. På detta finns hyvlade mandlar och pudrigt florsocker. Ungefär så doftar den ena delen av Tonkamande. Den andra påminner mig väldigt mycket om Chanels Allure EDP men något mjukare i framtoningen. Finns även en del drag från Serge Lutens toppgourmand Jeux de Peau, den sirapsliknande känslan. Såg någonstans att någon annan också kännt Allure-vibbar men annars känner många doften av rena lakan, ren tvätt och liknande. De noterna har inte gjort entré på mig ännu, men vem vet. Tonkamande är en doft som tål många provningar för att utforskas rätt.

Tonkamande är en typisk komfort- och trivseldoft för gråruggiga dagar när man vill värma sig framför brasan. Känns mer enkel i det praktiska utförandet än vad teorin = den originella notlistan, förmedlar. Av de PG limited edition dofter jag sniffat på så tycker jag att de rent allmänt inte känns lika väl genomförda som den ordinarie linjen. Men det kan förstås bero på att jag testat dem för lite.

Betyg: 4

Noter: Aldehyder, vete, mandel, tonkaböna, sandelträ, ambra, vanilj

fredag 14 oktober 2011

Dior - Miss Dior Cherie EDP

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

Vissa dagar (även om det inte är barnkalas) bara känner jag för Lolita-doften Miss Dior Cherie EdP från Dior 2005, kreerad av Christine Nagel. MDC är parfymsnobbarnas skräck, enligt vissa slutet för Diors ädla förflutna bland damdofter. MDC är generisk, massmarknadsinriktad till det yngre segmentet och inte alls i klass med sin anmoder, den gröna, klassiska chypren Miss Dior från 1947.

Jag tycker ändå att MDC har sin plats, jag blir glad av den och den är bra i kompositionen. Har man burit "seriösa" dofter i flera dagar är det faktiskt skönt att få "poppa" omkring med MDC. Ja, popcorn är just en av ingredienserna i mellanregistret. MDC inleds med tangerin, jordgubbsblad och viol. I mellanregistret finns jasmin, jordgubbe och karamelliserad popcorn. I basen patchouli (men ärligt talat känner jag inte mycket av den jordiga patchoulinoten) och mysk.

MDC påminner om en doft jag hade under nittiotalet, Montanas Parfum d’Elle som liksom MDC klassas som chypre utan att jag egentligen förstår varför. Möjligen då de nya sk chyprena, som inte innehåller den numera förbjudna ekmossan utan ett kalkigt substitut. P d’Elle hade en tydlig not av melon och faktum är att jag tycker att även MDC luktar lite melonigt, det är nog det som jag inte gillar med doften.

Summa sumarum: Alla ifs and buts till trots – en väl komponerad doft att bli glad av med god hållbarhet under dagen och tydlig närvaro. Egentligen inte my cup of tea men någon enstaka gång dras jag till den. Får absolut inte överappliceras för då blir den riktigt sliskig. Blir bättre i slutet av dagen när basen med bla mysk blir mer framträdande. MDC  bör inte användas i mer allvarliga sammanhang, som vid förhandlingsbordet.

Betyg 3 +

Kommentar 2011: Stärkt betyg till en 4:a. man får inte låta sig påverkas för mycket av parfymsnobbism. Det där med att jag inte känner någon jordighet i patchoulin beror nog på att det rör sig om en modern "clean-patchouli"  som tas fram med modernt teknik, inte den klassiskt jordiga patchoulioljan.Det här är en välgjord doft, tidig (om inte till och med först) i sin genre "modern fruktig chypre". Numera känner jag mer av popcorn/jordgubbstonen än tidigare. När jag var liten fanns ett kort tag faktiskt en popcorn-sort som var smaksatt med jordgubb och en annan med citrus. Men de försvann snabbt från marknaden.Den reviewade versionen är den ursprungliga, texten är stansad i flaskan. Den nuvarande versionen med texten på vit pappersetikett är en annan, blommigare forumlering som förlorat en del av originalets karaktäristika. Har bara sniffat den nya versionen snabbt på sticka och tycker mig inte ha tillräckliga intryck för att kunna betygsätta den. 

onsdag 12 oktober 2011

Burberry - Body

Foto: Parfumista (c)

Michael Almairac och Amandine Maries radierande, modernt volymiösa, rosendominerade, lite kalla florala komposition är redan omskriven. Den annars rätt grinige Octavian ger doften beröm och Julia på Parfymbloggen tycker efter intensivt testande av Body bra om doften. Mycket av vad jag skriver blir förstås en repetition eftersom mina intryck inte skiljer sig särskilt radikalt från de nämnda skribenterna.

Body inleds med en uppskruvad, fruktig, rosa rosennot som påminner om doften av en nagelsalva som min mamma hade när jag var liten men upphöjt till hundra. Någonstans i början känner jag en mycket snabb glimt av något bittert grönt som påminner om den i Annick Goutals Rose Splendide men i Rose Splendide varar doften längre och är dessutom en av huvudrollsinnehavarna, i Body har noten bara en blygsam biroll. När Body når mellanregistert blir den lite mindre cremig och den uppvisar den moderna, mjuka kylighet som konstigt nog ändå är omhändertagande och virar in bäraren i stor komfort. Troligen spelar de mjuka chasmerean noterna in här. I mellanregistret blandas fler blommor som känns som om de står i blomsteraffärens glaskyl. Här påminner Body en del om både doft och känslan av Serge Lutens Sa Majeste La Rose. Precis som de övriga två recensenterna får jag associationer till Lancomes Trèsor när det gäller själva doften och Guccis Rush (också av Almairac) när det gäller det radierande, nästan hysteriska uttrycket i början. I basen finns mysk och mjuka tränoter som harmonierar med rosen och de övriga blommorna på ett attraktivt sätt. Det finns inget svårt och utmanande i Body förutom möjligen den uppskruvade tonen. Trots tonläget är doften komfortabel, perfekt för en sådan regnig hösdag som det var när jag testade den. Exempelvis den jasmindominerade Burberry London Woman har trots likartad trivselkaraktär en lätt frånstötande doft av instängd kakburk som ger parfymen doften en intressant motpol. En sådan kontrast saknar Body som är en, om än skränig, rakt igenom ändå trevlig och väldoftande kreation.

Body är väl komponerad med bra balans och en mycket god hållbarhet till långt in på kvällen och delvis till morgonen därpå. Visserligen känner jag igen en del noter som är gångbara inom parfymeriet just nu men den är samtidigt nydanande, det känns som att den kommer att bli en förbild för olika efterföljare i samma stil. Body är sammantaget väldigt välgjord med en ordentlig kropp och jag uppskattar att den inte så där spöklikt flytande och försvinnande som en del dofter blivit efter IFRA anpassningar och liknande. Body måste ha gått igenom godkända tester i många fokusgrupper för det första min dotter spontant sa när hon kände Body var "Oh vilken god parfym du har". Det är nästan så jag undrar om de lagt i något tillvänjningspreparat i Body för ju mer provdagen framskred, ju mer förtjust blev jag i doften. Även dagen därpå kunde jag inte släppa doften i tanken och önskade att jag använt den en dag till. Jag kommer med glädje använda upp mitt prov som jag fått från Escentual.com Sedan finns det en uppenbar risk att jag inte kan vara utan Body. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle kunna bli så förtjust i en "mainstreamparfym" igen, men Burberry Body visar att det finns dofter som sticker ut även i det "ordinarie sortimentet".

Betyg: 5

Noter: Absinth, persika, freesia, ros, iris, chasmere trä, sandelträ, mysk, ambra, vanilj

måndag 10 oktober 2011

Chanel - No 19 Poudre

Bild: Iris aphylla Foto: Jerzy Opioła (cc)
some rights reserved, Wikimedia Commons

Jag vet, som parfymtyckare "ska" man inte vara positiv Chanel No 19 Poudre. En sådan blek och obalanserad komposition jämfört med gamla hederliga Chanel No 19. En ren pastisch på några andra dofter på marknaden, dessutom med kort hållbarhet under dagen. Skapad av seniorerna Polge (och ibland nämns även Sheldrake som medkreatör) som enligt vissa har tappat känslan och är helt ur tiden. Även andra är inte heller så positiva. Det finns faktiskt andra positiva, recensioner i bloggosfären också men om några av de "stora" är negativa så brukar många andra följa efter.

Kanske jag fäst mig vid de negativa reviewerna eftersom jag, mot förväntan, efter att ha läst dem, gillar Chanel No 19 Poudre. Egentligen kanske jag inte ska uttala mig i en review då jag bara "lätt-testat" No 19 Poudre; två sprits på vrist/underarm + på sticka från affären. Poudre inleds med irisnot, lite lätt morot skymtar på mig och sedan kommer en i mitt tycke ganska rejäl dos av apelsinblomma. En grönhet av någon slags galbanum light finns, det är inte den stränga, klassisika galbanumen som märks i Chanel No 19. Blommigheten fortsätter med jasmin och iris som landar i en myskig bas med lätta tonkabönanoter. Tonkan till trots tycker inte jag att Poudre är särskilt pudrig under hela sin utveckling. Däremot har den en lätt aldehydisk känsla och vissa aldehyder är just pudriga. Kritiken om att Poudre är fantasilös och bara en mix av redan existrande storsäljare kan jag i och för sig hålla med om. För visst finns där Infusion d'Iris, lite Infusion de Fleur d'Orangers, lite Bas de Soie och en textur som påminner om Esprit d'Oscar. När det gäller släktskapet till  Chanel No 19 så tycker jag att de inte är särskilt lika, det är två gröna tolkningar med iris. Jag tycker inte heller att de behöver vara lika, som jag förstår det har man av komersiella skäl lånat No 19:s gångbara namn precis som i fallen Chanel No 5 Eau Premiere och i Cristalle Eau Verte. Den förra har ganska stora likheter med Chanel No 5 medan den senare är en egen doft, precis som Poudre. Hållbarheten anser jag inte att det är något fel på, på doftstickan håller den tämligen ofragmenterad över en vecka. Jag tycker inte heller att Poudre klappar i hop och att allt som blir kvar är en modern, vit myskighet. Det som jag bär med mig är ljus iris, neroli och mysk.

Summa sumarum är Chanel No 19 Poudre en elegant, glad och bärbar doft. Perfekt parfym om dagen i till exempel jobbsammanhang.

Betyg: 4+

Noter: Neroli, galbanum, mandarin, iris, jasmin, vetiver, mysk, tonkaböna.

lördag 8 oktober 2011

Phaedon

Image: Bottles and candle from Phaedon (c)

Phaedon is a new line of perfumes where at least some of the scents are created by Pierre Guillaume. According to the buzz on Basenotes, Noir Marine and Dzhari are the two creations by Pierre. Those that are not created by him, is developed under his supervision. I have recived three samples of the Phaedon perfumes from the niche perfumeshop Fragrance & Art  . Here are my first impressions:

Noir Marine: This is a wearable, stripped, stright forward version of Harmatan Noir No 11 in the Perfume Generale line. Harmatan Noir is more complex but also harder to wear with a teanote that I perceive as metallic-bloody. Noir Marine is also dominated by the minty teanote in Harmatan Noir but it's a brighter and cleaner interpretaton. More aromatic-marine in it's tonality than Harmtan that is more woody- herbal. Personally I prefer the Noir Marine over Harmatan Noir. Notes of mint, tobacco and resins.

Dzhari: This is a beautiful blend with mint (again), sweet wine with some spice and dusty notes. The minty note is smoother compared to Noir Marine but connects the perfumes in the same theme. Dzhari really smells as I perceive ancient. It justifies the inspiration of the line from Sokrates and his disciple Phaedon. To my nose there are some similarities with Midnight Sun from Aqaba, a line inspired of the ancient times of the Queen of Sheba.

Cendres de The: A clean cardamom dominated scent with some sparkling peppernotes in the background. Reminds med the cardamom in Hermès Un Jardin Après la Mousson but Centres de Thè stays true to the cardamom during it´s whole drydown. I don’t feel the tea note but as spiced tea is one of the ingredients it’s probably so well blended that the note it self don’t stand out. Centres de Thè is the best cardamom scent that I have sniffed until now.

From the samples I have tried from the Phaedon Line, my overall impression is that it is a well crafted line in the spirit of Pierre Guillaume and with some characteristics from the PG line. But the Phaedons I have tried are in general more stripped versions, focusing on a few notes, and are easier to wear for a wider audience. To me the scents is smooth and relaxing and at least Noir Marine and Dzhari makes me think of the ancient times that the line gets some of it’s inspiration from. The Phaedons are comfortable and enchanting fragrances according to my nose.

torsdag 6 oktober 2011

Parfum d’Empires - Azemour Les Orangers

Picture: Azemmour, 1572,
 Georg Braun; Frans Hogenberg: Civitates Orbis Terrarum
Wikimedia Commons

Since I rediscovered Parfum d'Empires this summer by trying some old samples I found, I have egarly expected their first launch in two whole years, the orange blossom chypre Azemour Les Orangers. As I realy love Pd'E:s antiseptic smelling, pink rose chypre Eau Suave I had very high expectations of Azemour. And the expectations where fulfilled. Azemour is a worthy continaution of Eau Suave, even if it's a much more diverse composition than I thought before testing.

Azemour is inspired of the city of Azemmour, one of the oldest cities in the Kingdom of Marocco. Here the parfumer of Parfume d'Empires Marc-Antonio Cortichahiato has lived with his family. Azemour starts with beautiful citrus-, orange and some spicy notes, then it becomes greener with galbanum and green leaves. There are also a dry, grassy feeling, probably the hay note and in the basenotes there is a hint of mossiness. I don't know how henna smells but there is a peculiar spicy note that comes and goes during the dry down of the perfume. Maybe this is the henna. Azemour smells as the linen of a first class hotel in Côte d'Azur. It also smells as a luxary soap from the same hotel, but the perfume is oddly enough not soapy, it's more dry in it's texture. Despite the association to linen and soap there is no synthetic, laudery feeling of Azemour, the whole composition smells true and somehow natural. The composition is well balanced ande the sillage is medium. Azemour has a retro feeling and reminds me in it's distinct, elegant, casual style of classical citrus chypres such as Eau de Rocas pour Femme. It's the perfect scent for summer and it lasts well during a whole day, in fall anyway.

The only dissapointment with Azemour Les Oranges is that it reminds me very much of another scent in the same style: Parfumerie Generales beautiful Papyrus de Ciane. To generalize, Azemour to my nose is Papyrus de Ciane infused with orangeblossom/neroli and some spices added. It's a floral, brighter, warmer, sunnier and more feminine version of Papyrus de Ciane. Azemour is also less soapy and mossy than it's possible source of inspiration.

Even if I think Azemour is almost too close to Papyrus de Ciane I rate it highly as I'm really enjoy Papyrus de Ciane and Azemour is a beautiful variation on the same theme.

Rating: 5

Notes: Orange, clementine, tangerine, citrus, coriandre, cummin, black and pink pepper, blackcurrant, galbanum, geranium. neroli, rose, hay, henna, moss.

Disclosure: I received a sample of Azemour from Fragrance & Art

måndag 3 oktober 2011

Parfum d’Empires - Aziyade

Bild: La Grande Odalisque,
olja av Jean Auguste Dominique Ingres, 1814,
Louvre, Paris

Bland glömda, gamla,oprovade prover fann jag (som tur är) Parfum d'Empires Aziyade. Doften är inspirerad av Konstantinopel under sultanatets dagar och uppkallad efter haremsflickan Aziyade som en fransk officer förälskade sig i 1876. Doften Aziyade inleds med en rundad, lätt kumminnot som inte blir skarp eller frän vilket noten kan bli i en del blandningar. Därefter inträder en not som påminner mig mycket om ett grönt äpple, men inte den kemiskt, fräscha sorten som i DKNY Delicious utan en mer finstämd variant. Samtidigt ger sig en sorts kylighet som känns matt och sval i strukturen till känna. Det är inte en bitande kylighet utan mer som en kylig vindpust en sensommarkväll. Efter ett tag känner jag en ton av kanel och lätt läder, kumminen finns också som ett diskret inslag. Doften fortsätter ända ner i basen att flyta in och ut i kummin, kanel, äpple och läder. Rökelseträ adderas också i basen, däremot är patchoullin inte särskilt tydlig för min näsa. Sammantaget en mjuk behaglig och subtil kryddighet i en originell doft som är mycket trivsam.

Aziyade liknar en hel del, framför allt i toppnoterna, L'Artisans Al Oudh. Först och främst kumminens lite kalla känsla men även den äppliga noten. Al Oudh är starkare, stickigare och mer maskulin i typen medan Aziyade är mjukare, krämigare, mer feminin och i mitt tycke en bättre balanserad komposition. Det finns också något som påminner om uttrycket i Traversee du Bosphore, framförallt de äppliga och liksom matta noterna som finns i båda dofterna. Eller också förleds jag bara av inspirationen från Konstantinopel. Av de båda föredrar jag föregångaren på temat, Aziyade. När det gäller kummindofter som Aziyade egentligen ska jämföras mot så har Eau d'Hermès mycket mer rå och ren kumminkryddighet och är något av en "kumminsolitär" med lite citrus. Alexander McQueens Kingdom är tätare, rosigare, starkare och tuffare. Aziyade är en i många sammanhang mer bärbar doft än de båda.

Betyg: 4

Noter: Apelsin, mandel, granatäpple, plommon, kardemumma, kummin, kanel, ingefära, patchoulli, mysk, labdanum, rökelseträ, vanilj.

lördag 1 oktober 2011

Negligerat parfymhus

Foto: Herr Parfumista (c)

Ett parfymhus som jag egentligen gillar mycket men som jag de senaste två - tre åren liksom tappat bort är Parfums d'Empires. Dess grundare och näsa Marc-Antoine Corticchiato har en gedigen utbildning, både till kemist och parfymör. Han har särskilt studerat olika råmaterial, dess utveckling och extrahering och använder därför noga utvalda och högkvalitativa ingredienser i sina dofter. Pd'E har fått viss kritik i parfymvärlden då en del anser att huset gör egna tolkningar av vissa av Serge Lutens dofter, men min näsa ser just inga likheter. Och alla hus vill väl ha en ambra, en cuir, en rosa ros etc så jag förstår faktiskt inte kritiken. En fördel med Pd'E är att det är ett prisvärt hus, hög kvalitet till ett för nicheparfymer relativt lågt pris. En annan fördel är att Pd'E inte har den hysteriska lanseringstakt som blivit legio även för nichehus. I dagarna lanseras den apelsinblommebaserade chypren Azemour Les Orangers och doften dessförinnan, den fromidabla grön-vita buketten 3Fleurs, släpptes för (i parfymsammanhang) så länge sedan som 2009!

Visserligen använder jag den fantastiska, medicinska, rosa, rosenchypren Eau Suave då och då men jag har inte givit Pd'E den uppmärksamhet huset faktiskt förtjänar. I somras började jag sniffa på några glömda prover och nu är jag på banan med Pd'E igen. Har länge sätt fram emot lanseringen av Azemour och har nu fått ett prov på denna purfärska release från den exklusiva, svenska parfymshopen Fragrance & Art. Med tanke på hur fin Eau Suave är så förväntar jag mig något liknande av den nya doften. Förhoppningsvis blir det en och annan review av Pd'E:s dofter framöver, bland annat kommande vecka. Eau Suave finns reviewad i början av oktober 2010 här.

torsdag 29 september 2011

Guerlain – Shalimar Initial

Foto: Guerlains reklambild (cc) Guerlain

Shalimar Initial är ytterligare en Shalimar-flanker skapad av Guerlains nuvarande husnäsa Thierry Wasser. Tanken är att det ska vara en Shalimar för yngre bärare, kanske en inkörsport till originalet. Jag tvivlar i och för sig på att de som växer upp i dagens olifactoriska omgivning och som inte är särskilt parfymintresseade, kommer att hitta till och okritiskt utvärdera originalet. Shalimar Initial har fått mycket ris, beskylld för att vara helt obalanserad, men också lite ros, men det är förstås extra känsligt när man ger sig på ikoner som Shalimar. Och jag tycker att det behöver vara fel, i alla fall inte i de fall där man kan känna igen den ursprungliga doften som i det här fallet och i exempelvis Chanel No 5 Eau Premiere.

Shalimar Initial inleds med en riktigt, ”nichig” tydlig morotsnot dvs en aspekt av irisroten. Moroten skymtar dock snabbt förbi och följs av delar av det typiska Shalimar-ackordet om en nedtonat och utan ullsockan och den pudriga, ambrerande kådigheten. Ersättningen är en skalad patchoulli i diskret myskkombination. Irisen finns i en mer diskret variant som mer för tankarna till själva blomman än den underjordiska noten i starten. I denna fas skiftar Initial fram och tillbaka under stor del av dagen även om patchoullin successivt blir alltmer dominerande. Shalimar Initial slutar i en Angel-light version men utan det gourmandiga, mörkt fruktiga inslag som finns i Angel. Patchoullin är modern, liksom torr och diskret, en kontsgjord, strippad patchoullinot, på ett positivt sett.

Shalimar Initial är en elegant och bärbar doft som faktiskt är ganska intressant att följa i dess utveckling. Jag är i och för sig ingen expert på balans i dofter men jag ser inget dysfunktionellt hos Initial. Att doften ska vara inriktad på en yngre publik kanske är tanken men i mitt tycke är den ålderslös. Nästan i alla fall, den kanske inte riktigt är vad man förknippar med en tonåring, om jag ska vara fördomsfull.

Jag tycker att Shalimar och Shalimar Initial kompletterar varandra. Den förra är varm, komplex och krävande (retro), den andra är mer kylig, strikt och skalad (modern). Det finns alltså all anledning för Shalimar fantasten att ha båda i sin kollektion.

Betyg: 4

Noter: Bergamott, gröna blad, apelsin, vetiver, iris, jasmin, ros, patchoulli, mysk, tonkaböna, vanilj, karamell

måndag 26 september 2011

Prada – Candy

Bild: A photograph of Butter Tablet. Foto:Serafim Whipp,
(cc) Wikimedia commons

Med Pradas Candy var det många som förväntade sig att Pradas eminenta husnäsa Daniela Andrier skulle ha skapat en ny inriktning för husets dofter. När det gäller den kitschiga kartongen och flaskan stämmer det, de är inte traditionellt ”Prada-kompatibla”. När det gäller själva doften, stämmer det (som tur är) inte. Även om Candy är något sötare än tidigare releaser så känns den typiska Pradabasen med husnoten ljust träig iris igen från första spritsen tills det att basen torkat ut.

Precis i starten finns det en tydlig och snabbt förbiflygande not av Infusion d’Iris, något som skapar igenkänning och trygghet för bäraren. I toppen, som brygga till mellanregistret, finns en träig not som påminner om doften av en torr vedklabbe som man precis fjuttat på. Sedan inträder en fas som är klassisk men tolkad på ett modernt, skalat, lite lätt syntetiskt, sätt: En pudrig, kittig och lätt kådighet, Candy sägs i storytellingen bestå av höga doser benzoin, som ger en slags läppstiftkänsla. Detta övergår sedan i det diskret karamelliga som ändå givit doften sitt namn.  Det karamelliga är lagom sött och påminner om de hårda, ljust kolafärgade, pudrade, karameller som säljs(såldes?) i en grå, rund plåtburk, minns inte vad de heter. Toffèe någonting? Doften stannar sedan i karamellfasen under resten av dagen även om ibland noterna av hett, torrt trä och stänk av Infusion d’Iris snabbt kan anas.

Candy ger trots sina ingredienser, ett traditionellt Prada-kyligt intryck och är alltså i mitt tycke inget nyskapande för linjen. Det är, trots kyligheten, fråga om en riktig komfortdoft som inte kräver så mycket av bäraren. Projektionen är strax under medel och hållbarheten under dagen är ganska bra. Hållbarheten räcker inte riktigt ända fram det vill säga att den doftar ofragmenterat efter en hel dags bärande, men nästan. Likheter ser jag främst med Pradas övriga Daniela Andrier dofter, Candy ger mig en liknande känsla som L’Eau Ambrèe.

Betyg: 4

Noter: Karamell, benzoin, mysk

lördag 24 september 2011

Goutalvecka

Foto: Herr Parfumista (c)
För ett par dagar sedan avslutade jag min temavecka i Annick Goutal. Efter att i förra veckan blivit nedstämd och bedrövad vid provning av Serge Lutens makabra De Profundis, review följer men vid en mer passande tidpunkt som Allhelgonahelgen, bara måste jag muntra upp mig rejält. Inget kan väl passa bättre som humörhöjare än Annick Goutals fina, rena och klara dofter. För att få en rejäl kontrast inledde jag tema AG med:

Ninfeo Mio: Ninfeo är nog min största AG favorit. Den illusterar perfekt den skuggiga näckrosdamm i en gammal romersk park som den är inspirerad av. Citrus, lime, gröna noter, nässlig, trä och en blomnot som bara anas men som påminner om Tuberose. Det är kanske därför jag associerar Ninfeo Mio till L'Artisans Nuit de Tubereuse.

Un Matin d'Orage: UMdO var jag inte så jätteförtjust i från början men det är en doft som jag tycker mer och mer om. Doften förmedlar verkligen intrycket av en trädgård som vaknar upp i solsken morgonen efter ovädret, den höga klara, spritsiga, luften, det våta gräset och doften av blommor och blad som slagits ned av regnet.Review: http://parfumistansblogg.blogspot.com/search/label/Un%20Matin%20d%27Orage

Gardenia Passion: Jag hittar främst tuberose i denna fina, vita blomdoft. Finns stråk som påminner om den grönkrispiga tuberosen i Carnal Flower. GP är för mig en rätt klassisk tuberosedominerad doft, inte så särskilt originell.

Songes: Är verkligen som en tropisk dröm. Förmedlar en tropisk fuktighet och värme. Frangipanin är extra tydlig på mig och doftspåret varar länge efter det att jag lämnat rummet. Songes är också en AG som jag uppskattar alltmer.

Grand Amour: Tillhör liksom Gardenia Passion de klassiska AG:s som skapades medan Annick fortfarande var i livet. Aldehydisk hyacint och lilja, tät och lite metallisk i tonen men ändå varm, speciell. Vissa noter påminner om  Serge Lutens Bas de Soie fast BdS är kall i karaktären.

Passion: En av de allra första doftern från AG. Blommor på gränsen till att vara överblommade och noter av undervegetation i en krämig känsla. Påminner i stilen om Vivienne Westwood Boudoir och DelRaes Amoureuse minus kardemumman.

Mon Parfum Cheri, par Camille: Den senaste mörkt, fruktiga, chypreliknande iris-plommon-patchoulli parfymen var en värdig avslutning på AG kavalkaden. En kommande klassiker och en av de bästa dofterna 2011. Review i föregående inlägg.

Dofterna från Annick Goutal är verkliga humörhöjare samtidigt som jag kan njuta av välkomponerade och intressanta teman utan att behöva analysera till uttröttning. En AG vecka gör jag gärna om.

torsdag 22 september 2011

Annick Goutal - Mon Parfum Cheri, par Camille

Bild: Deutsche Schwertlilie (Iris germanica),
Franz Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Pflanzen, 1897
Wikimedia Commons

Annick Goutals senaste doft, Mon Parfum Cheri, par Camille är skapad av Annicks dotter Camille som en hyllning till sin framlida mor. Annick lät på sin tid skapa Eau de Camille till sin dotter och Eau de Charlotte till sin styvdotter så visst är det dags för en ordentlig hyllning av Annick. För MPC är det, precis som med Songes för några år sedan, Camille själv som har skapat formulan med input från Annick Goutals husnäsa sedan decennier, den formidabla Isabelle Doyen. Annars brukar rollerna vara ombytta.

MPC inleds med mörka, kittiga läppstiftsnoter kombinerade med mörka lagom mogna plommon. Ju mer MCP torkar ned, ju mer övergår plommonnoten till doften av färskt torkat katrinplommon dvs doften när man precis öppnar en påse. Det finns samtidigt en kall not irisnot som är på något sätt blir torrt lädrig. Det är inte den typiska, morotslika irisrotsnoten utan något som mer ger association till själva blomman.  I basen finns en mycket fint blandad och perfekt balanserad patchoulli som i kombination med en lagom mängd heliotrope, och tror jag sandelträ, ger en chyprekänsla även om ekmossan saknas. MCP förtjänar det numera nästan uttjatade epitetet "modern chype" som sätts på allahanda blandningar.

MCP ger mig associationer till en perfekt skuren pälsbärmad kashmirkappa. Den ger också känslan av luften och dofterna en grå och kall höstdag. Den mörka purpurfärgen på flaskan speglar på ett bra sätt den eleganta och vilsamma aura som MPC förmedlar. Det är en modern retrodoft som förenar histrien med nuet. Doften påminner mig främst om Rochas Femme men utan kumminnoterna i den moderna formulan.

MCP kan bäras både dag- och kvällstid, men det anser jag i och för sig om det mesta. Provet är EDT versionen och jag kan tänka mig att EDP:n är tätare och mer kvällsbetonad. EDT:n håller ganska bra långt in på kvällen.

MPC är en doft som visar att det trots alla ingrediensrestriktioner ändå finns gott hopp om parfymkonsten. En av årets klart bästa releaser.

Betyg: 5

Noter: Plommon, iris, viol, heliotrope, patchoulli,

måndag 19 september 2011

Amouage - Honour Woman

Bild: Madama Butterfly, poster by Adolfo Hohenstein,
Wikimedia Commons

Lyxhuset Amouages senaste damdoft Honour Woman, den har som vanligt en manlig pedang Honour Man, är enligt Amouages storytellers en hyllning till Mme Butterfly utifrån hennes sons minne av henne. Honour Man ska för övrigt tolkas som sonens parfym. Honour Woman är skapad av två för mig okända parfymörer, Alexandra Carlin och Violaine Collas, kanske några näsor på g.

Honour Woman är en fint balanserad vit, mjuk, fruktig och krämig blombukett. Den ger känslan av mjukt, vitt silkessammet. Som vanligt när det gäller Amouages är ingredienserna av god kvalitet och jag får ingen kemisk eller skarp känsla som jag kan få av vissa andra vita blom dofter som tex Diors Pure Poison om den inte är helt rätt doserad. Honour Woman påminner i stilen mycket om åttio- och det tidiga nittiotalets stora blommor men inte lika kompakt och på något sätt mer transparant i uttrycket. Den doft som jag främst förknippar Honour Woman med är Laliques signaturdoft Lalique. Honour Woman är tämligen linjär, håller hela dagen, har en bra projektion utan att bli skrikig eller stötande för omgivningen som vissa stora vita blomdofter kan bli. Det är inte en doft som sticker ut eller är särskilt originell som exempelvis Amouages Gold (både dam och herrversionen), Ubar eller Epic Woman. Honour Woman är istället en riktigt behaglig komfortdoft som jag längtar efter att få använda om och om igen, en doft som inte kräver så mycket när jag bär den.

Bristande originalitet men av hög kvalitet kombinerat med min dragning till stora vita blommor, den höga trivselfaktorn och bärbarheten blir sammanvägt:

Betyg: 4 (2011)
Rating: 5 (2017)
Update in May 2017: Honour Woman is a beautiful, comforting, elegant, cool, crisp, versatile white floral which is a pleasure to wear.

Noter: Koriander, peppar, rabarber, nejlika, jasmin, tuberose, gardenia, liljekonvalj, vetiver, opoponax, ambra, rökelseträ, läder

torsdag 15 september 2011

Parfums de Nicolaï - Number One

Number One är den första damdoften från Parfums de Nicolaï. Den introducerades vid husets öppnande 1989 och Patrica de Nicolaï tilldelades ett av parfymörskråets främsta priser för den välgjorda kompositionen. Number One är en vit bukett med jasmin, neroli och tuberose. Men det finns också iris, ros, svarta vinbär och tycker jag en lätt vanilj samt vit mysk i basen.

Trots att N O är en vit blomdoft och en åttiotalsdoft så är den inte stor och fyller rummet. Tvärtom så är den mycket diskret och känns naturlig. På mig sitter den inte särskilt länge på huden men det som hamnar på tyg doftar elegant och välbalanserat länge. Tuberosen tar aldrig över i N O och den kan beskrivas som en torr, skalad variant som interagerar med den andra blommorna i en harmoni som gör det svårt att plocka ut enskilda noter.

N O är inte någon uppseendeväckande eller särskilt rolig doft. Däremot diskret, elegant, stramt naturlig som passar dagtid på kontoret. Den är en årstidslös doft och bra att bära i transformeringen mellan olika årstider.N O är i samma genre som Guerlains Jardins de Bagatelle men till skillnad från denna en väluppfostrad och återhållen doft.

Betyg: 3

måndag 12 september 2011

Guerlain - Jardins de Bagatelle

Foto: Parfumista (c)

Guerlains vita blombukett Jardins de Bagatelle skapad av Jean-Paul Guerlain 1983 är en doft som förbryllar mig. Den dofter olika varje gång jag använder den. Särskilt stor är skillnaden mellan sommar och vinter. Den gör sig bättre i kallt väder, den är då mer sammanhållen och blommig än på sommaren.

JdB är en vit blombukett men med andra, mörkare nyanser som lurar i undervegitationen. För det är just det, under det vita finns spår av just undervegitation där också grönska och ruttande blommer finns. Så doften kan sägas pendla mellan de vita, utslagna blommorna och det vissnande och ruttnande. Ibland känns även en liköraktig not. Tuberosen är en av många blommor i denna välkomponerade, fascinerade doft. Den slår inte igenom och dominerar utan harmonierar med övriga blommor. JdB har en imponerande ingredienslista med aldehyder, viol, bergamott, citron, jasmin, magnolia, tuberose, apelsinblomma, gardenia, orkidé, liljekonvalj, ylang-ylang, påsklilja, ros, neroli, patchoulli, mysk, vetiver och cederträ. Nästan hela parfymörens blompalett alltså.

Även om JdB inte tillhör mina största favoriter så är det en utmanande doft som jag inte riktigt vet vad som ska hända med när jag använder den. Och det är precis sådana utmaningar jag uppskattar med parfymer.

Betyg: 3+

torsdag 8 september 2011

Mona di Orio - Chamarré

Foto: Parfumista (c)

Mona di Orios dofter uppfattar jag som damiga, retro och nostalgiska i stilen. De har också en lugnande och meditativ effekt på mig. Mona är av någon anledning, enligt rykten ligger det på det personliga planet, dissad av doftgurun Luca Turin. Luca till trots, jag älskar Monas parfymer!

Chamarré är en skapelse i typisk Mona-stil: Pudrig, retro och nostalgisk. Den är klassad som unisex men jag tycker att den i sin karaktär är väldigt feminin. I Chamarrés toppnoter dominerar ett fint och tydligt lavendelackord. När detta tonar ut infnner sig en knastertorr pudrighet, det verkar helt enkelt som om mellanregistrets blommor levereras i puderform. Basnoterna känns som noter av pulveriserat trä. Trots att det finns både blommor, ambra och myrra i ingredienserna känner jag ingen sötma i doften. Jag slås helt enkelt av att Chamarré är en så totalt torr och osöt doft. Kanske är det avsaknaden av sötma som gör att Chamarré trots sin feminina karaktär klassas som unisex. Av beskrivningen kan det verka som om Chamarré bara är puder och pulver men det är intressant puder och pulver med nyanser, till exempel finns spår av animaliska noter men doften är absolut inte "lortig" som Monas häftiga Nuit Noire. Chamarré är en sådan där doft som i förväntan får näsan att dras mot handleden hela tiden: Vad ska hända in nästa fas? Doften är vilsam och ger en känsla av att nicka till framför brasan en grå och regnig höstdag. Även om de förstås inte doftar lika så förmedlar Chamarré en snarlik känsla som Lanvins Arpège. Dessutom påminner den i sin retro pudriga stil om en annan favorit i retro-genren Bois de Copaiba från Parfumerie Générale.

Betyg: 5

Noter: Aldehyder, lavendel, salvia, ros, iris, opoponax, chasmerean (mjuka tränoter), ambergris.

måndag 5 september 2011

Mona di Orio - Oiro

Bild : Gold-Kristalle. Reinheit >99,99% . Foto: Alchemist-hp, (cc)
Wikimedia commons, some rights reserved.

Mona di Orios Oiro (guld) är en gyllene och varm avancerad jasmindoft i retrostil. Doften är inte lika pudrig som flera andra från MdO, trots innehåll av heliotrophe, utan en  klar välblandad, vitblommig doft med gröna och animaliska noter. Jasminen är lätt fruktigt gyllene och de av mig uppskattade lortiga noterna som finns i jasmin framträder till en del och skapar ett lite dekadant men samtidgt elegant uttryck. Det är inte en rå "in your face" stallaktig lortighet som i MPG:s Jasmine utan en mjukare och mer modulerad variant. I basnoterna finns en silverputsliknande not som påminner om den i Annick Goutals Vétiver. En annan not som är genomgående i Oirio, på mig i allafall, är doften av mandel, antagligen en aspekt av heliotrophen.

Oiro är sammanfattningsvis en högkvalitativ, nostalgisk doft. Jag ser bilden av en lätt bedagad, ganska  besviken skönhet under ett höstbesök på Rivieran. Hennes förmögne man har bytt till en nyare årgång och lämnat den gamla i klart mindre omständigheter än vad hon varit van vid under de senaste decenierna.

Betyg: 5

Noter: Mandarin, jasmin, erternell, päron, kryddor, olibanum, heliotrophe, ylang-ylang, vetiver, cederträ, mysk, ambra

lördag 3 september 2011

Mona di Orios Signature Collection

Det har väl inte gått någon älskare av originella, personliga, retroinspirerade och högkvalitativa dofter förbi att Mona di Orios Signature Collection (som var den enda serien fram tills förra året) nu läggs på hyllan. Mona ska fokusera på den förra året introducerade Les Nombres d'Or serien, en serie som på klassiskt, och uppenbarligen mer säljbart, nichemanér koncentrerar sig runt en not i taget. Även om jag gillar i princip allt av Mona så håller jag sammantaget siganturkollektionern högre än Les Nombres d'Or kollektionen, signaturkollektionen är totalt sett mer originell. För den sanna Mona-fantasten återstår inte annat än att snabbt som ögat snappa åt sig av sina favoriter bland de kvarvarande flaskorna i signatur kollektionen. Den hängivna "retrofilen" kommer annars bittert att få ångra sig, I promise. Tack och lov har jag löpande under åren köpt på mig prover eller flaskor av de flesta av Monas kreationer. Men en investering i en flaska Jabu tvingades jag ändå till under sommaren.

I Signature Collection ingår följande, var och en på sitt sätt, underbara dofter:

Carnation: Damigt, dammig, retro - doftar också elektriskt.
Nuit Noire: Dekadent, mörk, oriental.
Lux: Inlagd, marmeladig, citron.
Oiro: Lortig jasmin.
Amyitis: Gröna retro-aldehyder.
Jabu: Brödig apelsin med myrra.
Chamarré: Knastertorrt, träigt puder.

Bara det att det snabbt går att trycka ur sig en kort karaktäristik för respektive doft, visar på finessen i kollektionen. Jag har reviewat, eller relaterat till, någon eller några av dofterna och sucessivt kommer fler att beskrivas.

torsdag 1 september 2011

By Kilian - Sweet Redemption

Bild: Bottle of france liqueur Cointreau,
Foto: "VisualBeo", C.Horvart, (cc),
Wikimedia Commons, some rights reserved

A small update in english from January 2012, just scroll down.

Sweet Redemption från By Kilian är som de flesta dofterna från huset skapade av Calice Becker. SR är en apelsin/apelsinblommedominerad doft, jag ser en apelsilikör framför mig. Den ger bilden av en söt, bärnstensfärgad (alltså mer och varmare färg än drycken på bilden) och lite trögflytande likör i ett glas en varm  och solig sommarkväll. Apelsintemat understöds av vanilj, myrra och kådor. Trots ingredienser lliknande Mona di Orios apelsinblommetolkning Jabu (recension i maj 2011) så är den senare ganska torr och liksom brödig i karaktären medan SR alltså är söt. Men även i SR finns spår av gröna noter, som bildar en motvikt till det söta och varma samt något som påminner lite om papper. Det finns också en kittighet som jag känner igen från en del av Francis Kurkdjians dofter exempelvis Fleur de Male för JPG, apelsinblomma respektive ros är de blommor han helst arbetar med. Herr Parfumista känner också vissa likheter med Calice Beckers fina jasmindoft Love and Tears (recension i juni 2011) också för By Kilian. Kanske har de något  gemensamt basackord eller också är det så enkelt att apelsinblomma ofta kombineras med jasmin. Jag tycker också att SR förmedlar något av den lite trögflytande, liköriga känslan i Andy Tauers underbara syltiga rosendoft Une Rose Vermeille (recension i januari 2011) och det som måste vara en jasminnot känner jag igen från en annan Tauer favorit Le Maroc pour Elle. Ärligt talat så tycker jag att SR är lite väl lik Le Maroc pour Elle, även om den senare är kraftigare och har ros istället för apelsinblomma som dominerande blomma.

SR är en typisk trivseldoft som faktiskt passar året om. Jag testade den först mitt i sommaren en ganska varm dag. För trots att den är söt är den varken sliskig eller kompakt. Projektionen är någonstans mellan liten och medel, men det kan bero på låg dosering då jag misstänker att SR kan bli för söt om den överdoseras. En doft att använda när man vill må bra och känna sig riktigt komfortabel. SR är mycket väl balanserad och dofter överhuvudtaget inte kemiskt vilket tyder på högklassiga ingredienser så som i princip alltid är fallet med By Kilians dofter. Men för mig ger den lite för många associationer till andra dofter för att det riktigt ska kilcka till. Dessutom känns den på något vis alldeles för tillrättalagd och perfekt. Herr Parfumista tykcer att den är riktigt bra så jag ska prova den mer, kanske säger det "klick" till slut.

Update January 2012: Once again Mr Parfumista was right, this is a very nice perfume.
Now during the cold season it certainly has klicked for me also, just love this orangey, liquary thing. Not the  most complex brew in the world but so delicious and comforting with it's dark, marmelade notes. The rating has climbed from 3+ to 4+.


Betyg: 4+

Noter: Apelsinblomma, opoponax, benzoin, myrra, rökelse, vanilj

tisdag 30 augusti 2011

Eau d'Italie - Jardin du Poete

För den grapefrukt, apelsin-grönblommiga Jardin du Poete har italienska nichehuset Eau d'Italie återupplivat (eller det kanske bara har legat i träda ett tag) samarbetet med den snart uttjatade supernäsan Bertrand Duchaufour.

Jardin du Poete inleds friskt, obs inte kemiskt fräscht utan just friskt, och lite bittert med en not som jag tycker liknar en blandning av apelsinblomma, apelsin och grapefrukt. När dessa noter tonar ned, men fortfarande finns i en mer nedtonad version, blommar gröna blommor och blad och något färskt örtigt ut och fortsätter grönt, behagligt, friskt under resten av dagen. Det händer helt enkelt inte mycket mer. Nyckelordet är friskt när det gäller JdP.

JdP är en välbalanserad doft av god kvalitet som passar utmärkt sommartid eller när man drömmer om sommaren under en ruggig, grå-slaskig vinterdag. Särskilt gillar jag det bitter-grapiga inslaget kombinerat med soliga apelsin och apelsinblommenoter som är särskilt tydligt i början av doften. Smickrande toppnoter där inte samma höga nivå hålls i mellan och basregistren brukar dock inte vara något för mig. Och mycket riktigt, trots framförallt en fin öppning, så klickar inte JdP till för mig, den är på något sätt alldeles för perfekt och förutsägbar. Precis som min upplevelse av en annan, om än i en annan doftfamilj, av sommarens stora och bland parfymnördar hyllade dofter, By Kilians Sweet Redemption. I skrivande stund kommer jag inte på någon annan doft som är snarlik JdP men den förmedlar lite av samma känsla (inte doft) dvs lätt grönblommig casual-chic, som Chanel Cristalle Eau Verte, även om Eau Verte är mer chic och JdP mer casual.

Tyvärr verkar det som att Eau d'Italie lite har tappat stinget. Både förra årets blommiga Au Lac och i viss mån orientaliska Baume du Doge och Magnolia Romana åren innan tycker jag har tappat den kraftullhet och originaliet som de tidiga dofterna Paestum Rose, Sienne l'Hiver och Bois d'Ombrie stod för liksom att den första vid namn rätt och slätt Eau d'Italie var en fin klsssisk citrusbaserad doft med en modern tvist. Men och andra sidan är säkert de senaste två dofterna betydligt mer säljbara en de tidiga mer extrema kompositionerna.

Betyg: 3

Noter: Grapefrukt, bitterapelsin, basilika, immortelle, angelica, peppar, vetiver, mysk, cypress

lördag 27 augusti 2011

Livet de Luxe - parfymerat


Bild: från någon av alla recensions- o/e säljsajter på nätet.

Som gammal "Snabba Cash" diggare så har sommarens bladvändare givetvis varit Jens Lapidus senaste "Livet de Luxe. Om du inte har läst boken kan du stanna här och återvända till det här inlägget när läsningen är klar. JL har i alla fall lyckats minst lika bra som med "Snabba Cash", klart läsvärt!

I romanen nämns några parfymreferenser vilket fått mig att reflektera över dofter kopplade till några av bokens karaktärer. Först några tankar kring dofter som nämns i romanen i samband med några av karaktärerna:

Radovan: Någonstans i första halvan av romanen framgår att gangsterbossen bär doft av Hugo Boss.  Något mer karaktärsfullt än någon ängsligt stereotyp Hugo Boss doft hade jag definitivt väntat mig för en hårding som Rado!!! Kanske beror det på bristande research från författaren inom parfymeriets område eftersom det blir så här knasigt. Exempelvis Chanels lädriga Egoiste eller YSL:s kraftfulla, metalliskt aromatiska Kourous passar klart bättre på en karaktär som Rado. Eller om vi går in i niche-världen varför inte HdP:s läder/immortelle 1740 Marquis de Sade.

Louise: "Lollo luktade för mycket J'Adore - och betedde sig som en som luktar för mycket parfym också". J'Adore låter inte helt trovärdigt för en partypingla 2010, då boken utspelar sig, utan snarare nästan tio år tidigare, J'Adore kom ut 2000. Snarare tror jag att Lollo bär någon av alla J'Adores flankers, annars kan Gucci II eller någon Viktor & Rolf Flowerbomb variant passa in.

Förslag till dofter för några av de övriga karaktärerna:

Nathalie: Startar som en Prada Eau Ambreé men växer till mer dominanta Prada pour Femme med sitt raskt ökande ansvar.

Stefanovic: Framgår som den som är mest mode/stil intresserad bland Radovans närmsta anställda. Här gäller nog något som Prada Homme eller Armani Code for men. När det ska vara något klassiskt kanske Giorgio Armanis Armani.

Goran: Framstår som Stefanovics motpol i sina träningsdress orienterade outfits. Här gäller något casual fräscht som Lacoste original eller Armanis Acqua di Gió.

Fru Kranjic: Fru K verkar gilla den italienska stilen så här kan jag tänka mig antingen tungt mörka Gucci by Gucci eller när det ska vara något mer stilfullt Acqua di Parmas Iris Nobile. Till vardags passar Versaces Versense.

JW: Suktande efter klass och stil kan nog någon expedit på NK ganska enkelt intala honom om att Creeds dofter ger just detta. Till exempel Vetiver Original eller Tabarome. Med Terre d'Hermés kan JW kombinera en mer modern stil med klass.

Jorge: Självfallet gäller här Paco Rabannes One Million och för Jorge är miljonen i dollar (minst).

Mahmud: Med Mahmuds bakgrund skulle jag självfallet vilja att han bar en kraftig oud-olja, men man ska vara väldigt doftintresserad för att göra sig besväret att skaffa sig en sådan. Jag tror istället att Mahmud bär någon rätt "normal" doft från det ordinarie sortimentet som  Diesel The Brave, Fuel for Life eller Burberry Sport for Men.

Hägerström: Med hänsyn till Hägerströms bakgrund, hans våning och stil på bil så borde han bära något som Guerlains Vetiver eller Hermès Bel Ami. Men jag tror att han bär något som den elegantmodernistiskt, sportiga kompromissen Chanel Bleu.

Torsfjäll: Ofta ingen doft alls men till fin typiskt Lagerfeld original eller varför inte Old Spice till vardags.

Har du läst Livet de Luxe? Vad tycker du om boken? Får du några doftassociationer, i så fall vilka? Saknar du nägra karaktärer från boken som också borde få egna dofter?

torsdag 25 augusti 2011

Serge Lutens - Vitriol d'Oeillet

Bild: Gewürznelkenbaum, Franz Eugen Köhler,
Köhler's Medizinal-Pflanzen 1897, Wikimedia Commons

Vitriol d'Oeillet är något idag så ovanligt som en nejlikedoft. Nejlika förknippas ofta med så kallade "tantparfymer" och dofter som är lite "gammaldags" i stilen men det är inte Serge Lutens/Christopher Sheldrakes Vitriol d'Oeillet. Det är en modern tolkning av nejlika som egentligen doftar mycket lite av nejlika trots att den enligt beskrivningen ska vara en "arg nejlika". Agressiviteten kanske främst speglas av att vitriol,  ett samlingsnamn för kristalliserande sulfathyder var och en dominerade av olika grundämnen, tydligen i fallet kopparvitriol använts för giftmord. VdO doftar mer en allmän kryddighet med peppar, lagom doserad kryddpeppar, muskot och möjligen en lätt ton av paprika. Den senare var jag inte om jag känner eller inbillar míg att jag känner efter att ha läst doftpyramiden. Det finns också något kallt och liljeliknande som döljer sig subtilt bland de mjuka kryddorna.

Redan från början är VdO kryddig och i starten känns en lätt, minimalistisk nejlika, som om man bara skurit ut vissa delar av doftmolekylerna och sedan satt samman till en ny skalad variant. I mellanregistret övergår den ganska dova nejlike-/kryddblandningen till en kylig, cremighet, en cremighet som liknar den som iris-hyacintdoftande Bas de Soie också övergår i. Men i VdO bär alltså nämnda cremighet en krydd- med lite nejlika/lilja mix. VdO förmedlar lite av samma modernt tolkade retrovibbar som Bas de Soie, men är en mer tam komposition. VdO känns, nejliketemat till trots, inte särskilt nydanande, men är sammantaget en helt ok doft om än lite trist.

Betyg: 3

Noter: Nejlika, muskot, kryddnejlika, rosépeppar, paprika

måndag 22 augusti 2011

Serge Lutens - Bas de Soie

Bild: White and purple hyacinths, foto Elena Shifirnet
(cc) some rights reserved, Wikimedia Commons

Serge Lutens iris-hyacint doftande kreation Bas de Soie, troligen skapad av husnäsan Christopher Sheldrake även om det inte är helt klart i det här fallet, är en icke-typisk Lutens. Lutens stil är som bekant, främst orientalisk med dragning åt det gourmandiska hållet. Bas de Soie från 2010 följde ganska tätt på den första riktigt icke-typiska Lutensen på länge L'Eau Serge Lutens. Bas de Soie har fått blandad kritik, det är en doft som delar sniffarna i två läger, varav jag tillhör den positiva falangen. En del tyckar att doften är för kemisk, för kommersiell, för enkel och ointressant. Jag håller inte med. Bas de Soie visar nämligen olika sidor vid olika tillfällen och på jag känner olika nyanser olika gånger, den blir aldrig tråkig. Alltså det som kännetecknar en intressant doft.

"Silkesstrumpor" är ett ganska passande namn på doften, åtminstone när den visar sin cremiga, hyacintiga sida. När den visar sin iris sida är den lite mer av en nylonstrumpa med kalla, metalliska vibbar. På mig är Bas de Soie väldigt annorlunda på sommaren jämfört med på vintern. På vintern träder de metalliska, morotslika, jordiga irisnoterna i förgrunden och hyacinten stöttar i bakgrunden. I varmt sommarväder passerar de inledande iris-morotiga noterna ganska snabbt och övergår i en underbart, tvålig, cremig, hyacint och doften känns elegant, klassikt fransk i stilen. Ska jag likna doften vid en person blir det furstinnan Charlene, med sin svala, klassiska elegans. BdS i sommarväder påminner väldigt mycket om Pierre Balmins fina tvåliga aldehyddoft Ivoire. Det är också något Chaneligt över BdS, något som stilmässigt för tankarna till No 19 även om den inte har samma doftmässiga likhet som Ivoire. Kanske kommer sig det Chaneliga av att Christopher Sheldrake (vi få anta att han har skapat BdS) numera är husnäsa hos Chanel men ändå fått fortsätta samarbetet med Serge Lutens.

Till de som anser att det räcker med mästerverket Iris Silver Mist i Lutens kollektion så säger jag att det gör det inte. ISM och BdS har det jordigt morotiga i starten gemensamt men sedan är BdS en mer blommig iris dvs blomman som understödjs av ännu mer blomma gen om hyacinten. ISM däremot fortsätter i den grövre, jordiga stilen. De kompletterar helt enkelt varandra.

På mig är sammanfattningsvis BdS en mycket intressant och bärbar doft. Normalt sett är iris för mig mer en doft för senvinter och vår, men BdS gör sig på mig ännu bättre när den får blomma ut i hyacinter om sommaren. En klar favorit!

Betyg: 5

Noter: Iris, hyacint, pudriga noter

fredag 19 augusti 2011

Tio toppdofter sommaren 2011

Foto: Herr Parfumista (c)

Så är sommaren 2011 snart till ända. Som vanligt har det gått alldeles för snabbt, snabbheten tycks dessvärre också öka med åren, liksom att själva åren går allt snabbare. Men nu bort från det filosofiska inslaget och åter till det väsentliga; Parfym.

Något som de stora parfymbloggarna i världen brukar roa sig med varje sommar är en lista över de sommardofter som skribenterna dragits till den aktuella sommaren. I år var det tio dofter som gällde, så här kommer i kölvattnet av de stora mina tio sommardofter 2011:

Det dröjde ända fram till en bit in i juni innan det klickade till med mer somriga dofter. Starten var, vill jag minnas, mitt midsommarfynd av Chanels Cristalle Eau Verte. Denna lite bittra, grönt, lätt blommiga casualdoft har jag tyckt mycket om i sommar. En riktigt grön "landetdoft" är gräsiga Cologne Friction från alltid så pålitliga Parfums de Nicolaï. Serge Lutens fina iris-hyacint Bas de Soie får en ytterligare dimension i värme och fick en sommar renässans. Mer om den inom kort. Isigt, örtigt, lätta, GT liknande, TDC:s De Bachmakov  passade perfekt under försommaren liksom grönt, klassiskt strama Week-End à Deauville från (med risk för att vara tjatig) Parfums de Nicolaï. De båda senare dofterna finns reviewade i slutet av april och i mitten av juni.

Som vanligt började jag i mitten av juli att dras mot tyngre dofter, det brukar bara vara i juni ( i bland i maj) och början av juli som de lätta dofterna får ordentligt med utrymme. Mitt i värmeperioden hamnade jag i en kan tyckas ologisk Amouage-provar period, men betänk att Amouages dofter är till för att blomma ut i hettan på den arabiska halvön. Tömde närapå mitt prov med den klassiska aldehyden Dia och även röret med den somrigare Ciel har tyvärr inte mycket kvar. Amouages nya vitblommiga Honour Woman blommar ut på ett mycket behagligt sätt i varmt väder, en klart användbar, ny favorit. En annan vitblommig doft men accentuerad med kyligt, mintigt grönt, som jag uppskattat mycket i sommar är Parfum d'Empires 3Fleurs. En gammal goding som jag återupptäckte är Costume Nationals mörkt bärigt, träigt, ambrerat, the-iga Scent Intense. Passar utmärkt sommartid trots sitt mörka anslag. Mona di Orios gröna, pudrigt violiga Amyitis faller också ut i en extra dimension under sommaren, har svårt att sluta sniffa i armvecket när jag har den på mig. Oj, nu blev det visst elva dofter.

I sommar har jag knappt burit några patchoulli-, oud- eller rökelsedominerade dofter vilket brukar vara legio för mig. Inte för att jag har tröttnat på dessa kategorier, tvärtom. Det verkar som om det bara har blivit mer av det gröna istället och att jag känner för att utforska de "svåra" aldehyderna alltmer.

Vilka har varit dina favoriter sommaren 2011? Varför?