måndag 12 september 2011

Guerlain - Jardins de Bagatelle

Foto: Parfumista (c)

Guerlains vita blombukett Jardins de Bagatelle skapad av Jean-Paul Guerlain 1983 är en doft som förbryllar mig. Den dofter olika varje gång jag använder den. Särskilt stor är skillnaden mellan sommar och vinter. Den gör sig bättre i kallt väder, den är då mer sammanhållen och blommig än på sommaren.

JdB är en vit blombukett men med andra, mörkare nyanser som lurar i undervegitationen. För det är just det, under det vita finns spår av just undervegitation där också grönska och ruttande blommer finns. Så doften kan sägas pendla mellan de vita, utslagna blommorna och det vissnande och ruttnande. Ibland känns även en liköraktig not. Tuberosen är en av många blommor i denna välkomponerade, fascinerade doft. Den slår inte igenom och dominerar utan harmonierar med övriga blommor. JdB har en imponerande ingredienslista med aldehyder, viol, bergamott, citron, jasmin, magnolia, tuberose, apelsinblomma, gardenia, orkidé, liljekonvalj, ylang-ylang, påsklilja, ros, neroli, patchoulli, mysk, vetiver och cederträ. Nästan hela parfymörens blompalett alltså.

Även om JdB inte tillhör mina största favoriter så är det en utmanande doft som jag inte riktigt vet vad som ska hända med när jag använder den. Och det är precis sådana utmaningar jag uppskattar med parfymer.

Betyg: 3+

torsdag 8 september 2011

Mona di Orio - Chamarré

Foto: Parfumista (c)

Mona di Orios dofter uppfattar jag som damiga, retro och nostalgiska i stilen. De har också en lugnande och meditativ effekt på mig. Mona är av någon anledning, enligt rykten ligger det på det personliga planet, dissad av doftgurun Luca Turin. Luca till trots, jag älskar Monas parfymer!

Chamarré är en skapelse i typisk Mona-stil: Pudrig, retro och nostalgisk. Den är klassad som unisex men jag tycker att den i sin karaktär är väldigt feminin. I Chamarrés toppnoter dominerar ett fint och tydligt lavendelackord. När detta tonar ut infnner sig en knastertorr pudrighet, det verkar helt enkelt som om mellanregistrets blommor levereras i puderform. Basnoterna känns som noter av pulveriserat trä. Trots att det finns både blommor, ambra och myrra i ingredienserna känner jag ingen sötma i doften. Jag slås helt enkelt av att Chamarré är en så totalt torr och osöt doft. Kanske är det avsaknaden av sötma som gör att Chamarré trots sin feminina karaktär klassas som unisex. Av beskrivningen kan det verka som om Chamarré bara är puder och pulver men det är intressant puder och pulver med nyanser, till exempel finns spår av animaliska noter men doften är absolut inte "lortig" som Monas häftiga Nuit Noire. Chamarré är en sådan där doft som i förväntan får näsan att dras mot handleden hela tiden: Vad ska hända in nästa fas? Doften är vilsam och ger en känsla av att nicka till framför brasan en grå och regnig höstdag. Även om de förstås inte doftar lika så förmedlar Chamarré en snarlik känsla som Lanvins Arpège. Dessutom påminner den i sin retro pudriga stil om en annan favorit i retro-genren Bois de Copaiba från Parfumerie Générale.

Betyg: 5

Noter: Aldehyder, lavendel, salvia, ros, iris, opoponax, chasmerean (mjuka tränoter), ambergris.

måndag 5 september 2011

Mona di Orio - Oiro

Bild : Gold-Kristalle. Reinheit >99,99% . Foto: Alchemist-hp, (cc)
Wikimedia commons, some rights reserved.

Mona di Orios Oiro (guld) är en gyllene och varm avancerad jasmindoft i retrostil. Doften är inte lika pudrig som flera andra från MdO, trots innehåll av heliotrophe, utan en  klar välblandad, vitblommig doft med gröna och animaliska noter. Jasminen är lätt fruktigt gyllene och de av mig uppskattade lortiga noterna som finns i jasmin framträder till en del och skapar ett lite dekadant men samtidgt elegant uttryck. Det är inte en rå "in your face" stallaktig lortighet som i MPG:s Jasmine utan en mjukare och mer modulerad variant. I basnoterna finns en silverputsliknande not som påminner om den i Annick Goutals Vétiver. En annan not som är genomgående i Oirio, på mig i allafall, är doften av mandel, antagligen en aspekt av heliotrophen.

Oiro är sammanfattningsvis en högkvalitativ, nostalgisk doft. Jag ser bilden av en lätt bedagad, ganska  besviken skönhet under ett höstbesök på Rivieran. Hennes förmögne man har bytt till en nyare årgång och lämnat den gamla i klart mindre omständigheter än vad hon varit van vid under de senaste decenierna.

Betyg: 5

Noter: Mandarin, jasmin, erternell, päron, kryddor, olibanum, heliotrophe, ylang-ylang, vetiver, cederträ, mysk, ambra

lördag 3 september 2011

Mona di Orios Signature Collection

Det har väl inte gått någon älskare av originella, personliga, retroinspirerade och högkvalitativa dofter förbi att Mona di Orios Signature Collection (som var den enda serien fram tills förra året) nu läggs på hyllan. Mona ska fokusera på den förra året introducerade Les Nombres d'Or serien, en serie som på klassiskt, och uppenbarligen mer säljbart, nichemanér koncentrerar sig runt en not i taget. Även om jag gillar i princip allt av Mona så håller jag sammantaget siganturkollektionern högre än Les Nombres d'Or kollektionen, signaturkollektionen är totalt sett mer originell. För den sanna Mona-fantasten återstår inte annat än att snabbt som ögat snappa åt sig av sina favoriter bland de kvarvarande flaskorna i signatur kollektionen. Den hängivna "retrofilen" kommer annars bittert att få ångra sig, I promise. Tack och lov har jag löpande under åren köpt på mig prover eller flaskor av de flesta av Monas kreationer. Men en investering i en flaska Jabu tvingades jag ändå till under sommaren.

I Signature Collection ingår följande, var och en på sitt sätt, underbara dofter:

Carnation: Damigt, dammig, retro - doftar också elektriskt.
Nuit Noire: Dekadent, mörk, oriental.
Lux: Inlagd, marmeladig, citron.
Oiro: Lortig jasmin.
Amyitis: Gröna retro-aldehyder.
Jabu: Brödig apelsin med myrra.
Chamarré: Knastertorrt, träigt puder.

Bara det att det snabbt går att trycka ur sig en kort karaktäristik för respektive doft, visar på finessen i kollektionen. Jag har reviewat, eller relaterat till, någon eller några av dofterna och sucessivt kommer fler att beskrivas.

torsdag 1 september 2011

By Kilian - Sweet Redemption

Bild: Bottle of france liqueur Cointreau,
Foto: "VisualBeo", C.Horvart, (cc),
Wikimedia Commons, some rights reserved

A small update in english from January 2012, just scroll down.

Sweet Redemption från By Kilian är som de flesta dofterna från huset skapade av Calice Becker. SR är en apelsin/apelsinblommedominerad doft, jag ser en apelsilikör framför mig. Den ger bilden av en söt, bärnstensfärgad (alltså mer och varmare färg än drycken på bilden) och lite trögflytande likör i ett glas en varm  och solig sommarkväll. Apelsintemat understöds av vanilj, myrra och kådor. Trots ingredienser lliknande Mona di Orios apelsinblommetolkning Jabu (recension i maj 2011) så är den senare ganska torr och liksom brödig i karaktären medan SR alltså är söt. Men även i SR finns spår av gröna noter, som bildar en motvikt till det söta och varma samt något som påminner lite om papper. Det finns också en kittighet som jag känner igen från en del av Francis Kurkdjians dofter exempelvis Fleur de Male för JPG, apelsinblomma respektive ros är de blommor han helst arbetar med. Herr Parfumista känner också vissa likheter med Calice Beckers fina jasmindoft Love and Tears (recension i juni 2011) också för By Kilian. Kanske har de något  gemensamt basackord eller också är det så enkelt att apelsinblomma ofta kombineras med jasmin. Jag tycker också att SR förmedlar något av den lite trögflytande, liköriga känslan i Andy Tauers underbara syltiga rosendoft Une Rose Vermeille (recension i januari 2011) och det som måste vara en jasminnot känner jag igen från en annan Tauer favorit Le Maroc pour Elle. Ärligt talat så tycker jag att SR är lite väl lik Le Maroc pour Elle, även om den senare är kraftigare och har ros istället för apelsinblomma som dominerande blomma.

SR är en typisk trivseldoft som faktiskt passar året om. Jag testade den först mitt i sommaren en ganska varm dag. För trots att den är söt är den varken sliskig eller kompakt. Projektionen är någonstans mellan liten och medel, men det kan bero på låg dosering då jag misstänker att SR kan bli för söt om den överdoseras. En doft att använda när man vill må bra och känna sig riktigt komfortabel. SR är mycket väl balanserad och dofter överhuvudtaget inte kemiskt vilket tyder på högklassiga ingredienser så som i princip alltid är fallet med By Kilians dofter. Men för mig ger den lite för många associationer till andra dofter för att det riktigt ska kilcka till. Dessutom känns den på något vis alldeles för tillrättalagd och perfekt. Herr Parfumista tykcer att den är riktigt bra så jag ska prova den mer, kanske säger det "klick" till slut.

Update January 2012: Once again Mr Parfumista was right, this is a very nice perfume.
Now during the cold season it certainly has klicked for me also, just love this orangey, liquary thing. Not the  most complex brew in the world but so delicious and comforting with it's dark, marmelade notes. The rating has climbed from 3+ to 4+.


Betyg: 4+

Noter: Apelsinblomma, opoponax, benzoin, myrra, rökelse, vanilj

tisdag 30 augusti 2011

Eau d'Italie - Jardin du Poete

För den grapefrukt, apelsin-grönblommiga Jardin du Poete har italienska nichehuset Eau d'Italie återupplivat (eller det kanske bara har legat i träda ett tag) samarbetet med den snart uttjatade supernäsan Bertrand Duchaufour.

Jardin du Poete inleds friskt, obs inte kemiskt fräscht utan just friskt, och lite bittert med en not som jag tycker liknar en blandning av apelsinblomma, apelsin och grapefrukt. När dessa noter tonar ned, men fortfarande finns i en mer nedtonad version, blommar gröna blommor och blad och något färskt örtigt ut och fortsätter grönt, behagligt, friskt under resten av dagen. Det händer helt enkelt inte mycket mer. Nyckelordet är friskt när det gäller JdP.

JdP är en välbalanserad doft av god kvalitet som passar utmärkt sommartid eller när man drömmer om sommaren under en ruggig, grå-slaskig vinterdag. Särskilt gillar jag det bitter-grapiga inslaget kombinerat med soliga apelsin och apelsinblommenoter som är särskilt tydligt i början av doften. Smickrande toppnoter där inte samma höga nivå hålls i mellan och basregistren brukar dock inte vara något för mig. Och mycket riktigt, trots framförallt en fin öppning, så klickar inte JdP till för mig, den är på något sätt alldeles för perfekt och förutsägbar. Precis som min upplevelse av en annan, om än i en annan doftfamilj, av sommarens stora och bland parfymnördar hyllade dofter, By Kilians Sweet Redemption. I skrivande stund kommer jag inte på någon annan doft som är snarlik JdP men den förmedlar lite av samma känsla (inte doft) dvs lätt grönblommig casual-chic, som Chanel Cristalle Eau Verte, även om Eau Verte är mer chic och JdP mer casual.

Tyvärr verkar det som att Eau d'Italie lite har tappat stinget. Både förra årets blommiga Au Lac och i viss mån orientaliska Baume du Doge och Magnolia Romana åren innan tycker jag har tappat den kraftullhet och originaliet som de tidiga dofterna Paestum Rose, Sienne l'Hiver och Bois d'Ombrie stod för liksom att den första vid namn rätt och slätt Eau d'Italie var en fin klsssisk citrusbaserad doft med en modern tvist. Men och andra sidan är säkert de senaste två dofterna betydligt mer säljbara en de tidiga mer extrema kompositionerna.

Betyg: 3

Noter: Grapefrukt, bitterapelsin, basilika, immortelle, angelica, peppar, vetiver, mysk, cypress

lördag 27 augusti 2011

Livet de Luxe - parfymerat


Bild: från någon av alla recensions- o/e säljsajter på nätet.

Som gammal "Snabba Cash" diggare så har sommarens bladvändare givetvis varit Jens Lapidus senaste "Livet de Luxe. Om du inte har läst boken kan du stanna här och återvända till det här inlägget när läsningen är klar. JL har i alla fall lyckats minst lika bra som med "Snabba Cash", klart läsvärt!

I romanen nämns några parfymreferenser vilket fått mig att reflektera över dofter kopplade till några av bokens karaktärer. Först några tankar kring dofter som nämns i romanen i samband med några av karaktärerna:

Radovan: Någonstans i första halvan av romanen framgår att gangsterbossen bär doft av Hugo Boss.  Något mer karaktärsfullt än någon ängsligt stereotyp Hugo Boss doft hade jag definitivt väntat mig för en hårding som Rado!!! Kanske beror det på bristande research från författaren inom parfymeriets område eftersom det blir så här knasigt. Exempelvis Chanels lädriga Egoiste eller YSL:s kraftfulla, metalliskt aromatiska Kourous passar klart bättre på en karaktär som Rado. Eller om vi går in i niche-världen varför inte HdP:s läder/immortelle 1740 Marquis de Sade.

Louise: "Lollo luktade för mycket J'Adore - och betedde sig som en som luktar för mycket parfym också". J'Adore låter inte helt trovärdigt för en partypingla 2010, då boken utspelar sig, utan snarare nästan tio år tidigare, J'Adore kom ut 2000. Snarare tror jag att Lollo bär någon av alla J'Adores flankers, annars kan Gucci II eller någon Viktor & Rolf Flowerbomb variant passa in.

Förslag till dofter för några av de övriga karaktärerna:

Nathalie: Startar som en Prada Eau Ambreé men växer till mer dominanta Prada pour Femme med sitt raskt ökande ansvar.

Stefanovic: Framgår som den som är mest mode/stil intresserad bland Radovans närmsta anställda. Här gäller nog något som Prada Homme eller Armani Code for men. När det ska vara något klassiskt kanske Giorgio Armanis Armani.

Goran: Framstår som Stefanovics motpol i sina träningsdress orienterade outfits. Här gäller något casual fräscht som Lacoste original eller Armanis Acqua di Gió.

Fru Kranjic: Fru K verkar gilla den italienska stilen så här kan jag tänka mig antingen tungt mörka Gucci by Gucci eller när det ska vara något mer stilfullt Acqua di Parmas Iris Nobile. Till vardags passar Versaces Versense.

JW: Suktande efter klass och stil kan nog någon expedit på NK ganska enkelt intala honom om att Creeds dofter ger just detta. Till exempel Vetiver Original eller Tabarome. Med Terre d'Hermés kan JW kombinera en mer modern stil med klass.

Jorge: Självfallet gäller här Paco Rabannes One Million och för Jorge är miljonen i dollar (minst).

Mahmud: Med Mahmuds bakgrund skulle jag självfallet vilja att han bar en kraftig oud-olja, men man ska vara väldigt doftintresserad för att göra sig besväret att skaffa sig en sådan. Jag tror istället att Mahmud bär någon rätt "normal" doft från det ordinarie sortimentet som  Diesel The Brave, Fuel for Life eller Burberry Sport for Men.

Hägerström: Med hänsyn till Hägerströms bakgrund, hans våning och stil på bil så borde han bära något som Guerlains Vetiver eller Hermès Bel Ami. Men jag tror att han bär något som den elegantmodernistiskt, sportiga kompromissen Chanel Bleu.

Torsfjäll: Ofta ingen doft alls men till fin typiskt Lagerfeld original eller varför inte Old Spice till vardags.

Har du läst Livet de Luxe? Vad tycker du om boken? Får du några doftassociationer, i så fall vilka? Saknar du nägra karaktärer från boken som också borde få egna dofter?

torsdag 25 augusti 2011

Serge Lutens - Vitriol d'Oeillet

Bild: Gewürznelkenbaum, Franz Eugen Köhler,
Köhler's Medizinal-Pflanzen 1897, Wikimedia Commons

Vitriol d'Oeillet är något idag så ovanligt som en nejlikedoft. Nejlika förknippas ofta med så kallade "tantparfymer" och dofter som är lite "gammaldags" i stilen men det är inte Serge Lutens/Christopher Sheldrakes Vitriol d'Oeillet. Det är en modern tolkning av nejlika som egentligen doftar mycket lite av nejlika trots att den enligt beskrivningen ska vara en "arg nejlika". Agressiviteten kanske främst speglas av att vitriol,  ett samlingsnamn för kristalliserande sulfathyder var och en dominerade av olika grundämnen, tydligen i fallet kopparvitriol använts för giftmord. VdO doftar mer en allmän kryddighet med peppar, lagom doserad kryddpeppar, muskot och möjligen en lätt ton av paprika. Den senare var jag inte om jag känner eller inbillar míg att jag känner efter att ha läst doftpyramiden. Det finns också något kallt och liljeliknande som döljer sig subtilt bland de mjuka kryddorna.

Redan från början är VdO kryddig och i starten känns en lätt, minimalistisk nejlika, som om man bara skurit ut vissa delar av doftmolekylerna och sedan satt samman till en ny skalad variant. I mellanregistret övergår den ganska dova nejlike-/kryddblandningen till en kylig, cremighet, en cremighet som liknar den som iris-hyacintdoftande Bas de Soie också övergår i. Men i VdO bär alltså nämnda cremighet en krydd- med lite nejlika/lilja mix. VdO förmedlar lite av samma modernt tolkade retrovibbar som Bas de Soie, men är en mer tam komposition. VdO känns, nejliketemat till trots, inte särskilt nydanande, men är sammantaget en helt ok doft om än lite trist.

Betyg: 3

Noter: Nejlika, muskot, kryddnejlika, rosépeppar, paprika

måndag 22 augusti 2011

Serge Lutens - Bas de Soie

Bild: White and purple hyacinths, foto Elena Shifirnet
(cc) some rights reserved, Wikimedia Commons

Serge Lutens iris-hyacint doftande kreation Bas de Soie, troligen skapad av husnäsan Christopher Sheldrake även om det inte är helt klart i det här fallet, är en icke-typisk Lutens. Lutens stil är som bekant, främst orientalisk med dragning åt det gourmandiska hållet. Bas de Soie från 2010 följde ganska tätt på den första riktigt icke-typiska Lutensen på länge L'Eau Serge Lutens. Bas de Soie har fått blandad kritik, det är en doft som delar sniffarna i två läger, varav jag tillhör den positiva falangen. En del tyckar att doften är för kemisk, för kommersiell, för enkel och ointressant. Jag håller inte med. Bas de Soie visar nämligen olika sidor vid olika tillfällen och på jag känner olika nyanser olika gånger, den blir aldrig tråkig. Alltså det som kännetecknar en intressant doft.

"Silkesstrumpor" är ett ganska passande namn på doften, åtminstone när den visar sin cremiga, hyacintiga sida. När den visar sin iris sida är den lite mer av en nylonstrumpa med kalla, metalliska vibbar. På mig är Bas de Soie väldigt annorlunda på sommaren jämfört med på vintern. På vintern träder de metalliska, morotslika, jordiga irisnoterna i förgrunden och hyacinten stöttar i bakgrunden. I varmt sommarväder passerar de inledande iris-morotiga noterna ganska snabbt och övergår i en underbart, tvålig, cremig, hyacint och doften känns elegant, klassikt fransk i stilen. Ska jag likna doften vid en person blir det furstinnan Charlene, med sin svala, klassiska elegans. BdS i sommarväder påminner väldigt mycket om Pierre Balmins fina tvåliga aldehyddoft Ivoire. Det är också något Chaneligt över BdS, något som stilmässigt för tankarna till No 19 även om den inte har samma doftmässiga likhet som Ivoire. Kanske kommer sig det Chaneliga av att Christopher Sheldrake (vi få anta att han har skapat BdS) numera är husnäsa hos Chanel men ändå fått fortsätta samarbetet med Serge Lutens.

Till de som anser att det räcker med mästerverket Iris Silver Mist i Lutens kollektion så säger jag att det gör det inte. ISM och BdS har det jordigt morotiga i starten gemensamt men sedan är BdS en mer blommig iris dvs blomman som understödjs av ännu mer blomma gen om hyacinten. ISM däremot fortsätter i den grövre, jordiga stilen. De kompletterar helt enkelt varandra.

På mig är sammanfattningsvis BdS en mycket intressant och bärbar doft. Normalt sett är iris för mig mer en doft för senvinter och vår, men BdS gör sig på mig ännu bättre när den får blomma ut i hyacinter om sommaren. En klar favorit!

Betyg: 5

Noter: Iris, hyacint, pudriga noter

fredag 19 augusti 2011

Tio toppdofter sommaren 2011

Foto: Herr Parfumista (c)

Så är sommaren 2011 snart till ända. Som vanligt har det gått alldeles för snabbt, snabbheten tycks dessvärre också öka med åren, liksom att själva åren går allt snabbare. Men nu bort från det filosofiska inslaget och åter till det väsentliga; Parfym.

Något som de stora parfymbloggarna i världen brukar roa sig med varje sommar är en lista över de sommardofter som skribenterna dragits till den aktuella sommaren. I år var det tio dofter som gällde, så här kommer i kölvattnet av de stora mina tio sommardofter 2011:

Det dröjde ända fram till en bit in i juni innan det klickade till med mer somriga dofter. Starten var, vill jag minnas, mitt midsommarfynd av Chanels Cristalle Eau Verte. Denna lite bittra, grönt, lätt blommiga casualdoft har jag tyckt mycket om i sommar. En riktigt grön "landetdoft" är gräsiga Cologne Friction från alltid så pålitliga Parfums de Nicolaï. Serge Lutens fina iris-hyacint Bas de Soie får en ytterligare dimension i värme och fick en sommar renässans. Mer om den inom kort. Isigt, örtigt, lätta, GT liknande, TDC:s De Bachmakov  passade perfekt under försommaren liksom grönt, klassiskt strama Week-End à Deauville från (med risk för att vara tjatig) Parfums de Nicolaï. De båda senare dofterna finns reviewade i slutet av april och i mitten av juni.

Som vanligt började jag i mitten av juli att dras mot tyngre dofter, det brukar bara vara i juni ( i bland i maj) och början av juli som de lätta dofterna får ordentligt med utrymme. Mitt i värmeperioden hamnade jag i en kan tyckas ologisk Amouage-provar period, men betänk att Amouages dofter är till för att blomma ut i hettan på den arabiska halvön. Tömde närapå mitt prov med den klassiska aldehyden Dia och även röret med den somrigare Ciel har tyvärr inte mycket kvar. Amouages nya vitblommiga Honour Woman blommar ut på ett mycket behagligt sätt i varmt väder, en klart användbar, ny favorit. En annan vitblommig doft men accentuerad med kyligt, mintigt grönt, som jag uppskattat mycket i sommar är Parfum d'Empires 3Fleurs. En gammal goding som jag återupptäckte är Costume Nationals mörkt bärigt, träigt, ambrerat, the-iga Scent Intense. Passar utmärkt sommartid trots sitt mörka anslag. Mona di Orios gröna, pudrigt violiga Amyitis faller också ut i en extra dimension under sommaren, har svårt att sluta sniffa i armvecket när jag har den på mig. Oj, nu blev det visst elva dofter.

I sommar har jag knappt burit några patchoulli-, oud- eller rökelsedominerade dofter vilket brukar vara legio för mig. Inte för att jag har tröttnat på dessa kategorier, tvärtom. Det verkar som om det bara har blivit mer av det gröna istället och att jag känner för att utforska de "svåra" aldehyderna alltmer.

Vilka har varit dina favoriter sommaren 2011? Varför?

torsdag 7 juli 2011

Lazy summer

Photo: Mr Parfumista (c)

Until the end of August I'll take a break in my blogging activities. But maybe the summer will not be as lazy as planned. There is of course lot of technical and edtitorial support to do..... Will see if I can keep up doing of this...

Wish you a relaxing and sunny summer 2011!

*****

Gör ett uppehåll i bloggandet fram till slutet av augusti. Men kanske blir det inte särskilt lata dagar trots detta.  Det kävs helt enkelt en del tekniskt och redaktionellt underhåll. Det blir spännande att se hur mycket jag lyckas genomföra.

Önskar dig en avkopplande och solig sommar 2011!

måndag 4 juli 2011

Mona di Orio - Les Nombres d'Or Vanille, Tubéreuse och Vétyver

Som framgått av tidigare inlägg blev inte mycket av planen med test och analys av Mona di Orios nya kreationer Les Nombres d'Or Vanille, Tubéreuse och Vétyver i midsommarhelgen. Nu har jag testat Tubéreuse och Vanille på mig själv och Vétyver på mig själv och vetiver-fantasten, herr Parfumista.

Några snabba intryck:

Vétyver är för att citera herr Parfumista: "Jag känner att det är en  fint komponerad doft med bra ingredienser men den är lite för feminin i tonen för mig". Jag håller med om detta och är inte förvånad då jag upplever Monas dofter som väldigt feminina, även de som är klassade som unisex. Vétyver påminner, buren av her Parfumista, en del om Andy Tauers unisex-vetiver Vetiver Dance som jag upplever som kraftigare och lite mer maskulin, i alla fall tillräckligt för att bäras reguljärt av herr Parfumista. På mig själv är Vétyver inte lika lik Vetiver Dance. Den börjar ljust, krispigt, gräsigt grönt, som långa, gröna kraftiga strån, sådana där nästan bladliknande som man kan vissla med om man blåser på ett särskilt sätt. Sedan inträdern en löddrigt, lädrig fas, som läder tvättat med en fin tvål.Det är den fas jag gillar bäst. Sedan blir Vétyver mer typiskt normalt vetiverdoftande men inte den tuffa, rå sorten som exempelvis Vero Kerns jordiga Onda. Totalt sett är Vétyver är en klar, ljust, friskt grön och samtidigt lite mjukt pudrig doft.

Tubéreuse är en annorlunda tolkning av en av mina favoriterblommor tuberosen. Den är inte en vit blomdoft med stor projektion som många av de klassiska på tuberose-temat då ofta ackompanjerade av jasmin, gardenia och/eller apelsinblommor. Det känns att Mona använt naturlig tuberose i doften, den är mörk, honungslik och hudnära som Annick Goutals Tubéreuse. Jag kan se humlor, bin och nektar framför mig. I doften finns en kittigt vaxig nyans, som konsistensen av bivax. Doften är mycket hudnära och verkar främst till för att njutas av bäraren själv. Fast framåt kvällen känns det som om jag inte riktigt känner doften, men det gör som tur är övriga i familjen, men då på nära håll. Tubéreuse är en "svår" doft som kräver flera testningar för att få ett rättvisande omdöme. Jag känner att det är en doft som vinner i längden även om jag just nu är lite konfunderad över Tubéreuse.

Vanille inleds glatt med några snabba, gula, soliga, friska, varmt citroniga noter. Alltså inte de mörkare citronnoter som finns i Lux. En lätt romblandad, rund vanilj visar sig också snabbt. Vaniljen är, som vaniljer av god sort, inte söt och godisliknande. Lite senare gör något lite lätt, mjukt träigt entré, ungefär som jag kan föreställa mig att pulveriserad kåda kan dofta. I stort påminner mig Vanille om en damig och förfinad variant med mycket mer täthet och substans än den mer transapranta Havana Vanille från L'Artisan. Doften ger en typisk retrokänsla, har hudnära projektion och en drömskt avslappnande effekt, som det sig bör med Monas kreationer. Vanille sitter bra en hel (varm) testdag, mycket bättre än Havana Vanille.

Sammanfattningsvis är Tubéreuse, Vanille och Vétyver en mycket fin och välgjord trio. Inget särskilt nytt och banbrytande men dofter som är avslappnande och som jag tror vinner i längden. Så utvärderingen fortsätter. Hittills uppskattar jag sammanvägt de tre första i Les Nombres d'Or serien Cuir, Ambre och Musc mer men dessa har jag förstås utvärderat under en längre period än de tre senaste. Rent allmänt tycker jag också att Mona di Orios huvudlinje innehåller fler originella och experimenterande dofter än Les Nombres d'Or serien (med undantag av Cuir).  Jag tror helt enkelt att Les Nombres d'Or-serien  är mer kommersiellt gångbar än huvudlinjen. Rating för Tubéreuse, Vanille och Vétyver är definitvt 4-5, men är ännu lite osäker om vilken/vilka som kommer att få högsta betyg.

Since many years I'm in love with Mona di Orios excellent, artistic, high quality fragrances. The new Les Nombres d'Or Tubéreuse, Vanille and Vétyver are no exception. Rating 4 - 5. I'm so sorry that her Signature Collection will be discontinued as I find that line a tad more interesting than the Les Nombres d'Or line. But I can understand the commercial reasons behind this decision. I think that most of the Les Nombres (except Cuir) is easier for a wider group of people to appreciate. (Further thoughts in August 2012)

fredag 1 juli 2011

Keiko Mecheri - Summer citrus fragrances

Sammanfattningsvis - efter att ha testat Keiko Mecheris citruskollektion under en tidsrymd av nästan ett år så är mitt intryck att det är fråga om bra och användbara dofter med en modern tvist. Tre av fyra (alla utom Mulholland) har spår av den moderna colognens portaldoft: Thierry Muglers Cologne. Alla  dofterna har ändå sin egen karaktär, även om de känns som en variation runt ett tema. Möjligen är Tarifa lite för "vanlig" och kanske också Mulholland. En stor fördel är att de till skillnad från de flesta citrusdofter håller hela dagen, vissa av dem, Taormine och Les Nuits D'Izu i princip utan fragmentering. Toppen som sommardofter med andra ord, även om de passar hela året. En annan fördel är att de inte har den kemiska känsla som ofta hör ihop med citrusdofter.

Taormine: Mjuk citrus med exklusiv känsla av mandellotion. Betyg: 3+.
Review häromdagen.

Les Nuits D'Izu: Lyxig solcreme med en ljus rosighet. Betyg 4.
http://parfumistansblogg.blogspot.com/2010/10/les-nuits-dizu-keiko-mecheri.html

Mulholland: Citruspatchoulli med urban asfaltskänsla. Betyg 3 +.
http://parfumistansblogg.blogspot.com/2010/10/mulholland-keiko-mecheri.html

Tarifa: Apelsinblomma med lite mysk liknande den från Mugler Cologne. Betyg 3. http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=615650

Alla doftterna i citruskollektionen är bra och användbara dofter som har betyg bra till mycket bra. Sedan i höstas har någon/några sjunkit något i och med uppstraminingen av betygssättningen för att undvika inflation. Rent tekniskt är dofterna likvärdiga så betygssättningen färgas av hur de passar på mig och min subjektiva smak. Kvalitets- och hållbarhetsmässigt spelar det alltså ingen roll vilken av dofterna man väljer.

onsdag 29 juni 2011

Keiko Mecheri - Taormine

Bild: Almonds, Wikimedia Commons,
some rights reserved

Taormine är den fjärde av mig testade doften i Keiko Mecheris somriga cologneinspirerade citruslinje från 2010. Taormine är den mest feminina av de fyra, Les Nuits D'Izu är trots sin blommiga solcremé känsla mer unisex. Inspirationen till Taormine är Sicilien och dess natur och flora.

I inledningen finns något i Taormine som påminner mig om något som den till synes, från en cologne inspirerad doft, avlägsna sandelträ/jasmindoften Jasmin Impératrice Eugénie från Creed, men mycket med nedtonad. Antagligen är det den mjuka mandelnoten som är likartad, sandelträ har också en mandelliknande not. Citrus finns som en ackompanjerande not men den är inte särskilt framträdande utan finns där som en not som friskar upp den krämiga mandelnoten. Taormine påminner om en lyxig bodylotion baserad på mandelolja och doften är mjuk, varm, omhädertagande och mycket feminin. Det är den minst somriga av Keikos fyra citrusdofter, visste jag inte att den ingår i citruslinjen hade jag inte betraktat den som en citrusdoft. Taormine är en linjär, behaglig parfym som doftar i stort sett på samma sätt när den nått mellan registret. Den passar dagtid i de flesta sammanhang året om och är doft som inte kan störa ens den mest rabiata parfymmotståndaren.

Betyg: 3+

Noter: Bergamott, petit grain, citron, bittermandel, lätta blomnoter, aromatiska ackord, läder

måndag 27 juni 2011

Midsommar i Chanel

Foto: Herr Parfumista (c)

Något som är så fascinerande med dofter är att jag aldrig vet var luktsinnet för mig. Såsom varande planerad, struktuerad och kontrollerad (förnuft) är det bara bra att näsan (känslan) tar kommandot ganska ofta. Som nu i midsommarhelgen. Planen var att under helgen testa och analysera en av mina allra största favoritparfymörer, Mona di Orios, nya dofter i Les Nombres d'Or-serien: Vétyver, Vanille och Tubéreuse. Men så händer följande:

I tisdags kväll ropade herr Parfumista "Det är ett program om Chanel på TV, ska du inte titta?". Efter ett tag började jag titta och såg nästan hela dokumentären, som var mycket intressant. Det Coco framförallt tjänade sina pengar på var parfymen, Chanel No 5 precis som i hela branschen idag alltså. Efter programmet tänkte jag att i morgon måste jag hedra Coco med att bära en Chanel. Men givetvis glömde jag det i brådrasket. På hemvägen hade jag ärenden på det lokala Åhléns och på väg ut vid stängningsdags, jalusinerna var redan på väg ned, korsade jag av en slump (?) parfymavdelningen. Där, såsom en hägring står plötsligt Chanel dofter för utförsäljning till halva priset. Där fanns Cristalle Eau Verte, Cristalle EDP och Chanel No 5 i parfymkoncentration. Dofterna ska underligt nog utgå från sortimentet (det lokala förutsätter jag). Kanske var det Coco själv som fjärrstyrde mina steg till detta Eldorado?

Jag slog till på Eau Verte, har tidigare varit tveksam för "den är ju inte Cristalle EDT". Nej just det, den är inte det och ska heller inte vara. Utan Cristalle Eau Verte är en modern men ändå i stilen klassik doft i samma anda som Cristalle EDT och med den typiska, lätt strikta Chanelkänslan. En doft som står på egna ben. Dagen efter trivdes jag utmärkt i Cristalle Eau Verte och på midsommarafton kunde jag inte låta bli Cristalle EDT för att jämföra och för att jag mentalt gått in i en Chanel-mood.

Får ta i tu med Mona nu i veckan. Eftersom det är en vanlig arbetsvecka blir det inte tillfälle för den djuplodande analys som Monas dofter egentligen kräver. Men det är alltid bra att börja samla intryck.

torsdag 23 juni 2011

Midsommardofter 2011

Nu är det äntligen sommar! Foto: Herr Parfumista (c)

Det här är femte året som jag mässar och tycker till om midsommardofter. Det har blivit som en stående veckotidningsrepetoar att skriva inlägg om "passande" jul- påsk- och midsommardofter. Det har varit olika teman, från klassiskt, lätt blommiga, till motsatsen mörka och mystiska, tema efter typ av situationen för midsommarfirandet mm. Temat i år blir dofter som håller en hel midsommarafton och långt in på natten och som ändå är hyfsat somriga, eller i alla fall årstidslösa. Utgår från några som jag själv burit en del under de senaste veckorna. Man ska akta sig för att överdosera dofterna nedan, för då kan de bli för mycket.

Dzongkha (L'Artisan): Är just nu inne i en Dzongkha-period, har burit den tre dagar i sträck, villket är extraordinärt för mig. Dzongkha är en osöt doft med en lätt blommighet som ska vara pion. Den kontrasteras av bland annat vetiver, irisrot, kardemumma och rökelseträ. Knastertorr, trivsam och meditativ.
Baby Doll Paris (YSL): Denna pionjär i den av många föraktade doftfamiljen fruktiga floraler accentuerar grapefrukt, ros och röda bär på mig. Gör sig mycket bra i varmt och soligt väder och sitter som klistrad.
Musc Samarkand (Les Nereides): För mig är myskdofterna ersättarna till de typiskt cleana, aquatiska dofterna som jag har svårt för. Musc Samarkand är en angoramjuk, vit och enkel mysk utan krusiduller som skapar trivsel långt in på natten.
Eau de Star (Thierry Mugler): Melon, patchoulli och vanilj i en typisk kraftfull  Muglerblandning som håller hur länge som helst. Lite aquatisk i stilen även om den inte är det.
Un Jardin en Mediterranee (Hermès): Denna fuktiga, fikon-skogiga doft med stänk av örter är en perfekt följeslagare såväl en varm som en regning sommardag.

Hur som helst, ha en trevlig Midsommar vilken av dina favoriter du än väljer!

onsdag 22 juni 2011

Loewe - Gala de Dia

Bild: Bamboo trees in Kyoto, Japan
Foto: Paul Vlaar, some rights reserved (cc) Wikimedia Commons

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i mars 2009.

Gala de Dia är en fruktig, vattnig floral komposition från det ärorika spanska läderhuset Loewe. GdD kom ut 1996, mitt under den aquatiska eran. Fruktigt, aquatiskt och floralt kan låta som rena skräckblandningen men faktum är att GdD ändå är riktigt bra. Visserligen typisk mainstream men den känns på något sätt inte lika kemisk som många andra i kategorin.

GdD inleds med persika och andra lite vattniga frukter, tack och lov inte melon. I mellanregistret finns mimosa, vattenjasmin, lilja och ros. I basen bambu, ambra, sandel- och cederträ.

GdD är egentligen den perfekta sommardoften men den går att använda året om dagtid. Fräsch och okomplicerad som inte kan störa någon. Med andra ord helt ofarlig, förutsägbar, linjär och på så sätt egentligen lite tråkig. Hållbarheten under dagen är bra. Men eftersom den passar så bra på mig blir det ändå ett bra betyg.

Betyg 4

Kommentar: Gala de Dia ligger nästan kvar på betygsskalan. Den är en bra doft i segmentet floral-aquatisk. Den är rund och blommig, inte så där kemiskt stickig som en del i gruppen lätt verkar bli. Betyg 2011: 3+.

måndag 20 juni 2011

The Fragrance Wheel

Nu när sommaren är här på riktigt har jag lyckats svänga in på somriga dofter. Eller i alla fall ljusare, högre dofter som så att säga ligger i durskalan. Men de flesta tillhör ändå samma doftfamiljer som de vintriga favoriterna. Faktum är att jag utan att tänka på det i praktiserar Michael Edwards (av Luca Turin kallad parfymernas Linné) skala inom doftfamiljerna enligt hans modell om dofthjulet "The fragrance Wheel". Det är alltså inte så att jag plötsligt börjat gilla sådana där tunna, stickiga, aquatiskt blommiga parfymer som jag känner runt omkring mig den här tiden på året.

För den parfymintresserade är läsning av Michael Edwards i närmaste ett måste. Hans modell är väldigt pedagogisk när man kategoriserar, relaterar och pratar doft. Dofterna delas in i fjorton familjer som är i stort som de franska respektive amerikanska indelningarna men något annorlunda. Inom varje doftfamilj finns dessutom undergrupper tex vit blomma, vatten, grön, citrus beroende på vilka noter doften särskilt dras mot. Dessutom finns en tonskala motsvarande musikens dur till moll. De högre, klarare mer transparanta dofterna ligger i durskalan (fresh respektive crisp) och de dovare, mörkare i mollskalan (classical respektive rich). The fragrance Wheel används i utbildningen av parfymförsäljare och till exempel Sephora använder modellen i sin fragrance finder.  

Fragrances of the World 2001 är  vårt hushålls mest tummade och lästa bok. Det året togs hela 2695 dofter upp. Sedan dess har pafymmarknaden som bekant exploderat, dagens volym klassificerar över 8000 dofter och tar upp 900 nya releaser sedan upplagan innan. Kanske dags att uppgradera sig?

Läs mer på Michael Edwards hemsida  http://www.fragrancesoftheworld.com/the-fragrance-wheel/

torsdag 16 juni 2011

Lostmarc'h - L'eau de l'Hermine


Lady with an Ermine (Portrait of Cecilia Gallerani)
Leonardo da Vinci, c:a 1490, National Museum, Czartoryski Collection, Cracow

L'eau de l'Hermine från det bretangska nichehuset Lostmarc'h, har inspirerats av hermelinen som i Bretange symboliserar klass och renhet. Kreatörerna bakom Lostmarc'h finner en stor del av sin inspiration i den bretangska naturen, dess flora och fauna och så klart från havet. LedlH ger mig havsassociationer snarare än av hermelin. Den har en behaglig doft som påminner om solcremé men helt utan den typiska cocosnoten. LedlH har i stället noter av lavendel och pion, allt insvept i en myskig bas.

Namnet till trots så är LedlH en stark doft, det är faktiskt en EDP. Den är lätt att överdosera och då blir den alltför kemisk och påträngande, men lätt doserad är det en trevlig casual-doft utan några svårigheter eller krusiduller. För att generalisera: En motsvarande designer-/mainstreamsdoft kamoflerad i nichekoncept, ungerfär som Byredo men inte lika utstuderat kommersiellt. En doft som jag tycker påminner mycket om LedlH är Thierry Muglers Cologne som ansågs banbrytande när den kom vid millenieskiftet. Cologne har samma solcremékänsla och den lite våta vita mysknoten i basen. Nästan samma ingredienser uppges också för Cologne som för LedlH, fast Cologne saknar den lätta blommigheten från lavendeln och pionen.

LedlH är en bra sommardoft som tack vare sin styrka och uttalade myskighet håller bra på huden även om det är varmt ute. Fungerar också bra en solig vinterdag och så klart även föra att pigga upp i riktigt grått och trist väder. En okomplicerad allrounddoft, en sådan där som är lätt att ta till när man inte riktigt vet vad man ska ha. Alltså samma funktion som Muglers Cologne.

Betyg: 3

Noter: Bergamott, citron, neroli, lavendel, pion, heliotrophe och mysk.

måndag 13 juni 2011

Parfums de Nicolaï - Week- End à Deauville 2011

Bild: Convallaria majalis, Lily of the Valley
Foto: H.Zell (cc) some rights reserved, Wikimedia commons

Week-End à Deauville 2011 är en omarbetning av Patricia de Nicolaïs lätta chypre Week-End à Deauville, en limiterade utgåva från 2008. Eftersom jag inte känt den första varianten kan jag inte jämföra dem men vad jag kan läsa mig till är den nuvarande versionen mer blommigt, krispigt grön med viss fruktighet tillsatt. Hur son helst, WaD 2011 är en doft jag faller pladask för. Inte riktigt en ny Diorissimo för WaD är mörkare, grönare och mycket mindre blommig. Men den förmedlar ändå känslan av Diorissimo och den liljekonvaljnot som finns i WaD känns inte tunn och syrenig som jag tycker att den kan göra i den nuvarande versionen av Diorissimo. På mig är WaD grön, lätt örtig, lite träig och liljekonvaljig. Den är elegant och förmedlar samtidigt den havsnära fräschhet som faktiskt för tankarna till en badort i Normandie. I basen finns en ljus lädrighet som tillsammans med en lätt ekomossa balanserar noterna i topp- och mellanregistret.

WaD är en mycket elegant, välbalanserad casualdoft som passar utmärkt dagtid vår och sommar. Trots sin lätta karaktär är det en tät komposition som sitter mycket bra och ofragmenterat långt in på kvällen, på mig i alla fall. Trots herr Parfumistas kommentar  om "maskulin doft", vilket jag kan hålla med om, blir jag lyrisk av WaD, det är inte så ofta jag sniffar in en sådan fullträff av allt jag provdoftar!

Sammanfattningsvis alltså ännu ett mästerverk från Patricia de Nicolaï. Jag är tacksam att hon oförtrutet fortsätter sin produktion av högkvalitativa, klassiskt inspirerade men ändå moderna dofter till i sammanhanget låga priser. Måtte hon inte gripas av marknadsförings- och förpackningshysterin som så många andra bra nichehus, eftersom det  får till effekt att priserna rusar iväg.

Betyg: 5

Noter: Bergamott, petit grain, galbanum, liljekonvalj, ros, mimosa, peppar, rosé peppar, kryddpeppar, ekomssa och styrax.

fredag 10 juni 2011

Caldey Abbey Perfumes - Caldey Island Lavendel

Foto: Herr Parfumista (c)

På den lilla ön Caldey Island utanför Wales kust finns ett kloster med driftiga munkar. Dessa har bland annat parfymtillverkning på agendan och man utgår till stor del från den flora som finns på ön.Caldey Island Lavendel skapades av den belgiske parfymören Hugo Collumbien. Den har av doftgurun Luca Turin utnämnts till den bästa lavendelparfymen och har följaktligen belönats med en 5:a i The Guide.

Och visst är Caldey Island Lavendel en väldigt fin lavendeldoft. Det är en krispig liksom mintig, hög och klar lavendeldoft. Doften behåller också den friska lavendelnoten under hela sin utveckling och den blir inte som en del lavendeldofter tung, lite sur och liksom grå efter ett tag. Det är något som jag tycker händer i Acqua di Parmas Lavanda Tonica, en doft som öppnar med en fin och ren lavendel men som sedan blir ganska deprimerande på mig. Caldey Island Lavendel:s fina lavendelnoter grundas i en behaglig, ljus mysk som inte känns kemisk även om den så klart är det. Doften är ett samspel mellan den krispiga lavendeln och den mjuka och behagliga mysken. Mysken lyckas dra ur både de blommiga och lite jordiga facetter som finns i lavendeln och jag tror att det är mysken som gör att Caldey Island Lavendel är så pass hållbar fast den är en ganska lätt Edt. På mig sitter doften en hel dag om jag applicerar generöst och det finns till och med en viss risk för överdosering. En avslappnad och avslappande doft som passar dagtid överallt men särskilt i casual sammanhang. Ett litet sprits före sänggåendet ger också en rogivande effekt.

Ska man ha en okomplicerad lavendeldoft som kan användas året om så är det Caldey Island Lavendel man ska investera i. Och den är ett fynd, lite drygt 200 kr för 100 ml. När jag köpte min flaska fick jag så generöst rejäla prover av flera andra av öns örtiga dofter. Så även om Caldey Island Lavendel är pärlan i kollektionen så är fler reviewer att vänta av några klostrets olifactoriska kreationer. Mer om denna speceilla doftproduktion går att läsa under http://www.caldey-island.co.uk/

Betyg: 4

Noter: Lavendel, mysk

torsdag 9 juni 2011

Reformuleringsvarning - igen....

Bild: Goldhamster foto:  Mandy (cc)
some rights reserved, Wikimedia commons 

Igår när jag passerade en parfymaffär i den stora kedjan lade jag märke till att man på stora affischer med Nathalie Portman marknadsförde den nya Miss Dior Cherie som Miss Dior. Nu är det slut med gamla, visserligen till vansinne reformulerade Miss Dior, tänkte jag skakad. Svaret fanns samma dag på den utmärkt informativa parfymbloggen Grain de Musc. Och inte bara svaret på denna fråga, Miss Dior Cherie kommer i sin reformlerade variant att heta Miss Dior medan den ursprungliga (reformulerade) kommer att heta Miss Dior Original, utan också den bakomliggande orsaken till det hela.

Lyxkonglomeratet LVMH som äger varumärken som Dior, Kenzo, Guerlain mfl låter integrera hela produktionskedjan och skapar egna lab. Detta för att ta kontrollen över sina formulas och för att skära ned kostnderna. Hittills, eller i alla fall under många decennier, har ägarna av parfymvarumärkena outsourcat skapandet av dofterna till stora dofttillverkare som IFF, Firmenich, Givaudan och Symrise, som i sin tur har näsorna knutna till sig. Dessa labindustrier är ägare till de formulas som gällt hittills. När LVMH nu "tar hem" produktionen förändrar man formulan så att man inte kan anklags för intrång i nuvarande ägares rättigheter. Nuvarande ägare, labben, sitter nu i en prekär situation med en formula och eventuella lager av en brygd som man inte äger varumärket och förpackningen till.

Formulaändringarna beror alltså inte i de här fallen på IFRA-restriktioner utan har legala och kommersiella skäl. Det är i och för sig inte säkert att resultatet blir sämre men som framkommer i inlägget så är LVMH kända för att förbilliga produktionen bland annat genom att använda billigare ingredienser. I inlägget nämns några dofter som har/kommer att förändras bland annat fina moderna klassikern Dior Homme.

Integrationstrenden är alltså ytterligare ett fenomen att noggrant hålla ögonen på, om fler ägare till parfymmärken följer samma trend riskeras massiva reformuleringar av dofter. Det kan alltså vara läge att hamstra för den som har en riktig favoritdoft/signaturdoft.

För att få hela bilden: Läs Denyses inlägg och kommentarer på Grain de Musc http://graindemusc.blogspot.com/2011/06/lvmh-repatriates-miss-dior-ex-cherie.html

tisdag 7 juni 2011

By Kilian - Love and Tears

Foto: Herr Parfumista (c)

By Kilians Love and Tears (Surrender) är en ren, klar och högkvalitativ jasmindoft skapad av Calice Becker som i mitt tycke verkligen doftar ren jasmin. Inga irriterande binoter, som grön banan i Nasomattos i och för sig väldigt fina Nuda, se review i maj i år. Love and Tears börjar med lätt animaliska, "indoliska" noter, så sonens kommentar "luktar svinstia men samtidigt väldigt gott" stämmer på pricken. Sedan tonar det animaliska bort och en härlig, ren jasmin i bästa form blommar ut. Jag kan känna en liten lätt brödig not som mjukar upp LaT men den är bara trevlig. Sedan är det mest ren jasmin på frisk, lätt grön bas resten av dagen.

LaT är alltså tämligen linjär och enkel i sin konstruktion. Samtidigt innehåller en jasminolja av god kvalitet så många facetter att den i sig är en parfym med olika noter. Därför vinner oftast jasmindofter på enkelhet i uppbyggnaden och sparsamma doser med supporterande ingredienser. LaT är personifierar en varm och solig dag i början av sommaren. En mycket lättburen doft som passar både i jobbsammanhang och under festliga omständigheter. Perfekt för sommarbruden eller en studentska i vitt. Jag kan också tänka mig att LaT kan pigga upp en kall vinterdag med sin glada solighet. En avslappand och mycket välgjord doft som håller ofragmententerad hela dagen och som är en riktig handledsmagnet.

Betyg: 5

Noter: Bergamott, petit grain, jasmin, apelsinblomma, ylang-ylang, cistus labdanum, cypress

onsdag 1 juni 2011

Annick Goutal - Rose Splendide



 
Bild: Rosa Centifolia, Frans Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Planzen

Rose Splendide inleds med en grönt ackord som känns som om man också malt ned själva stjälken i rosenoljan från en riktigt rosa ros. Men det gröna är djupare och liksom matigare än en relativt torr och träig rosenstjälk. Det gröna är krispigt, ärtigt grönt och påminner om späda, nyskördade ärtskidor. Jag känner så väl igen doften från ett av Isabelle Doyens tidigare parfymkonstverk den illgröna The Unicron Spell för LesNez. I Rose Splendide finns ärtnoten främst i topp- och mellannoter men tonar ut i och interagerar med en rosa lite krämig rosendoft som påminner om rosennoten i en nagelcreme som min mamma hade när jag var liten. I The Unicorn Spell finns i stället ärtnoten kvar genom hela doften och interagerar bland annat med viol och ger sammantaget ett mörkare intryck.Päron och magnolia är stödjande noter och åtminstonde magnolian kan jag känna särskilt tidigt i Rose Splendide.

Sammanfattningsvis ger Rose Splendide ett elegant, rent och naturligt intryck. Den ger känslan av ett betydande inslag av högklassiga naturingredienser. Den fungerar dagtid året om men speglar särskilt den ljusa känslan under senvinter och vår.

Rose Splendide är en Eau Parfumée vilket är en lättare koncentration än EDT. Doften håller därför inte ända fram till kvällen. Men den är så pass lätt att den kan re-applicerars under dagen även om sådan reapplicering egentligen är en av de värsta parfymsynderna. Återapplicering på otvättad hud kan ge vedervärdiga olfactoriska upplevelser.

Betyg: 4 +  (betyget skulle vara 5 om det inte var för den reducerade hållbarheten under dagen)

Noter: Centifoliaros, päron, magnolia, mysk och vanilj.

måndag 30 maj 2011

Snart dags för höstens dofter

Rent olifactoriskt, men självklart inte annars, längtar jag redan till hösten. I väntan på att luktsinnet ska återvända har jag drömt mig bort bland kommande eller alldeles nya releaser. Och jag inser redan att hösten kommer att innebära flera svåra val och att den kan bli dyr. Det finns tyvärr alltför mycket intressant. Som:

Jag går helt i spinn över Mona di Orios kommande lanseringar i sin Les Nombres d'Or - serie: Oud som tydligen ska använda äkta oud till skillnad får de flesta andra som huvudsakligen använder syntetisk oud. Mona har parat ouden med osmanthus istället för som i normalfallet, ros. Tydligen en limiterad utgåva så prislappen lär inte vara nådig! Utöver ouden så lanseras tre andra dofter: Vétyver, Tubéreuse och Vanille: Eftersom jag är mer än förtjust i Monas stil och älskar tuberose och har en stark dragning mot vanlij så kan det bli otroligt jobbigt. Vetiver är inte min starka not, däremot herr Parfumistas.

Utöver Monas releaser, så finns fler frestelser som Annick Goutals Mon Parfum Cheri, par Camille med noter av plommon, viol och patchoulli har jag kapitulerat för bara av beskrivningen. Sedan är det Serge Lutens/Christopher Sheldrakes Vitriol d'Oeillet som pockar på uppmärksamhet. Doften baseras på rosa nejlika och även om nejlika inte är min favoritnot så är jag ganska säker på att den i SL/CS blir något extraordinärt. Sedan fruktar jag att By Kilans avslutande dofter i sin Arabian Nights kollektion en med mysk och en med ambra har premiär i höst.

Även på designerdoftssidan händer ovanligt mycket intressant: Chanel No 19 Poudre som ska vara en modern tolkning av underbara No 19 är jag minst sagt ivrig att testa. Både Chanel No 5 Eau Premiere och Cristalle Eau Verte var lyckade dofter inspirerade av respektive klassiker så allt talar för Poudre. Sedan kommer Prada med en intressant avvikelse från sin hittills strikta, minimalistiska stil: Candy som ska vara en pudrig mysk med godisnoter, gjord av högkvalitativa ingredienser i en ny balans. Låter intressant med tanke på att Prada inte brukar ge ut något skräp. Sedan lockar Oscar de la Rentas Esprit d'Oscar som ska vara en modern tolkning av den klassiska Oscar som jag tyckte så mycket om på det glada åttiotalet men som sedan degenererats genom reformulering.

Det ser alltså ut att bli en tuff höst för både näsa och plånbok. Vilka dofter ser du fram emot att prova?

lördag 28 maj 2011

Nästäppa

Foto: Parfumista (c)

Trodde att förkylningen som jag haft mer än en vecka var i slutfasen när jag igår plötsligt drabbades av ännu mera nästäppa. Kanske var det de kyliga vindarna som gjorde det. Så nu är jag i det irriterande tillståndet att jag bara känner plötsligt uppdykande och sedan snabbt försvunna doftfragment. Doseringsmässigt för övrigt ett riktigt vanskligt tillstånd, det är lätt att helt tappa proptionerna. Kanske led kollegerna tålmodigt under tyngden av Prada Intense igår. Jag vet inte, själv kände jag just bara fragment och har en obehaglig känsla av att jag puffade på mig lite extra. Förkylningen i kombination med mycket-att-göra-som-det-alltid-är-den-här-årstiden gör att det inte blir något av det aktiva testandet. för tillfället Men det är och andra sidan skönt att få bara vara i en parfym (om jag nu kände tillräckligt), utan att tänka på att analysera och notera. Och ny inspiration kommer när man minst anar, vilket jag hoppas blir snart så att jag inte frestas att skriva fler blaha-inlägg som det här!

torsdag 26 maj 2011

Annick Goutal - Tubéreuse

Bild: Polianthes tuberosa, Attribution: Forest & Kim Starr
Wikipedia, CC, some rights reserved

Annick Goutals vackra soliflore Tubéreuse är något av en rå-tuberose och en av de parfymer som enligt kännare är allra mest lik tuberose-absolute. Och visst är den lik den tuberose absolute, Tuberose, utspädd i alkohol, som jag provat från Abdes Salam Attar.

I Tubéreuse får tuberosefantasten ostört njuta av tuberosens många och skiftande facetter. I de flesta tuberoseparfymer är huvudrollsinnehavaren understödd av apelsinblomma, jasmin och/eller gardenia, det är alltså fråga om buketter av stora vita blommor men med dominans av tuberose. Men alla noter och skiftningar som tuberoseabsoluten innehåller gör den till en parfym i sig. En doft som skiftar mellan ljust och mörkt, friskt och unket. AG:s Tubéreuse inleds med en gyllengul honungs-nektar-pollennot. Sedan blir den mer grön och krispig med fräsch vit blomma innan den karaktäristiska gumminoten spelar in liksom noten av exklusivt badsalt som jag känner igen från Balenciagas Michelle. Det finns också små virvlar av en kylig, lite jordig känsla, åt svamphållet.

Även om Tubéreuse är en soliflore så är den inte tråkig och det är spännande att följa doftens utveckling. Det är också en doft som är känslig för omgivande omständigheter och därför kan olika delar accentueras olika gånger. Som så ofta när det gäller dofter med hög andel naturliga ingredienser så är Tubérose lågmäld och försvagas ganska snabbt. Men den finns ändå kvar, om än nära huden, fram till kvällningen.

Sammanfattningsvis är AG:s Tubéreuse en referensdoft att prova för den som älskar tuberose.

Betyg: 4

måndag 23 maj 2011

Ros eller tuberose? / Rose or tuberose?

Foto: Parfumista (c)

In english, se below.

.....är frågan. I decennier har tuberosen varit min favoritblomma men nu undrar jag om inte rosen ändå gått om. Jag dras mer till och använder numera klart oftare mörka rosparfymer än tuberoser. Kanske det beror på att det är ett stort utbud som lyfter fram i synnerhet dukla rosor, doften gör sig så bra tillsammans med en rad basnoter. Som: Ros-oud,  ros-patchouli, ros-ambra, ros-ambroxan, ros-sandelträ, ros-mysk. Kanske är det tillgängligheten och den stora uppmärksamheten som gör det när det gäller rosendofter. Ändå var förra året ett tuberose-år med flera lanseringar på temat. Men sett i ocenanen av rosor så var det trots allt inte så många. Tror att jag får ägna de försmådda tuberoserna lite extra uppmärksamhet nu innan det blir för varmt.Så att de får chansen att återerövra översta platsen på prispallen.

******

..... is the question. For decades, tuberose has been my favorite flower, but now I think it's distanced by the rose. I'm drawn more to roses and are wearing more dark rose perfumes than tuberose fragrances. Perhaps it's because there is a wide selection of fragrances highlighting in particular dark roses, the rose does so well together with a most base notes: Rose-oud, rose- patchouli, rose- amber, rose-ambroxan, rose- sandalwood, rose-musk. Maybe it's the accessibility and the great attention of roses that has influented me.  Still, last year was a tuberose-year with several launches of the tuberose- theme. But seen in the ocenan of roses, it was after all not so many. Think I may spend the nagging tuberose a little extra attention now before it gets too warm outside.Tuby must be given the chance to reclaim the top spot on the podium.

lördag 21 maj 2011

Tekniskt genombrott!

Tror knappt att det är sant. Totalt tekniskt förvirrade jag HAR LYCKATS importera gamla Parfumistans dagbok hit. Detta då Expressens bloggportal där jag startade bloggen 1/11 2006 ska läggas ned i början av juni. Dessvärre rördes publiceringsdatumen och tidpunkterna på inläggen ihop sig en del men jag ska i alla fall försöka hinna med att lägga in korrekta datum för 2010 års inlägg innan dagboken släcks ned. Så för äldre inlägg får läsaren överse med att de ibland kan komma i fel ordningsföljd eller på fel dag, relaterat med innehållet. Efterhand publicerar jag gamla inlägg, så det är bara att bläddra bakåt i tiden allteftersom. Det viktiga är trots allt att allt kom med. Så den närmaste tiden går i redigeringens tecken vilket för de närmaste dagarna spelar mindre roll då jag ändå är så förkyld att jag bara känner fragment av vald doft för dagen så några nya reviewer blir ändå inte producerade.

fredag 20 maj 2011

Kort om - Citizen Queen (Juliette Has A Gun)

Foto: Herr Parfumista (c)

For an english version, scroll down to the previous post.

Så en dags intryck från ytterligare en JHAG kreation, den nästan smetigt, diffusa moderna aldehyddoften med ros, Citizen Queen:

- Lite av noten "kaksmulor instängda i plåtburk" som även finns i Agent Provocateurs Maitresse. Den moderna aldehyden mixat med sött vad jag förstår.
- Tantvarning enligt herr Parfumista.
- Precis som Calamity J. häromdagen en diffus och undflyende doft med liten närvaro. Inte mycket till kropp och karaktär.
- Kanske håller jag på att bli doftblind men efter några timmar kände jag knappt något av doften trots att jag tryckte näsan mot handleden upprepade gånger.

Ingen dålig doft men den tillför mig absolut ingenting. Inget som väcker någon lust att utforska den igen, något som faktiskt finns i Calamity J.  Lady Vengeance och Midnight Oud är enligt mitt tycke stjärnorna i JHAG:s i stort "helt ok men inte så jättespeciella" kollektion.