Grossmith - Shem-el-Nessim

Kronprinsessan Margareta av Sverige  (Princess Margaret of Connaught)

Foto från Bernadottebiblioteket

Grossmith är ett av de äldsta brittiska parfymhus som startade 1835 men som lades ned någon gång under mitten av nittonhundratalet. Nu är huset åter i grundarfamiljens ägo och 2009 återutgav man tre av sina dofter: Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim. Det som gjort mig så nyfiken att testa Grossmiths dofter är att jag genom dem kan få en känsla för hur parfymerna doftade före första världskriget. Det får jag i och för sig när jag sniffar tidiga Guerlain, för trots att de reformulerats många gånger så finns ändå tidsandan kvar i till exempel L'Heure Bleue.

Just L'Heure Bleue är den perfekta entrèn till reviewen av Shem-el-Nessim som betyder ungefär "doft i brisen". Shem-el-Nessim är den yngsta av de tre återutgivna dofterna, den kom 1906 och är inspirerad av Egypten, av en vattenfestival på Nilen. Jag tycker att fotot av kungens farmor kronprinsessan Margareta (född brittisk prinsessa) passar utmärkt eftersom hon träffade den dåvarande arvprinsen och långt senare kungen Gustaf VI Adolf under en arkeologisk expedition i Egypten några år tidigare.

Shem-el-Nessim är en varm, pudrig och fint balanserad floriental. De på mig dominerande noterna är den klassiska bergamotten i starten, bergamott är en av de noter som ger den där riktigt klassiska lite "tantiga" tonen i en parfym. Några andra kommer sedan: Iris kombinerad med heliotrophe som dominerar med en väl avvägd vanilj i basen. Ingredienserna är av hög kvalitet, inget skarpt och kantigt utan pudriga och avrundade som flyter i varandra. Irisen är själva blomman, inte roten, och en av de bästa iris-blomme noter jag doftat, skymtar fram då och då ett tag i mellanregistret. Jag riktigt känner blomman och lite av de gröna bladen. Heliotrophen är mjuk och pudrig i sin karaktär och de båda noterna interagerar på ett sätt som de kanske ursprungligen gjorde i L'Heure Bleue men som förstörts av alla förbilligande reformuleringar. Kort sagt Shem-el-Nessim doftar ungefär som jag inbillar mig att L'HB gjorde.

Eftersom Shem-el-Nessim kom ut hela sex år innan L'HB antar jag att den här typen av floriental var ganska vanlig på den tiden och att L'HB när den kom alltså inte var särskilt originell. Det är bara det att L'HB är den enda (?) av dofterna som överlevt och funnits på marknaden alla år sedan den kom ut, troligen för att den tillhör det stora och så berömda huset Guerlain.

Tyvärr så fungerar Shem-el-Nessim precis som i fallet L'Heure Bleue inte med min hudkemi så det är inte rättvist att betygsätta den efter hur den luktar på mig, dvs så kallad "tant-doft" men det färgar förstås betyget en hel del. När det gäller kvalitet och stämning är betyget fem, när det gäller hur den passar mig och originalitet så är det tre.

Sammanfattningsvis en högkvalitativ, elegant men inte så originell doft i det som herr Parfumista kallar "tant-genren". EDP:n. Sitter bra under dagen ända in på natten.

Betyg:: 3+

L'Artisan Parfumeur - Traverseé du Bosphore

Foto: Parfumista (c)

Den flitige läsaren av olika parfymbloggar har inte missat den senaste tidens hype av L'Artisans Traversée du Bosphore. Tycks ha blivit något av en kultdoft bland parfymtyckare och de negativa kommentarerna är väldigt få. Med risk för att tjata ut ämnet kommer här då ännu en review:

Traversée du Bosphore som betyder ungefär "korsa Bosphoren" är den för nuvarande hyperproduktive, superkultnäsan Bertrand Duchaufours tolkning av sina (doft) intryck från den gamla multikulturella smältdegeln Istanbul. Alla ingredienser finns i beskrivningen av TdB härledda till olika maträtter, kryddor och andra doftintryck. För mig är TdB också en smältdegel men av olika parfymer som sniffat på genom åren som parfymintresserad. Så jag beskriver doften utifrån "parfymspåret":

TdB:s första not är ett lite tungt, nästan övermoget äpple som känns igen från Joop:s speciella äpple-/vaniljdoft från nittotalet All about Eve. AbE:s äpple är dock sötare än TdB:s annars är det precis samma not. Strax efter Eves äpplenot följer Cuir de Lancomes rena, ganska lätta lädernot och den följs i sin tur av irisen från Heeleys Iris d'Nuit som IdN:s irisnot doftar när den lugnat ned sig och den värsta morotsdoften lagt sig. Sedan följer gammalt hederligt rosenvatten över Etienne Aigners mockadoft In Leather som i sig också har något som jag tycker liknar en lätt äpplenot i sig. Därpå en skvätt gammalt hederligt rosenvatten och även lätt mandel som finns till exempel i Ava Luxes Loukoum, fast i TdB är det en torr loukum. I basen känner jag en bläckig not som jag i viss mån kan ana i sommarens L'Artisandoft Nuit de Tubereuse samt en torr krutkänsla som även finns i Lorenzo Villoresis Teint de Neige.

Hur faller då denna cocktail av gamla parfymer ut? Konstigt nog väldigt bra! De är inte mixade i en enda röra utan flyter in och ur varanda under doftens utveckling och en not som kommer in tidigt kan också komma igen lite senare men i lite mer framskriden utvecklad form. Så TdB är en riktig handledsmagnet där jag liksom vill följa med i vad som händer och upptäcka nya spännande vändningar hela tiden. Samtidigt är det en trivsam komfortdoft som är förvånansvärt lätt med tanke på de ganska krävande noter som ingår. Kanske är det IFRA-restiktionerna mot diverse ämnen som gjort doften flytande och transparent, skulle vara intressant att känna om den hade haft ett större djup om den skapats för tio år sedan. Eller också är det Duchaufours mening att den ska vara som en slöja. Troligen är det en kombination av vad som är praktiskt genomförbart i större skala och en konstnärlig idé.

En farhåga jag hade innan jag provat TdB var att den skulle kännas ofärdig på grund av Douchafours stora produktion de senaste åren. Jag tror inte att syftet är en särskilt komplicerad doft utan en doft som många kan gilla och som ska sälja bra till en ganska bred målgrupp. Ur den aspekten tycker jag att den är tillräckligt färdig. Skulle syftet ha varit en "svår" parfymnördsdoft så hade den behövt mogna lite till. Den enda invändning jag har mot TdB är att den är lite klen, det är för lite som återstår efter en lång dag, lite lätt vanilj, krut- och mockafragment.

Sammanfattningsvis: En intressant, trevlig och mycket användbar men inte så originell doft som jag tror passar många hudtyper.

Betyg: 3+

Noter: Äpple, granatäpple, saffran, läder, tulpan, mandel, ros, socker och honung.

Notiser kring fenomenet parfymbloggande

Några fenomen som jag noterat i allt mitt parfymbloggläsande:

- Ämnet parfymer är så stort och brett att det blir alltmer specialiserat. De största parfymbloggarna har skribenter för olika ämnen inom parfymämnet exempelvis sökte PST nyligen skribenter för rumsdofter respektive vintagedofter. Många mindre bloggar specialierar sig på ett del-ämne inom parfymeriet. Och ämnet är så stort så ska man täcka ett område ordentligt får man rikta in sig på ett underområde som exempelvis Guerlains vintagedofter. Fast det är också väl stort för en person att täcka av...

- I ljuset av vad som nämns ovan är det inte så konstigt att innehållet ofta känns ganska torftigt när  skönhetsbloggare skriver om parfym. Skönhetsbloggarna har oftast sin tyngdpunkt på kosmetika och hudcremer och att skribenterna då ska skriva initerat om parfym också är lite mycket begärt.

- När det gällar skönhetsbloggarna så verkar många vara kommersiellt baserade. Ofta görs de av en journalist knuten till en tidning (skönhetsredaktör motsvarande) som i en del fall också är knuten till en skönhetsbloggarportal. Inläggen verkar oftast vara ren produktplacering, man skriver om ett parfymhus precis kommande/senaste lansering med ord som synes som tagna direkt ur PR-materialet. Såg att en läsare på en sådan portal efterfrågade bra parfymbloggar. Genuina parfymbloggar hittar man genom att googla till exempel på "parfymbloggar", inte genom att hänga på mer allmänna skönhetsportaler.

- En nisch som inte verkar bli besatt är inriktningen designerparfymer eller den ännu samlare nischen kändisparfymer. Det beror nog på att man när man börjar gräva ned sig i ämnet, man snabbt ramlar in på ovanliga, vintage, nisch och indie-parfymer. Det går rätt snabbt att sniffa sig igenom sortimentet i en normal parfymaffär. Dessutom blir man nyfiken på olika tolkningar av olika doftfamiljer, noter etc och då är man snabbt inne i alla kategorier.

- Det är lätt att parfymreviewer blir alldeles för långa och jobbiga att läsa. Jag märker det själv när jag svävar i väg i min entusiasm över en doft. En skribent som för det mesta skriver lagom kort men ändå förmedlar känslan med en doft samtidigt som hon får med det väsentliga är Victoria på Bois de Jasmin se http://boisdejasmin.typepad.com/ . Eftersom hon arbetar i inom doftämnesindustrin så har hon såklart ett faktamässigt försprång men det kombineras med en stilistisk talang.

- Vänligt på ytan men under ytan märks konkurrens och outtalat ogillande. Exempelvis när det gäller de fem äldsta, stora och väletablerade parfymbloggarna så verkar fyra vara på god fot med varandra, man har länkar till varandras sidor och man kommenterar ganska regelbundet på varandras bloggar. Den femte som är minst lika bra som de andra, och för det mesta bättre än i alla fall ett par av de övriga, länkar ingen till och kommenterar inte de övriga på och knappt några andra heller. Undrar vad som ligger bakom detta?

- Det finns ibland en självgodhet som lyser igenom, svaren har en viss "von oben" karaktär. Om det inte är en för parfymbloggaren redan välkänd kommentator, som man sedan länge de facto har fått acceptera som "konkurrent", då läggs svaret på en mer "kollegial" nivå. Om den som kommenterar har en egen blogg är det lätt för parfymbloggaren som fått kommentaren att snabbt bilda sig en uppfattning om "vikten" på den som kommenterat, till och med om bloggen är på ett annat språk. Exempelvis genom vilka dofter som nämns, antal kommentarer, antal följare, hur gammal bloggen verkar vara. Att svaren kan vara lite mästrande kan i och för sig att att göra med att bloggaren brinner för ämnet. Det som talar emot detta är dock att det finns en subtil skillnad i tonen på svaren som jag nämnde i inledningen av detta stycke.

Mer om detta kommer säkert senare, nu när jag börjat studera fenomenet....

Andy Tauer - Une Rose Vermeille

Foto: Herr Parfumista (c)

Jag som tyckte att käre Andy gått lite i stå och blivit repetitiv det senaste året i sin accelererande doftutgivning. Men här kommer en doft som till och med den doftsäkre herr Parfumista inte direkt placerade som Andys, han gissade faktiskt på Pierre Guillaume.

Une Rose Vermeille är en fruktigt,bärig intensiv rosendoft med viol. I toppen finns förutom citrus/bergamottnoter lavendel, samma lavendel som i Reverie au Jardin men i en lättare och ljusare tolkning. Hjärat är en underbar mix av ros, viol och hallon.Det friska hallonet är rätt tydligt på mig och det mixas så fint med de övriga två till en lagom bärig ton. I basen finns en värme av ambra, tonka böna och vanilj samt en lätt pepprig, spritsighet av en ganska ljus sandeltränot. Luktade andra frutiy florals i stil med den här så skulle kategorin inte ha det "dåliga rykte" (bland parfymbesserwissers) som den har idag.

I min inre biograf är Une Rose Vermeille verkligen sprakande, mellanröd med en lätt draging åt orange. Den påminner mig om värme och flamenco, de klassiska spanaka flamencoklänningarna i svart och med accenter i den sprakande mellanröda färgen. URV är en doft som gör mig verkligt glad, den är så positiv och levande att den piggar upp den gråaste dag!

Kort sagt: Andy har fått fram en ny toppendoft, bara måste ha!

Betyg: 5

Juliette Has A Gun - Lady Vengeance

Lady Vengeance är en sådan där mörk rosendoft kombinerad med patchoulli som jag bara är alltför förtjust i. I LV:s fall kombineras det mörka med en torr vanilj. Jag hittar något liljekonvaljliknande, lite kallt i toppen och även trä i botten. LV innehåller ganska typiska ingredienser för sin genre och är en mycket bärbar variant av temat. En del tycker att mörka rosor med bas dominerad av patchoulli alternativt ambra eller oud blir för tungt, mörkt och för mycket. Jag upplever att LV, trots sitt innehåll, ändå är en i sammanhanget ganska transparent doft, flytande i vinden som en mörkt purpurfärgad sidenchiffong. Jag tycker alltså inte att doften är särskilt tung utan ungefär som Stella McCartneys Stella i täthet och tyngd.

Trots utmanande namn både på parfymhuset och själva doften är LV är ingen svår doft som tar plats och hela tiden kräver bärarens uppmärksamhet. Snarare är det en riktig komfortdoft och handledsmagnet som många kan tycka om. Den passar bra kalla vinterdagar men även i varmare väder på grund av den lite kyliga ton som finns i doften. Det är en slags kylighet eller kanske man ska kalla det luftighet som jag förknippar med ambrox, den ambra/mysk/ambregris liknande komponent som blivit så vanlig i parfymbaser. Kan även var någon vit kemisk mysk, är inte särskilt bra på det kemiska.

Efter att ha använt doften fyra dagar, varav tre i sträck börjar näsan vänja sig och doftblindheten gör sig påmind. Jag får svårt att känna hela doften på en gång och varseblir snarare fragment av den. Det stämmer med de helt ovetenskapliga resultaten från höstens "en vecka med en doft" kampanj, se inlägg i november. Efter ca fyra dagar inträdde olika grader av doftblindhet för många av deltagarna i försöket.

LV är skapad 2006 av den kända näsan Francis Kurkdjian för parfymhuset Juliette Has A Gun. Den är klassad som en blommig chypre och jag förutsätter att man då menar en så kallad modern chypre. Dessa är just i regel patchoullibaserade i stället för med bas av ekmossa. De ingredienser som anges för LV är ros, patchoulli och vanilj. Dessa är fint balanserade och understödjs givetvis av en rad andra noter som marknadsförarna valt att inte nämna.

På tal om marknadsföring: När det gäller Juliette Has A Gun:s dofter (har provat en, sniffat på tre av sex dofter) så tycker jag att namn, formspråk och marknadsföring utlovar mer originella dofter än vad som sedan finns i flaskorna. Midnight Oud (har inte sniffat på den) ska till exempel vara en fint balanserad (med bra ingredienser) snäll-oud. Därmed inte sagt att JHAG:s dofter på något sätt är dåliga, tvärtom så gillar jag det jag sniffat på. Det är bara det att den bild som förmedlas inte stämmer med det intryck som dofterna ger mig, de är av bra kvalitet men påminner lite för mycket om en del andra dofter.
Betyg: 4+

Sniff 2011

Vad skönt att läsa Marinas inlägg om Dior Les Exclusives se

http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2011/01/christian-dior-la-collection-couturier.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Perfume-smellinThingsPerfumeBlog+%28Perfume-Smellin%27+Things+Perfume+Blog%29

Känns som jag kan skriva av dem från "Att prova listan", har genom åren märkt att Marinas smak överensstämmer mycket med min. Frågan är då vad ser jag fram emot att sniffa på i år?

Som alltid förstås Serge Lutens releaser men det blir nog inte förrän i höst när alla årets dofter finns tillgängliga. Så förstås nyheter från favorithus som Annick Goutal, Andy Tauer och Patricia de Nicolaï. Har inte luktat på PdN:s senaste heliotrophe och torrt-hö inspirerade parfym Kiss me tender ännu men det är ingen panik, jag har ju min kära Etro Heliotrophe, och heliotrophe är en not som är lite vansklig på mig.

Sedan kommer det förstås fler releaser från ett annat pålitligt hus L'Artisan Parfumeur vilket få mig att tänka på att jag ju faktiskt inte provat den super-hypade Traversee du Bosphore från 2010 ännu. Troligen kommer jag att gilla den men efter att ha läst att den har mycket av Havana Vanille i basen och Dior Hommes irisnot så befarar jag att den är lite av ett hastverk, Bertrand Douchaufour har ju varit väldigt produktiv det senaste året. När en näsa, hur skicklig den än är, trycker ut sig för många dofter under en kortare tid kan det hända att dofterna inte blir tillräckligt genomarbetade. Säger inte att så är fallet med Traverse... men det ska bli mycket intressant att sniffa på doften bland annat ur den infallsvinkeln.

Sedan är jag väldigt nyfiken på Robert Piguets förra året utgivna Calypso som tydligen inte har mycket med den ursprungliga från femtiotalet att skaffa. Den nya är efter vad jag har läst en ambroxbaserad skapelse och ambrox verkar vara en ingrediens som passar min kemi. Calypso har fått både ris och ros av förtåsigpåare.

Hoppsan, redan en hel del på sniff-listan. Dax för en provbeställning snart - fast hur var det nu - oprovade prover som väntar så jag får nog vänta ett tag ändå...

Stella McCartney - Stella

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

I dag var jag bara tvungen att ha rosdoften Stella från Stella McCartney 2003, dvs originalet. Doften skapades av Jaques Cavallier och är en av få dofter med ros som dominerande not som jag gillar. Ofta får dessa dofter en potpurri-känsla. Det slipper man dock med Stella som är en ganska djup rosdoft tack vare en ambrerande bas. Den påminner om kryddiga, tunga rosor på väg att övergå i vissningsstadiet. Jag känner också en lätt men angenäm syrlighet i doften.

Faktum är att jag föredrar Stella mångfalt över en egentligen "bättre" rosdoft som Annick Goutals Rose Absolute fast den egentligen är en "finare" komposition med mer naturliga ingredienser. Men RA är ljusare och därmed mer potpurri-ig.

Stella sägs vara en hyllning till den engelska trädgårdsrosen och inleds följdriktigt med essenser från ros och pion blandat med mandarin och apelsin. I hjärtat finns ros absolute och trä. I basen mer träsorter  och ambra.

Stella är en doft som passar utmärkt en solig dag på höstkanten men också en grå dag. Den bör inte bäras i värmebölja. Doften är välkomponerad, har en lagom närvaro i rummet och håller ganska bra under dagen. En varning dock för att en del känner sig melankoliska av doften. Så bär den inte dagar då du behöver putsa upp självförtroendet!

Betyg 4

Kommentar 2011: Intrycken står sig även om jag i nuläget inte kan säga att jag gillar Stella bättre än Rose Absolute. De är så olika i typ.