Lady Vengeance är en sådan där mörk rosendoft kombinerad med patchoulli som jag bara är alltför förtjust i. I LV:s fall kombineras det mörka med en torr vanilj. Jag hittar något liljekonvaljliknande, lite kallt i toppen och även trä i botten. LV innehåller ganska typiska ingredienser för sin genre och är en mycket bärbar variant av temat. En del tycker att mörka rosor med bas dominerad av patchoulli alternativt ambra eller oud blir för tungt, mörkt och för mycket. Jag upplever att LV, trots sitt innehåll, ändå är en i sammanhanget ganska transparent doft, flytande i vinden som en mörkt purpurfärgad sidenchiffong. Jag tycker alltså inte att doften är särskilt tung utan ungefär som Stella McCartneys Stella i täthet och tyngd.
Trots utmanande namn både på parfymhuset och själva doften är LV är ingen svår doft som tar plats och hela tiden kräver bärarens uppmärksamhet. Snarare är det en riktig komfortdoft och handledsmagnet som många kan tycka om. Den passar bra kalla vinterdagar men även i varmare väder på grund av den lite kyliga ton som finns i doften. Det är en slags kylighet eller kanske man ska kalla det luftighet som jag förknippar med ambrox, den ambra/mysk/ambregris liknande komponent som blivit så vanlig i parfymbaser. Kan även var någon vit kemisk mysk, är inte särskilt bra på det kemiska.
Efter att ha använt doften fyra dagar, varav tre i sträck börjar näsan vänja sig och doftblindheten gör sig påmind. Jag får svårt att känna hela doften på en gång och varseblir snarare fragment av den. Det stämmer med de helt ovetenskapliga resultaten från höstens "en vecka med en doft" kampanj, se inlägg i november. Efter ca fyra dagar inträdde olika grader av doftblindhet för många av deltagarna i försöket.
LV är skapad 2006 av den kända näsan Francis Kurkdjian för parfymhuset Juliette Has A Gun. Den är klassad som en blommig chypre och jag förutsätter att man då menar en så kallad modern chypre. Dessa är just i regel patchoullibaserade i stället för med bas av ekmossa. De ingredienser som anges för LV är ros, patchoulli och vanilj. Dessa är fint balanserade och understödjs givetvis av en rad andra noter som marknadsförarna valt att inte nämna.
På tal om marknadsföring: När det gäller Juliette Has A Gun:s dofter (har provat en, sniffat på tre av sex dofter) så tycker jag att namn, formspråk och marknadsföring utlovar mer originella dofter än vad som sedan finns i flaskorna. Midnight Oud (har inte sniffat på den) ska till exempel vara en fint balanserad (med bra ingredienser) snäll-oud. Därmed inte sagt att JHAG:s dofter på något sätt är dåliga, tvärtom så gillar jag det jag sniffat på. Det är bara det att den bild som förmedlas inte stämmer med det intryck som dofterna ger mig, de är av bra kvalitet men påminner lite för mycket om en del andra dofter.
Betyg: 4+
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.