torsdag 19 april 2007

Dagens doft - Cristobal

Dagens doft har jag tyvärr inte använt på väldigt länge. Har tänkt göra det många gånger men sedan glömt bort det.Cristobal från Balenciaga 1998 är en träig oriental som trots detta ändå är ganska lätt. En riktig trivseldoft för ruggigt väder eller kallare årstider. Cristobal är en fint harmonierad komposition som känns krämigt sammetsmjuk. Den är inte en sådan där komplicerad doft som det känns som jag går en rond mot utan med Cristobal kan jag bara slappna av och njuta. Doften sitter bra under dagen och den har också en god närvaro.
I toppnoterna finns fikon och bergamott. Hjärtnoterna domineras av jasmin, freesia och pion. I basen en mjuk, krämig sandelträton tillsammans med patchoulli och vanilj.

onsdag 18 april 2007

Dagens doft - Palais Jamais

Etros Palais Jamais måste ha varit mycket originell när den kom 1989. Något som den fortfarande är, trots att det sedan dess exploderat med dofter som innehåller the. När jag recenserade PJ i november skrev jag att den påminner om de där halvmjuka, tjäriga finska pastillerna, vad de nu heter. Det stämmer fortfarande.
PJ påminner något om Bvlgari Black, jag fick ta PJ som substitut i min Black längtan helt enkelt. PJ är råare och tuffare och är mindre söt. Bränd gummitonen finns i båda, liksom the och jasmin. I PJ är en torr härlig jasmin mycket tydlig. Det finns trä i form av björk (tror jag) och även gröna kryddor som salvia. Även dofterna av tobaksblad liksom av svart the gör sig påminda. Samtidigt finns en tvålighet som gör att ingredienserna flyter samman harmoniskt och doften inte blir för ohyvlad.
PJ är en bra vår- och sommardoft, något att ta till när jag blir utled på det blommigt fräscha som jag ju "ska" bära under varmare säsong. När annars?

Dagens doft - Eau Parfumée au Thé Verte Extreme

Eau Parfumée au Thé Verte Extreme från Bulgari år 2000 är en starkare (tack för det) koncentration av Eau Parfumée au Thé Verte från 1993. EPTVE, liksom EPTV, är en grön the baserad unisexskapelse av den inte direkt okände näsan Jean-Claude Ellena.
Av Bvlgaris thedofter (de jag luktat på) tycker jag att det är den bästa, men oftast så är också den första doften i en linje den bästa. Exempelvis Bvlgari Black och Bvlgari Femme bygger också i och för sig mycket på the liksom de flesta av Bvlgaris dofter men de tillhör inte den "rena" thelinjen. EPTVE/EPTV är enligt mitt förmenande en av de allra bästa thedofterna överhuvudtaget. Det finns en klar klasskillnad mot tex Elisabeth Ardens Green Tea som jag ändå tycker luktar gott och som är en bra och prisvärd doft.
EPTVE sitter, tack vare att den finns i starkare koncentration, bra hela dagen. Jag minns hur jag fick blaska ur (kändes det som) halva flaskan av EPTV när jag hade den på nittiotalet. EPTVE har en bra närvaro utan att på något sätt vara påträngande. Den är fräsch men på ett befriande ofruktigt och osött sätt. Passar bra vår och sommar men kan i sin starkare koncentration fungera enstaka gång även på vintern.
EPTVE inleds med bergamott, apelsinblomma, koriander och peppar. I mellanregistret tonar ros, jasmin och kardemumma fram. I basen grönt the, mossa, trä och bivax.
EPTVE/EPTV är en doft som jag längtat mycket efter under de alltför många år som jag var utan sedan den första flaskan tog slut.

måndag 16 april 2007

Dagens doft - Turbulences

Turbulences från den anrika franska päls- och läderfirman Révillon, är en blommig chypre från 1981. Huset Révillon förtjänar en egen liten utvikning. Det startades av bröderna R i Paris under slutet av artonhundratalet. 1903 beslutade man, att för att säkra päls- och lädertillförseln, öppna handelsstationer i norra Qubec följt av övriga norra Canada. Många inuitsamhällen etablerades på platserna för Révillions handelsstationer.
Åter till parfymen: Turbulenses innehåller vid sidan av blommorna också mycket kryddor och en del trä. Fast den är ganska stark och har en stark närvaro, känns den fräsch. Självklart inte fräsch på det där moderna, fruktiga, aquatiska sättet, utan klassiskt, lite torrt, träigt. Doften är också hållbar under dagen, svävar inte bort efter några timmar.
Turbulences inleds med gröna blad, bergamott, peppar och muskot. I mellanregistret ett klassiskt chypreackord: Jasmin, ylang-ylang, ros och tuberose. En fruktighet och kryddighet adderas genom persika och salvia. I basen ekmossa, ambra, ceder- och sandelträ samt vetvier.
Turbulences passar mig ganska bra, den får ingen "tantvarning". Självklart känns den något daterad då den har mycket sjuttiotalschypre i sig och alltså inte påminner om något som skapas idag. Men det är som alltid frågan: vill man lukta som alla andra och garanterat modernt eller vågar man sticka ut och prova de äldre, ofta fint balanserade dofterna. Som tex Turbulences: Trots så många ingredienser så flyter de så fint in i varandra att ingen blir riktigt tydlig i sig utan de bildar en harmoni.

lördag 14 april 2007

Dagens doft - Équipage

Idag har jag varit och tullat bland mannens dofter. Jag har läst någonstans att Hermes Équipage, en skapelse av Guy Robert (bla Calèche, Dioressence) från 1970, kan passa även kvinnor. Équipage passar hyfsat på mig, men inte så bra att det finns anledning att fortsätta snyltandet eftersom jag själv ändå har en hyfsad doftsamling.
Doften som sådan är en fint komponerad fougère eller aromatisk som doftfamiljen (mestadels herrdofter) också kallas. Fougère påminner mycket om chypre men är örtigare. Doftfamiljen har inspirerats av ormbunken. Équipage känns lite daterad fast ändå väldigt klassisk- Eller daterad förresten. Ska man kalla alla dofter som inte luktar som den stora massan idag för daterade? Vad händer då om man tar fram något klassiskt inspirerat idag? Är doften daterad?
Équipage inleds med liljekonvalj, salvia, bergamott och rosenträ. I mellanregistret pinjeträ, nejlika och jasmin. I basen patchoulli, tonka, mossa och vetvier.
En doft som man först förleds tro är för casual. Men den är starkare än så och passar perfekt med en vit, krispig skjorta och kostym en dag på kontoret. Som damdoft; kan gå, men Éqiupage gör sig trots allt bäst på herrar, den målgrupp den skapats för.

torsdag 12 april 2007

Dagens doft - Crystal Noir

Versaces Crystal Noir från 2004 har jag beskrivit tidigare, 18/11 närmare bestämt. Det är en doft som en del parfymsnobbar rynkar på näsan åt men som de samtidigt erkänner att de inte kan låta bli att tycka om. Varför dessa nässnörpningar? Jo, det är en rakt igenom kemisk doft, gjord enligt senaste teknik. Inga naturliga ingredienser här inte. CN är en modern vitblommig oriental (gardenia, tuberose) som sägs ha ozoniska toppnoter. Rätt tunga luftnoter i så fall. Det finns en tropisk men torr fruktighet i doften: cocosnöt och något som påminner om fikon. Allt vilar på en mysk och ambrabas som inte känns som den traditionella. Även om mysk och ambra vanligen är syntetiska så luktar de här på ett annorlunda sätt. Nytänkande helt enkelt!
CN passar väldigt bra på mig och jag tycker bra om den, det brukar liksom hänga ihop. Doften är tydlig och tar viss plats i rummet. Den sitter också till dagen därpå trots Edt-version. Skulle kunna bli något av en signaturdoft om jag hade en liten doftgarderob. Mannen tycker att det är det bästa jag har haft på mig på ett bra tag. Blev först t o m anklagad för att ha tagit av hans Salvatore Ferragamo,en doft som för övrigt har myckt fikon i sig.
CN passar alla årstider utom när det är som varmast på sommarn. Råkade använda den en sådan dag i somras och då blev den för överväldigande.

lördag 31 mars 2007

Dagens doft

Befinner mig fortfarande inom de blommigt, fruktiga trivseldofternas revir. Idag Birmane från van Cleef & Arples 1999.  Bedömningarna om vilken kategori den tillhör, fruktig blomma eller träig oriental går i sär. Sjäv tycker jag det finns en nötigt-träig orientalisk bas med mycket fruktighet i överbyggnaden.
Birmane är rätt karaktärslös. En typisk fruktig, söt parfym från det sena nittiotalet. En trivsam men på intet sätt stor doft (ojdå, doftsnobbens fula tryne skymtade fram). Exempelvis Boss Women som jag bar häromdagen, har mer personlighet och är mindre söt. Ändå finns vissa likheter i stil och ingredienser. Trots att Birmane är en Edt så är den väldigt stark och sitter bra under dagen samt har en stark närvaro. Den är lätt att överdosera, vilket jag har gjort idag. Första intrycket är fruktigt sött men när de börjar koka ned till basnoterna så dämpas det söta en del av tonkaböna och mysk.
Birmane inleds med persika, freesia och kumquat. Sedan följer jasmin, ros, lilja, orkide och narciss. I basen tonkaböna, mysk, vanilj och sandelträ.
Boss Women är en typisk "på kontoret doft". Birmane är mer en kvällsdoft på samma tema, även om den kan bäras på dagen också. När Birmane nått basnoterna är det tonkan och mysken dominerar. Nu är den mer diskret än i början då jag kände mig fruktbombad. Birmane vinner i längden, men är fortfarande en doft i mängden.

torsdag 29 mars 2007

Dagens doft - Boss Woman

Efter gårdagens komplexa resa med Mitsouko är det idag dags för motsatsen. Boss Women är en icke oäven, fruktigt, lite blommigt träig kreation av Sophie Labbé (bla Organza, Emporio Armani He) från Hugo Boss 2000. De flesta parfymsnobbar ger en sådan här doft tummen ned. Eftersom jag hoppas att jag tagit mig ur detta lite larviga stadium (som gårdagen till viss del var ett exempel på) kan jag ärligt säga att jag tycker om Women och att den passar på mig. Jag känner trivsel med doften, en komfortdoft m a o.
Boss Women är en typisk vår- och sommardoft som sitter bra om man "krämar på" en del. På mig är den mest fruktig men det märks också en blommighet. Det finns också en oväntad ton i en den här moderna typen av parfym som jag känner igen från någon gammal klassiker. En mycket lätt marsipanighet. Se där, plötsligt en gåta i denna generiska doft. Även en massmarknadsprodukt kan ha sina hemligheter!
Boss Women inleds med mandarin, kumquat, apelsin, kiwi, mango och ananas. I mellanregistret passionsfruktsblommor, freesia, violrot, cananga blomma (en slags variant på ylang-ylang). I basen cederträ, sandelträ, vanilj och mysk. Ananasen är fint intonad i Boss Women. I en del dofter kan den bli lite för tydlig, men här har man lyckats bra. Vaniljen i basen är inte alls tydlig, det måste bara vara en liten gnutta som förstärking.
Doften passar perfekt till en Bossdräkt/kostym. Den är lite formell, skapar inga häftiga känslosvall och är således utmärkt för kontoret.

söndag 25 mars 2007

Dagens Doft- Gucci Eau de Parfum

Dagen doft Gucci Eau de Parfum från 2002 gör mig konfunderad på flera sätt. Kategoriseringen: Jag tycker att del ligger mellan en lätt kryddig oriental och en blommig oriental samtidigt som den har en viss örtighet. I mellanregistret mer blommig men i starten mer kryddig och örtig. Associationer: Jag kommer att tänka på Christian Lacroix aldehydiska blomdoft Christian Lacroix från 1999. Den är sötare men samtidigt bittrare och grönare men har en gemensam ton, en slags rund, diskret mjukhet. Detta trots att inte många ingredienser är gemensamma , båda har heliotrope i mitten och mysk i basen men annars är inte mycket gemensamt. Lacroix doft ska spegla sommarens stränder och vinterns granar i en och samma doft. Gucci Eau de Parfum speglar också det varma och kalla samtidigt. Parfymören: Lacroix doft är skapad av meganäsan Sophia Grojsman. Jag har inte lyckats spåra vem som skapat Gucci men jag skulle inte förvånas det minsta om det är Grojsman. Tonen stämmer med henne.
Eftersom Gucci Eau de Parfum har kummin i sig borde jag förstås associera till Alexander McQueens Kingdom. Visst känner jag den lite svettiga kumminnoten men den är så mild och rund jämfört med den eldiga kumminnot som jag gissar är spiskummin i Kingdom. Därför blir inte likheterna slående. Kummintonen i Gucci Eau de Parfum är mer lik den i gamla hederliga Femme från Rochas. Kingdom är en mycket mer rå och oslipad doft son känns mer syntetisk.
Gucci Eau de Parfum passar mycket bra till kontoret och liknande officiella dagsaktiviteter. Den har en diskret men allt annat än mesig närvaro. Trots att den är en edp krävs en rätt kraftig applicering, den håller inte så bra under dagen. Gucci Eau de Parfum inleds med apelsinblomma, kummin och timjan. I mellanregistret iris, heliotrope, narciss och en gnutta ceder. I basen råvanilj, mysk och labandum cistus (en buskliknande växt med grönt, örtig lukt).
Tyvärr försvinner Gucci Eau de Parfum från hyllorna till förmån för den sötare, rosafärgade, Gucci Eau de Parfum II. Den är lättare att ta till sig från första sniffen och säljer därför antagligen bättre.

lördag 24 mars 2007

Dagens Doft - Eau d'Orange Verte

Nödsakad av situationen (se föregående inlägg) befinner jag mig nu i de lätta citrusdofternas territorier. Den här gången dock inte Eau d´Hadrien. Nej som straff för mannens utfall mot Lolita Lempicka igår har jag tagit en rejäl dos av hans fina unisex colonge, Hermes Eau d'Orange Verte en skapelse av Jean-Claude Ellena från 1979.
En klassisk fräsch citrusdoft men ändå inte gammalmodig, den har en modern tvist ändå. Inte heller alltför lättflyktig med tanke på doftgruppen. EdOV håller ganska bra under dagen om man tar en rejäl dos. I toppnoterna citron, mandarin och mynta. I mellanregistret apelsinblad, mandarin- och citronkärnor. I basen ceder, patchoulli, coumarin, tränoter.

onsdag 21 mars 2007

Parfymsnobbar

I gårdagens analys av Eternity tangerade jag ämnet parfymsnobbar. Jag har hittills identifierat tre kategorier, eller kanske fyra.
Modeslaven Samma kategori, oftast tjejer under trettio, som är noga  med att följa klädmodets svängningar varje säsong. Husgudar är modeskribenter som Sofi, Ebba och Cecilia B. Gruppen är lika rädda för att lukta omodernt som att se omoderna ut. De läser skönhets-/moderedaktörernas direktciterade produktbeskrivningar som följt med provflaskorna upp till redaktionen. Denna grupp är en guldgruva för designer massmarknadsmärkernas alla säsongsvarianer och limitid editions av en redan lanserad doft.
Snobben Snobbens är genuint intresserad av dofter och är väl insatt inom området. Snobben är dock ängslig för att inte vara tillräckligt udda och originell. Är för rädd att överhuvudtaget förknippas med gruppen modeslavar ovan, med tio i topplistorna eller med någon halvgammal  (riktigt gammal går dock bra), daterad (tex åttiotaldoft) som varit populär. Snobben söker sig till udda och i regel överprissatta nischparfymer. Att sedan parfymen kan lukta ganska likt en parfym från ett brett märke, förtränger snobben. Snobben ser egentligen också ned på att  näsorna "säljer sig" till de stora doftproducenterna.Hyllar initiativ som  Editions de Parfums Frederic Malle där näsorna får skapa helt (???) fritt.
Signaturdoftsanvändaren I första taget tänker man inte på att detta är en riktig snobb. Signaturdoftsanvändaren kamoflerar sig som anspråkslös i sitt utväljande av en (eller kanske två) doft/er som denna/denne använder årtionde efter årtionde. Men egentligen signalerar signaturdoftamnvändaren rigiditet och översitteri. "Se här, min eminenta doft går över allt annat. Ni andra (karaktärslösa) kan ju hålla på med att slösa på en massa dofter. Min doft står sig och är minsann alltid rätt."
Doftmissionären Liksom snobben mycket insatt i ämnet. Missionerar för sitt intresse så fort chans ges. Associerar hela tiden till dofter. Har mognat och tagit sig ur det lätt fjättrande tillstånd som doftsnobbsfasen innebär. Tar till sig dofter för doftens skull, oavsett om det är en udda nischparfym eller från massegmentet. Försöker hitta pärlorna oavsett segment. Provar även på dofter som inte passar så bra främst om de är en milstolpe i parfymhistorien men också för att doftmissionären ger sig tusan på att "besegra" en doft som luktar gott på flaskan men inte lika bra på huden dvs en slags tävlinginstinkt.
Själv befinner jag mig i kategori fyra, Doftmissionären. Någon gång ibland ska erkännas att jag retarderar till kategori två, Snobb. Men som den uppmärksamma läsaren av Parfumistan sett så försöker jag alltid ta mig själv i örat när så sker! 

Dagens Doft - Eternity

Stannar åtminstone en dag till i dofterna från andra sidan Atlanten. Idag i Calvin Kleins Eternity från 1988. Eternity skapades av den allt annat än obekanta näsan Sophia Grojsman (tex Yvresse, Paris, White Linen, Tresor, Sun Moon Stars). Jag har länge haft ett gott öga till Eternity, trots (fy, vad doftsnobbigt) att det är en vanlig doft som funnits på topplistorna säkert ett årtionde och som man under en period kände dagligen omkring sig. Kanske är det för att Eternity har vissa likheter med en stor favorit, Spellbound från Estee Lauder. Gissa vem som skapat den, jo Grojsman förstås! Eternity är något av en dagsversion av Spellbound.
Storyn säger att Calvin Klein lät ta fram Eternity med anledning av sitt bröllop. Namnet kommer av den ingravering "Eternity" som finns i en ring som Hertigen av Windsor gav till Wallis Simpson. Samma ring hade sedan Klein kommit över och givit till sin fru.
Eternity är en vit blom doft med mycket grönt i. Den har en väldig närvaro och sitter bra under hela dagen. När den först appliceras luktar den rätt starkt och kemiskt. Man måste ge den en chans att smälta in ordentligt för att göra den rättvisa. Nu råkar den passa på mig men jag kan tänka mig att om den inte passar en persons kemi så kan den blir riktigt otrivsam i sin styrka och sitt sätt att ta plats. I toppnoterna salvia, freesia och mandarin. I mellanregistret finns liljekonvalj, narcisser, liljor och ringblomma. I basen sandelträ, patchoulli och ambra.
Eternity har oförtjänt dåligt rykte  bland både modeslavar "omodern, åttiotalsdoft" och parfymsnobbar "för vanlig, sliskig". Själv tycker jag att det är en bra, mycket bärbar, året-runt doft.

tisdag 20 mars 2007

Dagens Doft - Lauren

Amerikaniseringen tycks fortsätta. Idag i den diskreta, lagom söta och lite gröna blomdoften Lauren, Ralph Laurens första damdoft från 1978. Jag har refererat den närmare 14/11 2006.
För så där femton år sedan var Lauren en favorit för dagsbruk. Idag tycker jag att den är väl diskret och lite mesig även om doften som sådan är fin och håller bra under dagen. Den passar bra i situationer då man inte bör dofta så markant, tex om någon i ens närhet eller man själv är krasslig.
Jämfört med vad jag luktat på från Ralph Lauren från de senaste åren så håller Lauren (och även Safari från 1990) klart bättre klass i såväl kvalitet som komposition. Jag har luktat på långtifrån allt av de senaste årens produktion men jag känner ändå att Ralph Lauren urholkat sitt doftvarumärke och blivit för mainstream. De borde överväga om de inte ska ge ut färre och bättre dofter i stället. Som förr. Men man tjänar förstås mer på massutgivningen.

lördag 17 mars 2007

Dagens Doft - In Leather Women

Den gamla tyska läderfirman och senare även modeföretaget Etienne Aigners In Leather Women från 2003 är den kvinnliga pedangen till den (tycker jag) bättre mansdoften In Leather Man från samma år.
ILW är en riktig luring. När man sprayar den på en doftsticka och låter den utvecklas på papper är den mycket tyngre än när den appliceras på huden. Tar man för lite (som jag gjort) är doften nästan svår att känna.  På doftsticka luktar den initialt något i stil med Brit Red dvs fruktigt orientaliskt. Sedan blir den lättare och mer åt läderhållet. På huden är en orientalisk ton förnimbar, vaniljen. Det finns vissa likheter med Rush från Gucci som är en träig oriental vilket jag också vill klassa ILW som.
ILW inleds pepprigt och det finns en not av ingefära samt den lite bittra tonen av grapefrukt. Det kan vara tonen av ingefära som påminner om Brit Red i början. I mellanregistret anas freesia, jasmin, muskot, coriander och lätt trä. I basen finns lädertoner, vanilj, sandelträ och vetvier.
ILW är ingen stor doft men ganska trivsam och bärbar. De tyska dofter som jag har provat från Joop, Jil Sander, Hugo Boss och Mondi tycks alla vara gjorda efter det konceptet. Det gör dem förstås säljbara.
När det gäller Aigners dofter så har jag utöver ILW bara erfarenhet från ett par herrdofter. De är också trivsamma, bärbara och man kan konstatera att de vinner i längden. De är okomplicerade utan att vara mesiga.
Några timmar seanare:
Kom plötsligt på vad Etienne Aigners In Leather Women påminner om när den utvecklats ett antal timmar: Min kära gamla favorit Roma från Laura Biagiotti. Fast ILW är mycket mer nedtonad så finns spår av samma torra, gröna oriental. Nu förstår jag varför den är så trivsam. Till skillnad från Roma är ILW så pass lätt att den aldrig skulle kunna trigga igång ett migränanfall!

måndag 5 mars 2007

Dagens Doft - Tuberose Indiana

Tuberose Indiana från 1980 av Olivier Creed har jag idag. Den är en fyllig , mjuk, vit blomdoft som sitter bra trots att det är en Creed. Namnet till trots är den lättare än normala tuberosedofter och den luktar mer av ros och gardenia än av tuberose. Den är också klassad som vit blomma (allmänt) och inte som tuberosesolitär.
Creed som parfymhus är lite väl hypat och en del dofter är inte värda de likaledes hypade priserna. Men det finnas pärlor, särskilt bland de lite äldre produktionerna, från tiden innan man blev så komersiell som idag. T I är definitivt en sådan parfym.
T I är en verkligt festlig doft som passar året runt. Innehåller ros, gardenia, tuberose, ylang-ylang och har vanilj, sandelträ och den "mystiska" ingrediensen ambergis (ambra).
Ambergis är ett slags oljigt sekret som bildas som en skyddsmekanism i kaskelotvalens mage när den äter bläckfisk. Valarna kräks upp sekretet som flyter i land och stelnar. Ambran är oerhört dyr. Därför används nu för tiden oftast syntetiska imitationer eller kådor som luktar likartat: labandum och styrax.

torsdag 1 mars 2007

Till sängs med Vicky Tiel

Eller rättare sagt med henns idag så nedskrivna Sirène. Att den borrat sig fast är det ingen tvekan om och nu ska den irritera mig under natten också. Bara det inte leder till insomningssvårigheter som kronan på verket....

Romeo Gigli

Nu när det töar och och man hör fåglarnas senvinterkvitter börjar en liten dragning åt vår- och sommardofter göra sig gällande. En fin blomdoft som jag är sugen på är Romeo från Romeo Gigli. Den har en torr och osöt elegans som gör den ypperlig till vår- och sommarbruk. Kommer att recenseras under våren.
Min första flaska Romeo fick jag av X under tidigt nittiotal. Numera är jag inne på flaska nummer två vilket säger något om Romeo. Detta med tanke på hur jag "hattar runt" mellan olika dofter. Så är också X en parfymkunnig person med mycket god doftsmak, med känsla för vad som passar en viss person och som själv klär bra i ett brett spektrum av dofter. Det skulle vara spännande att se hur inriktningen i X:s doftgarderob ser ut idag!

Värstinglistan

När jag nu är inne på dofter som jag inte tycker om, (oj där kom en liten ton av nagellack när jag sniffade Sirène i armvecket) så är det läge att ta upp några verkliga värstingar som kommit i min väg. Jag lägger inte in aspekten huruvida det är en dåligt komponerad parfym med dåliga ingredienser eller inte, utan det är min subjektiva upplevelse. 
Spazio Krizia Donna En sliskig  blom oriental som doftar ananas rakt igenom samt lite annat sött och någon liten krydda.
Cialenga Balenciaga brukar annars göra bra eller iallafall medelbra dofter. Den här blom aldehyden från 1973 är dock Tanten ( inegativ bemärkelse) personifierad. Tungam kvävande nästan lite härskna blommor.
Quartz Också det en sjuttiotalsdoft från det gamla anrika franska huset Molyneux. Den här är en lätt, kallt blommig konvaljdoft som tyvärr även lukar Scotch tape, den tunnare, breda varianten (grön rulle).
På herrsidan:
Krizia Uomo Termitsprayen personifierad. Rå, stickande, påminner om en byggnad i något varmt land som totalsanerats efter insektsangrepp. De här är den i särklass värsta herrdoft jag har stött på hittills.
Dunhill Signaturdoft från trettiotalet från den ärevördiga cigarettfirman med samma namn. Platt och plastig i karaktären. Dock en klass bättre än Krizia Uomo. Det finns grader i helvetet!

Dagens Doft - Sirène

Fy och usch, varför gick jag emot min inre röst som sa Loulou och lät istället Sirène (1994) från Vicky Tiel få chansen? Vilken kontrast att tvingas tillbringa dagen med den här dåliga doften jämfört med gårdagens härliga Brit Red. En del tycker att Sirène har likheter med Loulou men det enda jag tycker är likt är att de är starka och lite kalla fast de båda har orientaliska inslag.
Sirène luktar som badskum och drottningsylt, uppblandat med glykol, skurpulver och nagelack.  Den tillhör definitivt bottenskrapet bland mina dofter den snygga förpackningen och vackra flaskan till trots. Sirène är värre än tex Oscar. Oscar har ändå en finess i kompositionen och en identitet även om den inte passar mig och slår över till tant. Sirène däremot slår över till tonåring. Den kan nog passa en fnittrig, tuggummituggande tjej i tidiga tonåren.
Doften blir i och för sig bättre efter någon timme eller två. Då har den värsta kemin försvunnit och en viss blommighet och lite peppar kommer fram i bärmoset. Trots att det inte är varken frukt eller peppar i Sirène så känns denna olifactoriska gegga fruktig. Det konstiga med Sirène är att det faktiskt finns parfymkännare som tycker om den. Det kan då inte vara för att den är något mästerverk utan för att den faller ut trivsamt på dem. Det är en "love or hate" doft.
Sirène inleds (enligt den officiella beskrivningen) med apelsinblommor och viol som följs av lilja, ylang-ylang, pion, jasmin och ros. I basen vanilj, sandelträ och mysk. Det måste finnas frukt och lite peppar bland de ingredienser som inte omnämns. Annars är det något allvarligt fel på min näsa!
Tyvärr varar Sirène hela dagen och längre än så. Detta trots att den "bara" är en Edt. Men som jag nämnt fler gånger så är vissa Edt lika koncentrerade  som vissa Edp och ibland tom mer.
När överväldigandet från Sirène lagt sig får jag börja fundera på vilken trevlig doft jag ska ha i morgon i stället. Just nu är luktsinnet som bedövat av Sirène. Passande namn förresten, det är ju det sirener gör lockar till sig och "bedövar" sjöfarare. Fast kanske Siren vore ett ännu mer passande namn. Doften gör sig sannerligen "hörd".

onsdag 28 februari 2007

Brit Red

Parfymsnobbarna må kalla det simpel smak men Brit Red är en av mina absoluta favoriter. Iallafall nu. Jag har tidigare beskrivit doften (i december vill jag minnas) för den som vill dyka djupare. Den lite syrliga rabarbertonen i toppnoterna kontrasterande till den brödigt, vaniljiga doft som framträder i mellan och basregistren är en hit.
I går kväll slog det mig att jag just nu dras mot varma trivseldofter typ Brit Red. En annan trevlig doft jag längtar efter är Anglomania, som liksom gårdagens Lalique Le Parfum, är skapad av Dominique Ropion. Kanske beror behovet av mjuka, omhändertagande "cosy" dofter på en förkylning som inte vill släppa taget i kombination med det grå trista vädret.
Nej, jag skulle inte kunna förmå mig att sätta på mig en krävande doft som tex Mitsouko dessa dagar. Den skulle garanterat dessutom slå över i tant eftersom hälsan inte är på topp.

måndag 26 februari 2007

Dagens Doft - Lalique Le Parfum

Det gråtrista vädret förtjänar en riktigt varm och mjuk trivseldoft. En sådan är just Dominique Ropions skapelse Lalique Le Parfum för Lalique 2005. Ropion har, som jag tidigare skrivit om, under senare år skapat bla Anglomania, Carnal Flower, Alien och lite längre tillbaka Safari och Amarige. Dominique Ropion tillhör helt enkelt en av toppnäsorna för närvarande.
LLP är en modern, blommig oriental med betoning på kryddighet och oriental. Den är mjuk, inte det minsta frän eller stickig och känns inte syntetisk fast den självklart är det. Det är en seriös och elegant damig (men inte tant) parfym. Om parfymsnobben ska tillåtas uttala sig så håller den sig en klass över andra trivselparfymer av masskaraktär som Brit Red. Den har faktiskt likheter med Brit Red, något av vanilj-rabarber känslan finns men uttryckt på ett mjukare och mer harmoniskt sätt.
LLP inleds med bergamott, rosépeppar, lagerblad och violer. I hjärtat följer en mycket mjuk kummin, heliotrope, rosor och jasmin. I basen är en krämig vanilj fint avstämd med en mjuk mysk. Patchouli, sandelträ och tonkaböna kompletterar.
LLP är förstås, med hänsyn till sitt ursprung, paketerad i en stilren tung,  flaska. 

söndag 25 februari 2007

Angenämt sällskap...

.....av Eau d´Hermès även denna snöiga söndag. Idag känner jag även kanel och kardemumma tydligare. Lite pepparkakskänsla.

lördag 24 februari 2007

Dagens Doft - Eau d'Hermès

I dag har jag en sådan där hypad doft som tillbedjes av parfymsprättar över hela världen: Eau d´Hermès, huset Hermès första doft.EdH skapades 1951 av den store Edmond Roudnistka (Femme, Diorissimo, Diorella, Le Parfum de Thérèse "postumt").
EdH är en unisexdoft men personligen tycker jag att den är mer feminin. EdH ger mig associationen av nystädat/nybäddat hotellrum i Frankrike. Vet ej varför, kanske har någon liknande doft funnits på något hotell där. Bland ingredienserna framträder på mig främst kummin. Det är en mycket fin, rund och mjuk kummin som känns äkta. Inte så där syntetisk som tex i Kingdom där den är tuff och rå. Den är tydligare och mer renodlad än Femmes kumminton. Citrustonen har en dragning åt den äldre, lite tyngre karaktären, som känns som inlagd citron.
I toppnoterna finns bergamott, citrusträ, lavendel, petitgrain, och salvia. I hjärtat följer sedan kardemumma,  coriander, kryddnejlika, kanel, geranium och jasmin. I basen kummin, labandum, björk- och cederträ, mossa, tonkaböna och vanilj.
Många och fint avvägda ingredienser. Diskretion och överhuvudtaget ingen skrikighet. Hållbarheten är inte så bra under dagen då det är en Eau. En pärla som kan bäras året runt. Eau d'Hermes
är som en champagne, ska alltid finnas på lut i kylen. Man vet aldrig när man behöver den. EdH är så självklar på något vis. Perfekt när man abslolut inte vet vilken doft som ska väljas för dagen.

fredag 23 februari 2007

Tio i topplistor

Något som retar upp en parfumista som mig är de urfåninga tio i topp listorna över mest sålda dam respektive herrparfymer som finns i framförallt kedjornas butiker och på flygplatser/båtar.
De måste vara uttryck för två saker: 1) Konsumenternas låga mogenhetsgrad gällande dofter 2) Att de stora kedjorna inte har något intresse av att utveckla parfymmognaden ytterligare. Bätte att styra in massan på tio i topp pga självklarheten att stora inköp av färre produkter = lägre inköpspris och högre marginal.
Att så många är så osäkra att de måste ha en doft som luktar ungefär som alla andra är konstigt. Med doften finns möjligheten att uttrycka så mycket (sinnesstämning, matcha dagens outfit, situation  mm mm). Det verkar som om många bara ska "ha en doft" som "luktar fräscht". 
Undrar om omogenheten är en konsekvens av det "lutherska arvet". Länge ansågs det tex oseriöst att vara intresserad av stil och kläder. Generellt sett verkar personer som kommer från "sydligare breddgrader" vara mer doftintresserade. Kanske för att "lyx" och "flärd" varit en mer integrerad del i den katolska världen. Och århundradens vana med rökelse och oljor i liturgin.

onsdag 21 februari 2007

Dagens Doft - Divine Folie

Divine Folie 1933 års doft från Jean Patou, skapades av husnäsan mellan 1925-40 Henri Almeras. Divine är en lätt blommig men ändå torr oriental. Den påminner om doften av det mjuka skinnet i ett par glacèhandskar. Det är en varmt diskret doft som bara finns där. Den är mycket mjuk men ändå inte pudrig och det finns inte ett spår av kantighet, strävhet eller bitterhet. Även aldehyderna är lätta. En utsökt doft som det mesta av Patou. Divine har ett mycket passande namn, den är smått gudomlig. När jag bär den undrar jag hur jag någonsin ska kunna sätta på mig en skarp och dominerande modern doft igen. Men preferenserna skiftar snabbt!
Divine finns bara i sin vintage splashflaska. Tyvärr är den fina art deco flaskan omöjlig att hälla över ifrån. Jag förlorade många mililitrar när jag hällde över till en liten sprayflaska och tidningen jag hade under luktar nu gudomligt. Det är nog bara att ta risken för försämring och ta direkt ur flaskan framöver. Den har en sådan där elegant glaskork som det är meningen att man ska dutta på sig med.. Hellre det än att förlora flera mililitrar vid varje dekantering. 
Divine inleds med aldehyder, bergamott och neroli. Sedan följer nejlika, jasmin, ylang-ylang, iris och ros. I basen ambra, vanilj och läder.
För att samla ihop intrycken: Mycket fin, mjukt skinn och inte minsta tantig trots att den snart fyller 75 år !

En efterton som jag kände i tröjan dagen efter när jag tidigare använde Divine Folie är mjuk pepparkaka. Dessutom finns en ton som luktar kall ambra (hur konstigt det än låter). Den tonen känns som om den skulle kunna finnas i en modern parfym. Idag tar jag ett nytt varv med Divine. Kände tydligt den mjuka pepparkakan när jag lade på parfymen idag. Att jag inte tänkte på den i förrgår. Men som sagt allt beror på dosering, klimat, kroppsstatus om vilka noter som blir framträdande, alla fall i en mer "avancerad" parfym.

tisdag 20 februari 2007

Dagens Doft - Jean-Charles de Castelbajac

Idag befinner jag mig mitt i en kemifabrik. Det är ingen tvekan om att det finns få, om ens någon, naturlig ingrediens i Jean-Charles de Castelbajacs signaturdoft med samma namn från 2001. Det är en verklig trivseldoft, varm och solig. Det är högljudd oriental i en mycket modern tappning. Nyckelnoterna är mandel (heliotrope), vanilj och mysk.
Först doftar JCC björnklister och det är också modeskaparens intention. Doften ska återknyta till barndomen och JCdC har låtit fånga sådana doftminnen i parfymen. Sedan går JCC över i att lukta nytvättade lakan som hänger i solen, kombinerat med "kemiska" blommor. Doften sitter mycket bra och man får passa sig för överdosering, särskilt om man har minsta tendens till huvudvärk/illamående.
I toppnoterna finns mandel och cyklamen. Sedan följer liljekonvalj och apelsinblommor men den starka heliotropen och cyklamen finns kvar även här. I basen mysk, vanilj, patchouli och cederträ.
Som sagt en trivseldoft som jag blir glad av. Men det är samtidigt en udda doft som tar plats i rummet. Inget för den blyga violen!
Castelbajac luktar verkligen björnklister. Mixen av cyklamen och heliotrope tillsammans ger denna speciella effekt. Castelbajac påminner i stilen om Hypnotic Poison från Dior. HP är träigare där Castelbajac är mer vaniljig. Mandeln är tydligare i C. HP är en mer grovmejslad variant av dofttypen.

måndag 19 februari 2007

Arpège

För så där en sex sju år sedan hade jag Lanvins klassiker Arpège. Tyvärr fick mannen mig att ge bort flaskan pga det för honom så typiska surret om många av klassikerna:" Luktar gott på flaskan men faller inte ut helt rätt på dig" och "kan slå över till tant".
Även om den inte ingick kemisk förening med min hud insåg jag redan igår att jag längtar efter den fina doftkompositionen. Jag kan känna den i min inre näsa, det skogigt mossiga och aldehydiskt rosiga. Så förfärligt kan den inte ha doftat för så hade den inte dykt upp så här igen.

Folkbildaren

Jag och mannen lite olika inrikting på doftsamlandet. Han strävar efter dofter som passar honom väldigt bra oavsett om de är nya eller klassiker, vanliga eller ovanliga, populära eller udda. Sådana som lägger sig ovanpå huden och som huden liksom aldrig tar till sig, blir inte långlivade. För honom är det viktigt att doften alltid understryker personligheten, passar situationen osv.
Jag kan däremot ha på mig dofter som inte smälter in på optimalt sätt. Detta för att jag tycker om att lukta mig igenom en komposition, för att doften är ett mästerverk osv. Jag tycker också att doften ska passa person och situation men kan jämka ganska mycket på kravet "passa på person" bara för att ha nöjet att lukta mig igenom doften.
Mannen kan fråga om jag vill gå runt och förknippas med "tant" eller "gubbe" bara för att det är någon klassisk, fin komposition. Han trampar här på en öm tå och jag fräser irriterat till svar att: "Det är bara för att du och omgivningen har otränade näsor som ni inte fattar" och "Folk får väl lära sig och inte fastna i trender och tio-i-topp". I dessa stunder ser jag mig som en folkbildare. Då kommer repliken som är svår att bemöta: "Men hur ska de kunna lära sig att uppskatta en fin doft om den inte faller rätt ut på dig och inte kommer till sin rätt". Vad ska man svara på det?

Begeistrad i Norell

Det här är väl som att svära i kyrkan men jag tycker mycket bättre om Norell än gårdagens Mitsouko. Icke namngiven näsa på doftfabriken Revlon segrar över parfymör-sedan-generationer(så tidigt som 1919), Jaques Guerlain. Oj så det kan bli.

Dagens Doft - Norell

Redan igår kväll visste jag att jag skulle ha Norell från 1968 idag. Jag befinner mig fortfarande i tanternas gränsland, Norell är en grön lite bitter blomdoft. Konstigt nog har mannen aldrig klagat på den utan tvärtom varit positiv.
Norell är en av de första dofterna som gavs ut som bar en designers namn. Norman Norell (Levinson) 1900-1972 var den första amerikanska designern som kunde tävla med fransk couture. Han designade enkla, stilrena plagg och han hade under flera decennier uppdrag för filmindustrin. Doften Norell har sedan Revlons tid sålts vidare och ägs nu av det tredje amerikanska doftföretaget. Norell reformulerades 1997, men med de gamla ingredienserna. Jag har bara luktat på den nyare versionen men vad jag förstår från doftens riktiga anhängare är den mycket snällare och mesigare än originalet. Antagligen har den rundas av för att bli mer säljbar.
Norell är ett exempel på dålig varumärkesvård då doften i hemlandet "sjunkit ned" till att bli en drugstoredoft. Med sin bakgrund och doft skulle en kunna vara något helt annat.
Så till själva doften: Jag får associationer till skärgårdskväll, vedeldad bastu med bad i havet. Doften inleds tvåligt men ganska snart slår det bittra galbanum gräset igenom, även om tvåligheten består. Jag känner återhållna blommor, främst nejlika. Doften är väldigt torr, absolut ingen våt fruktighet. Trots de naturassociationer jag får är doften formell och gör sig lika bra på kontoret. Den ger ett seriöst intryck, den är så långt ifrån något flickigt flams man kan komma.
Norell inleds med bergamott, gröna blad, örter, verbena och galbanum. Sedan följer en mjuk nejlika (den är tydligen tuffare i urversionen), olika sorters liljor, hyacint, ros, jasmin, ylang-ylang och heliotrope. I basen mysk, sandelträ, iris, myrra och vanilj. Som synes en komplex doft som även i sin (enligt parfymsnobbarna) nedtonade version, är en mycket trevlig bekantskap. Det är inte en dofttyp som skapas idag. Klart originell!