Current Rotation - November 2011

Foto: Herr Parfumista (c)

Kunde inte motstå att utmanas av PereDePierres lista över favoriter just nu. Listor är ju sååååå pirrigt spännande. Så här kommer en ögonblicksbild av min Current Rotation:

28 La Pausa (Chanel Exclusifs): Denna lätta, transparenta iris, blomma inte morotsaktig irisrot, på likaleds lätt träig, vetiverig bas, är elegant, lugnande och meditativ. Trots sin lätthet sitter den utmärkt på mig under hela dagen. Den perfekta doften ins Büro.

Youth Dew (Estee Lauder): Tack och lov att jag kapat åt mig en flaska igen. Efter att herr Parfumista uttalat att den luktar tant på mig sålde jag min tidigare på Tradera för att något halvår senare over by Octavian läsa att det då var hög tid att kapa åt sig en flarra YD då diverse IFRA restriktioner kommer att förstöra den kapitalt framöver. Så nu har jag en YD igen, pust! Och plötsligt anser herr Parfumista att den doftar bra...

Nuit de Cellophane (Serge Lutens): Testade några SL och NdC hann inte få plats för hudtest den första omgången utan bara på sticka. Efter något dygn viftade herr Parfumista med stickan med kommentaren "det här är nog något för dig". Testning följde och (som så ofta ska erkännas) så hade han rätt: NdC ist aber sehr Fantastisch! Vit fruktig blomma på skitig bas med prassliga träfibrer. FBW!

Cuir Fetiche (MPG): Som en feminin variant av herr Parfumistas Knize Ten, som jag är förbjuden att låna "jag måste få ha de dofter som är jag i fred". CdF är något av en lufitigare Knize med blommor och en lite mer tydlig lädernot adderad. Wunderbar!

L'Ombre Fauve (Parfumerie Générale): Ganska ofta blir jag besviken på ambradofter, de är helt enkelt för rena, linjära och tråkiga. Så inte L'Ombre Fauve som är en mörk ambra med lite patchoulli och med odjuret lurande i skuggorna med en pälsigt, animalisk not.

Cendres de The (Phaedon): Tydlig och klar kardemumma, the och pepprigt cederträ som rent schablonmässigt passar bäst den varma årstiden men faktiskt även nu under den halvvarma.

En kort analys av det hela: Jag tycker mig se att det för årstiden härligt milda vädret (rosor och tusenskönor blommar i trädgården) avspeglar sig i ögonblicksfavoriterna. Vissa dagar är lite ruggigare och då blir det tyngre "vinterdofter" men om man ska generaliera så är i stort sett hela parfymgarderoben lämplig att använda just nu. För den parfymtokige är alltså vädret det optimala, så det får gärna fortsätta så här resten av vintern.

På tal om listor så är min bruttolista över årets parfymer 2011 i det närmaste klar, några ska (kanske) sållas ut. Svårt att tänka mig att något mer utgivet 2011 ska hinna tränga sig in. Finns dock en runner up, en exklusiv liten sak som jag tänker prova på julafton. Om den här typen av väder står sig i alla fall.

Carner Barcelona - Cuirs

Picture: Cuirs and it's source of inspiration

 (c) Carner Barcelona.

Carner Barcelona is a spanish nichehouse founded by Sarah Carner in 2009. Sarah want's to capture the meaningful moments in her perfumes and she is collaborate with different perfumers to achieve that. The latest perfume Cuirs is created by perfumer Sonia Constant. Cuirs is inspired by the artisan atiliers in Barcelona in the beginning of the last century, the smell of pipetobacco smoke mixed with the tanned leather preparde in the craft workshops.

To me Cuir is a peppery oud perfume and to my nose the fragrance is to dry to induce the typical creamy leathery aroma that the mix saffron-oud-rose creates. To me Cuirs is more of a dry woody, spicy particulary peppery perfume. In the middlenotes I smell a fleeting, light, flowery note and there is also something slight foody in this phase.

Cuirs is extremely strong and the projection is huge as is the longevity. One sprits is enough to be sure not to cause allergic reactions nearby. It's the type of scent that can trigger a campain for a scentfree office. Cuirs is classified as a unisex scent which is true but to my nose it lends more to the masculine side.
Cuirs feels very familliar to me, the scent doesen't add anything new to the perfumed landscape. To my nose it is very close to some of the newer Montales as Dark Oud (the rough australian sandalwood) in particular, with the radiation of Aoud Musk and with some accords from Amouages Opus V, perhaps the bullied little violet (iris in Opus V). Late in the dry down, about twelve hours after application. I can recognize the varm, foody spices  from one of my favorite Montales Amber & Spices. Cuirs is a good alternative to those fragrances but doesn't feel original as the other fragrances precede Cuirs. To me Cuirs is to strong and to masculine and it's likely that Cuirs wears much better on Mr Parfumista as he wears the neutronbomb Aoud Musk very well.

In summary; Cuir is a scent for occasions when the wearer will make a bold statement.

Rating: 3+ (on me)
Rating: 4   (on Mr Parfumista) updated in April 2012

Notes: Cumin, Saffron, violet, australian sandalwood, cederwood, guaiac wood, patchouli, tonka bean, cistus, musk, oud, nagarmotha, amyris, dry amber, leather

By Kilian - Rose Oud

Foto: Herr Parfumista (c)

Åhhh, jag vet inte var jag ska börja. Rose Oud är en doft som gör mig färdig att utrangera halva parfymgarderoben, innan jag kommer till sans igen och inser att det i längden ändå är variation som gäller. Rose Oud är en sådan där mörk, dov och mystisk rosendoft som jag bara älskar. Dessutom med en av mina favorittränoter oud. Jag får aldrig nog av den här typen av doft, känns som att jag kan prova och njuta av hur många varianter på temat som helst utan att tröttna. Rose Oud är en del av By Kilians orientaliska kollektion Arabian Nights och är skapad av Calice Becker som gjort de flesta av By Kilians dofter. Review av Incense Oud finns från april.

Rose Oud inleds med ros och en lätt oud. Det är inte en tuff och dominerande oud som i flera av Montales dofter utan den är snällare, mjukare och finstämt harmonierande. Det finns, vad jag läst, en del äkta oud inblandad men jag gissar att det som i de flesta västerländska ouddofter också finns en del syntetisk vara. Saffransnoten är inte särskilt dominant utan jag upplever den som en supportnot som ger värme och kraft till Rose Oud. Rosendoften känns som om den kommer av högkvalitativ rosenolja och den varierar och uppträder olika i olika stadier av doften. På mig känns den, konstigt nog, först mörkröd och mystiskt djup för att senare anta ljusare och fruktiga facetter. I denna fas kan man tro att det finns fruktiga ingredienser tillsatta även om några sådana finns inte angivna och rosenolja av viss sort och i viss kombination antar just en fruktig karaktär. Ett dygn senare känns något som påminner om en pudrig mellanrosa ros och det finns också inslag som dofter som en nyponrosbuske en varm sommardag. Troligen är det, som notlistan antyder, flera varianter av rosenolja (och säkert även syntetisk ros) inblandat eftersom jag känner så många rosendoftsvarianter.

Rosenvariationerna gör verkligen Rose Oud till en unik doft där det under hela parfymens utveckling händer nya spännande saker. Ändå känner jag likheter med flera andra favoriter i mörk ros genren. Först och främst med Editions de Parfums Frederic Malle:s Portrait of a Lady som Rose Oud är mest lik även om jag upplevar PoaL som ännu mörkare. Men Rose Oud har också många gemensamma noter med Téo Cabanels Alahine även om den senare har mer dragning åt klassisk pudrig oriental och Rose Oud åt mörk trädoft med ambroxan. Även om ambroxan inte finns angivet bland ingredienserna så tror jag nog att den lurar där i basen, precis som i PoaL. I den fruktigt rosiga fasen finns noter som påminner om Andy Tauers Une Rose Vermeille.

Rose Oud är en i mitt tycke klart feminin ros-oud kombination med en lagom projektion och en elegans som gör att den passar väldigt bra till fest även om jag tycker att man ska få njuta av sådana här underbara dofter också i den grå vardagen.

Betyg: 5

Noter: Saffran, ros-tincture, oud, guaiac-trä

By Kilian - Pure Oud

Foto: Parfumista (c)

Pure Oud är den första doften i by Kilians oudinspirerade-serie Arabian Nights. Doften är skapad av Calice Becker som de flesta av by Kilians parfymer. Pure Oud är en finstämd ouddoft som känns på något sätt ren, enkel och högkvalitativ. Mycket är gemensamt med efterföljaren Rose Oud, troligen är basen densamma. Pure Oud är mer maskulin i karaktären men passar enligt mitt tycke lika bra på kvinnor medan Rose Oud framförallt är en feminin parfym. Inlägg om Rose Oud finns i förra veckan. Review av den tredje doften i serien Incense Oud finns från april.

I Pure Oud känner jag direkt i öppningen igen noter från äkta oud-olja fast noterna i Pure Oud känns mer uttunnade. Jag har läst att det ingår äkta oud men den kan förstås vara förstärkt med syntetisk. Doften är i karaktären varm, jordig och balsamaktig. Under stor del av Pure Ouds utveckling känner jag också en doft av lagerbladsbär som påminner mig mycket om ett ackord i Andy Taurers Une Rose Chyprée. Den noten känns nästan lite gummiartad, som doften av ett solvarmt bildäck. Dessutom glimrar en lädernot fram vid ett par tillfällen, den typiska lädenot som erhålls genom kombinationen oud, saffran och ros. Pure Oud är linjär i typen men den är ändå tillräckligt intressant för att jag inte ska tråkas ut under en dag.

Betyg: 5

Noter: Guaiac trä, oud, saffran, copahu balsam

L'Artisan Parfumeur - Al Oudh

Bild: Kummin, Carum carvi, Franz Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Pflanzen, Wikipedia

Al Oudh är en skapelse av L'Artisans husnäsa Bertrand Duchaufour. Den är inte vad jag klassificerar som en typisk oud-doft, utan en träigt lite äpplig och kryddig doft där kummin har huvudrollen.Ouden är så lätt att jag egentligen inte känner den, men den finns såklart där i den lätt lädriga tonen som framskymtar någonstans i bland hjärtnoterna.

Det är alltså kummin som har huvudrollen men det är en ganska snäll kummin, ungefär i paritet med kumminnoten i Gucci Eau de Parfum. I slutet av dagen, när bara mindre fragment finns kvar av doften så påminner Al Oudh faktiskt om Gucci EDP även om Guccin är sötare. Det är en likom lite kall och samtidigt lätt pudrig känsla som dofterna delar. En annan doft som Al Oudh påminner mycket om är Parfum d'Empires Aziyade, se tidigare review i oktober 2011. Al Oudh är en transparent doft som trots sina på pappret tunga ingredienser passar att bära om sommaren. Den är fint komponerad och noterna flyter in och ur varandra så fint att jag till slut tycker att Al Oudh nästan blir för konturlös. Trevlig och bärbar men inget jag känner behov av att införliva i doftgarderoben då min Eau d'Hermès har en klart mer distinkt kumminnot och är en mer spännade doft. Och för den som vill ha på gränsen till överdos av kummin finns ju exentriska Kingdom från Alexander McQueen.

Betyg: 4

Noter: Kardemumma, kummin, rosépeppar, dadlar, iris, neroli, saffran, rökelseträ, ros, oud, läder, sandel- och cederträ, patchoulli, tonkaböna, myrra, vanlij och civet.

Parfymtankar i november

Ännu ett litet avbrott i oud-kavalkaden. Den här gången om gnangande parfymtankar. Något som jag tänkt på sista tiden men inte riktigt kunnat sätta ord på är att jag under det (ungefär) senaste året upplevt minst lika stor andel positiva överraskningar inom  det så kallade mainstreamsortimenet  som inom nichesortimentet. Visserligen provar jag mycket mer niche men det gäller som sagt andelen "i % av". Möjligen kan det också bero på att jag oftast inte testar en doft i mainstreamsortimenet förrän jag läst åtminstone någon positiv review eller kommentar från "pålitliga" källor dvs tekniskt kunniga eller sådana som visat sig har ungefär samma smak som jag. Dessutom är jag mindre nogräknad när det gäller att testa niche, mer får slinka med när jag ändå ska beställa prover. Lite får jag mer och mer känslan av att niche, med floden av alla nya märken, mycket har blivit ett sätt att lansera en doft som lika gärna hade kunnat vara en bland helt ok mainstream men i en påkostad eller speciell förpackning, med en pretantiös storytelling och framförallt ett högre pris än mainstreamprodukten. Alltså Byredos koncept avynglat, ett sätt att skapa trygghet hos de hippa men samtidigt osäkra alternativt profitera på den parfymsnobbism som är vanlig hos många parfymnördar innan de nått mognadsfasen, släppt på prestigen och lärt sig att uppskatta parfym opåverkad av yttre faktorer.

Precis som jag gått och grunnat på detta så sätter  Marie-Helene i bloggen  The Scented Salamander ord på mina tankar. Det roliga är att en av de dofter som hon exemplifierar med Miller Harrris La Fumée har jag precis provat och kände mig (även om doften var ok) irriterad på då den var så lik så mycket annat. Review kommer längre fram när den fått någon mer chans, men jag upplever den som en bra representant för den i och för sig ok men slätstrukna, "säkra" nichedoften. Men för priset av en nichedoft kan man kräva mer än en ok men inte särskilt originell doft. Den ska absolut ha något mer. Vad anser du?

Juliette Has A Gun - Midnight Oud

Foto: Herr Parfumista (c)

Juliette Has A Gun:s Midnight Oud kallas ibland "lättoud" eller "nybörjaroud". Och visst är den lättare och snällare än till exempel de flesta av Montales ouder men den är samtidigt en mer elegant och bärbar variant. Montales ouder är i regel skarpare och tar plats i rummet medan Midnight Oud diskret håller sig på mattan.

Midnight Oud inleds med en fin lädernot, läderdoft i olika schatteringar blir resultatet av mixen oud, saffran och ros. Efter toppnotern är doften mycket en välbalanserad trä och saffran kombintion med oudens typiska accent men i en nedtonad form. Jag ser inte Midnight Oud främst som en oud, utan som en parfym i den mörka genren som råkar ha oud som en av de framträdande ingredienserna. Jag är väldigt förtjust i mörka, sammetslika dofter av den här typen, oavsett om de innehåller oud. En annan favorit av samma typ är JHAG:s Lady Vengeance. Av Montales skapelser som jag har provat påminner Midnight Oud mest om White Oud men lugnare och inte lika dominant.

Så visst är det en "snälloud" men vad spelar det för roll, det är som sagt inte med syftet att bära en oud jag använder Midnight Oud. Snarare ger den känslan av en modern, elgeant och minimalistisk chypre. Den är en riktig komfortdoft och handledsmagnet som förgyller den gråaste dag. Och som sagt mycket bärbar, alltid användbar och inte påträngande: En oud för kontoret. Dessutom ett för att vara oud ganska lågt pris,  EUR 103.

Betyg: 5

Noter: Ros, oud, ambra, mysk, saffran, geranium och patchoulli

Mona di Orio - Les Nombres d'Or Oud

Picture: Harem scene with the Sultan, Jean-Baptiste van Mohr (1671-1737)

1st half of 18th century, Badisches Landesmuseum, Wikimedia Commons,

some rights reserved

Mona di Orios Oud is a beautiful flowery, woody, dry perfume with green facets. The oud is not predominant, it's one of the very well blended woody notes and it is light, bright, shining and transparent . The oudnote feels somehow green compared to the dark oud-notes in the Montales, By Kilians and  Amouages.

In the topnotes and the beginning of the middlenotes there is muted citrusnotes, some light peppery notes and there is the osmanthusflower, that takes the centerstage. As Oud dries down it gradually developes in the wooden territory, first a light and dry wood with supporting green notes that feels exactly as green and fresh as when rubbing the leaves of a certain geranium plant, Graveolens/ Rose Geranium (or in swedish Doctor Westerlunds healthplant). This fresh green is contrasting to the dry woody notes which deepens as Oud developes further. According to the list of ingridienses there is no Rose Geranium in Oud but the notes creates something similar, in a toned down version. In the beautiful and lingering woody basenotes the green component change a bit and reminds me of eucalyptus. Oud induces a image of precious dry wood in antique oriental furnitures, chests and couches from the harem, beautiful, shimmering, heavy fabrics as silk and velvet and in the middle of all this; the note that reminds med of rose geranium and later of eucalyptus, as a healty, brisk and fresh element.

Mona di Orios Oud is a difficult fragance and I understood it, at least partly, after I have tested it for the fourth time and I don't know if I really get Oud yet. I think this is a perfume that will show the wearer different aspects during different wearings. By the first times testing Oud I was disappointed as I had tremendoues expectations. At first I thought it was too flowery and to thin. Probably I applied to litttle of Oud as I'm used to more potent ouds where I have to be very careful when applying. The sample is also a splashsample and probably it is better to spray the fragrance. But Oud is a fragrance that wins in the long run and by now I really appreciate Oud and admire the beautiful, high quality composition.  Before I was fully convinced and saved by Oud there where some (as I experienced it the first three wearings) setbacks: Oddly enough, in some stages Oud reminds me of a dry and refined version of Dior Addict and also of some parts of Diors Dune. Even if I love both those Diors, I don't expect them to show up in Monas expensive and exclusive creation. But now when I'm enligthed it's totally fine for me. Another scent that I feel some similarities with is Mona di Orios Ambre but that one i more sharp in its woodiness.

Oud is a timeless fragrance that could be used on many occasions. The sillage is low but the scent is very distinct to the wearer and those who comes close. The longevity is great, Oud lasts for at least 24 hours. It is also a relaxing fragrance, perfect for calming down. But on the other hand I feel relaxed from most of Monas fragrances, so maybe the relaxing vibes are a typical hallmark of Mona.

As I find different twists in Oud when apply it more liberally, I have to revisit my sample later to update my impressions. And when the sample is finished I have to acquire another one as know that Mona di Orios Oud is a fragance that I have to have within reach. As there is real and not syntetic oud in Oud it will be very interesting to smell if later batches of the perfume will smell different beacause of different vintages of oud. But as it smells in the current blend I almost think that my travel in Perfumeland is over, that I at last have found the ulitmate creation. But as a true Perfumista, I know that feeling will not last for long. But Mona di Orios Oud is definitly one of the top ten I have tried so far.

Rating: 5+

Notes: Petit grain, elemi, mandarin, osmanthus, nagarmotha, patchouli, cedar, amber, oud

Parfymutbildning på nätet

Gör ett kort och spontant inhopp i oudkavalkaden innan den ens har börjat med ett tips om Pojkfrökens lärorika och otroligt humoristiska Grundkurs i parfym. Inläggen, hittills tre, finns här, här och här . Inlägget med dofttips inför Fars dag är också en fröjd att läsa här . Kort sagt bland det bästa i parfymbloggarväg jag läst på länge. Opretantiöst, kunnigt och som sagt humoristiskt.

Liten Oud kavalkad

En parfymtyp som jag länge tyckt om är ouder. Sätter nu samman en miniserie med några oudreviweer, även om det är höst och jag ofta dras till ouder på våren och sommaren eller förresten egentligen jämt. För att ta det i korthet så uppstår oudolja genom att en särskild svamp angriper agarträet och en process sätter igång som bildar oud. Ouden destillieras och lagras sedan i bergrum olika länge, det finns oud som lagras över femtio år. Ouderna är olika i karaktären dels beroende på lagringstid och kvaliteten på träden samt på västplatsen. Vissa platser som tex Borneo har en blommigare oud medan den generellt sett är mer animalisk i karaktären i Indien.

Noten som sådan är syrligt träig och den passar perfekt ihop med ros och saffran och olika kombinationer kring ros och oud är de vanligaste grundstommarna i ouder. Det finns både äkta och syntisk oud, äkta är allt från dyr till extremt svindyr.De flesta parfymer har således syntetisk oud eller en mix av syntetisk och äkta oud. Oud kan även bäras som olja och ett par droppar parfymar lätt en hel dag.

Oud har alltid använts i det österländska parfymeriet, Mellanöstern och Asien, och som enstaka not i ett fåtal parfymer i det västerländska parfymeriet, fram till tidigt 2000-tal. I början av milleniet kom Yves Saint Laurents M7 som innehöll oud i en balanserad tappning. Ungefär samtidigt drog Pierrre Montale igång sitt parfymhus där en särskild linje tillägnades ouden. Ouden är huvudaktören och den dominanta noten i oudserien. I Edp serien fanns den ibland med i nedtonad form i de för övrigt österländskt inspirerade parfymerna. Pierre Montale hade arbetat med att skapa parfymer för det saudiska kungahuset och är den som introducerade oud på allvar i västerlandet. Black Oud är den mest kända och för Montale urtypiska kreationen. Efter några år blev Pierres oudparfymer mer diskreta och han fick då kritik för detta. I dag kritiseras han istället för att hans dofter är för kraftfulla och tar för mycket plats. Kanske beror det ¨på att oud nu på bred front rullat in i snart sett alla parfymhus och att den för att passa många fler konsumenter har tonats ned till att bli en av de träiga noterna, den mörka och dramtiska.

Ouden har, tror jag, kommit att ersätta lite av det som den numera i det närmaste försvunna ekmossan tidigare stod för. Även om de inte är helt lika i sig så har de en gemensam kraftfull och dramatisk tonalitet. Själv är jag fortfarande mycket förtjust i Montales parfymer även om jag också uppskattar flera av de mer utblandade ouderna dvs där oud är en av flera jämnspelta träiga basnoter. I den här miniserien har jag fokuserat på de mer utblandade varianterna (förutom en), Montale finns reviewad tidigare och kommer att förekomma då och då även framöver.

Etat Libre D'Orange - Like This

Bild: Pumpkins, foto: Martin Doege, Wikimedia Commons (some rights reserved)

Den här reviewen borde förstås har publicerats förra veckan som var Alla helgons vecka och Halloweenveckan men den fick inte plats. Like This är en doft som  Etat Libre D'Orange (ELDO) tillägnat den brittiska skådespelerskan Tilda Swinton. Och på något sätt matchar den hennes rödhåriga, blekhyade, tidlösa androgyna skönhet väldigt bra. Doften ger mig associationer till en blåsig, solig men kylig höstdag med orange-röd-gula flammande lönnblad. Och så får jag associationen av en riktigt stor och orange pumpa förstås.

Like This är på mig en svalt och lätt kryddig, pumpadoft på krafitg myskbas. Kryddigheten är sval, ingefära som inte blir för spritsig och stark. Den innehåller en not som liksom känns som konsistensen av hudlotion, men på ett positivt sätt. Like This sitter hela dagen på mig och pumpa- mysk kombiantionen finns kvar tills slutet även om mysken är starkare i basen. Doften är både speciell och inte speciell. Den känns i karaktären, i auran, som en designerdoft, lite kemisk, myskig och stark, men den har några mer speciella noter, som pumpan. Helt enkelt en trevlig höstdoft som passar bra dagtid i de flesta sammanhang. Och på Halloween förstås!

Betyg: 3

Noter: Tangerin, ingefära, neroli, curryerternell, iris, ros, vetiver, mysk

Lutensvecka

Foto: Herr Parfumista (c)

Så har det varit temavecka igen. Denna gång i Serge Lutens spännande kreationer. För det mesta uppstår temaveckan spontant, det är inget som jag planerar i förväg. Det är när jag  upptäcker att jag provat dofter från samma hus, kreatör eller doftfamilj två eller tre dagar på raken som jag hänger på och tar en full vecka. SL veckan inleddes med:

A la Nuit: En av marknadens bästa jasminer. Jasminen framträder olika vid olika provningar, ibland är den yppigt fruktig, ibland mer animalisk och nu sist framträdde de gröna bladnoterna på ett sätt som jag tidigare inte känt.

De Profundis: Passar perfekt en höstsöndag med sin kryddiga chrysantemum och sina kontrasterande jordiga och luftiga noter. DP har växt till att bli en av mina största SL favoriter.

Un Lys: Tillhör de dofter som jag minst uppskattar hos SL (allt är ju relativt) men den är ändå en fin liljekonvalj/liljedoft. Är just lite för liljekonvaljig för sitt namn, man väntar sig inte en bättre variant av Diorissimo (relativt dagens formula för Diorissiomo), det vore bättre att Un Lys hette Le Muget istället.

Fumerie Turque: SL:s tobaksdoft är trevlig, omhändertagande, en snäll oriental som är perfekt för hösten. Innehåller en stor dos erternell som gör att den påminner om en snällare men mindre söt version av Annick Goutals Sabels. Ju mer doften torkar ned, ju mer tobak framträder och under slutet av dagen dofter FT färsk, blond piptobak.

Muscs Kublaï Khan: Inte särskilt farlig utan en fin, halvmörk och diskret retromysk med en lagom dos kummin. En krydda som annars lätt har en tendens att överdoseras i parfym.

Sa Majeste la Rose: En knallrosa ros med lite grönt från stjälk och blad inleder. Sedan lindas den ganska snabbt in i en honungsliknande nektar pudrad med torr pollen. Det liknar mycket effekten i Annick Goutals Tubereuse fast stjärnan där förstås är en helt annan blomma.

L’Eau Serge Lutens: Lyxigt tvättmedel kombinerat med en lite syrligt, bitter not som påminner om Gin & Tonic exklusive enbär, alltså snarare Vodka & Tonic. Utskälld doft, men jag tycker ändå bra om den. Även SL måste få göra något annorlunda. Den doft jag mest associerar till är MFK:s Absolute pour le Matin som också har den syrligt, bittra noten men mer örtighet.

SL är ett i mitt tycke varierande hus men som ändå håller en viss stil. Troligen det parfymhus jag skulle välja om jag bara fick använda dofter från ett enda hus.

Huset Serge Lutens

Det ärevördiga nichehuset Serge Lutens som firar tjugoårsjubileum 2012 är för närvarande utsatt för mycket kritik bland vissa parfymtyckare. Extra hårt går Octavian på 1000Fragrances fram. Han verkar tycka att herrar Lutens och Sheldrake, men även ärevördiga Jacques Polge ( här )som Sheldrake samarbetar med inom ramen för sitt uppdrag för Chanel, snarast bör överväga pension. Men även i övriga parfymbloggosfären märks en alltmer kritisk inställning i inlägg och kommentarer till husets utveckling de senaste åren.

Och visst verkar huset Serge Lutens ha slagit in på en till stor del annan väg än sina numera klassiska, sirapstunga oreintaler respektive träiga orientaler. Många menar också att dofterna blivit sämre, inte överraskar, att dofterna blivit för kommersiella och att Lutens och Sheldrake tappat inspirationen och inte kommer med några nya ideer. Visst har man anammat en ny inriktning som kanske också är mer kommersiell. Men för att överleva som hus så måste man sälja och det är i mitt tycke i fallet SL i såfall väldigt bra kommersiella dofter. Och De Profundis anser jag inte vara särskilt kommersiell varken i doft eller i markandsföring, möjligen då i marknadsföringen mot parfymnördar men jag tror inte parfymkonsumenten i allmänhet dras mot en doft med den makabra inspirationskälla som De Profundis har. Jag anser att många parfymtyckare faktiskt är väl konservativa, SL måste väl inte alltid dofta som det alltid har gjort, förnyelse är viktigt och i fallet SL tycker jag inte att utvecklingen varit av ondo, jag tycker bra om flera av de senare releaserna. Jag tycker också att vissa av blomdofterna som skapats nyligen som till exempel De Profundis ger associationer till stilen i Tuberèuse Criminelle så visst vilar huset Lutens i mitt tycke tryggt i sin rötter. Även förra årets Boxeuses har klara rötter i husets trä, plommon och viol.

Jag har gott hopp om framtiden för huset SL, själva Serge verkar vara en pigg sjuttioåring som, åldersfascisterna till trots, nog kan hålla igång i tjugo år till. Men att bjuda in några olika gästparfymörer borde vara något för huset att fundera på. Själv är jag nyfiken på hur till exempel Daniela Andriers tillbakahållna, eleganta liksom höga stil skulle tolkas om hon skapade en doft för huset Serge Lutens.

Vad tycker du om Serge Lutens debatten?

Serge Lutens - De Profundis

Bild: Les Très Riches Heures du duc de Berry,

Folio 70r - De Profundis the Musée Condé, Chantilly,

Wikimedia Commons

Serge Lutens De Profundis, ur djupet (De profundis clamavi ad te, Domine - Ur djupen ropar jag på dig, Herre) ska ge associationer till Döden, begravningståg och de blommor som brukar figurera i dessa sammanhang. Den blomma som är doftens huvudrollsinnehavare är chrysantemum, en blomma som inte är allt för vanlig i parfymer, och som i med sin krispigt, kyliga kryddighet är väl värd en doft att spela huvudrollen i.

De Profundis har dissats rejält av en del "stora" parfymbloggar som 1000 Fragances och The Parfume Shrine. Skribenterna känner någon kemisk komponent, som jag som okunnig i kemin så klart inte har koll på, att doften inte är hållbar, att den inte är något speciellt, inte förmedlar det marknadsföringen framhäver och är ännu ett tecken på att  huset Serge Lutens skulle vara på dekis. Jag håller INTE med. Ju mer jag bär De Profundis, ju mer uppskattar jag den. Just det att en doft inte faller mig i smaken direkt är ofta en signal (om den är¨från ett "pålitligt" hus) om att det är en komplex doft som tar lite tid att komma underfund med. Just sådan är De Profundis. Blev därför glad när Victoria på Bois de Jasmin nyligen gav De Profundis högsta betyg. Grain de Muscs (Denyses) intryck/associationer från reviewen häromdagen är delvis i linje med mina egen upplevelse av De  Profundis.

De Profundis är inte en parfym som doftar vad de flesta definerar som gott. Det är snarare en doft som doftar intressant, melankoliskt, drömskt och vackert. En doft som frammanar en eftertänksam och allvarlig stämning, som gäckar och utmanar allteftersom den skiftar i sina olika facetter. Facetterna känns verkligen lika skarpt purpurfärgad som parfymens färg och den förmedlar också bilden av en krispigt grön accentfärg till det lila. Om jag kopplar bort de bilder som Serge Lutens och Christopher Sheldrake vill, och också verkligen lyckas, förmedla så är De Profundis en perfekt och originell höstdoft.

De Profundis inleds med kalla, gröna, krispigt, bladiga aldehyder, ungefär som ett sådant där kallt glasskåp där snittblommorna förvaras i en blomsteraffär, eller som doften tolkas i de Profundis, blommorna vid begravningen. Ganska snabbt kommer toner av chrysanteum och lilja. Lite nejlika tycker jag mig skönja, även om den inte finns med i ingredienslistan. Viol ska finnas men den känner jag inte som en separat not, men den finns säkert som en ton i blandningen. Jag känner även en kryddighet, liknande en lätt kryddpeppar och några stänk av något som påminner om kylig kardemumma. Kryddigheten är just en sådan där blommig, kall, instängd, pappersaktig kryddighet av typ som finns i chrysantemum och nejlika. I mellanregistret känner jag också en lätt pepprig, rökelsenot, här pågår själva begravningsgudstjänsten. Även en not av vax kan anas. När De Profundis når basen så inträder en slags syrlighet och ackordet påminner om chrysanteumem och liljor som börjat vissna, jordfästningen är över och gästerna har lämnat graven och den avlidne är ensam kvar i sin sista viloplats. I basen finns ett jordigt lite sött ackord men samtidigt blir De Profundis plötsligt ljusare och liksom högre i tonen igen, som lätt rökelse som stiger uppåt. Något som skulle kunna symbolisera själens frigörelse.

De Profundis har en ganska låg projektion men doften är tät i strukturen med nya intressanta vändningar under hela utvecklingen. Den sitter bra till långt in på kvällen och det är en doft som inte får överdoseras för då tror jag att den kan bli kvälvjande. En doft att bära i formella sammanhang och situationer som präglas av stundens allvar, som begravningar. Men samtidigt ska man inte köra fast i det makabra spåret utan främst tänka på vilken fin höstdoft den är. Perfekt för en promenad en solig men kylig höstdag med färgsprakande löv på träden och marken. Med sitt chrysantemumtema så är det inte så många andra parfymer som jag blir påmind av när jag sniffar De Profundis. Men inte oväntat har Serge Lutens Vitriol d'Oeillet vissa likheter, eller i alla fall känsla, och även Tubereuse Criminelle förmedlar en liknande känsla. Liljan från Un Lys skymtar fram men i en tyngre, på väg att blomma över, version. Det finns också grässtrågröna noter som påminner om Balmains Vent Verts galbanum.

De Profundis är sammanfattningsvis en originell doft som vinner i längden. Jag vill drista mig till att säga att det här är en av de bästa releaserna under senare år! Jag tror att en del kritiker kommer att omvärdera den på sikt, om de ger den en chans att bli buren vill säga.

Betyg: 5

Noter: Gröna noter, chrysantemum, dahlia, viol, jord, plommonträ

Montale - Aoud Velvet

Foto: Parfumista (c)

Aoud Velvet är skapad av den Parisbaserade parfymören Pierre Montale. Tidigare arbetade Montale som parfymör åt kungahusen på den arabiska halvön och lärde sig att kombinera sina västerländska parfymkunskaper med de arabiska dito. Montale har dels en serie som bygger på ouder (agarträ) och dels en serie starka edp:s som också är österländskt inspirerade men utan oud.

Aoud Velvet är en oudbaserad blombukett vars topp innehåller bland annat apelsinblommor och oud. I mellanregistret finns en fruktighet samt ylang-ylang och gardenia. I basen vanilj, sandelträ och tonkaböna.

Aoud Velvet är ingen djärv oud, den träigt medicinska noten är inte så tydlig som i många andra av Montales oud-kreationer. Blommorna är rätt nedtonade eller så pass väl mixade att ingen sticker ut särskilt och detta trots att det ingår tungt material som apelsinblommor, gardenia och sandelträ. När Aoud Velvet suttit en halv dag ger den mig associationer till en dyster släkting till muntra Miss Dior Cherie. Påminner mig om jordgubbspopcornen i MDC. Jordgubbspoppen gör sig mycket bättre i den okomplicerade glada dofttyp som MDC representerar. AV är en för tung, tät och seriös doft för sådant fnittrigt flams!

Först nästan ångrar att jag testat AV. Något i toppnoterna är på gränsen till huvudvärksframkallande. Detta trots att jag bara duttat på mig lite grann från ett miniatyrprov. Den lugnar ner sig i mellanregistret, men tyvärr blir den aldrig upplyftande och inspirerande utan förmedlar ångestladdade vibrationer. Låter hemskt att säga men den kan passa på begravning. Efter Serge Lutens nya De Profundis så är nog den här nummer två att passa en sådan cermoni.

Totalt sett är Aoud Velvet en ganska OK doft men den når inte upp till Montales toppsegment.

Betyg: 3

5-årsjubel!

Foto: Herr Parfumista (c)

Tänka sig att det nu rasslat iväg fem år sedan jag gjorde mitt först inlägg i min nystartade blogg på Expressens dåvarande bloggsida. När jag nyligen indexerade upp publicerade reviewer till ett register se ny  flik så läste jag (rodnande) en del av de äldre inläggen. Den analytiska förmågan verkar i alla fall ha ökat något liksom ödmjukheten. Raljerandet är inte riktigt på samma nivå som i början. Som jag tidigare nämnt så saknas tyvärr blogginläggen från 2008, delar av 2007 och 2009. Under denna period fanns bloggen på Damernas Världs hemsida, som då inte var lika aktiv som den är idag, det var nog delvis därför jag som glad amatör fick hålla till där. Det var förresten rätt roligt när jag mejalde de fyra stora mode/damtidningarna om samarbete. En blev något som i det närmaste kan beskrivas som förnärmad, "Vi har redan en kompetent skönhetsredaktör" en annan hade inte förstått varåt vindarna blåser "Det är ett alldeles för smalt ämne för att publicera en blogg om" en tredje svarade inte alls. Dåvarande webbredaktören på Damernas Värld hade förstått vart vindarna börjat blåsa även i ett så pass "parfymobildat" land som Sverige och upplät utrymme. Tack J för det! Som den noggranna läsaren sett så lägger jag in en del av dessa reviewerna från DV-tiden med kommentar utifrån nuläget.

På tal om var vindarna blåser med ett klart ökande parfymintresse i Sverige så pratade jag med en, nu är jag elak, för en gångs skull parfymintresserad säljare på en av de stora kedjorna. Många har tyvärr inte intresset, de säljer doft som vilken annan produkt som helst. Den här säljaren berättade att unga tjejer numera kommer in och frågar efter klassiker som Chanel No 5 och när säljaren tror att det är en present till farmor så berättar de att det är till dem själva. Riktigt roligt tycker förstås jag att det finns hopp om konstarten parfym. Att gå in på klassikerna är att i nästa steg upptäcka niche, fler klassiker och sedan är man fast och beroende. Tro mig!

Jag fortsätter med min (fortfarande) i mångas ögon (om de visste) lite udda hobby som är så bra för jag bär den alltid med mig i form av dagens doft. Satsar också på att blogga vidare så länge tiden medger, problematiskt för det gör den egentligen inte, och så länge det känns någorlunda inspirerande. Egentligen
"behövs" inte bloggen längre, de senaste två åren har det plötsligt poppat upp, verkar det som, trilijarders parfymbloggar. Så egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara konsumera andras tyck och tänk i stället för att lägga en massa energi på det här fullständigt olönsamma projektet. Tänk om jag istället till exempel hade jag lagt motsvarande tid på att vara en aktiv pensionssparare/aktieplacerare. Tanken svindlar!  Men ändå: Parfym blir bara intressantare ju mer man nördar in sig i ämnet. Dessutom vore det förstås kul att kunna fira ett decennium med parfymbloggande och nu är jag alltså halvvägs! Så fortsätting följer...

Andy Tauer - Pentachords Auburn

Foto: Herr Parfumista (c)

Nästan alla som reviewar Andy Tauers Pentachords linje utvärderar alla tre dofterna i ett inlägg. Det är nästan som om man raskt testat sig igenom för att snabbt kunna reviewa och lägga åt sidan. En effekt som lätt uppstår när parfymörer i snabb takt öser ut kreationer på marknaden, något som Andy det senaste året tyvärr också börjat göra. Först var jag också inne på "alla tre på en gång" upplägget men när herr Parfumista testade Auburn en solig höstdag för ett tag sedan, insåg jag att doften är värd mer än några snabba rader. Så jag tar var och en av Pentachords och testar i lugn och ro vartefter.

I Pentachords spelar Andy med fem syntetiska noter i varje doft. Men så skalat är det inte, jag känner den typiska Tauerbasen bara jag sniffar utanpå provrören. Så det är nog femnoter på en version av Tauerbasen som ligger sanningen närmare.

Auburn är en riktigt modern höstdoft som inleder med noter som jag så väl känner igen från nittiotalsklassikerna Casmir från Chopard. Särskilt lagd på doftsticka är den nästan bränt, kristalliserade, torkade fruktnoten med gourmandkryddig kanel tydlig. Visst känns det att ackordet är syntetiskt, men det är också meningen och det doftar väldigt gott. På herr Parfumista inträder sedan en fas där jag dels känner igen en del från Andys Orange Star, troligen apelsinblomman och ambrabasen, men också den underbart plåstriga not, som jag tror är en tolkning av sandelträ, som jag uppskattar så och som fanns i nittiotalsformulan av Cartiers Musst EDT.

Projektionen i Auburn är imponerande. Säkert tio minuter efter att herr Parfumista gått ut för att fixa i trädgården den soliga höstlördagen låg Auburn kvar som ett moln i hallen. När jag öpnnade fönstret ut kände jag en otroligt god ljus tobaksnot, som en precis nytänd cigarr. Eftersom jag inte kopplade noten till det jag känt inomhus av Auburn så frågade jag herr P om han sett någon som rökte cigarr. Någon cigarrökare såg vi inte och eftersom herr P inte kände cigarrdoften så var det uppenbart att det var Auburn, man känner ofta inte den doft man är mitt inne i. Tio minuter senare kände jag tobaksnoten igen på ett ställe i trädgården där herr P varit några minuter tidigare.

Skiftningarna mellan de bränt kristalliserande, kaneliga, torkande fruktnoterna och den underbara blonda tobaksnoten gör att Auburn är levande och spännande under hela dagen. Även om den har de typiska Tauer-karaktäristikan och inte är särskilt nyskapande så är det en doft som jag bara fallit pladask för, något som jag faktiskt inte trodde när jag läste om  Pentachords. Men det borde jag ha förstått, Andy kan man alltid lita på : -) . Jag hoppas nu att herr Parfumista tar sitt förnuft till fånga och inhandlar en flaska Auburn för jag tror att den passar bättre på honom än på mig. Om inte så är det som tur är jul snart..... : -)

Betyg: 4+

Noter: Apelsinblomma, sandelträ, kanel, ambra, tobak

Provet av Auburn har jag fått från Fragrance & Art

Huitième Art – Vohina

Bild: Honey Foto: Scott Bauer,

United States Department of Agriculture,

Wikimedia Commons

Pierre Guillaumes Vohina inleds med noter som kan beskrivas som vått, pudrigt, kalkiga. Doften påminner i det här stadiet om känslan, doften och ljuset i min farmors ostronfärgskaklade gamla jugendbadrum med sin vilsammma utsikt över stora träd från badkaret. Allteftersom blir något som påminner om en sandelträ men även cederträ alltmer tydligt. I mellanregistret har noten etablerat sig i en frisk och välgjord lätt mjuk blommighet. I basen övergår Vohina i en väldigt trevlig tvålig och lite kallt blommigt naturligt söt mix. Det originella med Vohina är att sandelträ som jag tycker mig känna i alla fall i doftens tidigare faser, inte ens nämns bland noterna utan där ska finnas persikoblommor, honung och hö. Vohina fortsätter i samma stil under dagen, för min näsa är det en linjär doft.

Vohina påminner i mellan- och tidigt basregister om en klart nedtonad version av ett par kända, dominanta sandelträdofter. Jag tänker då särskilt på Maître Parfumers et Gantiers Parfum d’Habit som tar över en hel omgivning med sin blyertspennedominanta uppenbarelse. Även i dofter som Tèo Cabanels Alahine där sandelträet bara har en supporterande roll, är noten distinkt och ger doften mycket av sin karaktär.

Vohina håller bra under dagen och ända in på kvällen. Vohina är en av de dofter med bäst hållbarhet inom Huitième Art linjen där vissa av dofterna har lite för kort hållbarhet under dagen för att passa mig. Vohina är en bra allrounddoft som fungerar både i casual- och jobbsammanhang. Provet har jag fått från Fragance & Art.

Betyg: 3

Noter: Honung, hö, persikoblomma

Huitième Art - Naiviris

Naiviris, ja den heter faktiskt så, Pierre Guillaumes kompoisition med iris som huvudrollsinnehavare, en av de åtta första som lanserades när Pierres "fånotslinje" Huitième Art etablerades 2010. Vet inte om innebörden ska vara oskyldig, naiv iris men lite åt det hållet är faktiskt Naiviris i karaktären.

Naiviris inleds med den för irisdofter så typiska morotsnoten. Men här är den inte kall och jordig, utan det är en cremig lite söt morot. Jag får bilden av en kokt och stuvad minimorot, en primör. Moroten tonar snart ned och dyker ibland diskret fram ur bakgrunden. Irisen är en lite sötare, dammig och samtidigt cremig variant som drar åt hyacinth. Det är en ganska varm irisnot till skillnad mot de flesta irisdofter där den är kall. Naiviris är inte bara dammig i karaktären utan även damig. Det är en parfym som ger en elegant fransk retrokänsla och påminner mig om Pierre Balmains Ivorie och i känslan av Balenciagas Prelude som visserligen är en oriental men som har just den där franska retro vibben. Naiviris är i samma mjuka stil som Aube Pashmina (se föregående review) men AP, som för att vara en grön doft är ovanligt softad, är ändå skarpare i noterna där Naiviris är torrare, pudrigare och mjukare. Naiviris för tankarna till en vit och mjuk angora kanin ätandes en liten delikat morot eller till en kritvit angorajumper.

En mycket trivsam och elegant doft som förgyller en grå och småkall höstdag. Enda nackdelen är att hållbarheten på huden kunde vara bättre. Därför får den, trots att jag gillar doften lite bättre, samma betyg som Aube Pashmina som har fördelen att den håller längre på huden. Provet har jag fått från Fragance & Art.

Betyg: 4

Huitième Art - Aube Pashmina

Picture: A scanned red tomato, along with leaves and flowers

Photo by david Besa, (cc) Wikimedia Commons, some rights reserved

Aube Pashmina is created by Pierre Guillaume for his "few-notes-line" Huitième Art. Aube Pashmina is  somewhat unusual, the scent is soft and soapy despite green and herbal elements. Green and herbal notes  often have at touch of bitterness but here the green blend is soapy with some light traces of a clean floralness. Aube Pashmina starts with green notes like tomatoleaves, basil and rosemary. The supporting woody notes is light, as I image birch wood. Aube Pashmina is quite linear and the fragrance evokes the feeling of fresh greenery and the clean, high air after a rainstorm in the countryside. Fresh without the syntetic feeling.

Aube Pashmina reminds me of a green and herbal variation of Pierre Balmains Ivorie and Serge Lutens Bas de Soie. All three fragrances have a similar texture and make a similar statement. The herbal green aura  reminds me of Un Parfum de Charmes & Feuilles, which is crispy and not as soft and soapy as Aube Pashmina. Mr Parfumista also recognize traces of Xeyrus from Givenchy in the opening of Aube Pashmina. The fragrance is somehow in the same vein as Serge Lutens L'Eau and Maison Francis Kurkdjians Pour le Matin Absolute but those have a syntetical, laudery feeling. Aube Pashmina feels more natural and I prefer it to the other two.

Aube Pashmina suits daytime both for office and casual. It's a scent that can't offend anyone. A versatile perfume with medium projektion and longivity. I reveived a sample from Fragrance & Art .

Rating: 4

Notes: Basil, rosemary, tomatoleaves, cassis, woody notes

Huitième Art

Huitième Art är en av den skicklige parfymören Pierre Guillaumes sidolinjer. I serien som startade med just åtta dofter vill han hylla och nå rötterna den åttonde konstarten, parfymeriet. Varje doft tillägnas en huvudnot och denna lyfts fram av ett fåtal, högkvalitativa ingredienser. På så sätt kan man i lugn och ro gå igenom och meditera över parfymers uppbyggnad och parfym som konstart. Dofterna är diskreta, vilsamma, inkräktar inte på omgivningen, kort sagt väldigt användbara. De är lite en motsats till Pierre Guillaumes huvudlinje och Private Collection som är mer krävande för bäraren då de är ordentligt ingrediensintensiva ofta med  oväntade vändningar.  Huitième Art är sammantaget en minimalistisk tolkning av några av alla de noter som Pierre Guillaume så skickligt skapar med.

Jag kommer att lägga ut reviewer av Huitième Art allteftersom.

Parfumerie Générale - Indochine

Bild: Indochine, map from 1886,

Wikimedia commons

Parfumerie Générales latest realease in the numbered basic collection of the house is number 25 Indochine. The woody spicy Indochine is, as all the perfumes of the house, created by it's founder Pierre Guillaume. The perfume is inspired of the "good" old days of France with the Asian colonies in Laos, Cambodia and Vietnam - Indochine.

Indochine starts exciting with peppery and woody notes, the woody notes feels muted, as grunded to a paste. Maybe there is the thanka wood, don't know how it smells like. As Indochine dries down there is also a dry and dusty feeling and I can also smell a honey note combined with the smell of nectar from a flower. In the middle suddenly the peppar pops up again, this time very true to the smell of fresh grounded peppercorns. In the middle/basenotes section there are woody notes similar to the ones in Pierre Guillaumes Noir Marine and Dzhari for Phaedon. When Indochine first reaches the basenotes I almost think I wear Noir Marine. Maybe this woody-minty-herbal note is the new signum of Pierre Guillaumes creations. But after a while the basenotes of Indochine suddenly are boosted up and I can smell another familiar note: That special sweet, woody almost Chanel Allure like note from PG:s Tonkamande.

Indochine is a very wearable perfume for autumn and winter but also for chilly, rainy summerdays as it's not att all heavy or dense. Suits both in the office and for casual occasions.

I had high expectations of Indochine but even if it is a fine and wellcrafted fragrance, it doesn't exhilarate me.
The topnotes is the most exiting part of Indochine, the fresh peppery notes in the middle is the most spectacular stage. The basenotes, that are similar to Noir Marine and Tonkamande, is weaker in Indochine and closer to the skin. All considerations together i perfer Noir Marine, Dzhari (even if Dzhari only have the woody notes in common with Indochine) and Tonkamande over Indochine. Maybe I had thought the opposite if I had tried Indochine before Noir Marine, Dzhari and Tonkamande, who knows. Indochine smells like a compromise to me. I have reveived a sample of Indochine from Fragance & Art .

Rating: 3

Notes: Benzoin, pepper, thanaka wood, honey

Parfumerie Générale - Tonkamande

Bild: A close up shot of some Tonka Beans, foto: Fred Benenson (cc)

Wikimedia Commons, some rights reserved.

Mysiga Tonkamande är en av Parfumerie Generales limited editions för 2011. Den andra är Santal de Praline. Tonkamande är en i mitt tycke, trygg gourmand-oriental i typisk Pierre Guillaume-stil, alltså lite Aomassai, Cadjmere etc.

Trots igenkänningen i det typiska PG-iga så förbryllar uppbyggnaden av Tonkamande mig en del. På mig cirklar nämligen doften fram och tillbaka mellan två delar och dessa är distinkt urskiljbara från varandra. Den ena delen påminnner om en speciell mandelkaka som jag inte lyckats hitta någon bild på. Den är i allafall en oval mördegsform med mandelmassa i som är svagt grönskiftande överst. På detta finns hyvlade mandlar och pudrigt florsocker. Ungefär så doftar den ena delen av Tonkamande. Den andra påminner mig väldigt mycket om Chanels Allure EDP men något mjukare i framtoningen. Finns även en del drag från Serge Lutens toppgourmand Jeux de Peau, den sirapsliknande känslan. Såg någonstans att någon annan också kännt Allure-vibbar men annars känner många doften av rena lakan, ren tvätt och liknande. De noterna har inte gjort entré på mig ännu, men vem vet. Tonkamande är en doft som tål många provningar för att utforskas rätt.

Tonkamande är en typisk komfort- och trivseldoft för gråruggiga dagar när man vill värma sig framför brasan. Känns mer enkel i det praktiska utförandet än vad teorin = den originella notlistan, förmedlar. Av de PG limited edition dofter jag sniffat på så tycker jag att de rent allmänt inte känns lika väl genomförda som den ordinarie linjen. Men det kan förstås bero på att jag testat dem för lite.

Betyg: 4

Noter: Aldehyder, vete, mandel, tonkaböna, sandelträ, ambra, vanilj

Dior - Miss Dior Cherie EDP

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

Vissa dagar (även om det inte är barnkalas) bara känner jag för Lolita-doften Miss Dior Cherie EdP från Dior 2005, kreerad av Christine Nagel. MDC är parfymsnobbarnas skräck, enligt vissa slutet för Diors ädla förflutna bland damdofter. MDC är generisk, massmarknadsinriktad till det yngre segmentet och inte alls i klass med sin anmoder, den gröna, klassiska chypren Miss Dior från 1947.

Jag tycker ändå att MDC har sin plats, jag blir glad av den och den är bra i kompositionen. Har man burit "seriösa" dofter i flera dagar är det faktiskt skönt att få "poppa" omkring med MDC. Ja, popcorn är just en av ingredienserna i mellanregistret. MDC inleds med tangerin, jordgubbsblad och viol. I mellanregistret finns jasmin, jordgubbe och karamelliserad popcorn. I basen patchouli (men ärligt talat känner jag inte mycket av den jordiga patchoulinoten) och mysk.

MDC påminner om en doft jag hade under nittiotalet, Montanas Parfum d’Elle som liksom MDC klassas som chypre utan att jag egentligen förstår varför. Möjligen då de nya sk chyprena, som inte innehåller den numera förbjudna ekmossan utan ett kalkigt substitut. P d’Elle hade en tydlig not av melon och faktum är att jag tycker att även MDC luktar lite melonigt, det är nog det som jag inte gillar med doften.

Summa sumarum: Alla ifs and buts till trots – en väl komponerad doft att bli glad av med god hållbarhet under dagen och tydlig närvaro. Egentligen inte my cup of tea men någon enstaka gång dras jag till den. Får absolut inte överappliceras för då blir den riktigt sliskig. Blir bättre i slutet av dagen när basen med bla mysk blir mer framträdande. MDC  bör inte användas i mer allvarliga sammanhang, som vid förhandlingsbordet.

Betyg 3 +

Kommentar 2011: Stärkt betyg till en 4:a. man får inte låta sig påverkas för mycket av parfymsnobbism. Det där med att jag inte känner någon jordighet i patchoulin beror nog på att det rör sig om en modern "clean-patchouli"  som tas fram med modernt teknik, inte den klassiskt jordiga patchoulioljan.Det här är en välgjord doft, tidig (om inte till och med först) i sin genre "modern fruktig chypre". Numera känner jag mer av popcorn/jordgubbstonen än tidigare. När jag var liten fanns ett kort tag faktiskt en popcorn-sort som var smaksatt med jordgubb och en annan med citrus. Men de försvann snabbt från marknaden.Den reviewade versionen är den ursprungliga, texten är stansad i flaskan. Den nuvarande versionen med texten på vit pappersetikett är en annan, blommigare forumlering som förlorat en del av originalets karaktäristika. Har bara sniffat den nya versionen snabbt på sticka och tycker mig inte ha tillräckliga intryck för att kunna betygsätta den. 

Burberry - Body

Foto: Parfumista (c)

Michael Almairac och Amandine Maries radierande, modernt volymiösa, rosendominerade, lite kalla florala komposition är redan omskriven. Den annars rätt grinige Octavian ger doften beröm och Julia på Parfymbloggen tycker efter intensivt testande av Body bra om doften. Mycket av vad jag skriver blir förstås en repetition eftersom mina intryck inte skiljer sig särskilt radikalt från de nämnda skribenterna.

Body inleds med en uppskruvad, fruktig, rosa rosennot som påminner om doften av en nagelsalva som min mamma hade när jag var liten men upphöjt till hundra. Någonstans i början känner jag en mycket snabb glimt av något bittert grönt som påminner om den i Annick Goutals Rose Splendide men i Rose Splendide varar doften längre och är dessutom en av huvudrollsinnehavarna, i Body har noten bara en blygsam biroll. När Body når mellanregistert blir den lite mindre cremig och den uppvisar den moderna, mjuka kylighet som konstigt nog ändå är omhändertagande och virar in bäraren i stor komfort. Troligen spelar de mjuka chasmerean noterna in här. I mellanregistret blandas fler blommor som känns som om de står i blomsteraffärens glaskyl. Här påminner Body en del om både doft och känslan av Serge Lutens Sa Majeste La Rose. Precis som de övriga två recensenterna får jag associationer till Lancomes Trèsor när det gäller själva doften och Guccis Rush (också av Almairac) när det gäller det radierande, nästan hysteriska uttrycket i början. I basen finns mysk och mjuka tränoter som harmonierar med rosen och de övriga blommorna på ett attraktivt sätt. Det finns inget svårt och utmanande i Body förutom möjligen den uppskruvade tonen. Trots tonläget är doften komfortabel, perfekt för en sådan regnig hösdag som det var när jag testade den. Exempelvis den jasmindominerade Burberry London Woman har trots likartad trivselkaraktär en lätt frånstötande doft av instängd kakburk som ger parfymen doften en intressant motpol. En sådan kontrast saknar Body som är en, om än skränig, rakt igenom ändå trevlig och väldoftande kreation.

Body är väl komponerad med bra balans och en mycket god hållbarhet till långt in på kvällen och delvis till morgonen därpå. Visserligen känner jag igen en del noter som är gångbara inom parfymeriet just nu men den är samtidigt nydanande, det känns som att den kommer att bli en förbild för olika efterföljare i samma stil. Body är sammantaget väldigt välgjord med en ordentlig kropp och jag uppskattar att den inte så där spöklikt flytande och försvinnande som en del dofter blivit efter IFRA anpassningar och liknande. Body måste ha gått igenom godkända tester i många fokusgrupper för det första min dotter spontant sa när hon kände Body var "Oh vilken god parfym du har". Det är nästan så jag undrar om de lagt i något tillvänjningspreparat i Body för ju mer provdagen framskred, ju mer förtjust blev jag i doften. Även dagen därpå kunde jag inte släppa doften i tanken och önskade att jag använt den en dag till. Jag kommer med glädje använda upp mitt prov som jag fått från Escentual.com Sedan finns det en uppenbar risk att jag inte kan vara utan Body. Ärligt talat trodde jag inte att jag skulle kunna bli så förtjust i en "mainstreamparfym" igen, men Burberry Body visar att det finns dofter som sticker ut även i det "ordinarie sortimentet".

Betyg: 5

Noter: Absinth, persika, freesia, ros, iris, chasmere trä, sandelträ, mysk, ambra, vanilj

Chanel - No 19 Poudre

Bild: Iris aphylla Foto: Jerzy Opioła (cc)

some rights reserved, Wikimedia Commons

Jag vet, som parfymtyckare "ska" man inte vara positiv Chanel No 19 Poudre. En sådan blek och obalanserad komposition jämfört med gamla hederliga Chanel No 19. En ren pastisch på några andra dofter på marknaden, dessutom med kort hållbarhet under dagen. Skapad av seniorerna Polge (och ibland nämns även Sheldrake som medkreatör) som enligt vissa har tappat känslan och är helt ur tiden. Även andra är inte heller så positiva. Det finns faktiskt andra positiva, recensioner i bloggosfären också men om några av de "stora" är negativa så brukar många andra följa efter.

Kanske jag fäst mig vid de negativa reviewerna eftersom jag, mot förväntan, efter att ha läst dem, gillar Chanel No 19 Poudre. Egentligen kanske jag inte ska uttala mig i en review då jag bara "lätt-testat" No 19 Poudre; två sprits på vrist/underarm + på sticka från affären. Poudre inleds med irisnot, lite lätt morot skymtar på mig och sedan kommer en i mitt tycke ganska rejäl dos av apelsinblomma. En grönhet av någon slags galbanum light finns, det är inte den stränga, klassisika galbanumen som märks i Chanel No 19. Blommigheten fortsätter med jasmin och iris som landar i en myskig bas med lätta tonkabönanoter. Tonkan till trots tycker inte jag att Poudre är särskilt pudrig under hela sin utveckling. Däremot har den en lätt aldehydisk känsla och vissa aldehyder är just pudriga. Kritiken om att Poudre är fantasilös och bara en mix av redan existrande storsäljare kan jag i och för sig hålla med om. För visst finns där Infusion d'Iris, lite Infusion de Fleur d'Orangers, lite Bas de Soie och en textur som påminner om Esprit d'Oscar. När det gäller släktskapet till  Chanel No 19 så tycker jag att de inte är särskilt lika, det är två gröna tolkningar med iris. Jag tycker inte heller att de behöver vara lika, som jag förstår det har man av komersiella skäl lånat No 19:s gångbara namn precis som i fallen Chanel No 5 Eau Premiere och i Cristalle Eau Verte. Den förra har ganska stora likheter med Chanel No 5 medan den senare är en egen doft, precis som Poudre. Hållbarheten anser jag inte att det är något fel på, på doftstickan håller den tämligen ofragmenterad över en vecka. Jag tycker inte heller att Poudre klappar i hop och att allt som blir kvar är en modern, vit myskighet. Det som jag bär med mig är ljus iris, neroli och mysk.

Summa sumarum är Chanel No 19 Poudre en elegant, glad och bärbar doft. Perfekt parfym om dagen i till exempel jobbsammanhang.

Betyg: 4+

Noter: Neroli, galbanum, mandarin, iris, jasmin, vetiver, mysk, tonkaböna.

Phaedon

Image: Bottles and candle from Phaedon (c)

Phaedon is a new line of perfumes where at least some of the scents are created by Pierre Guillaume. According to the buzz on Basenotes, Noir Marine and Dzhari are the two creations by Pierre. Those that are not created by him, is developed under his supervision. I have recived three samples of the Phaedon perfumes from the niche perfumeshop Fragrance & Art  . Here are my first impressions:

Noir Marine: This is a wearable, stripped, stright forward version of Harmatan Noir No 11 in the Perfume Generale line. Harmatan Noir is more complex but also harder to wear with a teanote that I perceive as metallic-bloody. Noir Marine is also dominated by the minty teanote in Harmatan Noir but it's a brighter and cleaner interpretaton. More aromatic-marine in it's tonality than Harmtan that is more woody- herbal. Personally I prefer the Noir Marine over Harmatan Noir. Notes of mint, tobacco and resins.

Dzhari: This is a beautiful blend with mint (again), sweet wine with some spice and dusty notes. The minty note is smoother compared to Noir Marine but connects the perfumes in the same theme. Dzhari really smells as I perceive ancient. It justifies the inspiration of the line from Sokrates and his disciple Phaedon. To my nose there are some similarities with Midnight Sun from Aqaba, a line inspired of the ancient times of the Queen of Sheba.

Cendres de The: A clean cardamom dominated scent with some sparkling peppernotes in the background. Reminds med the cardamom in Hermès Un Jardin Après la Mousson but Centres de Thè stays true to the cardamom during it´s whole drydown. I don’t feel the tea note but as spiced tea is one of the ingredients it’s probably so well blended that the note it self don’t stand out. Centres de Thè is the best cardamom scent that I have sniffed until now.

From the samples I have tried from the Phaedon Line, my overall impression is that it is a well crafted line in the spirit of Pierre Guillaume and with some characteristics from the PG line. But the Phaedons I have tried are in general more stripped versions, focusing on a few notes, and are easier to wear for a wider audience. To me the scents is smooth and relaxing and at least Noir Marine and Dzhari makes me think of the ancient times that the line gets some of it’s inspiration from. The Phaedons are comfortable and enchanting fragrances according to my nose.

Parfum d’Empires - Azemour Les Orangers

Picture: Azemmour, 1572,

 Georg Braun; Frans Hogenberg: Civitates Orbis Terrarum

Wikimedia Commons

Since I rediscovered Parfum d'Empires this summer by trying some old samples I found, I have egarly expected their first launch in two whole years, the orange blossom chypre Azemour Les Orangers. As I realy love Pd'E:s antiseptic smelling, pink rose chypre Eau Suave I had very high expectations of Azemour. And the expectations where fulfilled. Azemour is a worthy continaution of Eau Suave, even if it's a much more diverse composition than I thought before testing.

Azemour is inspired of the city of Azemmour, one of the oldest cities in the Kingdom of Marocco. Here the parfumer of Parfume d'Empires Marc-Antonio Cortichahiato has lived with his family. Azemour starts with beautiful citrus-, orange and some spicy notes, then it becomes greener with galbanum and green leaves. There are also a dry, grassy feeling, probably the hay note and in the basenotes there is a hint of mossiness. I don't know how henna smells but there is a peculiar spicy note that comes and goes during the dry down of the perfume. Maybe this is the henna. Azemour smells as the linen of a first class hotel in Côte d'Azur. It also smells as a luxary soap from the same hotel, but the perfume is oddly enough not soapy, it's more dry in it's texture. Despite the association to linen and soap there is no synthetic, laudery feeling of Azemour, the whole composition smells true and somehow natural. The composition is well balanced ande the sillage is medium. Azemour has a retro feeling and reminds me in it's distinct, elegant, casual style of classical citrus chypres such as Eau de Rocas pour Femme. It's the perfect scent for summer and it lasts well during a whole day, in fall anyway.

The only dissapointment with Azemour Les Oranges is that it reminds me very much of another scent in the same style: Parfumerie Generales beautiful Papyrus de Ciane. To generalize, Azemour to my nose is Papyrus de Ciane infused with orangeblossom/neroli and some spices added. It's a floral, brighter, warmer, sunnier and more feminine version of Papyrus de Ciane. Azemour is also less soapy and mossy than it's possible source of inspiration.

Even if I think Azemour is almost too close to Papyrus de Ciane I rate it highly as I'm really enjoy Papyrus de Ciane and Azemour is a beautiful variation on the same theme.

Rating: 5

Notes: Orange, clementine, tangerine, citrus, coriandre, cummin, black and pink pepper, blackcurrant, galbanum, geranium. neroli, rose, hay, henna, moss.

Disclosure: I received a sample of Azemour from Fragrance & Art

Parfum d’Empires - Aziyade

Bild: La Grande Odalisque,

olja av Jean Auguste Dominique Ingres, 1814,

Louvre, Paris

Bland glömda, gamla,oprovade prover fann jag (som tur är) Parfum d'Empires Aziyade. Doften är inspirerad av Konstantinopel under sultanatets dagar och uppkallad efter haremsflickan Aziyade som en fransk officer förälskade sig i 1876. Doften Aziyade inleds med en rundad, lätt kumminnot som inte blir skarp eller frän vilket noten kan bli i en del blandningar. Därefter inträder en not som påminner mig mycket om ett grönt äpple, men inte den kemiskt, fräscha sorten som i DKNY Delicious utan en mer finstämd variant. Samtidigt ger sig en sorts kylighet som känns matt och sval i strukturen till känna. Det är inte en bitande kylighet utan mer som en kylig vindpust en sensommarkväll. Efter ett tag känner jag en ton av kanel och lätt läder, kumminen finns också som ett diskret inslag. Doften fortsätter ända ner i basen att flyta in och ut i kummin, kanel, äpple och läder. Rökelseträ adderas också i basen, däremot är patchoullin inte särskilt tydlig för min näsa. Sammantaget en mjuk behaglig och subtil kryddighet i en originell doft som är mycket trivsam.

Aziyade liknar en hel del, framför allt i toppnoterna, L'Artisans Al Oudh. Först och främst kumminens lite kalla känsla men även den äppliga noten. Al Oudh är starkare, stickigare och mer maskulin i typen medan Aziyade är mjukare, krämigare, mer feminin och i mitt tycke en bättre balanserad komposition. Det finns också något som påminner om uttrycket i Traversee du Bosphore, framförallt de äppliga och liksom matta noterna som finns i båda dofterna. Eller också förleds jag bara av inspirationen från Konstantinopel. Av de båda föredrar jag föregångaren på temat, Aziyade. När det gäller kummindofter som Aziyade egentligen ska jämföras mot så har Eau d'Hermès mycket mer rå och ren kumminkryddighet och är något av en "kumminsolitär" med lite citrus. Alexander McQueens Kingdom är tätare, rosigare, starkare och tuffare. Aziyade är en i många sammanhang mer bärbar doft än de båda.

Betyg: 4

Noter: Apelsin, mandel, granatäpple, plommon, kardemumma, kummin, kanel, ingefära, patchoulli, mysk, labdanum, rökelseträ, vanilj.

Negligerat parfymhus

Foto: Herr Parfumista (c)

Ett parfymhus som jag egentligen gillar mycket men som jag de senaste två - tre åren liksom tappat bort är Parfums d'Empires. Dess grundare och näsa Marc-Antoine Corticchiato har en gedigen utbildning, både till kemist och parfymör. Han har särskilt studerat olika råmaterial, dess utveckling och extrahering och använder därför noga utvalda och högkvalitativa ingredienser i sina dofter. Pd'E har fått viss kritik i parfymvärlden då en del anser att huset gör egna tolkningar av vissa av Serge Lutens dofter, men min näsa ser just inga likheter. Och alla hus vill väl ha en ambra, en cuir, en rosa ros etc så jag förstår faktiskt inte kritiken. En fördel med Pd'E är att det är ett prisvärt hus, hög kvalitet till ett för nicheparfymer relativt lågt pris. En annan fördel är att Pd'E inte har den hysteriska lanseringstakt som blivit legio även för nichehus. I dagarna lanseras den apelsinblommebaserade chypren Azemour Les Orangers och doften dessförinnan, den fromidabla grön-vita buketten 3Fleurs, släpptes för (i parfymsammanhang) så länge sedan som 2009!

Visserligen använder jag den fantastiska, medicinska, rosa, rosenchypren Eau Suave då och då men jag har inte givit Pd'E den uppmärksamhet huset faktiskt förtjänar. I somras började jag sniffa på några glömda prover och nu är jag på banan med Pd'E igen. Har länge sätt fram emot lanseringen av Azemour och har nu fått ett prov på denna purfärska release från den exklusiva, svenska parfymshopen Fragrance & Art. Med tanke på hur fin Eau Suave är så förväntar jag mig något liknande av den nya doften. Förhoppningsvis blir det en och annan review av Pd'E:s dofter framöver, bland annat kommande vecka. Eau Suave finns reviewad i början av oktober 2010 här.