Myter om hållbarhet/Dagens Doft

De senare 1-2 åren har även parfymförpackningar börjat märkas med "bäst före" eller rättare sagt hållbarhet från öppning av flaskan. Hållbarhetstiden brukar anges mellan 1 till 3 år från öppnandet, beroende på leverantör. Ettårsregeln har långt dessförinnan nitiskt hävdats av parfymsäljarkåren, detta trots att det är rent NONSENS. Självklart skulle försäljningen stimuleras om konsumenten slängde sin flaska efter ett år. Hävdar man tillräckligt det här med begränsad hållbarhet kan man nog till slut få konsumenten att tro att det nog inte luktar som förut när den stipulerade tidsrymden gått. Jämför med resursslöseriet gällande livsmedel där fullt ätbar mat slängs (av både konsument och detaljist) pga att bäst före datum uppnåtts. Det vore bättre att parfymsäljarna pushade för att kunderna ska handla fler dofter i stället för att slänga en doft på felaktiga grunder. Hållbarhetsangivelserna kan nog vara en säkerhetsåtgärd för att gardera sig på den amerikanska marknaden där man kan bli stämd för det mesta. Om någon förvarar parfymen uppenbart olämpligt så kan den fallera på mindre än ett år men 1- 3 år täcker nog in det mesta med normalt "olämplig" förvaring. Hur ska man då förvara? Jag återkommer med mina erfarenheter senare i veckan.
Dagens Doft
Idag bär jag en lite udda doft, Palais Jamais från Etro. Den är klassad som unisexdoft och det håller jag med om. Toppnoterna är ganska frånstötande, de luktar tjära, rök och bränt däck. Lukten påminner om de finska, halvmjuka saltlakritspastillerna i orangegul förpackning med lejon på? (tror jag). Läsare i vårt östra grannland vet vad jag menar. När doften går över i mellannoter kommer en osöt jasmin, salvia och rökigt the, typ Lapsang. I basnoten känner jag bla trä och vetvier. Hållbarheten (på huden) är sådär som det brukar vara med dofter med mycket the i. Doften är en av de tidigaste thebaserade, från 1989 dvs strax innan thehypen på 90-talet. 

Gårdagens doft och dagens

Idag blir det inget raljerande från min sida. Ingen ny doft heller. Gårdagens doft Christian Lacroix är inte så pjåkig och får en chans till att smickra in sig, allt i enlighet med tvådagarsprincipen (se inlägg 1/11). Den är faktiskt hållbar, i motsats till vad jag påstod igår, men diskret, vilket kan vara svårt att tro om en så pass extrem modeskapare som Lacroix. Den är dämpat aldehydiskt blommig, det påminner om att blommarna slutits inne i paraffin/stearin något som rundat av och mjukat upp doften. CL har en viss grön ton (granbarren?) men påminner annars mycket om G di Gigli, en doft som jag hade i mitten av nittiotalet. I Gigli fanns en violton vill jag minnas. CL:s lätta kryddighet för också tankarna till den gamla blom - krydd klassikern L´Air de Temps men den senare hålls inte tillbaka av något paraffinlikande utan blommar full ut samt är mer söt. Dessutom är det en äldre typ av parfym än CL och GdG.

Kajs parfym och Dagens doft

Min nya favorit är "mäcklaren" Kaj Modin. Vad är det som fascinerar? Tja, förutom att han är en urkul stereotyp över yrket så finns nog också en viss igenkänning: Har nått medelåldern och från att tidigare varit en som rundat andra är man nu själv ett rundningsmärke. I mitt fall är målet att det bara är temporärt. Bara insikten ger en plattform för nystart. Nu är det dags att på ett smart sätt utnyttja alla tidigare erfarenheter, se att mönstren upprepar sig och inte jaga livet ur sig som en ung, hungrig och naiv karriärist.
Tillbaka till ämnet: Vilken doft bär Kaj? Jag gissar att han splashar på sig något från Boss. Hyfsade dofter men utan någon särskild personlighet. Säkert också något från Armani och kanske Dior Homme till fest. Gällande Armani så gillar jag Aqua Di Gio TROTS att den ständigt parkerar på tio i topp. Dior Homme är en besvikelse. Dior kan bättre än så. Doften är för mainstream och inriktad på massförsäljning.
Kollegan Wilma då? Hon verkar var något slags misslyckat modeoffer men några ok dräkter/kostymer har synts. Tror inte att hon sjunker så lågt att hon sätter på sig dofter av J.Lo och Britney Spears men hon håller sig nog till topplistan för att känna sig trendmässigt säker. Äppledoft är ju hett för närvarande så Be Delicious från Donna Karan och Nina från Nina Ricci kan tänkas vara aktuella. Något från Calvin Klein, Gucci eller Escada är nog också troligt.
Dagens Doft
Vad har då en doftsnobb som jag applicerat idag? Vädret är kallt, snöigt men soligt och kräver inte en lika omfamnande doft som gårdagen men ändå något tungt och varmt. Efter diverse bryderier tassade jag ned i källarförådet (kylen räcker inte riktigt till) och plockade fram den gamla godingen Habanita, Molinards klassiska doft från 1921. Tänk Berlin, 20-tal, Der Blaue Engel, Marlene Dietrich (även om hennes signatur var Tabac Blond). Det är en lädrigt, träig oriental. Vaniljen känns rå och inte särskilt söt. Patchouli, sandel och ambra är väl harmonierade och så finns ett klassiskt ros/jasmin ackord. Själv känner jag också en ton av apelsinkärnor så bergamott ingår nog i någon form. Lite kuriosa: Först framställdes Habanita för att parfymera cigaretter! Vissa skulle kunna kalla Habanita för en tantdoft men allt beror på vilka referensramar man har (och själv är jag ju numera tant). Jag kommer att återkomma till ämnet tantdofter längre fram.