Visar inlägg med etikett Amouage. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Amouage. Visa alla inlägg

måndag 19 september 2011

Amouage - Honour Woman

Bild: Madama Butterfly, poster by Adolfo Hohenstein,
Wikimedia Commons

Lyxhuset Amouages senaste damdoft Honour Woman, den har som vanligt en manlig pedang Honour Man, är enligt Amouages storytellers en hyllning till Mme Butterfly utifrån hennes sons minne av henne. Honour Man ska för övrigt tolkas som sonens parfym. Honour Woman är skapad av två för mig okända parfymörer, Alexandra Carlin och Violaine Collas, kanske några näsor på g.

Honour Woman är en fint balanserad vit, mjuk, fruktig och krämig blombukett. Den ger känslan av mjukt, vitt silkessammet. Som vanligt när det gäller Amouages är ingredienserna av god kvalitet och jag får ingen kemisk eller skarp känsla som jag kan få av vissa andra vita blom dofter som tex Diors Pure Poison om den inte är helt rätt doserad. Honour Woman påminner i stilen mycket om åttio- och det tidiga nittiotalets stora blommor men inte lika kompakt och på något sätt mer transparant i uttrycket. Den doft som jag främst förknippar Honour Woman med är Laliques signaturdoft Lalique. Honour Woman är tämligen linjär, håller hela dagen, har en bra projektion utan att bli skrikig eller stötande för omgivningen som vissa stora vita blomdofter kan bli. Det är inte en doft som sticker ut eller är särskilt originell som exempelvis Amouages Gold (både dam och herrversionen), Ubar eller Epic Woman. Honour Woman är istället en riktigt behaglig komfortdoft som jag längtar efter att få använda om och om igen, en doft som inte kräver så mycket när jag bär den.

Bristande originalitet men av hög kvalitet kombinerat med min dragning till stora vita blommor, den höga trivselfaktorn och bärbarheten blir sammanvägt:

Betyg: 4 (2011)
Rating: 5 (2017)
Update in May 2017: Honour Woman is a beautiful, comforting, elegant, cool, crisp, versatile white floral which is a pleasure to wear.

Noter: Koriander, peppar, rabarber, nejlika, jasmin, tuberose, gardenia, liljekonvalj, vetiver, opoponax, ambra, rökelseträ, läder

lördag 5 februari 2011

Topplista - Vinterdofter

Foto: Herr Parfumista (c)

Den stora internationella parfymbloggarmaffian har nu publicerat sina listor över vinterdofter. Det inspirerar förstås till ett inlägg. Det enda problemet är att jag i år har fnattat runt bland de flesta doftkategorier, den där riktiga vinterdoftskänslan försvann redan runt jul. Dessutom provar jag mest prover, alltså flyktiga bekantskaper. Så den här lilla listan är snarare en bild av vad jag gillar just nu, fram-och-tillbaka-vintern 2011, både när det gäller väder och parfym.

Spellbound (Estee Lauder): Gammal trotjänare i mitt stall. Har haft den sedan den kom ut under tidigt nittiotal och håvat in en hel del beröm. Stor amerikan i den kryddigt florala orientala skolan. Kardemumma och annan kryddighet över bland annat ros och gardenia. Några sprits håller ett dygn. Love it!
Le Mimosa (Annick Goutal): Trots mindre bra hållbarhet på huden under dagen, är LM en fin och mycket kvinnlig komposition vars gyllene värme ger hopp om vår och sommar. Persika och mimosa i fin harmoni, se review häromdagen.
Epic Man (Amouage): Elegant oriental med torr kryddighet och en mycket lätt oudnot över rökelse och olika träslag. Fullt klart en unisexdoft i min lilla värld.
Chanel No 5 Parfum (Chanel): Sprudlande aldehyder i denna klassiska doft som ger mig bilder av  marmor och kristallklart vatten.
Beige (Chanel): Mycket kvinnlig och elegant blommig med en väl balanserad syrenton, något som inte är helt vanligt. Ljus och upplyftande ger den hopp om våren. Stort tack till en viss parfymvän för möjligheten till decant av denna pärla.

En trend jag kan se är att jag vill ha rätt distinkta dofter med en intressant utveckling och som sitter hela dagen (förlåt AG). De får också gärna vara stora och märkas, inte små ängsliga skapelser som är rädda att sticka ut från den ordinarie doftmattan.

Vilka är dina vinterfavoriter?

söndag 2 januari 2011

Mer av Parfumistans reviewer - Niche 2 (2)

Fortsättning från föregående inlägg gällande listning av reviewer på Parfumistans dagbok från i våras/somras:

Maître Parfumeur et Gantier Jasmine: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=606000

Amouage Opus I, II, III: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614452 , http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614707

Hors Là Monde Siloh: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=607880

Keiko Mecheri Tarifa: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=615650

Amouage Gold: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/archive.jsp?date=2010-08&mode=month

XerJoff Irisss: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=618028

Arabian Oud Mokhalat Najdi: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=615746

Creed Vanisia: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614586

The Different Company Oriantal Lounge:  http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=611429

Hoppas att listningen underlättar läsningen.

OBS: Eventuella kommentarer på något av inläggen lämnas här då jag inte checkar av Parfumistans dagbok.

fredag 31 december 2010

Årets parfymer 2010

Foto: Parfumista (c)

Så var det redan dags att sammanfatta parfymåret 2010. Givetvis har jag bara sniffat på en bråkdel av vad som lanserats och det som återges är förstås mina högst subjektiva synpunkter.

Mina favoriter lanserade 2010

Ninfeo Mio (Annick Goutal): Kan vara så att denna nässliga, men samtidigt vattniga, gröna skönhet kom redan mot slutet av 2009 men den får slinka med. Jättebra hållbarhet på mig trots att det är en Edt och en Goutal.

Nuit de Tubereuse (L'Artisan Parfumeur): Har vid sidan av den kalla, rotiga tubereusen en vattnig grönhet som också finns i Ninfeo Mio. På mig blir dofterna på något vis i samma stil, de ger ett liknande uttryck, en likartad ton.

Rubj EDP (Vero Profumo): Rubj EDP är en omtolkning av den underbara Rubj Extrait som kom för några år sedan. En mycket intressant varm komposition som utvecklas i tydliga faser under dagen.Kummin, tuberose och apelsinblomma är tongivande.

Aoud Musk (Montale): Den tätaste och mest intensivt peppriga doft jag hittills upplevt. Slår skoningslöst som en neutronbomb, tre minisprits på herr Parfumista invaderar ögonblickligen en hel bostad. Sitter till och med kvar i tyget efter tvätt.

Memoir Woman (Amouage): Elegant och mycket bärbar. En melankolisk och mörk doft som samtidigt inte är tung.Innehåller bland annat apelsin, anislikör och rökelseträ.

Une Rose Vermeille (Andy Tauer): Den fruktiga floralens revansch. Sprakande flamencoröd, varm och glad ros, viol och friskt hallon och en härligt gourmandig bas. En riktig glädjespridare.

Portrait of a Lady (Editions de Parfums Frederic Malle); Ännu ett mästerverk av de volumiösa dofternas mästare, Dominique Ropion. Påminner mig om en de dova, mörka nyanserna i en Rembrandt-målning.  Mörka rosor, finstämd patchoulli, lite cederträ (tror jag) och ambrox, en slags modern kemisk animalisk, myskig, ambraliknande substans. Se även full review den 23/12.

Ha en underbar och doftrik nyårsafton och ett Gott Nytt  (doft)År 2011!

fredag 24 december 2010

Julaftonsdoften 2010


Foto: Herr Parfumista (c)

Ännu en fin, snöig och vit julafton. Bara väl kallt. Alltså egentligen gjutet för en riktig oriental som förra årets Tribute Attar. Men i år kände jag mig rätt velig, så lång och sträng som den här vintern verkar bli så blir det tråkigt att bara köra oriental/gourmand/tunga blommor. Så jag var öppen för i stort sett alla doftfamiljer i morse, utom lätt citrus och aqua. Det hela slutade med en (tycker jag) ren läderdoft, Serge Lutens Cuir Mauresque. Med sin moriska inspiration med läder som känns som insmort med kryddor, diskret jasmin och apelsinblomma värmer den fint en kall julafton som den här. Det blir med sin torrhet och värme en kompromiss , den har något som påminner om en oriental värmen men inte sötman perfekt för jul.

Så till historiken, en tillbakablick på mitt doftval sju julaftnar ser ut så här:
2009: Tribute Attar, Amouage (läder, rök, oud, utsökta kryddor)
2008: Incense rosé, Andy Tauer (ros, mandarin, kardemumma, myrra ceder- och rökrlseträ)
2007: Ambre Russe, Parfum d'Empire (spritigt ambrerande, träig, oriental)
2006: Jil Sander 4, Jil Sander (mörka, övermogna frukter, vita blommor och kryddor på orientalisk bas)
2005: Nuit de Nöel, Caron (dovt blommig chypre med trä och pälston)
2004: Cabochard,  Parfums Grès (lädrig chypre med kärvt grönt och viss blommighet)
2003: Fracas, Robert Piguet (drottningen av tuberous, sinnebilden för den stora vitblommiga parfymen)

Så en liten enkät:
Vilken doft valde du till julafton? Varför?

Och sist men inte minst:

En riktigt God Jul alla parfymälskare, och alla andra (om nu andra går in på en sådan här nördig blogg)!

torsdag 23 december 2010

Editions de Parfums Frederic Malle - Portrait of a Lady

Skulle ha varit en mörkare ros...men det gröna är rätt nyans. Foto: Herr Parfumista (c)

Portrait of a Lady (PoaL) är den senaste doften i Editions de Parfums Frederic Malle. PoaLär skapad av de mörka blommornas mästare Dominique Ropion.

Jag ska inte sticka under stol med att jag är vääääldigt förtjust i PoaL och jag får nog reviewa den igen längre fram när jag inte är färgad av den första entusiasmen. Den mörka rosen, den osöta kryddigheten, patchoullin, ett lätt stänk av oud, mysk och ambroxan är så väl balanserade och ger en upplevelse utöver det vanliga. Jag har burit doften flera dagar på rad i det kyliga vädret och den passar årstiden perfekt. Samtidigt har den en kyla som gör att den också kommer att passa svala sommardagar/-kvällar. Det syntetiska ambrox/ambroxan som ersätter/tolkar på ett nytt sätt ambra/mysk och ambregris noter har blivit utskällt av en del försåsigpåare men jag måste säga att när det ger basnoter som de här så bara älskar jag ambrox. PoaL har en väldigt bra hållbarhet på huden och den sitter som berg på mig.

PoaL ger mig bilden dels av riktigt mörkt grön sammet och dels av en dam med elfenbensvit hud och mörkt hår i turnyr som åker i en täckt vagn under sent artonhundratal. Den ger mig bilden av May (Wiona Ryder) i kostymfilmen "Oskuldens tid" (The Age of Innocence) fast den kanske borde ge bilden av hennes rival grevinnan Olenska (Michelle Pfeiffer) för PoaL är inte oskyldig.

I stilen påminner mig PoaL om flera mörka rosendofter exempelvis: Amouage Lyric, Lady Vengeance frå Juliette Has a Gun och Téo Cabanels Alahine även om den senare är något ljusare, sötare och mindre rosig.

Aboslut en av toppdofterna 2010!

Betyg: 5

tisdag 2 november 2010

Snart fri....

Idag är sista dagen av min maratonvecka med EL PCJWM så i morgon slår frihetens timme. Hur ska då den nuvunna friheten utnyttjas? Innan jag antog utmaningen så hade jag bestämt träff med Ava Luxe och nu längtar jag också efter Parfums de Nicolaï. Och så Amouage Gold förstås är helsugen på detta aldehydiska mästerverk. Längtar också efter Shalimar måste bara bli lite kallare ute. Vad jag inte känner för just nu är söta gourmanddofter, men det gör jag garanterat när vintern kommer.

måndag 1 november 2010

Höstdofter 2010

Foto: Herr Parfumista (c)

Den stora internationella parfymbloggarmaffian hade sin höstdofttopplistepublicering i fredags. Så då måste förstås en perifer liten parfymblogg som den här också klämma ur sig en lista. Här kommer den:

Private Collection Jasmine White Moss (Estee Lauder): Eftersom jag antagit Perfume Posses utmaning att bära EN doft i EN VECKA och det blev just PCJVM så är den förstås först på listan. Varför det blev PCJVM? Jo, den representerar genren vit blomma på en bädd av gröna blad som jag ofta dras till på hösten.

Miss Dior Cherie L'Eau (Dior): En light gardeina på kemiskt grönt men härlig ändå. Vad många skulle definiera som en vårdoft, men jag är på något vis tvärt om. I våras när den här "passade" var jag inne i en oud-period.

Gardenia (Isabey). Måtte inte detta prov ta slut!! En liksom pappersaktig men samtidigt dovt, fyllig gardenia med vintagekänsla.Herr Parfumistas först kommentar: "Det känns att det är en äldre bas". Han tycker att det finns likheter med Estee Lauders Spellbound och jag kan hålla med, om man tar bort kryddorna.

Nej, det är nog bäst jag slutar, det här är ju inte vad man förväntar sig av en normal höstoppdoft lista. Men efter veckan med PCJVM så blir det i alla fall en dag eller två med Guerlains Shalimar och Amouages Gold båda i parfymstyrka. Ahhhhh........

fredag 22 oktober 2010

Amouage - Memoir Woman

Foto: Herr Parfumista (c)
Så har jag åkt dit igen. I och för sig inte särskilt konstigt då många av Amouages dofter tycks passa min hudkemi. Memoir Woman är tillsammans med Memoir Man den senaste i Amouages (oroväckande nog) alltmer accelererande doftutgivning. Men än har dofterna inte börjat bli alltför lika varandra, vilket brukar vara konsekvensen när doftskapandet eskalerar. Däremot har dofterna blivit snällare och mer anpassade efter en bredare publik, men på kvaliteten märks inget avkall. Memoir är en modern chypre men med en klassisk struktur och känsla. Den börjar med ett mintiga toppnoter som varken är kemiska, teeiga eller kalla. Noterna ger snarare en vederkvickande känsla, ungerfär samma effekt som geranium brukar ha, men mildare. Som färska mintblad i kokande vatten ungefär. Efter toppen träder en träig likörnot fram, likörnoten är inte sötsliskig utan snarare åt det örtiga hållet. Absinth är också en av de tongivande ingredienserna när Memoir beskrivs men det är inte den råa och kalla absinthnot som finns i en annan aktuell doft, Histoire de Parfums Moulin Rouge. Den liköriga noten finns kvar under hela parfymens utveckling men som en del av en större helhet. Memoir är en mycket trevlig och varm doft, väldigt "lagom" i sin karaktär något som också präglar Opus dofterna som kom tidigare i år. Memoir är alltså inte stor, volymiös och dunkel som förra årets stora oriental  Epic Woman, en doft som en del finner svår eller vara helt enkelt för mycket. Memoir är en ganska ljus och finstämd doft och en del anser att Memoir är lik Ubar. Några gemensamma noter finns säkert men framför allt tycker jag att det är tonen och  "ljusnivån" i dofterna som är gemensamma, liksom den subtila elegansen utan några överdrifter eller kantigheter. Hållbarheten under dagen är mycket bra och på kvällen finns en fin bas av kådor, läder och trä kvar tillsammans med en liten gnutta likör.

Sammanfattningsvis är Memoir en finstämd, elegant, välkomponerad, bärbar "året runt i många sammanhang doft".

Betyg: 5

måndag 20 september 2010

Tidig höst 2010

Så här när hösten precis gjort sitt intåg kan precis allt användas, en härlig årstid med andra ord. Ute är det både varmt och kallt, soligt och grått.  Just nu har jag av någon anledning (kanske ett försök att hålla kvar sommaren) en viss faiblesse för varma, vita blommor som:
Lady Caron (Caron): Vitblommig doft med tydliga inslag av magnolia. Har en lätt men äkta chyprebas, min flaska är inköpt i en av Caronbutikerna i Paris introduktionsåret år 2000 vilket var precis i skarven för restriktionerna gällande ekmossan.
Passion (Annick Goutal): Vitblommig med inslag av tuberose som flyter in i övriga blommor på ett sätt som gör den liksom "sömlös". Allt på en fin, mörkgrön bas med bland annat mossa. Mossigheten känns som en djungelmossa och ger en känsla av hela den tropiska undervegitation med en visst inslag av ruttnande växtdelar. En varm och mångfacetterad elegant!
Självklart smyger det sig in dofter från helt andra kategorier också som:
Nina (Nina Ricci): Det karamelliserade, ambrerande äpplet på träbas är sammanlänkat med mycket trevliga tidiga höstminnen för min del.
Amouage Gold (Amouage): Högkvalitativ parfym i tantgenren men rätt doserad är den helt underbar. Särskilt stundande ruggiga höstdagar.
Infusion d'Iris Edp (Prada): Trots att herr Parfumista anser att den är tantvarning på mig så känner jag mig så i komfort i denna iris-trä blandning. Jag är glad att en sådan bärbar och riktigt bra doft finns lätt tillgänglig i butikerna. En pärla bland mainstream, hade lika gärna kunnat ges ut som en nicheparfym.
Roma (Laura Biagiotti): Har återupptäckt denna min gamla trotjänare sedan nittiotalet. Efter den lite tuffa, gröna början tonar den ut i pudrig tonkaböna, ambra, trä och vanilj. Mycket bärbar, en doft för dagar när jag inte vet vad jag känner för.
Escale à Pondichéry (Dior): Egentligen en sommarparfym med sin tydliga bergamott, jasmin, lätta kryddighet och svarta te. Men passar mig klart bättre i lite kallare väder. Den kan bli för mycket i värme. Pondichéry är en doft som är mycket känslig för dosering, väder och bärarens kemiska status för stunden. Men det är en sådan oberäkenlighet som skapar spännande dofter.

måndag 30 augusti 2010

Amouage Gold

Hyllningen av mainstream den senaste tiden innebär inte att jag övergivit nisch. Nej det finns mycket bra inom nisch, särskilt inom de kanske 10 % av utbudet som använder riktigt bra råvaror. En representant för dessa dofter är utan tvekan Amouage Gold. Gold är Amouages första doft från 1983 och är fortfarande dess frontparfym. Det sägs att sultanens av Omans frus favoritparfym var Madame Rochas och toppnäsan Guy Robert kallades in för att med de bästa av råvaror göra en doft i samma stil.  Det blev startskottet för den kungliga familjens parfymhus Amouage.
Det är svårt att göra en så mångfacetterad och av så fina råvaror komponerad parfym rättvisa i en kort recension. Gold är en klassisk aldehydparfym men på mig ger den också något av en orientalisk känsla, antagligen på grund av frankinsenceinslaget, silverrökelsen från Oman. Gold har i strukturen likheter med Madame Rochas och Chanel No 5.
Gold lyfter upp en kylig och ruggig sommarmorgon (eller vilken ruggig morgon som helst). Gold, som egentligen är mer av typen galadoft, är egentligen för elegant för en vanlig gnet-dag på kontoret, iförd någon helt ogenomtänkt klädkombination. Men varför inte förgylla vardagen? I Gold känns det som jag bär en matt, gyllene, skråddsydd, aftonklänning i ett tungt, böljande (Amouage betyder vågor) silkestyg. Ingredienserna liksom flyter samman sömlöst, de böljar ut och in i olika noter. Inget känns skarpt eller kemiskt, till och med civeten känns mjukt rundad och inte så rått animalisk. Gold är visserligen av modell "tantparfym" men till och med herr Parfumista som är så känslig för detta erkände ändå att Gold är mycket bra och att man liksom glömmer bort "tantkaraktären".
Min recension av Gold är av parfymvarianten. Har också testat EDP:n. Den är också mycket stark och jag upplever den som mer av en "roomfiller" än parfymen. Parfymen är mjukare, mer hudnära och diskret på något sätt.

Betyg: 5  

onsdag 11 augusti 2010

Amouage - Opus III

Så har snart en dag bärandes Amouage Opus III passerat. Intryck så här långt: En välgjord, diskret träigt, tillbakahållet blommig doft. Blommorna är mimosa och viol, alltså mjuka, sammetslika nyanser. Allt vilar på en träigt (typ acaciaträ) fint myskig bas, ingen syntetkänsla även om all mysk idag är syntetisk. På mig känns doften mer träigt orientalisk än typiskt floral orientalsik som den är klassad som. Men det är kanske för att jag associerar floral orienaler med åttiotalets stora doftkreationer. Det här är, i likhet med Opus I en diskret doft som ändå sitter bra under dagen. Opus III känns lite som Opus I:s mörka sida, men så är också Opus I en typisk "på dagen doft" medan Opus III även passar bra att krypa in i under mörka kvällar. En doft att mysa i.
Opus III är en högkvalitativ doft, fint komponerad osv men den berör mig tyvärr inte och den känns lite tråkig och förutsägbar. Det känns också som om det finns många liknande dofter, även om jag inte kan peka ut någon specifik. Opus III är inte tillräckligt distinkt och sticker inte ut tillräckligt för att få mig på fall. En försiktig doft för den som vill känna sig på den säkra sidan. Hamnar inte på min önskelista. Detta till skillnad mot Opus I där jag fick associationer och upptäckte nya facetter allteftersom dagen gick.
Efter den här smått forcerade provningen av de för mig mest intressanta Opusarna I och III är betygen följande:

Betyg på Opus III: 4
Bertyg på Opus I: 5

Lite längre fram ska jag ta mig an "the dark Opus horse" dvs II:an. För nu är till och med jag tillfälligt mätt på Amouage.

tisdag 10 augusti 2010

Amouage Opus I,II,III

Så sitter jag nu här, trots försök att spjärna emot,  fångad av Opus! Tyvärr, tyvärr verkar det inte som om Amouage har passerat sin höjdpunkt som jag "hoppades" i föregående inlägg. I det följande beskrivs intryck efter att ha doftat på stickor samt intrycken från pågående provning av den jag gillade bäst. Det är alltså inte någon review baserad på ett "analyserande bärande" utan spontana, första intryck.
Rent generellt kan jag nog tycka att Opusarna är ett steg för Amouage att flirta med en bredare kundgrupp. Ingen ger ett lika traditionellt Amouage-bombastiskt intryck som tex Gold, Dia och Epic. Det här är mjukare, snällare dofter som smälter in på ett sätt så att de tilltalar fler. Mer västerländskt anpassade kan man kanske säga. Det är som vanligt med Amouage högkvalitativa ingredienser och en intressant utveckling, i alla fall i den jag testar på huden. Man väntar liksom på vad som ska komma runt hörnet. Även om jag är väldigt fötjust i vissa av de bombatiska ( särskilt Epic) så tilltalas jag mycket av Opusarna och särskilt då:
Opus I: En doft i genren modern chypre. Opus I är den som jag provar just nu då den tilltalade mig mest från doftstickan. Och den tilltalar mig desvärre väldigt mycket, den har en egen tonalitet med inslag av en mjuk kardemumma som är mycket fin. Det finns också något som påminner om något från min barndom, närmare bestämt en nagelbandssalva med en speciell ros-ton som min mamma hade. Henns farmor i sin tur hade haft den så produkten i fråga (minns inte vad den heter) borde vara bortåt hundra år i alla fall. Ska bli spännande att se om Opus I håller ihop ordentligt framåt kvällskvisten. Eftersom den är så mycket mildare och diskret än de traditionella Amouagerna finns viss risk att hållbarheten under dagen inte är lika bra.
Opus II: Den mest unisex, åt det manliga hållet i trion. En finstämd, lite hög och ren incensedoft. Inget som sticker ut men den höga kvaliteten märks tydligt, den blir aldrig för tjock eller tät. Men har man redan en del incensedofter så blir den här lite av en repris. Klassad som en aromatisk doft av Amouage.
Opus III: Är nästa Opus ut för testning på huden. Från stickan känns den mer kompakt, hoptryckt, tät och lite åt det gourmandiga hållet men samtididgt inte så söt. På  stickan har den inte samma egna identitet som Opus I. Men det är något som kan ändras när den kommer på plats för att utvecklas på huden. Klassad som en floral-oriental av Amouage.
Får se om jag satsar på trean i morgon eller om jag behöver Amouage-paus. Det är småjobbigt att utvärdera sådana här  komplexa dofter där det gäller att ha samlat alla intryck innan provet är slut. Rapport om slutklämmen på I:an följer också.

Mera prover.....

Igår kom proverna jag beställde för ett tag sedan. Bland annat finns där farliga Opus I, II, III från Amouage. Hoppas verkligen att det är som jag läst i någon Basenotes-tråd att Amouage redan har passerat sin höjdpunkt. Att man prånglar ut tre dofter i ett svep kan tyda på det. Har märkt att flera parfymhus när de börjat få tillräckligt med vind i seglen nästan (som det verkar) panikproducerar dofter i rask takt för att rida på framgången så länge den varar. Det leder förstås till att   det som produceras blir något av en repris vilket i sin tur leder till att man tappar köpare.
Men det här är förstås bara ett rent önsketänkande. Risken att ingen av de tre skulle beröra en Amouage-fantast som mig tillräckligt bedöms som i det närmaste obefintlig. Rapport följer!

lördag 5 juni 2010

Alltid oudsugen

Som läsare av gamla Parfumistans Blogg hos DV kanske minns så var jag sommaren 2008 väldigt ”oudifierad” och i princip färdig att överge det gängse västerländska parfymeriet. Men sedan splittrades intresset på andra dofttyper och ouderna blev alltmer sällan använda. 2009 var som jag tidigare skrivit om, året när oud slog igenom bland de större nischmärkena. Men det verkar på beskrivningarna som om det är ganska tama tolkningar i alla fall jämfört med Montales tidiga favoriter som Black Oud och Oud Cuir Arabie.  Montales senare ouder har i flera fall blivit snällare men jag ser det inte som någon nackdel, det finns otroligt fina dofter bland dem också och de passar en bredare publik. Rena oudparfymoljor à la virkesupplag och jord som cambodiansk och sioufi är herr Parfumistas favoriter medan jag föredrar de mer kvinnligt blommiga som burmesisk och singaporiansk. Attarer (blandningar) är också intressanta tex den saffranrika Rahil Blend från Arabian Oud.


När Amouages Epic i höstas triggade igång oudintresset igen så det var det alltså bara att damma av den lilla oudkollektion igen. Plötsligt låg jag helt rätt i tiden och nu tröttnar jag inte alls på ouder, de är så användbara och passar alla årstider. Även om stilen är likartad så finns det tillräckligt med nyanser för att skilja dem åt. Fick jag välja bara en parfymstil (horribla tanke!) så blev det definitivt oudbaserade dofter.

söndag 23 maj 2010

Regn och rusk

Tråkigt att det fina vädert försvann men och andra sidan är regn och rusk = bra parfymväder. Många fler dofter passar när det är kyligare. Förutsatt att det fortsätter i den här stilen så känner jag för de här dofterna för veckan som kommer:
Cristalle EDT (Chanel): Denna eleganta, kanastertorra citrus- chypre passar förstås jättefint i soligt väder men lyser också upp den regnigaste dag.
Aoud Damascus (Montale): Denna lätt metalliska rosa ros mixad med ljust rökelsträ vilande på en lagom dos oud är bara så elegant och bärbar.
Noir Patchouli (Histoire de Parfums): Igår när jag bar den i så pass varmt väder fick den en härligt tvålig not som mixade så fint med patchoulin. Den effekten har jag inte märkt tidigare, undrar om det var vädert.
Tribute (Amouage): Kan tänka mig att högkvalitativa parfymoljan Tribute gör sig bra i halvvarmt och fuktigt väder. När jag provade den i kylan runt jul tonade den bort för snabbt för att vara FBW (parfymnördskod för Full Bottle Worthy).

Vad känner du för just nu?

onsdag 28 april 2010

Utmanande dofter

Utmanande dofter behöver inte passa mig så bra men de ska vara spännande, intressanta och utvecklas så att de lockar till sniff på handleden under hela dagen. Förenas de dessutom kemiskt med mig så är det förstås fullträff och toppbetyg. Några i mitt tycker utmanande dofter är:


Fantasia de Fleurs (Creed): Denna kejsarinnan Sissis bukett från 1862 kan vid första sniffen verka som en snäll bukett. Men i skuggorna i den soliga gröna, blommiga trädgården lurar animaliska noter genom Creeds så typiska ambergrisbas.


Nocturnes (Caron): Tvålig aldehyd som påminner om en daggig skogsglänta där solen just stigit upp. Man anar skogsrån och alver. Inga direkt smickrande toppnoter men i basen påminner den lite grand om Hermès Terre. Nocturnes är en spännande doft som ger olika intryck varje gång.


Rose Essentielle EDP (Bulgari): Dess plastiga lite kitschiga början trasformerar sig på mig till en rosa ros omgiven av något grönt violbladigt vilande på en mycket hållbar vit myskbas.


Epic (Amouage): Mina oreserverade hyllningar till denna flerdimensionella tolkning av Sidenvägen ”by night” finns att läsa i min analys från januari. En doft som gör att jag helt tappar koncentrationen på det jag ska göra.


Har du exempel på några utmanande dofter?

tisdag 29 december 2009

Årets segrare 2009

Pukor och trumpeter:

Epic Woman från Amouage.

Segrade efter en hård strid med de övriga (se gårdagens inlägg). Motivering: Beror dels på att vintern tagit sitt grepp och Epic är en perfekt värmare. Men Epic är också en sådan där mörk doft som jag typiskt längtar efter i augusti. Och den kan även bäras i augusti i minimal dos och inte på stranden. Det är också den doft 2009 som jag direkt vid första spritset från provet kände att jag bara MÅSTE ha. Epic är lyxig, mörk, sammetsartad, kryddig, elegant ja allt jag kan önska sig.

måndag 28 december 2009

Årets dofter 2009

Doftutgivningen eskalerade ytterligare 2009, inte ens den värsta parfymnörd (som undertecknad) har en chans att hänga med. Man får koncentrera sig på olika urval i doftfloran. Vissa parfymnördar inriktar sig bara på nischdofter men även dessa är idag alltför många att hålla reda på. Själv fokuserar jag (nog) på ett antal parfymmärken som över tiden visat sig passa mig eller vars dofter jag tycker är intressanta. Dessa finns både inom segmenten nisch och mainstream.
Eftersom jag bara luktat på en försvinnande liten del av 2009 års produktioner så är mina val för slutstriden helt personligt präglade av min smak för närvarande. Dofterna i sig är inte heller jämförbara då de kommer från så olika doftfamiljer.
Här är kandidaterna:
Escale à Pondichéry (Dior): Ska erkänna att den först inte föll mig i smaken särskilt mycket men sedan har den växt. Och det är ju kännetecknet för en fin doft, att den utvecklas, är fortsatt intressant och ofta inte något som man gillar i början. En doft som kräver tillvänjning - sådant gillar jag. Transparent doft med bergamott, torra jasminblad och svart te som tongivande noter på mig.
Epic Woman (Amouage): Mer tjat om Amouage, men jag har tyvärr fallit för denna plånboksplundrande parfymlinje. Som tur är räcker proverna länge pga hög koncentration. Epic har en av årets stora modeingredienser oud som bärare ihop med frankincense, kryddor, mörka rosor, patchoulli osv. Påminner mycket i stilen om Montale men en något mer förfinad blandning. I allafall Montales tidiga parfymer är för riktiga hard-core oud lovers som jag.
Une Rose Chypreé (Andy Tauer): Inte Andys allra bästa på min hud, den tonar ned relativt snabbt jämfört med övriga. Men jag älskar själva formulan, känner ett inslag av enbär, även om Andy själv dementerat detta och berättat att lagerblad kan anta den doftnyansen med vissa omgivande ingredienser. Doften är mörk men inte kvalmig och ligger någonstans mellan chypre och oriental. Och här finns äkta ekmossa trots att det är en helt ny parfym, Andy inehållsdeklarerar ingrediensen med mängd och är därmed helt compliant med EU-regelverket.
Turtle Vetiver Exercise No 1(LezNez): Smyger in en av herr Parfumistas favoriter - den är klassad som unisex. Turtle är den första i en serie vetivertolkningar som Isabelle Doyen (vanligen husparfymör för Annick Goutal) skapar helt utan restriktioner för det lilla schweiziska Indieparfymhuset LezNez. Turtle är mycket ren för att vara vetiverdoft, lite citrus lyfter toppen och cederträmixar fint i basen. En torr, ljus och grön vetiver.
Fieldnotes from Paris (Ineke): Fick ögonen (eller näsan på) Ineke Rühland, San Fransisco baserad parfymör genom att jag läste någonstans att Andy Tauer håller hennes dofter högt. Och Andys olifactoriska sinne litar jag på till 110%.  FNfP är är bärare av en av den andra populära doftnoterna 2009 nämligen tobak. Här är det fråga om en ljus och ren piptobak, association till när morfar stoppade sin pipa när jag var liten. I basen finns också en underbart mjuk tonkaböna. Doften innehåller även bivax och en ren patchoulliolja. Doften är i första hand en kvinnlig tobak men kan mycket väl bäras av en man.
Infusion Fleur d'Oranger (Prada): Blev först besviken när jag provade denna. Men sedan har F d'O växt, och det finns en slags härlig vintage pudirghet i all orangeblomma, neroli och mandarin supporterade av en återhållen tuberose och jasmin. Ger känslan av att bo på ett fint hotell i Italien eller Frankrike. Doften har många kritiker men alla är sin egen näsa närmast.
L'Eau de l'Hermine (Lostmarc´h): Det bretangeska huset Lostmarc´h:s lavendeltolkning är transparent och mycket bärbar. Kombinationen med citrus lättar upp lavendeltonerna och gör att de aldrig blir lite kvalmigt, tunga ungefär som en instängd lavendelpåse i ett linneskåp. Mycket bra som vår- och sommardoft men fungerar hela året.

I morgon avslöjas segraren!

lördag 26 december 2009

Tribute Attar (fortsättning)

Måste så här sett i backspegeln omvärdera Amouages Tribute Attar något.
Högklassiga ingredienser, mycket koncentrerad, så till den milda grad att jag först kände att jag fått för mycket. MEN efter en halv dag så var den bara helt borta. Alltså från hyperkoncentrerad till puts väck. Kan ha att göra med att det är en olja och det stora inslaget av naturliga ingredienser. Ju mer kemi, ju bättre hållbarhet tycks regeln vara.
Tycker att Amouages (också den från 2009) Epic är ett bättre val. Den sitter lätt ett dygn och har även den mycket fina ingredienser om än  med mer inslag av kemi.

Tribute Attars reviderade betyg blir 4 och det beror på den dåliga hållbarheten på huden. För en doft i den här prisklassen kräver man betydligt mer. Ingredienserna och kompositionen är fortfarande 5.