måndag 28 februari 2011

Knep för att hitta nya dofter 1(2)

Foto: Parfumista (c)


Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2008.

För den som vill hitta nya dofter att trivas i krävs en hel del arbete. Det är lätt att navigera fel i det enorma parfymutbudet. Farligt är att gå in i affären och prova på måfå, hur lätt är det inte att förvridas av de förrädiska toppnoterna som varar ungefär lika länge som det tar att genomföra ett impulsköp. Reasearch krävs alltså innan och den delas lämpligen in i följande moment:

1. Skriv ned vilka parfymer du trivs i i dag.
2. Vilken/vilka doftfamiljer (blommig, citrus, aqua, oriental, trä, läder, grön, chypre) tillhör dofterna? Ofta visar det sig att de flesta favoriter tillhör en eller två doftfamiljer. Här är Sephoras ”Fragrance Finder”: http://www.sephora.com/browse/me/index.jhtml?categoryId= till god hjälp för nybörjaren.
3. Vilka dofter/lukter tycker du om eller på annat sätt ger dig positiva associationer utanför parfymflaskorna?  Det kan vara allt från specifika blommor som ros eller liljekonvalj till nybakat bröd, läder i solsken, bensin, kalk eller doften i luften innan ett oväder.
4. Hitta dofter i din favoritdoftfamilj eller närliggande doftfamiljer som innehåller några av de dofter/lukter som du identifierat under 3. Hitta även dofter i helt andra doftfamiljer med några av dessa i sig. Ofta är det detta steg som ger en aha-upplevelse och gör att man tar ett ytterligare steg i sin olifactoriska utveckling.
5. Det sista steget i den teoretiska delen är att välja ut ett antal testobjekt för provning

Fortsättning i nästa inlägg

söndag 27 februari 2011

Söndagsnonsens

Ofta under söndagar börjar jag fundera över vilka dofter som kan vara aktuella för veckan som kommer. Ska jag ha ett tema och i så fall vad? Exempel: Trivseldofter, eleganta dofter, viss typ av ingrediens, viss doftfamilj, dofter för den aktuella årstiden, senaste proverna, oprovade prover, klassiker, ska jag prova ett visst märke, designerdofter, tantdofter, svåra dofter, dofter som jag associerar till en viss färg etc. Eller ska det helt enkelt vara fritt val? Onekligen krånglar jag till det ibland......

fredag 25 februari 2011

Pärlor i parfymbutiken – Pour Homme

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumistans Blogg på Damernas Världs hemsida i januari 2009. 
Också på herrsidan finns förstås pärlor i parfymaffärernas normalsortiment. Men det gäller då, precis som på damsidan, att se bortom topp tio. Här kommer några förslag:

Rive Gauche pour Homme (YSL): Designern Tom Ford har sett till att låta ta fram bra dofter för de mode- och skönhetshus där han varit verksam. YSL:s Rive Gauche PH är ett sådant exempel. En trä och fourgé-mix (örtig ormbunke) skapad av den pålitlige näsan Jacques Cavallier 2003 som ger en rentvättad barbershop-vib utan att lukta tvättmdel eller andra kemikalier. Ger en intellektuell känsla och en känsla av vår i Paris. Student vid Sorbonne kanske?

Gucci pour Homme (Gucci): Också ett resultat av Tom Fords inverkan, här på huset Gucci. Skapad av Michel Almairac 2003, en pepprigt, kryddig, lädrig, träig doft som luktar papyrus. Har känt flera efterapningar av denna, även bland nisch-dofter. Ska inte förväxlas med den nyligen utgivna Gucci by Gucci Pour Homme.

Égoïste (Chanel): Detta är en av de allra bästa herrdofterna någonsin! Kanske den bästa, kommer i skrivande stund inte på någon som konkurrerar. Då menar jag både i väldoft och i skicklig komposition. Tänk att man bara kan kliva in i en vanlig parfymaffär med hyfsat stort sortiment och få med sig detta mästerverk hem. Bivax, rosenträ, nejlika, ros, kryddor, sandelträ och ambrettefrön. Skapad av Chanels husnäsa Jacques Polge 1990. En prototyp togs fram för den amerikanska marknaden 1987 där den lanserades som en limited edition ”Bois Noir”.

Dior Homme (Christian Dior): Dior Homme,skapad av Olivier Polge (Jacques son) 2005, är en tidig representant för trenden med en viss feminisering av herrdofterna. DH är byggd kring iris men här finns också ambra, lavendel, vetiver, lätt läder och patchulli. DH har en lite vulgär läppstiftsnot som kan verka frånstötande för en del men den ger också associationer till lädret på insidan i en fin handväska.

L'Eau D'Issey pour Homme (Issey Miyake): Detta är en av de tidiga, aquatiska dofterna, föregångaren till herrdofterna i genren. LEDIPH skapades av Jacques Cavallier 1994 två år efter succén med den kvinnliga föregångaren L'Eau D'Issey. LEDIPH är inte så där kemiskt aquatisk som många senare dofter utan den har en lätt suraktig kalkighet som motvikt till fräscha citrusnoter och trä. Det finns otaliga varianter på L’Eau D’Issey-temat exempelvis den kryddigare och djupare intense-version som kom 2007.      



Vilka tycker du är riktiga herrdofts-pärlor?

Vintern 2011 - Har kanske stannat av i den olifaktoriska utvecklingen men jag instämmer till fullo så här två år senare.

torsdag 24 februari 2011

Hitta pärlorna

Foto: Parfumista (c)
Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns
Världs hemsida i januari 2009.

Som jag tidigare skrivit om så tar det i regel ett par år innan pärlorna i en årgång sållats fram. Att de fortfarande finns kvar på marknaden trots det massiva, ständigt ökande utbudet visar på dofternas kvalitet eller åtminstone på en personlighet/originalitet. Dessutom har priserna ofta sjunkit jämfört med nyheterna. I en normal parfymaffärs standardsortiment kan man hitta många bra parfymer som kommer att bli eller redan är klassiker. Här några som passar för den mörka årstiden:

Prada (Prada): Elegant patchoulli, trä och tonkaböna baserad doft som gjord för att matcha kashmirtröjan eller pälsen. Skapad av Carlos Benaïm och Max Gavvary 2004.
Angel (Mugler): Denna patchoullibomb med mörk choklad och mörka, övermogna frukter var banbrytande när den kom 1992. Hatad av många men älskad av fler. Skapad av Olivier Cresp och Yves Chiris.
Coco: (Chanel): Kryddig oriental, inspirerad av barockens överdåd. Skapad av Chanels mångåriga husnäsa Jaques Polge 1984.
Hypnotic Poison (Dior): Träig vaniljbas med kardemumma, mandel, dov jasmin och mossa. Skapad av Annick Menardo 1998.
Jasmin Noir (Bulgari): Denna fina gröna, träiga jasmindoft som kom ut så sent som 2008 är en säker framtida klassiker. I mitt tycke en av årets absoluta topplanseringar. Skapad av Carlos Benaïm och Sophie Labbe.

Vilka exempel på bra, lättåtkomliga, ”vinterdofter” har du?




Vintern 2011: Håller fortfarande med men vill lägga till ett par till som: Dior Addict (mmm), Chanel Allure Sensuelle, Paco Rabanne Lady Million och gamla trotjänaren Guerlain Shalimar förstås.

onsdag 23 februari 2011

Oud-era

Mer spekulerande från mitt håll angående följderna av IFRA restriktionerna och framtiden för parfymeriet, se inlägg från i söndags och igår. 

Det senaste året har ouden blivit populär som komponent även i det breda designerdoftssortimentet efter att för några år sedan varit trendig bland parfymnördar (2006-2008 cirka). Ouden, syntetisk, mycket sällan äkta, eller blandad, ibland blandas en liten del äkta oud med en syntetisk oudbas från någon av de stora doftproducenterna. Exempelvis Firmenich har enligt uppgift en bra och ofta använd oudbas.

Jag är inte ensam om att misstänka (har sett tankar om detta i kommenter till en annan parfymblogg) att oudens stora frammarsch inte bara beror på att det är en fin not. Möjligen beror dess frammarsch också på att den är så pass kraftfull att den ger dofter mer kropp och kontur dvs fyller ut en del av det tomrum som IFRA restriktionerna skapat. Detta i väntan på den nya parfymeran som alltså kanske redan börjar göra entré nästa år (se gårdagens inlägg). Men självfallet tror jag att den träiga underfamiljen oud-dofter kommer att bestå när den nu också etablerat sig (i sin egen version) inom det västerländska parfymeriet.

tisdag 22 februari 2011

Parfym evolution

Angående mitt inlägg om "IFRA spökar till det ?" häromdagen så är restirktioner inte bara av ondo. Det för utvecklingen framåt och kan göra att parfymkonsten ganska snart tar ett stort steg framåt, att en ny era inom parfymeriet står för dörren. Förflackningen i doft samt även möjligheten att ganska enkelt kopiera de moderna doftmolekylerna gör att kemister och kreatörer finner nya vägar. Det är det två parfymörer som exprimenterar med några nya doftämnen och tydligen kan något revolutionerande att hända kanske redan nästa år och en ny doftbas som får genomslag som ambroxan, cashmeran eller ISO-E på sin tid. Om detta kan läsas på Octavians initerade parfymblogg 1000fragrances,se  http://1000fragrances.blogspot.com/2011/01/les-dandys-as-seen-by-daniela-andrier.html .

I ett inlägg i förra veckan anknyter han till ämnet och avsöljar mer om utvecklingen bakom kulisserna. Bioteknik med processer som inkluderar svampar och bakterier kan tydligen skapa dofter som inte är lika enkla att kopiera, se
http://1000fragrances.blogspot.com/2011/02/la-pourriture-noble-and-perfume.html

Så antagligen är vi just nu inne i en mellanperiod, ett vakum som uppstått mellan pre och post IFRA restriktionerna. Spännande vad som komma skall tycker jag!

måndag 21 februari 2011

Kort om - Insolence EDP (Guerlain)

Foto; Herr Parfumista (c)


På tal om viol: Insolence EDP är toppen en kyliga dagar. Ger mig associationer av:

*Kanderade violer och violtabletter.
*Mörkt violfärgad sammet.
*En stor, mörk ametist.

Insolence är ytterligare ett exempel på vilka fina dofter det finns i det "ordinarie" sortimentet. En doft som har sitt eget signum, hade lika gärna kunnat ges ut som nichedoft.

söndag 20 februari 2011

IFRA spökar till det ?

Kanske är det min näsa som börjar lägga av men allt fler dofter känns liksom undflyende, som om de saknar kropp. De är lite som vålnader av sitt gamla jag om det är reformuleringar och även helt nya dofter ger den här känslan av undflyende och konturlöshet. Detta gäller både niche och designerdofter. Fenomenet är alltmer tilltagande och (tycker jag) har blivit särskilt tydligt det senaste året.

Min egen hemmagjorda teori är att det är IFRA restriktionerna som har slagit igenom på riktigt bred front. 1 augusti 2010 var brytdatum varefter de till IFRA anslutna doft- och smakämnestillverkarna förbundit sig att inte använda en lång rad doftessenser, minns att jag såg en otäckt lång lista på någon blogg som jag inte hittar just nu. Det gäller citrusessenser, läder, mossa, varianter av allt känns det som.

Observera att det är frivilliga restriktioner som tillverkarna sätter på sig själva för att föregå EU-regleringar i syfte att förhindra allergier och skadlighet från kemikalier. Dessutom får på detta sätt tillverkarna möjlighet att styra över till doftämnen som tas fram enligt den senaste tekniken och som förbilligar produktionen avsevärt. Ska man vara konspiratorisk så kan producenterna genom detta styra mot en större likriktning i doftutbudet, vilket i sin tur minskar risken att misslyckas kommersiellt. Om det mesta som ges ut luktar ganska likartat (inom respektive kategori) blir kunden trygg i doftmiljön och känner att man gör rätt val vid köp av doft.

Vill man ha dofter med kropp och kontur så gäller det att vårda sina flaskor som har en del år på nacken, dofter från före 2005 känns "safe" sedan har regleringar succesivt smygit sig in alltmer. Ekmosserestriktionerna är i och för sig från milleniumskiftet så blommig åttiotalschypre tillverkad fram tills dess är guld värda. Ska man köpa nya dofter så är små indieparfymörer som gör sina egna dofter det mest säkra kortet. De kan lägga in ingedienser med restriktioner, vilket man får om man orkar förteckna dem och med vilken mängd de ingår. De finner inte de stora dofttillverkarna vara en tillräckligt lönsamt att lägga tid på samt framförallt att de ämnen det gäller ofta är dyra och alltså inte ingår i de stora, kommersiella dofterna (med vissa undantag förstås). Ett annat säkert kort är oud, även om jag tyckt mig känna en viss försvagning  av vissa dofter även där. Kanske har någon/några komponent(er) som ingår i den syntetiska oud som dofterna oftast innehåller också drabbats av IFRA.

Exempel på dofter som jag tycker förlorat en del kropp och kontur och blivit mer diffust flytande är Chanel Cristalle EDT, Serge Lutens Bois de Violette och Montales Attar. Några exempel på relativt nya dofter som förmedlar samma känsla och som aldrig hunnit vara annat än IFRA anpassade är: L'Artisans Traversee du Bosphore och Juliette Has A Guns Calamity J. samt Serge Lutens Boxeuses.

Någon som känt något liknande? Kommentarer?

lördag 19 februari 2011

Vecka i viol

Viola Odorata, Photo: Frank Vincentz (cc),
some rights reserved, Wikimedia Commons

Den senaste veckan har jag haft en väldig dragning mot viol. Så arbetsveckan som gick har jag tillbringat i två fina, men ganska olika, violtolkningar.  Veckan inleddes med två dagar i Carons Aimez-Moi en lagom söt och solig viol kryddad med anicelikör. Sedan två dagar i en mörkare och ganska melankolisk viol på fint pudrigt cederträ, Serge Lutens Bois de Violette. Avslutning med fredag i Aimez-Moi.

Viol har en lätt avslappnande effekt på mig, undrar om växten har den egenskapen eller om det är något som just jag upplever. En av Aimez-Moi dagarna tog jag faktiskt en sprits av doften på handleden när jag skulle sova och jag tror faktiskt att jag sov bättre....Normalt sett brukar jag inte parfymera mig när jag ska sova men med en sådan vilsam doft som Aimez-Moi kan det vara ok någon gång ibland.

Reviewer av dofterna kommer längre fram för det är så mycket att göra just nu att jag inte hunnit samla ihop intrycken ordentligt. De ligger än så länge som spridda noteringar i kalendern.

fredag 18 februari 2011

Lorenzo Villoresi - Teint de Neige

Foto: Herr Parfumista (c)

Update May 2013: Today more than two years later I just love the soapy, white gunpowdery, rosy smell. Ratiing reconsidered see below.

Så en provning ur de "oprovade provernas" ask. Den italienska parfymören Lorenzo Villoresis "snönyans" doft har beskrivits av otaliga recencenter tidigare och här kommer då ännu ett tyckande.

Teint de Neige är en pudrig och på många också en tvålig parfym. På mig stannar det vid pudrighet och en doft som påminner om herr Parfumistas australiensiska sadelsmörjningsolja. Precis i de inledande toppnoterna doftar TdN något som liknar precis avfyrat krut i en knallpulverpistol. En lite mörkare not av det "gunpowdriga" finns närvarande doften igenom. En annan not som slår igenom på mig är den lite mandellika heliotrophen, här en fint avvägd pudrig tonkaböna. Blommigheten är lätt, typ ett potpurri av torkade rosenblad som tack och lov hålls tillbaks till en lagom nivå. TdN ger bilden av skuggor på tung, lite töig, snö vid solnedgången en vinterdag. Men den associationen kommer säkert bara för att jag vet att doften har ett snötema.

TdN är en helt ok och bra doft men inget som sticker ut ordentligt. I en liknande genre (i varje fall när det gäller intrycket) men mycket mer distinkt och dessutom härligt pudrigt tvålig finns Pierre Balmains Ivorie som jag personligen föredrar framför TdN. Vill jag ha en mysig, okomplicerad och varm doft en kall vinterdag så tar istället till Etros Heliotrophe.  TdN är helt enkelt lite för snäll och flat i sin karaktär för att intressera mig tillräckligt en hel dag.

Betyg: 3+

Rating May 2013: 5

Ytterligare reflektioner: Troligen lyfter jag inte Lorenzo Villoresis dofter tillräckligt. Piper Nigrum luktade så härligt pepprigt precis när doften hade duttats på men föll sedan ihop platt. Detsamma hände när herr Parfumista testade resten av röret och också när han testade LV:s Vetiver.

onsdag 16 februari 2011

Serge Lutens - Arabie

Foto:Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damernas Världs hemsida i september 2008

Arabie från Serge Lutens Les Salons du Palais du Shiseido kom ut år 2000 och skapades tillsammans med Serges husparfymör Christopher Sheldrake, som är den som är angiven som parfymör. Men det är högst sannolikt att Serge har sin näsa inblandad också. Arabie är en mycket mångfacetterad doft vars karaktäristik skulle kunna sägas vara orientalisk kryddmarknad och mjuk kaka med torkade frukter. Gourmanddoft men ändå torr och luftig.

En idé med doften är att fånga den arabiska kulturen i en doft från souken. Men i Arabie är det bara väldoft, i souken kan sådant som doftar mindre gott också dyka upp …

Arabie inleds med med torkade mandarinskal, torkade fikon, dadlar och lagerblad. I hjärtat finns kummin, kryddnejlika, muskot och kardemumma. I basen sandel- och cederträ, tonkaböna, labandum, benzoin och myrra.
Arabie är en av mina favoritorientaler! Alla spännande ingredienser har komponerats på ett sätt så att doften utvecklas och är spännande hela dagen. Sitter bra gör Arabie också. Jag kan känna doften på handleden också dagen efter. Även om den är en typisk doft för den kalla årstiden, går den också bra när det är svalare på sommaren. Den är, som jag skrev i beskrivningen, på något sätt luftig som hög, klar luft på hösten samtidigt som den är torr. En doft som kan bäras både till vardags och till fest.
Betyg: 4+

Kommentar 2011: Intrycken står sig nära två  och ett halvt år senare. Betyg 4.

måndag 14 februari 2011

Kort om - Dior Addict (Dior)

Intryck av doften en isigt kall vinterdag.

* Känslan av riktigt dunkelblå silkessammet.
* En mystisk dov mörk blommighet, söt vanilj och trä.
* Värmande och en riktig handledssniffare.

Addict gör sig klart bäst vintertid. En gång när jag bar den i somras blev den bara alldeles för söt. En doft som ofta får oförtjänt dålig kritik (enligt mitt tycke) anses av många som för påträngande och lite vulgär. Det tycker inte jag, allt är en fråga om dosering, och förstås, hudkemi. Säger jag som har turen att passa med Dior-basen.Om jag ska sticka ut hakan lite extra så tror jag att om Addict i stället hade paketerats och sålts av något nichehus så hade tongångarna varit mycket mer positiva om denna lite udda, orädda och intressanta doft.

fredag 11 februari 2011

Vero Profumo - Onda

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns
Världs hemsida i juni 2009. Därav referensen till Rubj som jag då recencerat innan och alltså nu kommer i fel ordning. Återkommer till Rubj lite längre fram.

Jag har också ett litet prov på den schweiziske parfymkonstnärinnan Vero Kerns gröna härlighet Onda. Även om jag gillar Rubj (se föregående recension) snäppet bättre så är Onda av minst lika god kvalitet och faktiskt mer innovativ än Rubj. Onda innehåller bland annat vetiver, ingefära och koriander.

I Onda händer något hela tiden: Den öppnar grönt, som en uppsparkad fuktig, grästova om våren. Sedan följer gräsiga, lädriga och träiga noter innan den övergår i en grön pudrighet. Ur pudrigheten tonar en tydlig doft av geranium fram men den blir aldrig skarp eller påträngande. Onda är kontrasternas doft, råheten som skiftar med pudrigheten. Den har en påtaglig retrokänsla men faller inte in i ”tantspåret”. Eftersom Onda är en så levande doft ser jag hela tiden fram emot nästa händelse i utvecklingen när jag bär den. Näsan dras hela tiden till handleden så det här är en doft jag får använda lediga dagar.

Onda är en doft för dagtid och den passar särskilt på våren. Som den komplexa doft den är har den ändå något för varje årstid. Den tillhör samma gröna nisch som Estée Lauders Aliage och Aramis Devin. Den mjuka geraniumtonen känner jag igen från Mâitre Parfumeur et Gantiers Route de Vetiver.

Precis som med Rubj kommer det att bli jobbigt när Onda-provet är slut så det är bara att ransonera!

Betyg: 5

Kommenter vintern 2011: Som framgår av föregående inlägg får jag ungefär samma intryck av Onda Extrait som då. Våren 2009 fanns den bara i parfymkoncentrationen.

onsdag 9 februari 2011

Vero Profumo - Onda Extrait respektive EDP

Foto: Parfumista (c)
Vero Kerns Onda i Extrait (parfym) har jag reviewat för snart två år sedan på den gamla DV-bloggen. Under 2010 släppte Vero Kern sina dofter även i EDP form och därmed (såsom det brukar vara med bra parfymhus) en till viss del annorlunda ingrediensuppsättning än i den ursprungliga parfymen. Onda är i mitt tycke ganska olik i parfymform jämfört med EDP form.
Onda Extrait: Parfymen är animalisk och nästan frånstötande i starten. Sedan lugnar den ned sig i en mellanmjukt lädrig, jordig, lite vått hö-liknande och tovad ullsocka doft. Den känns väldigt vintage, den tovade ullsocke-noten känner jag igen från Guerlains Shalimar. Men Onda är en torrt träig, mörk grön doft, inte en oriental ska poängteras. I basen lite läder, lätt vetiver och en liten dos av den typiska plåterdoften som finns i en tidigare EDT-formulering av Musst de Cartier som jag hade under tidigt nittotal. Härligt kärv, som marken en mycket tidig vårdag.

Onda EDP: I EDP-form är Onda sötare och inleder med en mycket fin och originell passionfruktsnot. Jag riktigt ser den lilla skrumpna gråbruna passionsfrukten med dess frön och orange-gröna innandöme och känner den typiska syrligheten. Det är också framförallt toppnnoterna som förändrats mellan formuleringarna. EDP:n har kvar mycket av den lättare, gladare passionsfruktsnoten även i hjärtat och när doften "torkat ned" till basen så finns där en frisk vetiver och något som liknar geranium.

Onda håller lätt hela dagen på mig i båda de aktuella formuleringarna. Ingen av dem är vad man rakt av säger luktar gott utan det är ganska krävande dofter som gör att näsan hela tiden dras till handlederna för att finna ut vad som nu hänt i doften.

Problemet är att det egentligen är motiverat att ha båda dofterna om man tycker om Ondas mycket speciella stil. Jag tror att det går att hamna i en evighetscirkel av beslutsvånda om man ska köpa en flaska av en av dem, vilket gör att man riskerar att aldrig komma tll skott. Den mer ekonomiskt lagda väljer förstås den passionsfrukt influerade EDP:n men risken är då att man efter ett tag saknar den animaliska lortigheten i parfymen. Parfymen är trots allt ett halv-snäpp mer excentrisk än EDP:n.

Betyg: 4+ (sammnvägt för båda)

I nästa inlägg kommer min snart två år gamla review av Onda i extrait form. Jag hade inte läst den innan jag gjorde det här inlägget men när jag läser den i efterhand är det intresant att se att så stor del av intrycken är ungefär likartade.

måndag 7 februari 2011

Spridda parfymtankar - februari 2011

Foto: Herr Parfumista (c)

Det cirkulerar mycket parfymerade tankar i en parfumistas vardag. Som:

*Särskilt kul när jag läser parfymbloggar tycker jag är andras reviewer och intryck av dofter som jag själv också har testat eller funderar på att testa. Ju fler reviewer av en doft, desto roligare. Alltid  framkommer någon ny infallsvinkel.

*Undrar om jag är på väg att få en släng av anosmi (doftbilndhet) för jag tycker att fler och fler dofter inte gör något större intryck på mig och att de inte riktigt känns ordentligt. Att de liksom inte har någon kropp. Gäller både niche och designerdofter. Fast det kan ju vara en följd av IFRA-restriktionerna där de numera tillåtna substanserna i allmänhet verkar vara mer bleka än sina föregångare.

*Kanske har jag nått en punkt där jag totalt sett sniffat på "för många" dofter. För så myckat av sådant jag provar ger direkt associationer till en annan doft, vilket i sig är roligt. Men problemet är att i majoriteten av fallen så tappar jag entusiasmen för doften och den får kanske inte den review den är värd pga bristande wow-känsla.

* Något som ger wow-känsla är när en kollega bär den banbrytande herr-irisen Dior Homme. Den minglar så perfekt med hans hudkemi att doften liksom höjer sig till en ytterligare nivå. Klart det bästa uppbärandet av DH som jag känt hittills.

*Förra året var januari och februari de klassiska orientalernas månader. Opium, Mecca Balsam, JHL, Prelude och Imperial Opopnax gick varma. I år har det varit en mer blandad kompott, kanske beror det på att jag började längta efter gröna blomdofter redan innan jul. Längtan efter våren och allt provande av prover bidrar nog till att parfymanvändningen just nu saknar en fast inriktning.

*Doftutgivningen verkar nästan ha spårat ur. Verkar som om alla möjliga varumärken (inte bara inom mode och skönhet) ska manifestra sig genom en doft. Många av dem som redan är etablerade dofthus formligen sprutar dessutom ur sig nya (ofärdiga) kreationer.

*Gäller alltså att begränsa sig i vad som ska provas. Det dyker hela tiden upp så många nya dofthus som vill kommersialisera på framförallt niche-trenden. Har nästan blivit så att jag knappt vill prova nytt för det är inget kul att få ytterligare en "jaha"-upplevelse (=besvikelse).Det får alltså främst bli de gamla beprövade dofthusen som jag gillar, och så Andy förstås. För ärligt talat så känns det som det räcker med dem som visat vad de går för en längre tid.

* Så till det skrivtekniska: Har märkt att mina inlägg blivit längre och längre. Räcker med hälften till en tredjedel av texten i ett inlägg för att läsaren ska orka med.

lördag 5 februari 2011

Topplista - Vinterdofter

Foto: Herr Parfumista (c)

Den stora internationella parfymbloggarmaffian har nu publicerat sina listor över vinterdofter. Det inspirerar förstås till ett inlägg. Det enda problemet är att jag i år har fnattat runt bland de flesta doftkategorier, den där riktiga vinterdoftskänslan försvann redan runt jul. Dessutom provar jag mest prover, alltså flyktiga bekantskaper. Så den här lilla listan är snarare en bild av vad jag gillar just nu, fram-och-tillbaka-vintern 2011, både när det gäller väder och parfym.

Spellbound (Estee Lauder): Gammal trotjänare i mitt stall. Har haft den sedan den kom ut under tidigt nittiotal och håvat in en hel del beröm. Stor amerikan i den kryddigt florala orientala skolan. Kardemumma och annan kryddighet över bland annat ros och gardenia. Några sprits håller ett dygn. Love it!
Le Mimosa (Annick Goutal): Trots mindre bra hållbarhet på huden under dagen, är LM en fin och mycket kvinnlig komposition vars gyllene värme ger hopp om vår och sommar. Persika och mimosa i fin harmoni, se review häromdagen.
Epic Man (Amouage): Elegant oriental med torr kryddighet och en mycket lätt oudnot över rökelse och olika träslag. Fullt klart en unisexdoft i min lilla värld.
Chanel No 5 Parfum (Chanel): Sprudlande aldehyder i denna klassiska doft som ger mig bilder av  marmor och kristallklart vatten.
Beige (Chanel): Mycket kvinnlig och elegant blommig med en väl balanserad syrenton, något som inte är helt vanligt. Ljus och upplyftande ger den hopp om våren. Stort tack till en viss parfymvän för möjligheten till decant av denna pärla.

En trend jag kan se är att jag vill ha rätt distinkta dofter med en intressant utveckling och som sitter hela dagen (förlåt AG). De får också gärna vara stora och märkas, inte små ängsliga skapelser som är rädda att sticka ut från den ordinarie doftmattan.

Vilka är dina vinterfavoriter?

torsdag 3 februari 2011

Parfums de Nicolaï - Kiss me tender

Bild: Heliotrophium arboescens
 Kurt Stueber, Wikipedia Commons, some rights reserved

Parfums de Nicolaïs Kiss me tender är en fluffig, heliotrophebaserad, varm gourmanddoft som är lagom söt på mig, varken sockrig och kemisk. Men det är och andra sidan inte fallet med någon av de Patrica de Nicolaï dofter som jag har provat.

Kiss me tender inleds med något som jag tycker påminner om mimosa följt av mint. Mimosaliknande noter tycks vara i ropet vintern/våren 2010/2011. Precis i starten påmminner den lite om Annick Goutals Le Mimosa men det går snabbt över. Den varma och soliga heliotrophen träder in i ett tidigt stadium och är närvande under hela doftens utveckling. Jag känner inget av noterna hö och anis men jag antar att de finns i doften som kontraster för att tämja de andra noterna så det är kanske inte meningen att man ska känna dem så tydligt. Om jag jämför med min basheliotrophe, Etros Heliotrophe så är Kiss me tender blommigare och liksom luftigare. Heliotrophe accentuerar mer av heliotrophens typiska mandelton och känns liksom råare.

Kiss me tender är en riktig varm och skön komfortdoft som passar för att lysa upp en kall vinterdag. Den är som det mesta från PdN välkomponerad och sammansatt av högklassiga ingredienser, rent tekniskt som en riktig nichedoft ska vara. Självfallet hade jag som PdN-fantast höga förhoppningar på doften så det kanske är därför som jag känner mig lite besviken. PdN ger mig liksom ingenting och jag kan uppnå samma känsla med min gamla kära Heliotrophe och det som är kvar av mitt Le Mimosa-prov. För den som inte har någon heliotrophedominerad doft är Kiss me tender absolut att överväga.

Betyg: 4     (skulle ha fått ett "+" om den inte lämnat mig så oinspirerad)

tisdag 1 februari 2011

Ett olfactoriskt överfall

Härom veckan var vår avdelning på jobbet ute på försenad "julmiddag" en kväll. Ja, vi hade lite snärjigt innan jul så vi tog det en kväll i januari istället. Vilket i och för sig är bättre, det är ändå så mycket ätande kring jul.

Bord var bokat i city på en totalrenoverad italiensk restarurant som egentligen har funnits i decennier. Restauranten är belägen i anslutning till ett nytt hotell som finns i anrika lokaler som tidigare inrymt en stor och respektabel advokatfirma och under åttio- och tidigt nittiotal ett under den stora finanskrisen, konkursat återförsäkringsbolag.

Redan när jag klev in i hotellets lobby kände jag en vag, mycket lätt kemisk-blommig rumsdoft uppblandad med de lite nästan fuktiga noterna av nybyggt och nyrenoverat. Doften fanns också vagt i den kitschigt svart-guldigt, öststatsliknande baren och den följde även med ner i restauranten. När jag var och pudrade näsan uppnåddes doftcresendot och även kunskap om vilken den irriterat smygande doften var: På toan fanns nämligen enbart alternativet att tvätta sig med en flytande tvålversion av Byredos Blanche, en tvättmedelsliknande Clean-liknande komposition. Blanche hade så totalt tagit över luftrummet inne på toan och jag nästan börjar tro att det enbart var tvålen som parfymerade en hel restuarant, lobby och bar. Jag kände mest en otäck kemisk vitblomtvål blandning när jag frenetiskt skrubbade händerna mot ett antal pappershandukar. Blanche var då på väg att helt utplåna det lilla jag hade kvar av dagens testobjekt, Juliette Has A Guns Midnight Oud, för övrigt ett annat genomkommersiellt och urban-chic-ängsligt märke.

Måste ändå säga att Byredos ängsliga image "jag-är-en-medveten-livrädd-att-inte-vara-rätt- 30+ (men inte 40) -innerstadsbo-som-hajat-att-jag-måste-visa-mitt-estetiska-sinne-genom-att-ha-niche-parfym-men som-doftar-som-en-designerdoft-så-att-jag-inte-sticker-ut-FÖR-mycket" passar precis in i det lite kitschiga men samtidigt "halvung-innerstads-chic-möter-rubelmiljardär" miljö som hela det besökta hotell/restaurant-koncptet andas.

Byredo känns tyvärr så utstuderat genomkommersiellt att deras dofter nog inte alltid får en rättvis bedöming. Självfallet luktar deras dofter gott men för att generalisera ger de sig ut för att vara något de inte är - nyskapande och niche. Har bara doftat på några och inte provat (förutom Blanchetvålen då och Green på en annan restaurant där man nog bara hade tvålen för där blev det ingen doftchock) och jag skulle säkert kunna trivas till exempel i Palermo en dag när jag vill ha en enkel och okomplicerad doft. Självfallet vore det intressant att prova några Byredodofter, särskilt M/Mink som ska vara den som sticker ut mest, men inte så intressant att det är värt att kosta på att köpa prover.

Det är som sagt det att det känns som att hela konceptet är skapat för att kapitalisera på ängsliga urbana människor, bygga upp en rejäl omsättning, pricka in toppen och kränga av varumärket vid den tidpunkt (som säkert snart kommer) när LVMH och L'Oréal inser att de bör inkorporera ett storsäljande nichemärke i sin produktportfölj. Så jag kan beundra Ben Gorhams kommersiella förmåga att finna ett sätt att så pass snabbt kommersialisera på denna doftängslighet. Det är bara det att strategin är så uppenbar att jag förvånas över att så många sväljer konceptet. Det kan i och för sig även hävdas att märken som hålls högt av mig som Serge Lutens och Frederic Malle också är genomkommersiella koncept. Och visst är de, det är bara det att de fått fram så många intressanta och vissa till och med banbrytande dofter även om de självklart också blandar ut parfymlinjerna med mer kommersiellt gångbara skapelser. Som också brukar bli väldigt bra, ett exempel SL:s Bas de Soie.

Octavian på bloggen 1000fragrances har i sin review av två av Byredos senaste dofter
http://1000fragrances.blogspot.com/2011/01/accord-oud-and-oud-immortel-byredo-new.html#comments
Accord oud och Oud imortelle både i beskrivningen av själva dofterna och runtomkring, fångat mycket av det jag försöker sätta ord på i detta, för en del kanske lätt provocerande inlägg.

söndag 30 januari 2011

Rörande

Foto: Herr Parfumista (c)

Grain de Musc har återigen skrivit ett sådan fint och känslosamt inlägg. Den här gången tyvärr väldigt sorgligt, jag blir tårögd när jag läser, se http://graindemusc.blogspot.com/2011/01/in-memory-of-friend.html

I höstas beskrev hon så medryckande glada nyheter, se http://parfumistansblogg.blogspot.com/2010/10/parfymromantik.html

Grain de Musc/Denyse är helt enkelt en mycket begåvad skribent inte bara när det gäller att fånga parfymernas mystik utan även att väva i hop dem med verkligheten.

lördag 29 januari 2011

Annick Goutal - Le Mimosa

Acacia pychnanta, (Golden Wattle), Burnley Gardens, Victoria, Australia
Foto: Melburian, Wikipedia Commons, some rights reserved

Solig och rätt kall vinterdag där jag faktiskt börjar märka att det blivit ljusare ute, både morgon och kväll. Det känns att våren faktiskt finns där borta någonstans. Och det vill jag förstås fira med en varm, solig, glad och sprittande doft. Så jag greppar mitt prov av Annick Goutals ljuvliga Le Mimosa. Och den fångar perfekt den stämning som jag känner så här i slutet av januari: Längtan till ljus och värme och efter ljusa, glada och blommiga dofter.

Isabelle Doyen brukar inte göra mig besviken och gör det heller inte med sin skapelse Le Mimosa. Jag anser att doften är rätt linjär, dvs lukar i stort sett detsamma genom hela utvecklingsprocessen. På mig blir en nyskuren mimosa inklusive de gröna bladen direkt från kylan i blomsteraffärens inglasade förvaring tydlig. Lika tydlig blir dess partner, persikan. Det är en fullmogen, inte övermogen, rosa-gul-röd solvarm nyplockad persika som är lagom söt, lite inblandning av persikokärnans doft finns också. Det finns också iris och anis i doften men jag känner dem inte tydligt, jag tror att de finns där för att lugna ned och ge kontrast till de annars så "stora" noterna av persika och mimosa. I basen finns ett varmt sandelträ som harmonierar med de andra gula och varma noterna. Det här är ytterligare ett exempel på hur lyckad en fruity-floral komposition faktiskt kan bli när parfymören håller sig borta från sockersöta kemikalier och en överdos av mysk. Det andra exemplet är Andy Tauers Une Rose Vermeille som jag skrev om tidigare i januari.

Le Mimosa är en chic liten skapelse som passat perfekt att bära dagtid året om när man vill ha sol i sin tillvaro. Den ger mig också associationer till det sprudlande i champagne, kanske i mix persika - en Bellini. Tack vare den harmonierande persikan tar inte mimosan över vilket skulle kunna göra doften entonig och tråkig. Det ända minustecket är hållbarheten under dagen vilket i och för sig är ett vanligt problem med Annick Goutals EDT:er men inte med EDP:erna, på mig i alla fall. Den tonar bort för snabbt och är knappt skönjbar på kvällen. Men det kan kanske botas med en större dos.

Le Mimosa kommer att lanseras i mitten av mars. Lite sent med tanke på att behovet av en sådan här varm och solig doft faktiskt är större nu i vinterkylan.

Betyg: 3+    (hade varit 4 om det inte hade varit för flyktigheten)

Edit December 2013: Le Mimosa is a fragrance which I come to like very much.It's varm, non-sweet apricot-y, completative, relaxing and easy to wear.

Rating: 4

torsdag 27 januari 2011

Farmacia SS. Annunziata dal 1561 - Vaniglia del Madagascar

Efter Ambra Nera häromdagen ännu en godbit från anrika Farmacia SS. Annunziata dal 1561: Vaniglia del Madagascar, i fortsättningen kallad VdM.

VdM är en perfekt vanilj som känns äkta. Inte ett spår av plastighet eller söt vaniljkaka. VdM ger mig bilden av intensivt soligt, gult. Kanske beror det på ett inslag av citrus och diskreta blommor som lättar upp kompositionen. Det är en lätt och mycket torr vanilj som får den där doften av torrt papper i ett gammalt läderband. En biblioteksdoft kort sagt! Den har inte de djupare, tobak och romspetsade, nyanserna som finns exempelivs i  L'Artisans Havana Vanille. VdM är enligt mitt tycke väldigt lik Boucherons Trouble som också har den antika pappersnoten, citrus och en mycket diskret blommighet.

VdM är en perfekt vinterdoft men jag kan tänka mig att den fungerar även på sommaren på grund av sin torrhet. Den är enkel och okomplicerad i strukturen, vilket lyfter fram de fina råvarorna. Passar framförallt dagtid och i de flesta sammanhang.

Betyg: 3

måndag 24 januari 2011

Farmacia SS. Annunziata dal 1561 - Ambra Nera

Här behövs Ambra Nera för att värma upp...Foto: Herr Parfumista (c)

Farmacia SS är ett gammalt anrikt apotek i Florens, grundat 1561. Eftersom apotek förr i tiden också komponerade och sålde dofter så vilar Farmacia SS:s dofter på en gedigen grund.

Ambra Nera är en underbar, varm, omhändertagande mellanbrun (om jag ska visualisera en färg) ambra i kategorin med kådor och patchoulli. Den tillhör alltså inte den örtigare (grönare) mer fourgé-likande gruppen som MPG:s Ambre Précieux eller HdP:s Ambre 114.

 I Ambra Nera finns noter av cypress, eucalyptus, ambra, benzoin, vetiver, vanilj och patchoulli.  Den är högkvalitativ, torr och perfekt pudrig i karaktären, som pudret i en elegant dams juvelbesatta puderdosa. Ambra Nera ger associationer till en elegant dam i exklusiv päls på väg till Afternoon Tea efter en "ansträngande" shoppingrunda. Jag upplever ambratonen som skalad och ren. Samma ambranot men behandlad på ett annat sätt finns i Montales Oud Ambre. I Oud Ambre bäddas ambran in i noter som skapar en mörk och lortig ambra; kryddor, oud, läder och honung. Oud Ambre är farlig, klädd i ett svart läderfodral, och på gränsen till vulgär. En Femme fâtale jämfört med Ambra Neras eleganta lady. Där Ambra Nera är väluppfostrad och perfekt så balanserar vilddjuret Oud Ambre hela tiden på gränsen..

Ambra Nera hade förstås varit en pefekt juldoft också och skulle kunna ha lagts in bland juldoftslistorna. Den är också en trivsam kontorsdoft grå och kalla vinterdagar, en komfortdoft som kan få hela omgivningen att må bra.

Betyg: 4

fredag 21 januari 2011

Grossmith - Sammanfattning

Bild: Buckingham Palace 1837
by J Woods after a picture by Hablot Browne and R Garland

Att prova Grossmiths parfymer Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim är att ge sig ut på en historisk utflykt och det är viktigt att vara på "vintagehumör" när man gör det. Tänk det sena artonhundratalets mode med turnyrer och korsetter. Grossmiths dofter fångar en helt annan tidsanda (huset startade så tidigt som 1835) och har inte mycket gemensamt med de dofter som skapas idag, inte ens av niche-husen. Detta kombinerat med dofternas höga kvalitet gör det mycket spännande att prova dem. Men på något sätt kräver de att man känner sig drömmande, mellankolisk eller nostalgisk,  Grossmiths parfymer är inte några vardags parfymer, så vida man inte ständigt befinner sig i den drömmande mooden. Att testa parfymerna kan också liknas med att befinna sig på ett museum och ta till sig av det som varit. För den som är ordentligt parfymintresserad är det definitivt värt att prova dofterna, bland annat för att få den här historiska vinklingen.

Det är också intressant att prova Grossmiths dofter eftersom de väcker så olika reaktioner hos olika "doftare", vissa håller dem mycket högt andra anser att de borde ha fått fortsätta att vila i frid. Många har recenserat de här dofterna varav flera finns i min "bloggroll" så leta gärna där efter andras intryck.
Dofter som väcker motstridiga känslor brukar ha unika kvaliteter och Grossmiths dofter tillhör onekligen den kategorin. Så till ett sammanvägt betyg: När det gäller kvaliteten får de absolut en 5:a från mig men när det gäller bärbarheten vinklat efter hur de passar mig och min sammanlagada upplevelse en 3 - 4:a. På mig börjar alla dofterna mer lovande än hur de avslutas, de håller inte riktigt hela resan igenom. De blir liksom lite "platta" vilket kan ha att göra med att man använt mycket naturliga ingredienser, naturingredienser har ofta den egenheten, de behöver ett lyft av "kemikalier".  Det slutliga intrycket av respektive doft blir ganska neutralt relativt de förhoppningar som både topnnoterna och för den del även hela doftkonceptet ger. Och jag vill att en doft ska engagera mig ända ner till sista basnotsnivå, iallafall  om den befinner sig i den här prisklassen. Det kan förstås bero på att jag har en bit kvar i min olifactoriska utveckling men jag har märkt att jag generellt dras mer till dofter som är mer moderna i sin struktur.

Kvaliteten och det spännande greppet att försöka återskapa historiska dofter*), även om de så klart inte luktar lika men ger en idé om hur de doftade, överväger ändå så det helt subjektiva, sammanvägda betyget blir: 4 +

*) Idéen att återskapa historiska dofter har många anammat, Tèo Cabanel återupplivade 2005 det sedan länge nedlagda husets dofter även om det skedde genom en nutida näsas tolkning, Jean-Francois Latty.

torsdag 20 januari 2011

Grossmith - Hasu-no-Hana

Bild: A Jersey Lily, portrait of Lillie Langtry
John Everett Millais (1878)

Slutligen den äldsta av Grossmiths återupplivade dofter, den orientaliskt blommiga Hasu-no-Hana från 1888. Doften beskriver den japanska loutsliljan. Fortsätter bildmässigt på temat den victorianska eran, med porträtt av Edward VII älskarinna, liljan från Jersy, skådespelerskan Lily Langtry.

Hasu-no-Hana inleds bland annat med den i klassiska parfymer så typiska bergamotten. I mellanregistret finns olika blommor som tllsammans ska ge doften av den japanska liljan. Mellanregistret är lätt kryddigt och mörkt liljligt på mig, även liljenoten är lätt. I basnoten finns något som påminner om den doft som uppstår i luften runt omkring när man luktar på flera klassiska guerlainer i bi-flaskorna på något flott parfymeri på kontinenten. Kryddigheten finns dröjer sig länge bland basnoterna och pudras till av tonkabönan. Hasu-no-Hana är en diskret, högkvalitativ och elegant doft som på mig tyvärr blir ganska intetsägande på mig. Kanske har jag underapplicerat och borde ha tagit en större dos men jag vill att provet ska räcka till en provning till för ytterligare utvärdering. Hasnu-no-Hana framkallar inga andra bilder än en ganska mörkt färgad, spräcklig lilja med mörkrött pollen i mitten. De färger som doften ger associationer till är pudrig mörkt brunrött och mörkt orange. Herr Parfumista tycker att doften är lite herrig, och det finns faktiskt en nyans som påminner om em klassisk herrdoft, kommer bara inte på vilken.

Betyg: 4

onsdag 19 januari 2011

Grossmith - Phul-Nana

Bild: Drottning Victoria av Storbritanien (även kejsarinna av Indien)
Franz Xavier Winterhalter (1842)
Osborne House, Isle of Wight

Phul-Nana från 1891 är klassificerad som något så pass originellt som en oriental-fourgé. Fourgé-familjen som står för grön örtiga ormbunksliknande komponenter, innefattar till övervägande del maskulina dofter. Phul-Nana som betyder "underbar blomma" ska efterlikna en bukett av indiska blommor.

"Luktar i alla fall inte tant, mycket bättre än igår" (Shem-el-Nessim) var Herr Parfumistas spontana reaktion efter att jag spritsat på mig doften. Mitt första intryck är en nedtonad Spellbound (Estee Lauder) med mycket mer tämjda noter och lättare i strukturen. I mellanregistret blir Phul-Nana allt örtigare och har en grön kylighet ungefär som en skuggad, fuktig skogsglänta med mossa och ormbunkar en solig sommardag. Doften ger mig samma känsla som Carons Nocturnes även om de annars inte liknar varandra särskilt mycket. Det gröna ormbunksliknande känns i Phul-Nana väldigt rent och naturtroget även om ormbunke inte destilleras. Det är aldehyden coumarin som ger ormbunksnoten i dofter om jag inte minns fel.

Phul-Nana är inte vad jag väntar sig av en bukett indiska blommor. Den är lugn och ganska nedtonad på mig men den ligger där som en diskret örtig, grön, moss- och ormbunksmatta hela tiden. Jag ska förstås inte glömma blommorna, men på mig är det främst det örtigt, ormbunkiga som framträder. Blommorna flyter på ett diskret sätt in i det gröna och kyliga och värmer på så sätt upp doften. På samma sätt som varm luft krockar med det kyliga i den ovan beskrivna skogsgläntan den varma sommardagen. Om jag visualiserar en färg så är Phul-Nana mellan grön med stråk av transparent lila.

Phul-Nana känns till skillnaden från Shem-el-Nessim mer originell och inte så daterad. Jag gillar Phul-Nana och den passar min hudkemi så mycket bättre. Tyvärr bleknar doften och just inget mer händer när den når basnoterna, förutom att jag känner några stråk från CartierPanthere. Det är något som påminner om den plåsterliknande noten sammanvävd med en kall blommighet som finns i Panthere. Pudrig tonkaböna anas också.Phul-Nana slutar liksom i ett "jaha", med sin början hade jag väntat mig en mer distinkt final. Ett sammanvägt betyg på alla faktorer: Kvalitet, bärbarhet, originalitet, hur den passar mig och slutligen hur mycket jag helt subjektivt gillar doften:

Betyg: 4+

tisdag 18 januari 2011

Grossmith - Shem-el-Nessim



Kronprinsessan Margareta av Sverige  (Princess Margaret of Connaught)
Foto från Bernadottebiblioteket

Grossmith är ett av de äldsta brittiska parfymhus som startade 1835 men som lades ned någon gång under mitten av nittonhundratalet. Nu är huset åter i grundarfamiljens ägo och 2009 återutgav man tre av sina dofter: Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim. Det som gjort mig så nyfiken att testa Grossmiths dofter är att jag genom dem kan få en känsla för hur parfymerna doftade före första världskriget. Det får jag i och för sig när jag sniffar tidiga Guerlain, för trots att de reformulerats många gånger så finns ändå tidsandan kvar i till exempel L'Heure Bleue.

Just L'Heure Bleue är den perfekta entrèn till reviewen av Shem-el-Nessim som betyder ungefär "doft i brisen". Shem-el-Nessim är den yngsta av de tre återutgivna dofterna, den kom 1906 och är inspirerad av Egypten, av en vattenfestival på Nilen. Jag tycker att fotot av kungens farmor kronprinsessan Margareta (född brittisk prinsessa) passar utmärkt eftersom hon träffade den dåvarande arvprinsen och långt senare kungen Gustaf VI Adolf under en arkeologisk expedition i Egypten några år tidigare.

Shem-el-Nessim är en varm, pudrig och fint balanserad floriental. De på mig dominerande noterna är den klassiska bergamotten i starten, bergamott är en av de noter som ger den där riktigt klassiska lite "tantiga" tonen i en parfym. Några andra kommer sedan: Iris kombinerad med heliotrophe som dominerar med en väl avvägd vanilj i basen. Ingredienserna är av hög kvalitet, inget skarpt och kantigt utan pudriga och avrundade som flyter i varandra. Irisen är själva blomman, inte roten, och en av de bästa iris-blomme noter jag doftat, skymtar fram då och då ett tag i mellanregistret. Jag riktigt känner blomman och lite av de gröna bladen. Heliotrophen är mjuk och pudrig i sin karaktär och de båda noterna interagerar på ett sätt som de kanske ursprungligen gjorde i L'Heure Bleue men som förstörts av alla förbilligande reformuleringar. Kort sagt Shem-el-Nessim doftar ungefär som jag inbillar mig att L'HB gjorde.

Eftersom Shem-el-Nessim kom ut hela sex år innan L'HB antar jag att den här typen av floriental var ganska vanlig på den tiden och att L'HB när den kom alltså inte var särskilt originell. Det är bara det att L'HB är den enda (?) av dofterna som överlevt och funnits på marknaden alla år sedan den kom ut, troligen för att den tillhör det stora och så berömda huset Guerlain.

Tyvärr så fungerar Shem-el-Nessim precis som i fallet L'Heure Bleue inte med min hudkemi så det är inte rättvist att betygsätta den efter hur den luktar på mig, dvs så kallad "tant-doft" men det färgar förstås betyget en hel del. När det gäller kvalitet och stämning är betyget fem, när det gäller hur den passar mig och originalitet så är det tre.

Sammanfattningsvis en högkvalitativ, elegant men inte så originell doft i det som herr Parfumista kallar "tant-genren". EDP:n. Sitter bra under dagen ända in på natten.

Betyg:: 3+

söndag 16 januari 2011

L'Artisan Parfumeur - Traverseé du Bosphore

Foto: Parfumista (c)

Den flitige läsaren av olika parfymbloggar har inte missat den senaste tidens hype av L'Artisans Traversée du Bosphore. Tycks ha blivit något av en kultdoft bland parfymtyckare och de negativa kommentarerna är väldigt få. Med risk för att tjata ut ämnet kommer här då ännu en review:

Traversée du Bosphore som betyder ungefär "korsa Bosphoren" är den för nuvarande hyperproduktive, superkultnäsan Bertrand Duchaufours tolkning av sina (doft) intryck från den gamla multikulturella smältdegeln Istanbul. Alla ingredienser finns i beskrivningen av TdB härledda till olika maträtter, kryddor och andra doftintryck. För mig är TdB också en smältdegel men av olika parfymer som sniffat på genom åren som parfymintresserad. Så jag beskriver doften utifrån "parfymspåret":

TdB:s första not är ett lite tungt, nästan övermoget äpple som känns igen från Joop:s speciella äpple-/vaniljdoft från nittotalet All about Eve. AbE:s äpple är dock sötare än TdB:s annars är det precis samma not. Strax efter Eves äpplenot följer Cuir de Lancomes rena, ganska lätta lädernot och den följs i sin tur av irisen från Heeleys Iris d'Nuit som IdN:s irisnot doftar när den lugnat ned sig och den värsta morotsdoften lagt sig. Sedan följer gammalt hederligt rosenvatten över Etienne Aigners mockadoft In Leather som i sig också har något som jag tycker liknar en lätt äpplenot i sig. Därpå en skvätt gammalt hederligt rosenvatten och även lätt mandel som finns till exempel i Ava Luxes Loukoum, fast i TdB är det en torr loukum. I basen känner jag en bläckig not som jag i viss mån kan ana i sommarens L'Artisandoft Nuit de Tubereuse samt en torr krutkänsla som även finns i Lorenzo Villoresis Teint de Neige.

Hur faller då denna cocktail av gamla parfymer ut? Konstigt nog väldigt bra! De är inte mixade i en enda röra utan flyter in och ur varanda under doftens utveckling och en not som kommer in tidigt kan också komma igen lite senare men i lite mer framskriden utvecklad form. Så TdB är en riktig handledsmagnet där jag liksom vill följa med i vad som händer och upptäcka nya spännande vändningar hela tiden. Samtidigt är det en trivsam komfortdoft som är förvånansvärt lätt med tanke på de ganska krävande noter som ingår. Kanske är det IFRA-restiktionerna mot diverse ämnen som gjort doften flytande och transparent, skulle vara intressant att känna om den hade haft ett större djup om den skapats för tio år sedan. Eller också är det Duchaufours mening att den ska vara som en slöja. Troligen är det en kombination av vad som är praktiskt genomförbart i större skala och en konstnärlig idé.

En farhåga jag hade innan jag provat TdB var att den skulle kännas ofärdig på grund av Douchafours stora produktion de senaste åren. Jag tror inte att syftet är en särskilt komplicerad doft utan en doft som många kan gilla och som ska sälja bra till en ganska bred målgrupp. Ur den aspekten tycker jag att den är tillräckligt färdig. Skulle syftet ha varit en "svår" parfymnördsdoft så hade den behövt mogna lite till. Den enda invändning jag har mot TdB är att den är lite klen, det är för lite som återstår efter en lång dag, lite lätt vanilj, krut- och mockafragment.

Sammanfattningsvis: En intressant, trevlig och mycket användbar men inte så originell doft som jag tror passar många hudtyper.

Betyg: 3+

Noter: Äpple, granatäpple, saffran, läder, tulpan, mandel, ros, socker och honung.

fredag 14 januari 2011

Notiser kring fenomenet parfymbloggande

Några fenomen som jag noterat i allt mitt parfymbloggläsande:

- Ämnet parfymer är så stort och brett att det blir alltmer specialiserat. De största parfymbloggarna har skribenter för olika ämnen inom parfymämnet exempelvis sökte PST nyligen skribenter för rumsdofter respektive vintagedofter. Många mindre bloggar specialierar sig på ett del-ämne inom parfymeriet. Och ämnet är så stort så ska man täcka ett område ordentligt får man rikta in sig på ett underområde som exempelvis Guerlains vintagedofter. Fast det är också väl stort för en person att täcka av...

- I ljuset av vad som nämns ovan är det inte så konstigt att innehållet ofta känns ganska torftigt när  skönhetsbloggare skriver om parfym. Skönhetsbloggarna har oftast sin tyngdpunkt på kosmetika och hudcremer och att skribenterna då ska skriva initerat om parfym också är lite mycket begärt.

- När det gällar skönhetsbloggarna så verkar många vara kommersiellt baserade. Ofta görs de av en journalist knuten till en tidning (skönhetsredaktör motsvarande) som i en del fall också är knuten till en skönhetsbloggarportal. Inläggen verkar oftast vara ren produktplacering, man skriver om ett parfymhus precis kommande/senaste lansering med ord som synes som tagna direkt ur PR-materialet. Såg att en läsare på en sådan portal efterfrågade bra parfymbloggar. Genuina parfymbloggar hittar man genom att googla till exempel på "parfymbloggar", inte genom att hänga på mer allmänna skönhetsportaler.

- En nisch som inte verkar bli besatt är inriktningen designerparfymer eller den ännu samlare nischen kändisparfymer. Det beror nog på att man när man börjar gräva ned sig i ämnet, man snabbt ramlar in på ovanliga, vintage, nisch och indie-parfymer. Det går rätt snabbt att sniffa sig igenom sortimentet i en normal parfymaffär. Dessutom blir man nyfiken på olika tolkningar av olika doftfamiljer, noter etc och då är man snabbt inne i alla kategorier.

- Det är lätt att parfymreviewer blir alldeles för långa och jobbiga att läsa. Jag märker det själv när jag svävar i väg i min entusiasm över en doft. En skribent som för det mesta skriver lagom kort men ändå förmedlar känslan med en doft samtidigt som hon får med det väsentliga är Victoria på Bois de Jasmin se http://boisdejasmin.typepad.com/ . Eftersom hon arbetar i inom doftämnesindustrin så har hon såklart ett faktamässigt försprång men det kombineras med en stilistisk talang.

- Vänligt på ytan men under ytan märks konkurrens och outtalat ogillande. Exempelvis när det gäller de fem äldsta, stora och väletablerade parfymbloggarna så verkar fyra vara på god fot med varandra, man har länkar till varandras sidor och man kommenterar ganska regelbundet på varandras bloggar. Den femte som är minst lika bra som de andra, och för det mesta bättre än i alla fall ett par av de övriga, länkar ingen till och kommenterar inte de övriga på och knappt några andra heller. Undrar vad som ligger bakom detta?

- Det finns ibland en självgodhet som lyser igenom, svaren har en viss "von oben" karaktär. Om det inte är en för parfymbloggaren redan välkänd kommentator, som man sedan länge de facto har fått acceptera som "konkurrent", då läggs svaret på en mer "kollegial" nivå. Om den som kommenterar har en egen blogg är det lätt för parfymbloggaren som fått kommentaren att snabbt bilda sig en uppfattning om "vikten" på den som kommenterat, till och med om bloggen är på ett annat språk. Exempelvis genom vilka dofter som nämns, antal kommentarer, antal följare, hur gammal bloggen verkar vara. Att svaren kan vara lite mästrande kan i och för sig att att göra med att bloggaren brinner för ämnet. Det som talar emot detta är dock att det finns en subtil skillnad i tonen på svaren som jag nämnde i inledningen av detta stycke.

Mer om detta kommer säkert senare, nu när jag börjat studera fenomenet....

onsdag 12 januari 2011

Andy Tauer - Une Rose Vermeille

Foto: Herr Parfumista (c)

Jag som tyckte att käre Andy gått lite i stå och blivit repetitiv det senaste året i sin accelererande doftutgivning. Men här kommer en doft som till och med den doftsäkre herr Parfumista inte direkt placerade som Andys, han gissade faktiskt på Pierre Guillaume.

Une Rose Vermeille är en fruktigt,bärig intensiv rosendoft med viol. I toppen finns förutom citrus/bergamottnoter lavendel, samma lavendel som i Reverie au Jardin men i en lättare och ljusare tolkning. Hjärat är en underbar mix av ros, viol och hallon.Det friska hallonet är rätt tydligt på mig och det mixas så fint med de övriga två till en lagom bärig ton. I basen finns en värme av ambra, tonka böna och vanilj samt en lätt pepprig, spritsighet av en ganska ljus sandeltränot. Luktade andra frutiy florals i stil med den här så skulle kategorin inte ha det "dåliga rykte" (bland parfymbesserwissers) som den har idag.

I min inre biograf är Une Rose Vermeille verkligen sprakande, mellanröd med en lätt draging åt orange. Den påminner mig om värme och flamenco, de klassiska spanaka flamencoklänningarna i svart och med accenter i den sprakande mellanröda färgen. URV är en doft som gör mig verkligt glad, den är så positiv och levande att den piggar upp den gråaste dag!

Kort sagt: Andy har fått fram en ny toppendoft, bara måste ha!

Betyg: 5

måndag 10 januari 2011

Juliette Has A Gun - Lady Vengeance

Lady Vengeance är en sådan där mörk rosendoft kombinerad med patchoulli som jag bara är alltför förtjust i. I LV:s fall kombineras det mörka med en torr vanilj. Jag hittar något liljekonvaljliknande, lite kallt i toppen och även trä i botten. LV innehåller ganska typiska ingredienser för sin genre och är en mycket bärbar variant av temat. En del tycker att mörka rosor med bas dominerad av patchoulli alternativt ambra eller oud blir för tungt, mörkt och för mycket. Jag upplever att LV, trots sitt innehåll, ändå är en i sammanhanget ganska transparent doft, flytande i vinden som en mörkt purpurfärgad sidenchiffong. Jag tycker alltså inte att doften är särskilt tung utan ungefär som Stella McCartneys Stella i täthet och tyngd.

Trots utmanande namn både på parfymhuset och själva doften är LV är ingen svår doft som tar plats och hela tiden kräver bärarens uppmärksamhet. Snarare är det en riktig komfortdoft och handledsmagnet som många kan tycka om. Den passar bra kalla vinterdagar men även i varmare väder på grund av den lite kyliga ton som finns i doften. Det är en slags kylighet eller kanske man ska kalla det luftighet som jag förknippar med ambrox, den ambra/mysk/ambregris liknande komponent som blivit så vanlig i parfymbaser. Kan även var någon vit kemisk mysk, är inte särskilt bra på det kemiska.

Efter att ha använt doften fyra dagar, varav tre i sträck börjar näsan vänja sig och doftblindheten gör sig påmind. Jag får svårt att känna hela doften på en gång och varseblir snarare fragment av den. Det stämmer med de helt ovetenskapliga resultaten från höstens "en vecka med en doft" kampanj, se inlägg i november. Efter ca fyra dagar inträdde olika grader av doftblindhet för många av deltagarna i försöket.

LV är skapad 2006 av den kända näsan Francis Kurkdjian för parfymhuset Juliette Has A Gun. Den är klassad som en blommig chypre och jag förutsätter att man då menar en så kallad modern chypre. Dessa är just i regel patchoullibaserade i stället för med bas av ekmossa. De ingredienser som anges för LV är ros, patchoulli och vanilj. Dessa är fint balanserade och understödjs givetvis av en rad andra noter som marknadsförarna valt att inte nämna.

På tal om marknadsföring: När det gäller Juliette Has A Gun:s dofter (har provat en, sniffat på tre av sex dofter) så tycker jag att namn, formspråk och marknadsföring utlovar mer originella dofter än vad som sedan finns i flaskorna. Midnight Oud (har inte sniffat på den) ska till exempel vara en fint balanserad (med bra ingredienser) snäll-oud. Därmed inte sagt att JHAG:s dofter på något sätt är dåliga, tvärtom så gillar jag det jag sniffat på. Det är bara det att den bild som förmedlas inte stämmer med det intryck som dofterna ger mig, de är av bra kvalitet men påminner lite för mycket om en del andra dofter.
Betyg: 4+