Juldofter - Orientaler

Först några smakprov ur doftfamiljen som man mest associerar med julen, orientalerna:

Coco (Chanel): Denna klassiska, barocka Jacques Polge oriental från 1984 står sig. Den ger associationer till guldbroderad, djupröd sammet, päls och rysk vinternatt.

Alahine (Teo Cabanel): Att denna klassiska, otroligt välgjorda doft kom så sent som 2007 är svårt att tro. Varm, med blyertspennenot på mig iallafall har inte sett någon annan nämna denna cedertränot, ylang-ylang och ambra. En lite blommigare Shalimar.

Shalimar (Guerlain): Jag älskar Shalimar i alla dess olika former, den skarpare mer bergamott dominerade Edt och den mjukare, rundare och dovare parfymen. Garanterat minst en Shali-dag i jul.

Nuit Noire (Mona di Orio): Denna lortiga, animaliska, dunkelt blommigt, farliga oriental kanske inte är hekt comme il fâut för julen. Men och andra sidan, det är så det luktar i stall.

Så till den kryddiga avdelningen:

Opium (YSL): Först något riktigt, stort och klassiskt kryddigt: Opium. Passar perfekt när det är mörkt och kallt. En verklig klassiker och förebild för många dofter i den genre. Och glöm inte: Ju äldre formula desto bättre.

Oriental Lounge (The Different Company): Celine Ellenas (just det JCE:s dotter) moderna, mjuka, djupa originellt kryddiga (curryblad) ambrerande oriental. Som att krypa in i en cashmeresjal. En av de absolut bästa jag sniffat in under 2010, sen som jag är, doften är från 2009.

No 1 (Aus Liebe zum Duft): Den förträffiliga butiken/nätbutiken ALzD:s jubileumsdoft när man fyllde tio år voriges Jahr. Transparant-kryddig men hållbar, torr med mycket peppar, ingefära och kardemumma på läder, trä och skalad modern ambra. Egentligen i första hand en herrdoft, men vem bryr sig.

Samma doft i flera dagar...

Innan juldoftsinslagen drar igång på måndag några ytterligare reflektioner (i backspegeln) efter min en- veckas utmaning med en doft, Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss.

Det har faktiskt blivit hela två fall av flerdagarsanvändning av två dofter sedan dess nämligen:

Heliotrophe (Etro): Har varit jätteförkyld hela veckan och är inte helt på banan än, tex är luktsinnet inte "helt" ännu. När jag är riktigt förkyld känner jag inte för starka dofter, även om jag i sig inte känner någon doft, utom något enstaka fragment enstaka gång. I regel klarar jag bra lätta citrusdofter men den här gången kände jag motvilja även mot dem. Det ända jag kände för var den lätta, transparanta och varma mimosa/mandel doftande Heliotrophe från Etro. Okomplicerad i sin struktur och mycket bärbar. Tydligen har det nu kommit restriktioner mot heliptrophe-estern (eller vad det nu är för sorts kemisk komponent) så det gäller att vara rädd om sin gamla flaska med Heliotrophe.

Boxeuses (Serge Lutens): Det blev faktiskt hela fyra dagar med Boxeuses, hade kunnat fortsätta men enveckas provningen med PCJWM visade att efter dag fyra med samma doft så har luktsinnet ändå trubbats av så pass mycket att man inte får en fullständig bild av doften. Boxeuses var så pass gäckande att jag, även om jag inte gillade den jättemycket, bara måste komma underfund med den. Och nu känner jag mer för den, trevlig, diskret och användbar. Det är egentligen namnet som inte passar och därför blir det hela något förvirrande. För mig är Boxeuses mer lik mina gamla mjuka, äggskalsfärgade, armbågslånga glacé handskar inte alla som ett par  "punchiga" boxninghandskar.

Klart nyttig övning (även om den första med Heliotrophe var ofrivillig) att inte stressa runt så i sniffandet utan att bottna mer i dofterna. Och trots an hel vecka så längtar jag redan efter en eller ett par dagar med PCJVM igen.

Juldofter - Intro

Foto: Herr Parfumista (c)

Om mindre än en månad är det tack och lov jul. Vad skönt!!! Julen i sig är mycket en doftens högtid "..de kom till honom med gåvor som rökelse och myrra" för att inte tala om saffransbröd, glögg, nejlikor, russin, dadlar, peppar och alla andra kryddor. För att inte tala om växterna, granen och hyacinterna. 

Julen triggar förstås ett parfymfreak lite extra och det är därför trevligt att redan nu börja fördjupa sig i tänkbara juldofter. När jag ser tillbaka det senaste decenniet så är det tre, men framför allt två doftfamiljer som dominerat mina jular: Orientaler (förstås), stora, tunga, dunkla blommor med ett par "udda" inspel av läderchypre. Så det här inlägget är starten på en liten serie om dofter, grupperade efter familj, som jag helt subjektivt (som vanligt alltså) tycker passar till julens fröjder.

Serge Lutens - La Myrrhe

Foto: Herr Parfumista (c)

Bara en månad till julafton då passar det att presentera en av mina verkliga favoritdofter, La Myrrhe.
La Myrrhe skapades av Serge Lutens husparfymör Christopher Sheldrake 1995. Men den skulle kunna ha skapats när som helst, den är helt tidlös. La Myrrhe är sakral i sin tonalitet ger asocistioner till strålarna från en solnedgång som faller in genom en gotisk katedrals höga, spetsbågiga fönster. Trots det sakrala saknas både rökelse och liljor, doften är varm, lagom söt, det finns honung bland noterna som ger doften en mjuk och avslappnande karaktär En meditativ doft som transporterar bäraren till andra tider och platser. Mig till centraleuropeisk medeltid.

La Myrrhe är svår att beskriva då den så tydligt är sin helt egna doft, inte lik särskilt många andra. I toppnoterna luktar den härligt av färska, späda champinjoner, sedan blir den mer honungslik med en mild kryddighet som flyter íhop med mandel och en skir och en väldigt transparant jasmin. I basen är den lite tvålig i karaktären samtidigt som den behåller sin täta struktur. För trots att doften är hög och liksom svävande är den hela tiden tät men utan att bli tung och kvalmig. La Myrrhe innehåller noter av myrra, apelsin, jasmin, lotus, honung, mandel, peppar, blandade kryddor, sandelträ, ambra och mysk.

La Myrrhe är för mig främst en höst och vinterdoft. Den stämning som den frammanar gör att den passar bra som juldoft. Kanske inte främst på den stojiga, larmande julafton men på den följande, lugna juldagen när man pustar ut.

Betyg: 5

Kort om - Tubereuse Criminelle (Serge Lutens)

Tubereuse Criminelle är som gjord för långa beskrivningar av sin mörka personlighet. Här ett försök till kort om TC:

* Små, gröna ecalyptuspastiller i toppen kombinerat med varmt syntetläder i en gammal amerikanare.
* Homungsnektar med något som påminner om en nyans av cayennepeppar.
* En dov och dunkel söt och dekadent tuberose, på väg att blomma över, liggandes på purpurfärgad silkessammet.
* En doft för klassiskt, mystiska och farliga vampyrer alltså inte små sötnosar som i SVT:s Vampyrskolan.

Kort sagt TC utmanar fortfarande och är speciell fast det är över tio år sedan den lanserades.

Bulgari - Blu Notte

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumisans Blogg på Damernas Världs hemsida i oktober 2009.

Bulgaris Blu Notte är en träig oriental som skapades 2004 av Alberto Morillas. Doften är  mjuk, varm, mysig och diskret, perfekt att värma sig i en gråmulen höstdag när vindarna viner och regnet smattrar.

Bulgari är inte särskilt generösa när det gäller att avslöja doftpyramiden utan anger bara iris och galangarot (en slags ingefära) i toppen, vodka i mellanregistret och mörk choklad i basen. Jag känner förutom detta åtminstone trä, mysk och vanilj.

Blu Nottes inledning är lite tråkig, den påminner en del om babyvåtservetter. Detta trots att det finns ingefära i toppen, Normalt sett brukar ingefära vara starkt spritsig men här är det en mjuk variation, kanske just galangaroten inte är lika aggressiv som vanlig ingefära. Sedan djupnar doften och en mild spritighet (vodkan) framtonar ovanpå bland annat en torr, mörk choklad. Blu Notte är absolut ingen söt doft och den påminner något om Parfum d’Empires lite mer komplexa doft Ambre Russe, särskilt de spritiga noterna.

Blu Notte är en typisk bra allroundparfym för den mörka årstiden, bra att ta till sådana där dagar när man inte riktigt var vad man ska ha.

Betyg 4

Kommentar hösten 2010: Instämmer, en på något viss genomtrevlig och abslout inte krävande doft. Bra tex om man känner sig lite ruggig och småförkyld. Betyg 3.

Prada Tendre

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumisans Blogg på Damernas Världs hemsida i januari 2009.

Varför är jag ganska förtjust i Prada Tendre från 2006? Jo, för den är rätt lik originalet Prada som släpptes två år tidigare. Original-Pradan tillhör en av mina favoriter, en trivseldoft byggd på en modern patchoulliharmoni som är svår att överträffa. Ja, det skulle vara Angel då.

Tendre är inte lika bra som originalet, det ska sägas på en gång. Det är en lättare version där patchoullin tonats ned och en del tyngre ingredienser ersatts av en del lättare. Tendre skapades ursprungligen för den asiatiska marknaden, eftersom man där inte är lika förtjust i så tunga dofter som Prada i original.

Prada original är tung redan i mellanregistret där olika beredningar av patchoulli dominerar. I Tendre kommer patchoullin först bland basnoterna och mellanregistret är blommigare och grönare och har en viss kryddighet av kardemumma. I originalet finns vanilj och tonkaböna i basnoten, i Tendre finns fler träiga noter.

Prada Tendre kan bäras året runt men passar bäst vår och sommar då original-Pradan bör stanna hemma. I valet mellan de båda väljer jag helt klart originalet.

Betyg 3+

Betyg 2010: 3

Serge Lutens - Boxeuses

Foto: Parfumista (c)

Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka om Boxeuses. Boxeuses är Serge Lutens senaste EDP i "exklusivserien" eller för att vara korrekt de dofter som endast säljs genom Parisbutiken, tappade i de specialla splashflaskorna "bell-jars".

Boxeuses har hyllats runtom i parfymbloggvärlden och är på så vis redan lite uttjatad. Men vad gör väl en recension till i det stora hela...Man har skrivit att det här är den moderna tolkningen av den klassiska läderdoften och att Boxeuses är något av ett kärleksbarn mellan en klassisk Cuir de Russie-parfym och Rochas kummin/plommonaccentuerade chypre Femme. Vidare har framhållits att Boxeuses är en återgång till Lutens traditionella lätt gourmandiga, orientaliska, mörka stil med trä och torkade frukter. Om Boxeuses är skapad av den tidigare husparfymören Chrisopher Sheldrake är höljt i dunkel. CS har börjat hos Chanel och om samarbetet med Serge Lutens ändå fortsätter är tydligen väldigt oklart.

Och ´visst är Boxeuses en återgång till den traditionella Lutens-stilen, till de allra första dofterna i Bois-serien. Den första doften Feminité de Bois som Christopher Sheldrake skapade tillsammans med den berömda parfymören Pierre Bourdon gjordes för Shiseido och har först under det senaste året (reformulerad) förts in i Serge Lutens-serien. Boxeuses har mycket gemensamt med Feminité de Bois men det kan direkt sägas att Boxeuses är en urvattand variand av FdB. Då jämför jag med Shiseido-originalet, då jag inte har inte luktat på den nya versionen.

Jag hade förväntat mig betydligt mer kraft och stuns i en doft med ett sådant namn. Det är en fin komposition där noterna flyter in och ut i varandra. Tam, prydlig och trevlig. Det är överhuvudtaget inte en provocerande doft, som några av Lutens tidiga. Utan det är en komposition som kan passa en bredare publik, mer kommersiell helt enkelt. På mig är det som om noterna aldrig faller ut helt, jag får den där känslan av IFRA-regulerade, urvattnade ingredienser. Samma känsla som tex den numera IFRA-korrekta Cristalle EDT, dofterna saknar både toppar och dalar, de är perfekta men utslätade, som om de medicinerats med lyckopiller.

Plommonnoten är gemensam med FdB men Boxeuses har för övrigt sin tyngdpunkt i läder och likör där FdB har ceder och kanel. Boxeuses bottnar i trä men då inte alls så tydligt som FdB:s ceder. Lädret är inte heller särskilt tydligt utan en lättvariant, plommonlikörtonen är mer dominerande på mig. Den är riktigt delikat! Det är stilen och tonaliteten (Lutens-träigheten och den mörka torkade frukt sötheten) som är gemensam mellan Boxeuses och FdB.

 Jag har helt enkelt svårt att få grepp om Boxeuses, kanske är jag doftblind till delar av den, precis som en del personer är doftblinda när det gäller mysk. Men det kanske är det som är grejen, att den inte berör direkt, vilket så klart irriterar (irritationen är i och för sig ett utslag för att den faktsikt berör) eftersom så många andra verkar ha berörts direkt. Men Boxeuses kanske växer med tiden, jag har ju bara provat den två gånger. Men av årets Lutens-lanseringar tycker jag att den mer lättåtkomliga Bas de Soie (i exportserien) klart övergläner och till och med är mer originell än Boxeuses. Alltså helt tvärtemot hela parfymetablissemanget!

Egentligen är det nog för tidigt att betygssätta Boxeuses, hittills kvalificerar den för en slätstruken 4:a.

Kort om - Belle en Rykiel (Sonia Rykiel)

Foto: Herr Parfumista (c)

Doftar/ger associationen av:

*Lavendelskorpa och kaffe latte.
*Kristyr i vitt och lavendelblå på en tårta eller kaka.
*Sött och vanilj.
*Mindre fruktig Eau de Star eller Angel Innocent.

Okomplicerad och på gränsen till för söt men mysig en grå och ruggig höstdag.

Resultat från den stora doftutmaningen....

Höll på att glömma, i måndags publicerades resultatet av den stora "en vecka med en doft" utmaningen på Perume Posse. Här är länk för den som inte läst redan:

http://perfumeposse.com/2010/11/07/signature-scent-challenge-results/

Några intessanta erfarenheter som stämmer med min egna: Upplevelsen att doften förändras över tiden, flera får nedsatt luktsinne dag fyra-fem och många tycker att det har varit skönt att slippa välja och några tänker ta mini-utmaningar med två-tre dagar med samma doft framöver.

Sedan kan jag inte låta bli att lägga till en länk till Perfume-Smellin' Things som handlar om modern rökelse. Det är dock inte texten som i första hand fascinerar utan bilden:

http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2010/11/house-beautiful.html

Chanel Coco Mademoiselle Edp – Recension

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumistans Blogg på Damernas Världs hemsida i mars 2010. 
Coco Mademoiselle Edp har varit en tuff utmaning för mig, något som jag gillar med parfymer och som oftast är ett tecken på god kvalitet. Jag har provat den några enstaka gånger genom åren och det har nästan alltid misslyckats. Coco Mlle är mycket känslig för kringfaktorer, den ska till exempel inte provas på huden i affären utan direkt efter avslutad dusch. Olika aspekter av doften framhävs beroende på årstid, mer värme på sommaren och den coola, rena patchoullin/vetivern på vintern. Coco Mlle kräver en låg dosering, absolut max sex tryck, fyra är nog idealt. Den är på gränsen till huvudvärksframkallande för mig under ganska stor del av dagen. Jag uppskattar den som mest så där arton timmar efter applicering, då lugnar doften ner sig i den rena patchoulli/vetiverbasen.

Coco Mlle Edp är en powerdoft som gjord för förhandlingar och situationer där det krävs skärpa från bäraren. Dock är det en doft som kräver att bäraren är taggad och på hugget redan när den appliceras. Är självförtroendet inte redan på en ganska hög nivå finns risken att Coco Mlle tar över och snarare sänker bärarens självförtroende. Den drar inte, som exempelvis Montans Parfum de peau och Estée Lauders Knowing, upp bärarens självförtroende utan kräver som sagt att det redan finns där. Då stärker Coco Mlle Edp upp det ytterligare. På så sätt är den en mycket utmanande doft.

Nu när jag kommit på god fot med Coco Mlle är jag ganska säker på att det blir en flaska när provet är slut. Den är ett exempel på hur fina och välgjorda dofter man faktiskt kan hitta i en normal parfymaffär, bara man tittar bortom tio i topp-listorna. 

Betyg 4+

Kommentar november: Lite mer av Coco Mlle- provet kan komma väl till pass när jag ska hålla föredrag nästa fredag. Betyg 4.

Chanel Coco Mademoiselle Edp – Beskrivning

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumisans Blogg på Damernas Världs hemsida i mars 2010. 

Coco Mademoiselle Edp skapades av Chanels mångåriga husnäsa Jaques Polge 2001. Coco Mlle är ett tidigt exempel på den så kallade nya chypren, dvs en omdaning av chyprefamiljen på grund av den självreglering gällande ekmossa som doftindustrin infört för att ligga i fas med EU-regleringar. Coco Mlle är en blommig chypre som vilar på en disktinkt vetiver och patchullibas. Året efter kom Coco Mlle i Edt-form och i den versionen har man lagt till fruktighet och den klassas också som en fruktig chypre.

Coco Mlle Edp är en strikt doft perfekt till den mörka dräkten och den krispigt vita skjortan. För mig är den mer en tuff madame än en ung mademoiselle. Den har, namnet till trots, inte mycket gemensamt med föregångaren den barockt orientala Coco. Förutom då att den är mycket väl komponerad, noterna och ackorden flyter i varandra i en perfekt harmoni. Man känner också igen Chanel-basen i båda dofterna även om de tillhör olika doftfamiljer.

Coco Mlle Edp inleds med bergamot och apelsin. I mellanregistret finns ros och jasmin och i basen vetiver och patchoulli. 

Recension i nästa inlägg

Fågelfri...

Foto: Parfumista (c)

På flera sätt a) jag är ledig idag b) endoftshysterin är över. Inte oväntat slog den nuvunna friheten över i ett uppvarvat samplande. Häromdagen skrev jag att jag inte längtade efter gourmanddofter. Vad händer, typ dagen efter sniffar jag i förbifarten på Paco Rabannes Lady Million (som fått en del bra kritik), känner att den har många likheter med en favorit från 90-talet, Wish från Chopard. Vips så vill jag ha gourmand!

Så den första dagen i frihet (igår) inleddes med Serge Lutens Douce Amere som är en svårkategoriserad doft med dragning åt gourmand. Och idag provar jag redan en Serge på varje arm, härliga cocosvaniljgourmanden Un Bois Vanille och på den andra, provet som jag inte vågat prova fram till nu med tanke på min nuvarande faiblesse för gröna, strama blomdofter Bas de Soie. Och ja, farhågorna besannades, den är helt i min smak. Lät min sjuåriga son sniffa på respektive handled och förväntade mig såklart att han skulle gilla Un Bois Vanille bäst, med de ingredienserna borde ett barn ta den. Men nej, det var Bas de Soie som han direkt gillade och han stod fast vid sin åsikt när han sniffade en kvart senare. Alltså slutar det nog med en flaska, fast den påminner förstås en del om andra lökväxtdofter som Chanel no 19 (som är stramare, grönare), Heure Exquise (som är varmare och sötare) Grand Amour (också med hyacint men sötare och större) och om Chamade (det gröna, krispiga, lökiga). Orsaken till denna Serge hysteri är, förutom att  dofterna  ofta går åt det gourmandiga hållet, att Serge Lutens-siten har en kampanj på sprayflaskorna just nu.Och jag anar redan hur det slutar....

Jag klarade det!!!!!!

En hel vecka med bara en doft! Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde. Här kommer reflektioner:

- Enkelt och bekvämt att inte behöva vela och välja, bara att ta flaskan med Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss och spritsa på dagens dos.
- Borde ha valt en doft med kortare namn när jag ska skriva så mycket om den. Men PCJWM är som tur är en vedertagen förkortning.
- Skönt att kunna ta samma pashmina som dagen innan utan att det blir en doftkrock. Annars måste jag vädra och hålla på och starka dofter gör att sjalar ändå kan behöva vila uppåt en vecka.
- Upplever jag att doften har förändrat sig under resans gång ? Ja, defintivt, efter tre- fyra dagar infinner sig det kända doft tillvänjnings fenomenet som gör att jag känner doften mindre än de första dagarna.
- Dessutom upplever jag en förskjutning i doften från klart grönt och jasmin till att en varmare fruktigare ton kommer fram ungefär från dag fyra. Doften känns även mer kompakt, möjligen en doseringsfråga men jag har tagit ungefär samma antal sprits varje dag även om doftsinnet trubbats av.
- Herr Parfumista upplever också att doften är något annorlunda än i början av testperioden. Teori: Huden har hunnit bli fri från doftmolekyler från andra parfymer som trängt ned i hudlagren och har efter några dagar helt kunnat sprida bara PCJWM.
- PCJWM är absolut inte färdig för Tradera men den får nog vila fram till vårvintern. Känns som den har gjort sitt för i år och lite till.
- Det är inte ens att fundera på att jag skulle bli en "få"-parfymsbärare.
- Även om det är att gå till överdrift att bära en doft i en vecka så är lärdomen att jag ibland borde stanna upp och umgås med en doft i två, tre dagar i alla fall. Avstressande effekt.
- Lustigt nog dras min parfymintresserade kollega till precis samma dofttyp (grön citrus chypre) just nu. För ett halvår sedan tyckte hon att hennes Cristalle EDP var nästan hemsk och ställde undan den. Nu tycker hon jättebra om den.
-Läste att en annan av skribenterna på Perfume Posse som "motrörelse" mot den hemska en-doftsasketismen föreslog en vecka när man provar två dofter om dagen. I så fall får det bli dag respektive nattdoft, för det går ju inte att gå omkring som en mindre parfymbutik på jobbet. Så jag avstår. Se http://perfumeposse.com/2010/11/01/perfumed-heart-failure/

Snart fri....

Idag är sista dagen av min maratonvecka med EL PCJWM så i morgon slår frihetens timme. Hur ska då den nuvunna friheten utnyttjas? Innan jag antog utmaningen så hade jag bestämt träff med Ava Luxe och nu längtar jag också efter Parfums de Nicolaï. Och så Amouage Gold förstås är helsugen på detta aldehydiska mästerverk. Längtar också efter Shalimar måste bara bli lite kallare ute. Vad jag inte känner för just nu är söta gourmanddofter, men det gör jag garanterat när vintern kommer.

Höstdofter 2010

Foto: Herr Parfumista (c)

Den stora internationella parfymbloggarmaffian hade sin höstdofttopplistepublicering i fredags. Så då måste förstås en perifer liten parfymblogg som den här också klämma ur sig en lista. Här kommer den:

Private Collection Jasmine White Moss (Estee Lauder): Eftersom jag antagit Perfume Posses utmaning att bära EN doft i EN VECKA och det blev just PCJVM så är den förstås först på listan. Varför det blev PCJVM? Jo, den representerar genren vit blomma på en bädd av gröna blad som jag ofta dras till på hösten.

Miss Dior Cherie L'Eau (Dior): En light gardeina på kemiskt grönt men härlig ändå. Vad många skulle definiera som en vårdoft, men jag är på något vis tvärt om. I våras när den här "passade" var jag inne i en oud-period.

Gardenia (Isabey). Måtte inte detta prov ta slut!! En liksom pappersaktig men samtidigt dovt, fyllig gardenia med vintagekänsla.Herr Parfumistas först kommentar: "Det känns att det är en äldre bas". Han tycker att det finns likheter med Estee Lauders Spellbound och jag kan hålla med, om man tar bort kryddorna.

Nej, det är nog bäst jag slutar, det här är ju inte vad man förväntar sig av en normal höstoppdoft lista. Men efter veckan med PCJVM så blir det i alla fall en dag eller två med Guerlains Shalimar och Amouages Gold båda i parfymstyrka. Ahhhhh........

4-årsjubel

I morgon är det fyra år sedan Parfumistans dagbok drog igång på Expressens bloggfacilitet. Det första inlägget handlade bland annat om mitt långvariga förhållande till parfym se http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=122896

Har nog blivit lite mer ödmjuk i mina skriverier sedan dess, på den tiden stack jag ut hakan mer, något som mildrades under åren med Parfumistans blogg på Damernas Värld. För en tidning gäller det ju att inte stöta sig med någon läsarkategori. Kanske dags att vässa sig igen? I början hade jag också en del inlägg i kategorierna "stil" och "debatt" den sista om aktuella händelser ofta kopplat till doft eller stil.

När jag bloggat ett tag upptäckte jag att det fanns hela två andra svenska parfymbloggar T I E S http://tovesolander.blogspot.com/ som hade startat ett par månader innan min och veteranen ända från 2005, A commenced gross http://acgross.blogspot.com/ . Dessa bloggar är inte särskilt aktiva längre, typ en - två inlägg/år. Och det är kanske dags för mig också att bli mindre aktiv, eller sadla om. Efter att ha tjatat om samma tema i fyra år så blir det mycket av en repetition. Samtidigt gillar jag ju själv att läsa de stora och likaledes repetetiva parfymbloggarna. Som jag tidigare skrivit kommer jag ibland att lägga in inlägg som jag publicerade under min Damernas Värld period. Det är synd att drygt 2,5 års skriverier bara hux flux försvann från nätet. Samtidigt har jag märkt att det nästan svårt att tränga in de försvunna inläggen, det är så mycket nya doftintryck som pockar på att bli beskrivna hela tiden, vilket tyder på att inspiration faktiskt finns. Så jag gör trots allt en satsning på att harva vidare mot 5-årsjublet nästa år...

Spridda parfymtankar - oktober 2010

Det finns så många intryck och tankar som drabbar den parfymtokiges vardag. Som:

* Har varit en säkert veckolång kampanj för nya Chanel Bleu på di.se. Mycket snart kommer denna semi-aquatiska doft att utgöra ett stående (överdoserat) inslag på firman.
* Fast sanningen att säga så tycker jag inte att den är så hemsk som många parfymsnobbar och herr Parfumista (som hävdar att han absolut inte är parfymsnobb, utan mainstream-conossieur). Hållbar och säker doft.
* Det är just det där säker, ungefär som en Boss-doft eller att känna sig säker i en Boss-kostym. Alltid rätt eller i alla fall aldrig orätt, ofarligt och fantasilöst.
* Fast ibland eller tom ofta är det väldigt skönt att vara tråkig, fantasilös och övelämna allt till Boss, Chanel, Dior mfl.
Nu till ett annat spår:
* Häromdagen sniffade jag in en ljuvlig doft i rulltrappan från tunnelbanan (en av mina olifaktoriska jaktmarker har det visat sig) - något ros med lite oud på en kvinna som möjligen kunde ha sitt ursprung i Mellanöstern - Iran. Tyvärr en doftkombinaton som jag känner alldeles för sällan på andra (= i princip aldrig) än mig själv eller herr Parfumista och en vännina som föll pladask för Montales Oud Blossom (och vem gör inte det).
* De dofter som jag utöver den vanliga kemiskt, myskiga, träiga, florala, patchoulliga, fruktiga, aquatiska dimman brukar känna i tunnelbanan är en och annan incensedoft på någon småtrendig kille i trettio till trettiofemårsåldern. Tyvärr inte så ofta.
* Lustigt nog dyker YSL:s Yvresse upp ibland, inte ofta men ändå så att jag lägger märkte till det. Då på damer runt sextio. Fin doft som rent logiskt inte borde finnas med i dagens dofthav.

Återkommer med mer parfymfilosoferande längre fram.

Keiko Mecheri - Les Nuits D'Izu

Foto: Parfumista (c)

Den tredje doften jag testar i Keiko Mecheris citrusbaserade sommarkollektion 2010. Les Nuits D'Izu är inspirerad av nätterna på den japanska riveran belägen på halvön Izu. Jag måste säga att serien tar sig ju fler jag har provat. Les Nuits D'Izu är en riktig höjdare, en mycket användbar, året runt citrus som sitter hela dagen. Den påminner i stilen och "texturen"(om man nu kan säga så om en doft) om Mugler Cologne men är inte lika myskig och den är heller inte kemisk i karaktären. Dessutom har Les Nuits D'Izu en ljus rosighet som helt saknas i Mugler Cologne men den har ändå något av solcremekänslan som finns i Cologne. Les Nuits D'Izu är varm, tät (för att vara en citrusdoft) och omhändertagande, som en vit, mjuk angorajumper. Därför passar den bra även kyliga dagar exempelvis på hösten. Les Nuits D'Izu har noter av yuzufrukt, ros, jasmin, hinokiträ, ekmossa och mysk.

Betyg: 4+

Antagit utmaningen

...och kommer att ha just Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss i en vecka. Bara fem dagar kvar, eftersom jag använde den även igår. Inte uttråkad än i alla fall, det är en sådan fin, elegant doft, retro men samtidigt med en modern lätthet. En viss liten otäck melonnot (på mig, tror inte den finns bland ingredienserna) precis i starten men sedan så fin. Klar citrus, ren och klar jasmin (även om jag gillar dunkelt lortig jasmin), lagom med galbanum och en klar, ren och skalad mossa i basen (EL:s speciella moss-ersättning som man tagit fram i labbet), en kontrast till den mer grönt dunkla traditionella chypren med ekmossa. PCJWM är på något sätt sprudlande och pärlande i karaktären, lite som en halvtorr champagne.

Utmaning

Frågan är om jag klarar att anta Perfume Posses "Scent Challenge" se
http://perfumeposse.com/2010/10/26/scent-challenge-and-mini-review/
Det hela går ut på att bära en och samma doft i EN HEL VECKA!!!! Du läste rätt - En hel vecka!!Fullblodsparfumistor ryser vid tanken och det är kul att läsa kommentarerna. De som antar utmaningen ska svara på en del frågor tex varför de väljer den doft de väljer, hur de känner för doften efter det att veckan framskrider, hur de känner när veckan har gått, om de avbryter, varför och vad de kände då osv. Jag kan rannsaka mig själv varför jag är tveksam till att försöka a) jag är rädd att bli uttråkad b) jag förstör mitt dagliga nöje, det som gör att jag orkar upp mörka morgonar c) jag är rädd att jag ska tröttna på den doft jag väljer d) vad deprimerande att inte kunna matcha doft med outfit, stämning, situation eller humör e) vad tråkigt att inte få sampla ur små provrör under en hel helg.

Om jag rent hypotetiskt gör detta experiment, vilken doft skulle jag ta? Som det ser ut nu definitivt Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss, den har jag burit hela två gånger på en vecka och det är en doft jag längtar efter att bära. Men.... jag tror jag avstår eller kanske ändå... Bäst att vara på den säkra sidan och läsa hur det har gått för dem som antagit utmaningen efter en vecka. Eftersom så många blev villrådiga så har starten skjutits upp till den 1/11 och det hela kommer att redovisas den 8/11. Så kanske jag är mentalt förberedd till den 1/11...

Vilken doft väljer du om du antar utmaningen och varför? Vad gör dig tveksam till att försöka?

Kort om - Heure Exquise EDP (Annick Goutal)

I våras gjorde jag ett försök med att med några nyckelord beskriva en doft. Det fallerade tämligen omgående då dofter får mig att sväva ut. Nu ska jag försöka skärpa mig och göra några korta nyckelordsnoteringar när inspirationen faller på och jag har möjlighet. Detta under vinjetten "Kort om".

Först ut är klassikern HE från AG:

*Lökväxter i fuktig och varm jord efter ett försommarregn.
*En blommigare och varmare variant av gröna Silences från Jacomo.
*Håller ofragmenterad hela dagen. En riktigt ljuvlig handledssniffare.

Vad har du för doft idag och med vilka nyckelord/fraser vill du beskriva den?

Mysk(o) vecka...

Under en arbetsvecka har jag provat myskdominerade dofter i den lättare, ljusa till mellanljusa kategorin. Alltså inte tyngre bygder som min mörka amberettebaserade myskolja eller herr Parfumistas Oud Musk. Nedan några korta, spontana kommentarer.

Provningen inleddes med:

Les Nombres d'Or Musc (Mona di Orio): Som Mona O-fantast blev jag förstås förtjust i denna även om den inte når upp till Cuir i samma serie. Pudrig och varm mysk, troligen på grund av heliotropen och tonkabönan, elegant damig (på gränsen till tant enligt herr P), inget kemiskt tonårskatigt. En lätt blommighet av angelica och lite ros och neroli. En lätt floriental klassad som unisex men enligt min mening är den mer feminin och kan klassas som damdoft (om man nu bryr sig om sådant).

...och följdes av:

Musc Nomade (Annick Goutal): Påminner en hel del om Monas mysk men den här är helt unisex i sin karaktär. Träigare, mörkare och kallare trots vissa gemensamma ingredienser förutom ljus mysk extraherad från angelicarot, även amberette frön, tonka böna och labandum. Blommorna saknas här och doften känns kargare än Monas mysk på något vis.

Narciso Rodriguez for Her EDT (NR): En tillbakahållet blommig mysk som ger mig associationen varm bilklädesel i konstläder i en gammal amerikanare. En modern, träig, myskig oriental som inte skäms över sin kemiskhet. Det finns en lätt fruktig blommighet av osmanthus och apelsinblomma som balanserar mysken på ett bra sätt. Doften var stilbildande när den kom och den har fått flera efterföljare, mest känd är kanske Sarah Jessica Parkers Lovely som är en mer blommig variant.

Helmut Lang Woman EDP (HL): En mycket bra skalad ljus mysk som också var avantgarde när den kom 2000. Inleds med tillbakahållna vita blommor som jasmin och konvalj över en myskigt, träig bas kombinerad med en tydlig, varm vanilj. Diskret doft om den appliceras i lagom mängd. En perfekt svart/grå kostym/dräkt doft.

...och avslutades med...

Musc Samarkand (Les Nereides): Den ljusaste mysken sist. Den ger en fräsch men inte tonårskladdig känsla. På mig påminner den mig väldigt mycket om min version av Miss Dior EDT (ca tio år gammal version) även om den senare är grönare, stramare och skapare. När jag känner likheten förstår jag hur mycket Miss Dior förvanskats, en massa ljus mysk in och det mesta av ekmossan ut, även om jag tycker mycket om min version i alla fall. Där Miss Dior är effektivt kontorselegant är Musc Samarkand en vit, mjuk och ullig angorajumper att krypa in i en mulen dag. Jag tycker mycket om denna rena, enkla och okomplicerade doft. Svalkar även bra på sommaren.

Summering av den mysk(o) veckan: Mysk har fått en dålig klang på grund av alla likartat kemiskt fruktigt alternativt träigt myskiga dofter som vräks ut på marknaden. Men det finns många fina myskdominerade dofter och ser man till att applicera dem i lagom dos och ge dem tid för utvärdering så hittar man pärlor.

Nya Dior exklusiver

Octavian på 1000fragrances skriver väldigt intierat och frestande om Diors två nya exklusiver Leather Oud och Mitzah (se trådar nedan). Oud och läder tillhör som bekant (för gamla bloggläsare) mina verkliga favoriter liksom ambra, som är Mitzah:s dominerande not. Mitzah är uppkallad efter Diors musa Mitzah Bricard, ursprungligen Germaine Louise Neustadt (1900-1977). Är doften Mitzah i paritet med sin förebild, en dam som bland annat gav rådet: "När en man säger att han vill sända dig blommor, säg då att din florist är Cartier" så lär det vara en doft i särklass!

http://1000fragrances.blogspot.com/2010/10/mitzah-christian-dior-new-exclusive.html

http://1000fragrances.blogspot.com/2010/10/leather-oud-christian-dior-new.html

Amouage - Memoir Woman

Foto: Herr Parfumista (c)

Så har jag åkt dit igen. I och för sig inte särskilt konstigt då många av Amouages dofter tycks passa min hudkemi. Memoir Woman är tillsammans med Memoir Man den senaste i Amouages (oroväckande nog) alltmer accelererande doftutgivning. Men än har dofterna inte börjat bli alltför lika varandra, vilket brukar vara konsekvensen när doftskapandet eskalerar. Däremot har dofterna blivit snällare och mer anpassade efter en bredare publik, men på kvaliteten märks inget avkall. Memoir är en modern chypre men med en klassisk struktur och känsla. Den börjar med ett mintiga toppnoter som varken är kemiska, teeiga eller kalla. Noterna ger snarare en vederkvickande känsla, ungerfär samma effekt som geranium brukar ha, men mildare. Som färska mintblad i kokande vatten ungefär. Efter toppen träder en träig likörnot fram, likörnoten är inte sötsliskig utan snarare åt det örtiga hållet. Absinth är också en av de tongivande ingredienserna när Memoir beskrivs men det är inte den råa och kalla absinthnot som finns i en annan aktuell doft, Histoire de Parfums Moulin Rouge. Den liköriga noten finns kvar under hela parfymens utveckling men som en del av en större helhet. Memoir är en mycket trevlig och varm doft, väldigt "lagom" i sin karaktär något som också präglar Opus dofterna som kom tidigare i år. Memoir är alltså inte stor, volymiös och dunkel som förra årets stora oriental  Epic Woman, en doft som en del finner svår eller vara helt enkelt för mycket. Memoir är en ganska ljus och finstämd doft och en del anser att Memoir är lik Ubar. Några gemensamma noter finns säkert men framför allt tycker jag att det är tonen och  "ljusnivån" i dofterna som är gemensamma, liksom den subtila elegansen utan några överdrifter eller kantigheter. Hållbarheten under dagen är mycket bra och på kvällen finns en fin bas av kådor, läder och trä kvar tillsammans med en liten gnutta likör.

Sammanfattningsvis är Memoir en finstämd, elegant, välkomponerad, bärbar "året runt i många sammanhang doft".

Betyg: 5

Parfymromantik

Läs denna vackra, superromantiska parfym-true story hos Grain de musc:
http://graindemusc.blogspot.com/2010/10/nuit-de-tubereuse-and-fantastic-man-got.html

Piggar upp vilken ruggig höstdag som helst. Snyft!!!

Överdos...

.....av Poisoner så nu avslutas temat för den här gången. Reviewer av de övriga "gifterna" kommer sannolikt löpande bland andra recensioner. Men det finns också lite historiska inlägg i Parfumistans dagbok för den som vill läsa mer. En kritisk betraktelse av Poison, inte kunde jag då tro att den skulle kvala in på första plats nästan fyra år senare och mer positiva tongångar om Hypnotic Poison.


 http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=155716

http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=175850

http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=212740

Dior - Midnight Poison – Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

De som fruktat att huset Diors storhetstid inom damdoft är över, kan genast sluta att oroa sig! Midnight Poison är en framtida klassiker och en värdig fortsättning på Poision-serien. Här har vi en blivande storsäljare. Parfymen har i och för sig fått blandad kritik bland tyckare men det kan ju vara svårt att alltför snabbt släppa ståndpunkten att det är på väg utför med Dior! Att jag skulle tycka om Midnight Poison var i och för sig väntat.  Jag tycker bra om samtliga Poison-dofter och Diors doftbas passar i princip alltid min kroppskemi.

Midnight Poison är inte en sportig eller en fritids-/weekendparfym. Däremot passar den utmärkt för arbetet men även för lite festligare sammanhang även om den inte är en tung kvällsparfym.

Betyg 5

Kommentar oktober 2010: Fortarande tycker jag att MP är en mycket bra doft, 4 + trots kemi och dissande från många parfymsnobbar.

Dior - Midnight Poison – Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Diors femte Poison-parfym Midnight Poison lanserades så sent som i år. Doften sägs vara inspirerad av en modern Askunge och dras liksom nästan alla övriga Poision-dofter till det dunkla. Ansiktet för Midnight Poison är den franska aktrisen (med svensk far) Eva Green.

Francois Demachy har givit riktlinjer till den blommiga, träiga, orientaliska doften som skapats av Firmenichs båda husnäsor Oliver Cresp och Jacques Cavallier.

Dov, mörk ros, patchouli och ambra är de mest framträdande noterna i Midnight Poison. Doften är, trots att den är mörk, ändå förhållandevis lätt och torr. Patchoulin är huvudaktören, i alla fall på mig. Det är en annorlunda patchouli än den tunga och vått jordiga, den känns mer som hög, kall luft en höstdag i skogen. Det finns också en angenäm giftighet i doften och jag får en känsla av giftiga bär som häxor blandar med suspekta örter till en brygd vid midnatt. Här anknyter MP till den första Poison, just att giftigheten finns där. Fast i den första Poison gav giftigheten associationer till lönnmord à la Katarina de Medici. Även om patchouli för närvarande är en inneingrediens så känns ändå Diors tolkning i MP nyskapande.

Midnight Poison inleds med bergamott, mandarin och redan här gör en ljusare not av patchouli sig gällande. I mellanregistret finns mörk ros, patchouli och en blomblandning.  I basen en syntetisk ambra kallad ambrox, vanilj, mysk och trä. Patchoulin dröjer sig kvar här också.

Recension i nästa avsnitt

Kommentar oktober 2010: Instämmer ännu.

Dior - Tendre Poison – Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i maj 2009.

Ännu en otroligt fin doft som går att hitta i parfymaffärernas bassortiment. Jag bar den mycket i mitten av 90-talet och jag minns att jag köpte den på Arlanda när den precis var nylanserad (tillsammans med Musst de Cartier II) på en av alla jobbresorna till Riga. För mig personifierar den våren i ”Lilla Paris” (Riga). Det roliga är att den första flaskan avslutatdes fem år senare i stora Paris.

Tendre Poison är en perfekt sommardoft som sitter väl under dagen till och med i edt-versionen. Men den passar också bra vintertid då den har ett djup och en värme (blommorna) i det gröna. Annars är ju gröna dofter ofta ganska kalla och kärva.  Man får liksom med originalet akta sig för att överdosera då den är distinkt och sitter minst ett dygn. Sitter faktiskt längre på mig än den av många så fruktade föregångaren, Poison. TP fungerar i så många sammanhang, därför är det en perfekt doft att ta med på resa. Den fungerar både dag och kväll, på jobb och fritid. TP är ledigt elegant och så användbar, en mycket bra basdoft i parfymgarderoben.

Betyg 4

Kommentar hösten 2010: Håller med fortfarande. Välgjord med sin egen karaktäristiska not som gör att den inte förväxlas med andra.