Lorenzo Villoresi - Teint de Neige

Foto: Herr Parfumista (c)

Update May 2013: Today more than two years later I just love the soapy, white gunpowdery, rosy smell. Ratiing reconsidered see below.

Så en provning ur de "oprovade provernas" ask. Den italienska parfymören Lorenzo Villoresis "snönyans" doft har beskrivits av otaliga recencenter tidigare och här kommer då ännu ett tyckande.

Teint de Neige är en pudrig och på många också en tvålig parfym. På mig stannar det vid pudrighet och en doft som påminner om herr Parfumistas australiensiska sadelsmörjningsolja. Precis i de inledande toppnoterna doftar TdN något som liknar precis avfyrat krut i en knallpulverpistol. En lite mörkare not av det "gunpowdriga" finns närvarande doften igenom. En annan not som slår igenom på mig är den lite mandellika heliotrophen, här en fint avvägd pudrig tonkaböna. Blommigheten är lätt, typ ett potpurri av torkade rosenblad som tack och lov hålls tillbaks till en lagom nivå. TdN ger bilden av skuggor på tung, lite töig, snö vid solnedgången en vinterdag. Men den associationen kommer säkert bara för att jag vet att doften har ett snötema.

TdN är en helt ok och bra doft men inget som sticker ut ordentligt. I en liknande genre (i varje fall när det gäller intrycket) men mycket mer distinkt och dessutom härligt pudrigt tvålig finns Pierre Balmains Ivorie som jag personligen föredrar framför TdN. Vill jag ha en mysig, okomplicerad och varm doft en kall vinterdag så tar istället till Etros Heliotrophe.  TdN är helt enkelt lite för snäll och flat i sin karaktär för att intressera mig tillräckligt en hel dag.

Betyg: 3+

Rating May 2013: 5

Ytterligare reflektioner: Troligen lyfter jag inte Lorenzo Villoresis dofter tillräckligt. Piper Nigrum luktade så härligt pepprigt precis när doften hade duttats på men föll sedan ihop platt. Detsamma hände när herr Parfumista testade resten av röret och också när han testade LV:s Vetiver.

Serge Lutens - Arabie

Foto:Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damernas Världs hemsida i september 2008

Arabie från Serge Lutens Les Salons du Palais du Shiseido kom ut år 2000 och skapades tillsammans med Serges husparfymör Christopher Sheldrake, som är den som är angiven som parfymör. Men det är högst sannolikt att Serge har sin näsa inblandad också. Arabie är en mycket mångfacetterad doft vars karaktäristik skulle kunna sägas vara orientalisk kryddmarknad och mjuk kaka med torkade frukter. Gourmanddoft men ändå torr och luftig.

En idé med doften är att fånga den arabiska kulturen i en doft från souken. Men i Arabie är det bara väldoft, i souken kan sådant som doftar mindre gott också dyka upp …

Arabie inleds med med torkade mandarinskal, torkade fikon, dadlar och lagerblad. I hjärtat finns kummin, kryddnejlika, muskot och kardemumma. I basen sandel- och cederträ, tonkaböna, labandum, benzoin och myrra.

Arabie är en av mina favoritorientaler! Alla spännande ingredienser har komponerats på ett sätt så att doften utvecklas och är spännande hela dagen. Sitter bra gör Arabie också. Jag kan känna doften på handleden också dagen efter. Även om den är en typisk doft för den kalla årstiden, går den också bra när det är svalare på sommaren. Den är, som jag skrev i beskrivningen, på något sätt luftig som hög, klar luft på hösten samtidigt som den är torr. En doft som kan bäras både till vardags och till fest.

Betyg: 4+

Kommentar 2011: Intrycken står sig nära två  och ett halvt år senare. Betyg 4.

Kort om - Dior Addict (Dior)

Intryck av doften en isigt kall vinterdag.

* Känslan av riktigt dunkelblå silkessammet.
* En mystisk dov mörk blommighet, söt vanilj och trä.
* Värmande och en riktig handledssniffare.

Addict gör sig klart bäst vintertid. En gång när jag bar den i somras blev den bara alldeles för söt. En doft som ofta får oförtjänt dålig kritik (enligt mitt tycke) anses av många som för påträngande och lite vulgär. Det tycker inte jag, allt är en fråga om dosering, och förstås, hudkemi. Säger jag som har turen att passa med Dior-basen.Om jag ska sticka ut hakan lite extra så tror jag att om Addict i stället hade paketerats och sålts av något nichehus så hade tongångarna varit mycket mer positiva om denna lite udda, orädda och intressanta doft.

Vero Profumo - Onda

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns
Världs hemsida i juni 2009. Därav referensen till Rubj som jag då recencerat innan och alltså nu kommer i fel ordning. Återkommer till Rubj lite längre fram.

Jag har också ett litet prov på den schweiziske parfymkonstnärinnan Vero Kerns gröna härlighet Onda. Även om jag gillar Rubj (se föregående recension) snäppet bättre så är Onda av minst lika god kvalitet och faktiskt mer innovativ än Rubj. Onda innehåller bland annat vetiver, ingefära och koriander.

I Onda händer något hela tiden: Den öppnar grönt, som en uppsparkad fuktig, grästova om våren. Sedan följer gräsiga, lädriga och träiga noter innan den övergår i en grön pudrighet. Ur pudrigheten tonar en tydlig doft av geranium fram men den blir aldrig skarp eller påträngande. Onda är kontrasternas doft, råheten som skiftar med pudrigheten. Den har en påtaglig retrokänsla men faller inte in i ”tantspåret”. Eftersom Onda är en så levande doft ser jag hela tiden fram emot nästa händelse i utvecklingen när jag bär den. Näsan dras hela tiden till handleden så det här är en doft jag får använda lediga dagar.

Onda är en doft för dagtid och den passar särskilt på våren. Som den komplexa doft den är har den ändå något för varje årstid. Den tillhör samma gröna nisch som Estée Lauders Aliage och Aramis Devin. Den mjuka geraniumtonen känner jag igen från Mâitre Parfumeur et Gantiers Route de Vetiver.

Precis som med Rubj kommer det att bli jobbigt när Onda-provet är slut så det är bara att ransonera!

Betyg: 5

Kommenter vintern 2011: Som framgår av föregående inlägg får jag ungefär samma intryck av Onda Extrait som då. Våren 2009 fanns den bara i parfymkoncentrationen.

Vero Profumo - Onda Extrait respektive EDP

Foto: Parfumista (c)

Vero Kerns Onda i Extrait (parfym) har jag reviewat för snart två år sedan på den gamla DV-bloggen. Under 2010 släppte Vero Kern sina dofter även i EDP form och därmed (såsom det brukar vara med bra parfymhus) en till viss del annorlunda ingrediensuppsättning än i den ursprungliga parfymen. Onda är i mitt tycke ganska olik i parfymform jämfört med EDP form.
Onda Extrait: Parfymen är animalisk och nästan frånstötande i starten. Sedan lugnar den ned sig i en mellanmjukt lädrig, jordig, lite vått hö-liknande och tovad ullsocka doft. Den känns väldigt vintage, den tovade ullsocke-noten känner jag igen från Guerlains Shalimar. Men Onda är en torrt träig, mörk grön doft, inte en oriental ska poängteras. I basen lite läder, lätt vetiver och en liten dos av den typiska plåterdoften som finns i en tidigare EDT-formulering av Musst de Cartier som jag hade under tidigt nittotal. Härligt kärv, som marken en mycket tidig vårdag.

Onda EDP: I EDP-form är Onda sötare och inleder med en mycket fin och originell passionfruktsnot. Jag riktigt ser den lilla skrumpna gråbruna passionsfrukten med dess frön och orange-gröna innandöme och känner den typiska syrligheten. Det är också framförallt toppnnoterna som förändrats mellan formuleringarna. EDP:n har kvar mycket av den lättare, gladare passionsfruktsnoten även i hjärtat och när doften "torkat ned" till basen så finns där en frisk vetiver och något som liknar geranium.

Onda håller lätt hela dagen på mig i båda de aktuella formuleringarna. Ingen av dem är vad man rakt av säger luktar gott utan det är ganska krävande dofter som gör att näsan hela tiden dras till handlederna för att finna ut vad som nu hänt i doften.

Problemet är att det egentligen är motiverat att ha båda dofterna om man tycker om Ondas mycket speciella stil. Jag tror att det går att hamna i en evighetscirkel av beslutsvånda om man ska köpa en flaska av en av dem, vilket gör att man riskerar att aldrig komma tll skott. Den mer ekonomiskt lagda väljer förstås den passionsfrukt influerade EDP:n men risken är då att man efter ett tag saknar den animaliska lortigheten i parfymen. Parfymen är trots allt ett halv-snäpp mer excentrisk än EDP:n.

Betyg: 4+ (sammnvägt för båda)

I nästa inlägg kommer min snart två år gamla review av Onda i extrait form. Jag hade inte läst den innan jag gjorde det här inlägget men när jag läser den i efterhand är det intresant att se att så stor del av intrycken är ungefär likartade.

Spridda parfymtankar - februari 2011

Foto: Herr Parfumista (c)

Det cirkulerar mycket parfymerade tankar i en parfumistas vardag. Som:

*Särskilt kul när jag läser parfymbloggar tycker jag är andras reviewer och intryck av dofter som jag själv också har testat eller funderar på att testa. Ju fler reviewer av en doft, desto roligare. Alltid  framkommer någon ny infallsvinkel.

*Undrar om jag är på väg att få en släng av anosmi (doftbilndhet) för jag tycker att fler och fler dofter inte gör något större intryck på mig och att de inte riktigt känns ordentligt. Att de liksom inte har någon kropp. Gäller både niche och designerdofter. Fast det kan ju vara en följd av IFRA-restriktionerna där de numera tillåtna substanserna i allmänhet verkar vara mer bleka än sina föregångare.

*Kanske har jag nått en punkt där jag totalt sett sniffat på "för många" dofter. För så myckat av sådant jag provar ger direkt associationer till en annan doft, vilket i sig är roligt. Men problemet är att i majoriteten av fallen så tappar jag entusiasmen för doften och den får kanske inte den review den är värd pga bristande wow-känsla.

* Något som ger wow-känsla är när en kollega bär den banbrytande herr-irisen Dior Homme. Den minglar så perfekt med hans hudkemi att doften liksom höjer sig till en ytterligare nivå. Klart det bästa uppbärandet av DH som jag känt hittills.

*Förra året var januari och februari de klassiska orientalernas månader. Opium, Mecca Balsam, JHL, Prelude och Imperial Opopnax gick varma. I år har det varit en mer blandad kompott, kanske beror det på att jag började längta efter gröna blomdofter redan innan jul. Längtan efter våren och allt provande av prover bidrar nog till att parfymanvändningen just nu saknar en fast inriktning.

*Doftutgivningen verkar nästan ha spårat ur. Verkar som om alla möjliga varumärken (inte bara inom mode och skönhet) ska manifestra sig genom en doft. Många av dem som redan är etablerade dofthus formligen sprutar dessutom ur sig nya (ofärdiga) kreationer.

*Gäller alltså att begränsa sig i vad som ska provas. Det dyker hela tiden upp så många nya dofthus som vill kommersialisera på framförallt niche-trenden. Har nästan blivit så att jag knappt vill prova nytt för det är inget kul att få ytterligare en "jaha"-upplevelse (=besvikelse).Det får alltså främst bli de gamla beprövade dofthusen som jag gillar, och så Andy förstås. För ärligt talat så känns det som det räcker med dem som visat vad de går för en längre tid.

* Så till det skrivtekniska: Har märkt att mina inlägg blivit längre och längre. Räcker med hälften till en tredjedel av texten i ett inlägg för att läsaren ska orka med.

Topplista - Vinterdofter

Foto: Herr Parfumista (c)

Den stora internationella parfymbloggarmaffian har nu publicerat sina listor över vinterdofter. Det inspirerar förstås till ett inlägg. Det enda problemet är att jag i år har fnattat runt bland de flesta doftkategorier, den där riktiga vinterdoftskänslan försvann redan runt jul. Dessutom provar jag mest prover, alltså flyktiga bekantskaper. Så den här lilla listan är snarare en bild av vad jag gillar just nu, fram-och-tillbaka-vintern 2011, både när det gäller väder och parfym.

Spellbound (Estee Lauder): Gammal trotjänare i mitt stall. Har haft den sedan den kom ut under tidigt nittiotal och håvat in en hel del beröm. Stor amerikan i den kryddigt florala orientala skolan. Kardemumma och annan kryddighet över bland annat ros och gardenia. Några sprits håller ett dygn. Love it!
Le Mimosa (Annick Goutal): Trots mindre bra hållbarhet på huden under dagen, är LM en fin och mycket kvinnlig komposition vars gyllene värme ger hopp om vår och sommar. Persika och mimosa i fin harmoni, se review häromdagen.
Epic Man (Amouage): Elegant oriental med torr kryddighet och en mycket lätt oudnot över rökelse och olika träslag. Fullt klart en unisexdoft i min lilla värld.
Chanel No 5 Parfum (Chanel): Sprudlande aldehyder i denna klassiska doft som ger mig bilder av  marmor och kristallklart vatten.
Beige (Chanel): Mycket kvinnlig och elegant blommig med en väl balanserad syrenton, något som inte är helt vanligt. Ljus och upplyftande ger den hopp om våren. Stort tack till en viss parfymvän för möjligheten till decant av denna pärla.

En trend jag kan se är att jag vill ha rätt distinkta dofter med en intressant utveckling och som sitter hela dagen (förlåt AG). De får också gärna vara stora och märkas, inte små ängsliga skapelser som är rädda att sticka ut från den ordinarie doftmattan.

Vilka är dina vinterfavoriter?

Parfums de Nicolaï - Kiss me tender

Bild: Heliotrophium arboescens

 Kurt Stueber, Wikipedia Commons, some rights reserved

Parfums de Nicolaïs Kiss me tender är en fluffig, heliotrophebaserad, varm gourmanddoft som är lagom söt på mig, varken sockrig och kemisk. Men det är och andra sidan inte fallet med någon av de Patrica de Nicolaï dofter som jag har provat.

Kiss me tender inleds med något som jag tycker påminner om mimosa följt av mint. Mimosaliknande noter tycks vara i ropet vintern/våren 2010/2011. Precis i starten påmminner den lite om Annick Goutals Le Mimosa men det går snabbt över. Den varma och soliga heliotrophen träder in i ett tidigt stadium och är närvande under hela doftens utveckling. Jag känner inget av noterna hö och anis men jag antar att de finns i doften som kontraster för att tämja de andra noterna så det är kanske inte meningen att man ska känna dem så tydligt. Om jag jämför med min basheliotrophe, Etros Heliotrophe så är Kiss me tender blommigare och liksom luftigare. Heliotrophe accentuerar mer av heliotrophens typiska mandelton och känns liksom råare.

Kiss me tender är en riktig varm och skön komfortdoft som passar för att lysa upp en kall vinterdag. Den är som det mesta från PdN välkomponerad och sammansatt av högklassiga ingredienser, rent tekniskt som en riktig nichedoft ska vara. Självfallet hade jag som PdN-fantast höga förhoppningar på doften så det kanske är därför som jag känner mig lite besviken. PdN ger mig liksom ingenting och jag kan uppnå samma känsla med min gamla kära Heliotrophe och det som är kvar av mitt Le Mimosa-prov. För den som inte har någon heliotrophedominerad doft är Kiss me tender absolut att överväga.

Betyg: 4     (skulle ha fått ett "+" om den inte lämnat mig så oinspirerad)

Ett olfactoriskt överfall

Härom veckan var vår avdelning på jobbet ute på försenad "julmiddag" en kväll. Ja, vi hade lite snärjigt innan jul så vi tog det en kväll i januari istället. Vilket i och för sig är bättre, det är ändå så mycket ätande kring jul.

Bord var bokat i city på en totalrenoverad italiensk restarurant som egentligen har funnits i decennier. Restauranten är belägen i anslutning till ett nytt hotell som finns i anrika lokaler som tidigare inrymt en stor och respektabel advokatfirma och under åttio- och tidigt nittiotal ett under den stora finanskrisen, konkursat återförsäkringsbolag.

Redan när jag klev in i hotellets lobby kände jag en vag, mycket lätt kemisk-blommig rumsdoft uppblandad med de lite nästan fuktiga noterna av nybyggt och nyrenoverat. Doften fanns också vagt i den kitschigt svart-guldigt, öststatsliknande baren och den följde även med ner i restauranten. När jag var och pudrade näsan uppnåddes doftcresendot och även kunskap om vilken den irriterat smygande doften var: På toan fanns nämligen enbart alternativet att tvätta sig med en flytande tvålversion av Byredos Blanche, en tvättmedelsliknande Clean-liknande komposition. Blanche hade så totalt tagit över luftrummet inne på toan och jag nästan börjar tro att det enbart var tvålen som parfymerade en hel restuarant, lobby och bar. Jag kände mest en otäck kemisk vitblomtvål blandning när jag frenetiskt skrubbade händerna mot ett antal pappershandukar. Blanche var då på väg att helt utplåna det lilla jag hade kvar av dagens testobjekt, Juliette Has A Guns Midnight Oud, för övrigt ett annat genomkommersiellt och urban-chic-ängsligt märke.

Måste ändå säga att Byredos ängsliga image "jag-är-en-medveten-livrädd-att-inte-vara-rätt- 30+ (men inte 40) -innerstadsbo-som-hajat-att-jag-måste-visa-mitt-estetiska-sinne-genom-att-ha-niche-parfym-men som-doftar-som-en-designerdoft-så-att-jag-inte-sticker-ut-FÖR-mycket" passar precis in i det lite kitschiga men samtidigt "halvung-innerstads-chic-möter-rubelmiljardär" miljö som hela det besökta hotell/restaurant-koncptet andas.

Byredo känns tyvärr så utstuderat genomkommersiellt att deras dofter nog inte alltid får en rättvis bedöming. Självfallet luktar deras dofter gott men för att generalisera ger de sig ut för att vara något de inte är - nyskapande och niche. Har bara doftat på några och inte provat (förutom Blanchetvålen då och Green på en annan restaurant där man nog bara hade tvålen för där blev det ingen doftchock) och jag skulle säkert kunna trivas till exempel i Palermo en dag när jag vill ha en enkel och okomplicerad doft. Självfallet vore det intressant att prova några Byredodofter, särskilt M/Mink som ska vara den som sticker ut mest, men inte så intressant att det är värt att kosta på att köpa prover.

Det är som sagt det att det känns som att hela konceptet är skapat för att kapitalisera på ängsliga urbana människor, bygga upp en rejäl omsättning, pricka in toppen och kränga av varumärket vid den tidpunkt (som säkert snart kommer) när LVMH och L'Oréal inser att de bör inkorporera ett storsäljande nichemärke i sin produktportfölj. Så jag kan beundra Ben Gorhams kommersiella förmåga att finna ett sätt att så pass snabbt kommersialisera på denna doftängslighet. Det är bara det att strategin är så uppenbar att jag förvånas över att så många sväljer konceptet. Det kan i och för sig även hävdas att märken som hålls högt av mig som Serge Lutens och Frederic Malle också är genomkommersiella koncept. Och visst är de, det är bara det att de fått fram så många intressanta och vissa till och med banbrytande dofter även om de självklart också blandar ut parfymlinjerna med mer kommersiellt gångbara skapelser. Som också brukar bli väldigt bra, ett exempel SL:s Bas de Soie.

Octavian på bloggen 1000fragrances har i sin review av två av Byredos senaste dofter
http://1000fragrances.blogspot.com/2011/01/accord-oud-and-oud-immortel-byredo-new.html#comments
Accord oud och Oud imortelle både i beskrivningen av själva dofterna och runtomkring, fångat mycket av det jag försöker sätta ord på i detta, för en del kanske lätt provocerande inlägg.

Rörande

Foto: Herr Parfumista (c)

Grain de Musc har återigen skrivit ett sådan fint och känslosamt inlägg. Den här gången tyvärr väldigt sorgligt, jag blir tårögd när jag läser, se http://graindemusc.blogspot.com/2011/01/in-memory-of-friend.html

I höstas beskrev hon så medryckande glada nyheter, se http://parfumistansblogg.blogspot.com/2010/10/parfymromantik.html

Grain de Musc/Denyse är helt enkelt en mycket begåvad skribent inte bara när det gäller att fånga parfymernas mystik utan även att väva i hop dem med verkligheten.

Annick Goutal - Le Mimosa

Acacia pychnanta, (Golden Wattle), Burnley Gardens, Victoria, Australia

Foto: Melburian, Wikipedia Commons, some rights reserved

Solig och rätt kall vinterdag där jag faktiskt börjar märka att det blivit ljusare ute, både morgon och kväll. Det känns att våren faktiskt finns där borta någonstans. Och det vill jag förstås fira med en varm, solig, glad och sprittande doft. Så jag greppar mitt prov av Annick Goutals ljuvliga Le Mimosa. Och den fångar perfekt den stämning som jag känner så här i slutet av januari: Längtan till ljus och värme och efter ljusa, glada och blommiga dofter.

Isabelle Doyen brukar inte göra mig besviken och gör det heller inte med sin skapelse Le Mimosa. Jag anser att doften är rätt linjär, dvs lukar i stort sett detsamma genom hela utvecklingsprocessen. På mig blir en nyskuren mimosa inklusive de gröna bladen direkt från kylan i blomsteraffärens inglasade förvaring tydlig. Lika tydlig blir dess partner, persikan. Det är en fullmogen, inte övermogen, rosa-gul-röd solvarm nyplockad persika som är lagom söt, lite inblandning av persikokärnans doft finns också. Det finns också iris och anis i doften men jag känner dem inte tydligt, jag tror att de finns där för att lugna ned och ge kontrast till de annars så "stora" noterna av persika och mimosa. I basen finns ett varmt sandelträ som harmonierar med de andra gula och varma noterna. Det här är ytterligare ett exempel på hur lyckad en fruity-floral komposition faktiskt kan bli när parfymören håller sig borta från sockersöta kemikalier och en överdos av mysk. Det andra exemplet är Andy Tauers Une Rose Vermeille som jag skrev om tidigare i januari.

Le Mimosa är en chic liten skapelse som passat perfekt att bära dagtid året om när man vill ha sol i sin tillvaro. Den ger mig också associationer till det sprudlande i champagne, kanske i mix persika - en Bellini. Tack vare den harmonierande persikan tar inte mimosan över vilket skulle kunna göra doften entonig och tråkig. Det ända minustecket är hållbarheten under dagen vilket i och för sig är ett vanligt problem med Annick Goutals EDT:er men inte med EDP:erna, på mig i alla fall. Den tonar bort för snabbt och är knappt skönjbar på kvällen. Men det kan kanske botas med en större dos.

Le Mimosa kommer att lanseras i mitten av mars. Lite sent med tanke på att behovet av en sådan här varm och solig doft faktiskt är större nu i vinterkylan.

Betyg: 3+    (hade varit 4 om det inte hade varit för flyktigheten)

Edit December 2013: Le Mimosa is a fragrance which I come to like very much.It's varm, non-sweet apricot-y, completative, relaxing and easy to wear.

Rating: 4

Farmacia SS. Annunziata dal 1561 - Vaniglia del Madagascar

Efter Ambra Nera häromdagen ännu en godbit från anrika Farmacia SS. Annunziata dal 1561: Vaniglia del Madagascar, i fortsättningen kallad VdM.

VdM är en perfekt vanilj som känns äkta. Inte ett spår av plastighet eller söt vaniljkaka. VdM ger mig bilden av intensivt soligt, gult. Kanske beror det på ett inslag av citrus och diskreta blommor som lättar upp kompositionen. Det är en lätt och mycket torr vanilj som får den där doften av torrt papper i ett gammalt läderband. En biblioteksdoft kort sagt! Den har inte de djupare, tobak och romspetsade, nyanserna som finns exempelivs i  L'Artisans Havana Vanille. VdM är enligt mitt tycke väldigt lik Boucherons Trouble som också har den antika pappersnoten, citrus och en mycket diskret blommighet.

VdM är en perfekt vinterdoft men jag kan tänka mig att den fungerar även på sommaren på grund av sin torrhet. Den är enkel och okomplicerad i strukturen, vilket lyfter fram de fina råvarorna. Passar framförallt dagtid och i de flesta sammanhang.

Betyg: 3

Farmacia SS. Annunziata dal 1561 - Ambra Nera

Här behövs Ambra Nera för att värma upp...Foto: Herr Parfumista (c)

Farmacia SS är ett gammalt anrikt apotek i Florens, grundat 1561. Eftersom apotek förr i tiden också komponerade och sålde dofter så vilar Farmacia SS:s dofter på en gedigen grund.

Ambra Nera är en underbar, varm, omhändertagande mellanbrun (om jag ska visualisera en färg) ambra i kategorin med kådor och patchoulli. Den tillhör alltså inte den örtigare (grönare) mer fourgé-likande gruppen som MPG:s Ambre Précieux eller HdP:s Ambre 114.

 I Ambra Nera finns noter av cypress, eucalyptus, ambra, benzoin, vetiver, vanilj och patchoulli.  Den är högkvalitativ, torr och perfekt pudrig i karaktären, som pudret i en elegant dams juvelbesatta puderdosa. Ambra Nera ger associationer till en elegant dam i exklusiv päls på väg till Afternoon Tea efter en "ansträngande" shoppingrunda. Jag upplever ambratonen som skalad och ren. Samma ambranot men behandlad på ett annat sätt finns i Montales Oud Ambre. I Oud Ambre bäddas ambran in i noter som skapar en mörk och lortig ambra; kryddor, oud, läder och honung. Oud Ambre är farlig, klädd i ett svart läderfodral, och på gränsen till vulgär. En Femme fâtale jämfört med Ambra Neras eleganta lady. Där Ambra Nera är väluppfostrad och perfekt så balanserar vilddjuret Oud Ambre hela tiden på gränsen..

Ambra Nera hade förstås varit en pefekt juldoft också och skulle kunna ha lagts in bland juldoftslistorna. Den är också en trivsam kontorsdoft grå och kalla vinterdagar, en komfortdoft som kan få hela omgivningen att må bra.

Betyg: 4

Grossmith - Sammanfattning

Bild: Buckingham Palace 1837

by J Woods after a picture by Hablot Browne and R Garland

Att prova Grossmiths parfymer Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim är att ge sig ut på en historisk utflykt och det är viktigt att vara på "vintagehumör" när man gör det. Tänk det sena artonhundratalets mode med turnyrer och korsetter. Grossmiths dofter fångar en helt annan tidsanda (huset startade så tidigt som 1835) och har inte mycket gemensamt med de dofter som skapas idag, inte ens av niche-husen. Detta kombinerat med dofternas höga kvalitet gör det mycket spännande att prova dem. Men på något sätt kräver de att man känner sig drömmande, mellankolisk eller nostalgisk,  Grossmiths parfymer är inte några vardags parfymer, så vida man inte ständigt befinner sig i den drömmande mooden. Att testa parfymerna kan också liknas med att befinna sig på ett museum och ta till sig av det som varit. För den som är ordentligt parfymintresserad är det definitivt värt att prova dofterna, bland annat för att få den här historiska vinklingen.

Det är också intressant att prova Grossmiths dofter eftersom de väcker så olika reaktioner hos olika "doftare", vissa håller dem mycket högt andra anser att de borde ha fått fortsätta att vila i frid. Många har recenserat de här dofterna varav flera finns i min "bloggroll" så leta gärna där efter andras intryck.
Dofter som väcker motstridiga känslor brukar ha unika kvaliteter och Grossmiths dofter tillhör onekligen den kategorin. Så till ett sammanvägt betyg: När det gäller kvaliteten får de absolut en 5:a från mig men när det gäller bärbarheten vinklat efter hur de passar mig och min sammanlagada upplevelse en 3 - 4:a. På mig börjar alla dofterna mer lovande än hur de avslutas, de håller inte riktigt hela resan igenom. De blir liksom lite "platta" vilket kan ha att göra med att man använt mycket naturliga ingredienser, naturingredienser har ofta den egenheten, de behöver ett lyft av "kemikalier".  Det slutliga intrycket av respektive doft blir ganska neutralt relativt de förhoppningar som både topnnoterna och för den del även hela doftkonceptet ger. Och jag vill att en doft ska engagera mig ända ner till sista basnotsnivå, iallafall  om den befinner sig i den här prisklassen. Det kan förstås bero på att jag har en bit kvar i min olifactoriska utveckling men jag har märkt att jag generellt dras mer till dofter som är mer moderna i sin struktur.

Kvaliteten och det spännande greppet att försöka återskapa historiska dofter*), även om de så klart inte luktar lika men ger en idé om hur de doftade, överväger ändå så det helt subjektiva, sammanvägda betyget blir: 4 +

*) Idéen att återskapa historiska dofter har många anammat, Tèo Cabanel återupplivade 2005 det sedan länge nedlagda husets dofter även om det skedde genom en nutida näsas tolkning, Jean-Francois Latty.

Grossmith - Hasu-no-Hana

Bild: A Jersey Lily, portrait of Lillie Langtry

John Everett Millais (1878)

Slutligen den äldsta av Grossmiths återupplivade dofter, den orientaliskt blommiga Hasu-no-Hana från 1888. Doften beskriver den japanska loutsliljan. Fortsätter bildmässigt på temat den victorianska eran, med porträtt av Edward VII älskarinna, liljan från Jersy, skådespelerskan Lily Langtry.

Hasu-no-Hana inleds bland annat med den i klassiska parfymer så typiska bergamotten. I mellanregistret finns olika blommor som tllsammans ska ge doften av den japanska liljan. Mellanregistret är lätt kryddigt och mörkt liljligt på mig, även liljenoten är lätt. I basnoten finns något som påminner om den doft som uppstår i luften runt omkring när man luktar på flera klassiska guerlainer i bi-flaskorna på något flott parfymeri på kontinenten. Kryddigheten finns dröjer sig länge bland basnoterna och pudras till av tonkabönan. Hasu-no-Hana är en diskret, högkvalitativ och elegant doft som på mig tyvärr blir ganska intetsägande på mig. Kanske har jag underapplicerat och borde ha tagit en större dos men jag vill att provet ska räcka till en provning till för ytterligare utvärdering. Hasnu-no-Hana framkallar inga andra bilder än en ganska mörkt färgad, spräcklig lilja med mörkrött pollen i mitten. De färger som doften ger associationer till är pudrig mörkt brunrött och mörkt orange. Herr Parfumista tycker att doften är lite herrig, och det finns faktiskt en nyans som påminner om em klassisk herrdoft, kommer bara inte på vilken.

Betyg: 4

Grossmith - Phul-Nana

Bild: Drottning Victoria av Storbritanien (även kejsarinna av Indien)

Franz Xavier Winterhalter (1842)

Osborne House, Isle of Wight

Phul-Nana från 1891 är klassificerad som något så pass originellt som en oriental-fourgé. Fourgé-familjen som står för grön örtiga ormbunksliknande komponenter, innefattar till övervägande del maskulina dofter. Phul-Nana som betyder "underbar blomma" ska efterlikna en bukett av indiska blommor.

"Luktar i alla fall inte tant, mycket bättre än igår" (Shem-el-Nessim) var Herr Parfumistas spontana reaktion efter att jag spritsat på mig doften. Mitt första intryck är en nedtonad Spellbound (Estee Lauder) med mycket mer tämjda noter och lättare i strukturen. I mellanregistret blir Phul-Nana allt örtigare och har en grön kylighet ungefär som en skuggad, fuktig skogsglänta med mossa och ormbunkar en solig sommardag. Doften ger mig samma känsla som Carons Nocturnes även om de annars inte liknar varandra särskilt mycket. Det gröna ormbunksliknande känns i Phul-Nana väldigt rent och naturtroget även om ormbunke inte destilleras. Det är aldehyden coumarin som ger ormbunksnoten i dofter om jag inte minns fel.

Phul-Nana är inte vad jag väntar sig av en bukett indiska blommor. Den är lugn och ganska nedtonad på mig men den ligger där som en diskret örtig, grön, moss- och ormbunksmatta hela tiden. Jag ska förstås inte glömma blommorna, men på mig är det främst det örtigt, ormbunkiga som framträder. Blommorna flyter på ett diskret sätt in i det gröna och kyliga och värmer på så sätt upp doften. På samma sätt som varm luft krockar med det kyliga i den ovan beskrivna skogsgläntan den varma sommardagen. Om jag visualiserar en färg så är Phul-Nana mellan grön med stråk av transparent lila.

Phul-Nana känns till skillnaden från Shem-el-Nessim mer originell och inte så daterad. Jag gillar Phul-Nana och den passar min hudkemi så mycket bättre. Tyvärr bleknar doften och just inget mer händer när den når basnoterna, förutom att jag känner några stråk från Cartiers Panthere. Det är något som påminner om den plåsterliknande noten sammanvävd med en kall blommighet som finns i Panthere. Pudrig tonkaböna anas också.Phul-Nana slutar liksom i ett "jaha", med sin början hade jag väntat mig en mer distinkt final. Ett sammanvägt betyg på alla faktorer: Kvalitet, bärbarhet, originalitet, hur den passar mig och slutligen hur mycket jag helt subjektivt gillar doften:

Betyg: 4+

Grossmith - Shem-el-Nessim

Kronprinsessan Margareta av Sverige  (Princess Margaret of Connaught)

Foto från Bernadottebiblioteket

Grossmith är ett av de äldsta brittiska parfymhus som startade 1835 men som lades ned någon gång under mitten av nittonhundratalet. Nu är huset åter i grundarfamiljens ägo och 2009 återutgav man tre av sina dofter: Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim. Det som gjort mig så nyfiken att testa Grossmiths dofter är att jag genom dem kan få en känsla för hur parfymerna doftade före första världskriget. Det får jag i och för sig när jag sniffar tidiga Guerlain, för trots att de reformulerats många gånger så finns ändå tidsandan kvar i till exempel L'Heure Bleue.

Just L'Heure Bleue är den perfekta entrèn till reviewen av Shem-el-Nessim som betyder ungefär "doft i brisen". Shem-el-Nessim är den yngsta av de tre återutgivna dofterna, den kom 1906 och är inspirerad av Egypten, av en vattenfestival på Nilen. Jag tycker att fotot av kungens farmor kronprinsessan Margareta (född brittisk prinsessa) passar utmärkt eftersom hon träffade den dåvarande arvprinsen och långt senare kungen Gustaf VI Adolf under en arkeologisk expedition i Egypten några år tidigare.

Shem-el-Nessim är en varm, pudrig och fint balanserad floriental. De på mig dominerande noterna är den klassiska bergamotten i starten, bergamott är en av de noter som ger den där riktigt klassiska lite "tantiga" tonen i en parfym. Några andra kommer sedan: Iris kombinerad med heliotrophe som dominerar med en väl avvägd vanilj i basen. Ingredienserna är av hög kvalitet, inget skarpt och kantigt utan pudriga och avrundade som flyter i varandra. Irisen är själva blomman, inte roten, och en av de bästa iris-blomme noter jag doftat, skymtar fram då och då ett tag i mellanregistret. Jag riktigt känner blomman och lite av de gröna bladen. Heliotrophen är mjuk och pudrig i sin karaktär och de båda noterna interagerar på ett sätt som de kanske ursprungligen gjorde i L'Heure Bleue men som förstörts av alla förbilligande reformuleringar. Kort sagt Shem-el-Nessim doftar ungefär som jag inbillar mig att L'HB gjorde.

Eftersom Shem-el-Nessim kom ut hela sex år innan L'HB antar jag att den här typen av floriental var ganska vanlig på den tiden och att L'HB när den kom alltså inte var särskilt originell. Det är bara det att L'HB är den enda (?) av dofterna som överlevt och funnits på marknaden alla år sedan den kom ut, troligen för att den tillhör det stora och så berömda huset Guerlain.

Tyvärr så fungerar Shem-el-Nessim precis som i fallet L'Heure Bleue inte med min hudkemi så det är inte rättvist att betygsätta den efter hur den luktar på mig, dvs så kallad "tant-doft" men det färgar förstås betyget en hel del. När det gäller kvalitet och stämning är betyget fem, när det gäller hur den passar mig och originalitet så är det tre.

Sammanfattningsvis en högkvalitativ, elegant men inte så originell doft i det som herr Parfumista kallar "tant-genren". EDP:n. Sitter bra under dagen ända in på natten.

Betyg:: 3+

L'Artisan Parfumeur - Traverseé du Bosphore

Foto: Parfumista (c)

Den flitige läsaren av olika parfymbloggar har inte missat den senaste tidens hype av L'Artisans Traversée du Bosphore. Tycks ha blivit något av en kultdoft bland parfymtyckare och de negativa kommentarerna är väldigt få. Med risk för att tjata ut ämnet kommer här då ännu en review:

Traversée du Bosphore som betyder ungefär "korsa Bosphoren" är den för nuvarande hyperproduktive, superkultnäsan Bertrand Duchaufours tolkning av sina (doft) intryck från den gamla multikulturella smältdegeln Istanbul. Alla ingredienser finns i beskrivningen av TdB härledda till olika maträtter, kryddor och andra doftintryck. För mig är TdB också en smältdegel men av olika parfymer som sniffat på genom åren som parfymintresserad. Så jag beskriver doften utifrån "parfymspåret":

TdB:s första not är ett lite tungt, nästan övermoget äpple som känns igen från Joop:s speciella äpple-/vaniljdoft från nittotalet All about Eve. AbE:s äpple är dock sötare än TdB:s annars är det precis samma not. Strax efter Eves äpplenot följer Cuir de Lancomes rena, ganska lätta lädernot och den följs i sin tur av irisen från Heeleys Iris d'Nuit som IdN:s irisnot doftar när den lugnat ned sig och den värsta morotsdoften lagt sig. Sedan följer gammalt hederligt rosenvatten över Etienne Aigners mockadoft In Leather som i sig också har något som jag tycker liknar en lätt äpplenot i sig. Därpå en skvätt gammalt hederligt rosenvatten och även lätt mandel som finns till exempel i Ava Luxes Loukoum, fast i TdB är det en torr loukum. I basen känner jag en bläckig not som jag i viss mån kan ana i sommarens L'Artisandoft Nuit de Tubereuse samt en torr krutkänsla som även finns i Lorenzo Villoresis Teint de Neige.

Hur faller då denna cocktail av gamla parfymer ut? Konstigt nog väldigt bra! De är inte mixade i en enda röra utan flyter in och ur varanda under doftens utveckling och en not som kommer in tidigt kan också komma igen lite senare men i lite mer framskriden utvecklad form. Så TdB är en riktig handledsmagnet där jag liksom vill följa med i vad som händer och upptäcka nya spännande vändningar hela tiden. Samtidigt är det en trivsam komfortdoft som är förvånansvärt lätt med tanke på de ganska krävande noter som ingår. Kanske är det IFRA-restiktionerna mot diverse ämnen som gjort doften flytande och transparent, skulle vara intressant att känna om den hade haft ett större djup om den skapats för tio år sedan. Eller också är det Duchaufours mening att den ska vara som en slöja. Troligen är det en kombination av vad som är praktiskt genomförbart i större skala och en konstnärlig idé.

En farhåga jag hade innan jag provat TdB var att den skulle kännas ofärdig på grund av Douchafours stora produktion de senaste åren. Jag tror inte att syftet är en särskilt komplicerad doft utan en doft som många kan gilla och som ska sälja bra till en ganska bred målgrupp. Ur den aspekten tycker jag att den är tillräckligt färdig. Skulle syftet ha varit en "svår" parfymnördsdoft så hade den behövt mogna lite till. Den enda invändning jag har mot TdB är att den är lite klen, det är för lite som återstår efter en lång dag, lite lätt vanilj, krut- och mockafragment.

Sammanfattningsvis: En intressant, trevlig och mycket användbar men inte så originell doft som jag tror passar många hudtyper.

Betyg: 3+

Noter: Äpple, granatäpple, saffran, läder, tulpan, mandel, ros, socker och honung.

Notiser kring fenomenet parfymbloggande

Några fenomen som jag noterat i allt mitt parfymbloggläsande:

- Ämnet parfymer är så stort och brett att det blir alltmer specialiserat. De största parfymbloggarna har skribenter för olika ämnen inom parfymämnet exempelvis sökte PST nyligen skribenter för rumsdofter respektive vintagedofter. Många mindre bloggar specialierar sig på ett del-ämne inom parfymeriet. Och ämnet är så stort så ska man täcka ett område ordentligt får man rikta in sig på ett underområde som exempelvis Guerlains vintagedofter. Fast det är också väl stort för en person att täcka av...

- I ljuset av vad som nämns ovan är det inte så konstigt att innehållet ofta känns ganska torftigt när  skönhetsbloggare skriver om parfym. Skönhetsbloggarna har oftast sin tyngdpunkt på kosmetika och hudcremer och att skribenterna då ska skriva initerat om parfym också är lite mycket begärt.

- När det gällar skönhetsbloggarna så verkar många vara kommersiellt baserade. Ofta görs de av en journalist knuten till en tidning (skönhetsredaktör motsvarande) som i en del fall också är knuten till en skönhetsbloggarportal. Inläggen verkar oftast vara ren produktplacering, man skriver om ett parfymhus precis kommande/senaste lansering med ord som synes som tagna direkt ur PR-materialet. Såg att en läsare på en sådan portal efterfrågade bra parfymbloggar. Genuina parfymbloggar hittar man genom att googla till exempel på "parfymbloggar", inte genom att hänga på mer allmänna skönhetsportaler.

- En nisch som inte verkar bli besatt är inriktningen designerparfymer eller den ännu samlare nischen kändisparfymer. Det beror nog på att man när man börjar gräva ned sig i ämnet, man snabbt ramlar in på ovanliga, vintage, nisch och indie-parfymer. Det går rätt snabbt att sniffa sig igenom sortimentet i en normal parfymaffär. Dessutom blir man nyfiken på olika tolkningar av olika doftfamiljer, noter etc och då är man snabbt inne i alla kategorier.

- Det är lätt att parfymreviewer blir alldeles för långa och jobbiga att läsa. Jag märker det själv när jag svävar i väg i min entusiasm över en doft. En skribent som för det mesta skriver lagom kort men ändå förmedlar känslan med en doft samtidigt som hon får med det väsentliga är Victoria på Bois de Jasmin se http://boisdejasmin.typepad.com/ . Eftersom hon arbetar i inom doftämnesindustrin så har hon såklart ett faktamässigt försprång men det kombineras med en stilistisk talang.

- Vänligt på ytan men under ytan märks konkurrens och outtalat ogillande. Exempelvis när det gäller de fem äldsta, stora och väletablerade parfymbloggarna så verkar fyra vara på god fot med varandra, man har länkar till varandras sidor och man kommenterar ganska regelbundet på varandras bloggar. Den femte som är minst lika bra som de andra, och för det mesta bättre än i alla fall ett par av de övriga, länkar ingen till och kommenterar inte de övriga på och knappt några andra heller. Undrar vad som ligger bakom detta?

- Det finns ibland en självgodhet som lyser igenom, svaren har en viss "von oben" karaktär. Om det inte är en för parfymbloggaren redan välkänd kommentator, som man sedan länge de facto har fått acceptera som "konkurrent", då läggs svaret på en mer "kollegial" nivå. Om den som kommenterar har en egen blogg är det lätt för parfymbloggaren som fått kommentaren att snabbt bilda sig en uppfattning om "vikten" på den som kommenterat, till och med om bloggen är på ett annat språk. Exempelvis genom vilka dofter som nämns, antal kommentarer, antal följare, hur gammal bloggen verkar vara. Att svaren kan vara lite mästrande kan i och för sig att att göra med att bloggaren brinner för ämnet. Det som talar emot detta är dock att det finns en subtil skillnad i tonen på svaren som jag nämnde i inledningen av detta stycke.

Mer om detta kommer säkert senare, nu när jag börjat studera fenomenet....

Andy Tauer - Une Rose Vermeille

Foto: Herr Parfumista (c)

Jag som tyckte att käre Andy gått lite i stå och blivit repetitiv det senaste året i sin accelererande doftutgivning. Men här kommer en doft som till och med den doftsäkre herr Parfumista inte direkt placerade som Andys, han gissade faktiskt på Pierre Guillaume.

Une Rose Vermeille är en fruktigt,bärig intensiv rosendoft med viol. I toppen finns förutom citrus/bergamottnoter lavendel, samma lavendel som i Reverie au Jardin men i en lättare och ljusare tolkning. Hjärat är en underbar mix av ros, viol och hallon.Det friska hallonet är rätt tydligt på mig och det mixas så fint med de övriga två till en lagom bärig ton. I basen finns en värme av ambra, tonka böna och vanilj samt en lätt pepprig, spritsighet av en ganska ljus sandeltränot. Luktade andra frutiy florals i stil med den här så skulle kategorin inte ha det "dåliga rykte" (bland parfymbesserwissers) som den har idag.

I min inre biograf är Une Rose Vermeille verkligen sprakande, mellanröd med en lätt draging åt orange. Den påminner mig om värme och flamenco, de klassiska spanaka flamencoklänningarna i svart och med accenter i den sprakande mellanröda färgen. URV är en doft som gör mig verkligt glad, den är så positiv och levande att den piggar upp den gråaste dag!

Kort sagt: Andy har fått fram en ny toppendoft, bara måste ha!

Betyg: 5

Juliette Has A Gun - Lady Vengeance

Lady Vengeance är en sådan där mörk rosendoft kombinerad med patchoulli som jag bara är alltför förtjust i. I LV:s fall kombineras det mörka med en torr vanilj. Jag hittar något liljekonvaljliknande, lite kallt i toppen och även trä i botten. LV innehåller ganska typiska ingredienser för sin genre och är en mycket bärbar variant av temat. En del tycker att mörka rosor med bas dominerad av patchoulli alternativt ambra eller oud blir för tungt, mörkt och för mycket. Jag upplever att LV, trots sitt innehåll, ändå är en i sammanhanget ganska transparent doft, flytande i vinden som en mörkt purpurfärgad sidenchiffong. Jag tycker alltså inte att doften är särskilt tung utan ungefär som Stella McCartneys Stella i täthet och tyngd.

Trots utmanande namn både på parfymhuset och själva doften är LV är ingen svår doft som tar plats och hela tiden kräver bärarens uppmärksamhet. Snarare är det en riktig komfortdoft och handledsmagnet som många kan tycka om. Den passar bra kalla vinterdagar men även i varmare väder på grund av den lite kyliga ton som finns i doften. Det är en slags kylighet eller kanske man ska kalla det luftighet som jag förknippar med ambrox, den ambra/mysk/ambregris liknande komponent som blivit så vanlig i parfymbaser. Kan även var någon vit kemisk mysk, är inte särskilt bra på det kemiska.

Efter att ha använt doften fyra dagar, varav tre i sträck börjar näsan vänja sig och doftblindheten gör sig påmind. Jag får svårt att känna hela doften på en gång och varseblir snarare fragment av den. Det stämmer med de helt ovetenskapliga resultaten från höstens "en vecka med en doft" kampanj, se inlägg i november. Efter ca fyra dagar inträdde olika grader av doftblindhet för många av deltagarna i försöket.

LV är skapad 2006 av den kända näsan Francis Kurkdjian för parfymhuset Juliette Has A Gun. Den är klassad som en blommig chypre och jag förutsätter att man då menar en så kallad modern chypre. Dessa är just i regel patchoullibaserade i stället för med bas av ekmossa. De ingredienser som anges för LV är ros, patchoulli och vanilj. Dessa är fint balanserade och understödjs givetvis av en rad andra noter som marknadsförarna valt att inte nämna.

På tal om marknadsföring: När det gäller Juliette Has A Gun:s dofter (har provat en, sniffat på tre av sex dofter) så tycker jag att namn, formspråk och marknadsföring utlovar mer originella dofter än vad som sedan finns i flaskorna. Midnight Oud (har inte sniffat på den) ska till exempel vara en fint balanserad (med bra ingredienser) snäll-oud. Därmed inte sagt att JHAG:s dofter på något sätt är dåliga, tvärtom så gillar jag det jag sniffat på. Det är bara det att den bild som förmedlas inte stämmer med det intryck som dofterna ger mig, de är av bra kvalitet men påminner lite för mycket om en del andra dofter.
Betyg: 4+

Sniff 2011

Vad skönt att läsa Marinas inlägg om Dior Les Exclusives se

http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2011/01/christian-dior-la-collection-couturier.html?utm_source=feedburner&utm_medium=feed&utm_campaign=Feed%3A+Perfume-smellinThingsPerfumeBlog+%28Perfume-Smellin%27+Things+Perfume+Blog%29

Känns som jag kan skriva av dem från "Att prova listan", har genom åren märkt att Marinas smak överensstämmer mycket med min. Frågan är då vad ser jag fram emot att sniffa på i år?

Som alltid förstås Serge Lutens releaser men det blir nog inte förrän i höst när alla årets dofter finns tillgängliga. Så förstås nyheter från favorithus som Annick Goutal, Andy Tauer och Patricia de Nicolaï. Har inte luktat på PdN:s senaste heliotrophe och torrt-hö inspirerade parfym Kiss me tender ännu men det är ingen panik, jag har ju min kära Etro Heliotrophe, och heliotrophe är en not som är lite vansklig på mig.

Sedan kommer det förstås fler releaser från ett annat pålitligt hus L'Artisan Parfumeur vilket få mig att tänka på att jag ju faktiskt inte provat den super-hypade Traversee du Bosphore från 2010 ännu. Troligen kommer jag att gilla den men efter att ha läst att den har mycket av Havana Vanille i basen och Dior Hommes irisnot så befarar jag att den är lite av ett hastverk, Bertrand Douchaufour har ju varit väldigt produktiv det senaste året. När en näsa, hur skicklig den än är, trycker ut sig för många dofter under en kortare tid kan det hända att dofterna inte blir tillräckligt genomarbetade. Säger inte att så är fallet med Traverse... men det ska bli mycket intressant att sniffa på doften bland annat ur den infallsvinkeln.

Sedan är jag väldigt nyfiken på Robert Piguets förra året utgivna Calypso som tydligen inte har mycket med den ursprungliga från femtiotalet att skaffa. Den nya är efter vad jag har läst en ambroxbaserad skapelse och ambrox verkar vara en ingrediens som passar min kemi. Calypso har fått både ris och ros av förtåsigpåare.

Hoppsan, redan en hel del på sniff-listan. Dax för en provbeställning snart - fast hur var det nu - oprovade prover som väntar så jag får nog vänta ett tag ändå...

Stella McCartney - Stella

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

I dag var jag bara tvungen att ha rosdoften Stella från Stella McCartney 2003, dvs originalet. Doften skapades av Jaques Cavallier och är en av få dofter med ros som dominerande not som jag gillar. Ofta får dessa dofter en potpurri-känsla. Det slipper man dock med Stella som är en ganska djup rosdoft tack vare en ambrerande bas. Den påminner om kryddiga, tunga rosor på väg att övergå i vissningsstadiet. Jag känner också en lätt men angenäm syrlighet i doften.

Faktum är att jag föredrar Stella mångfalt över en egentligen "bättre" rosdoft som Annick Goutals Rose Absolute fast den egentligen är en "finare" komposition med mer naturliga ingredienser. Men RA är ljusare och därmed mer potpurri-ig.

Stella sägs vara en hyllning till den engelska trädgårdsrosen och inleds följdriktigt med essenser från ros och pion blandat med mandarin och apelsin. I hjärtat finns ros absolute och trä. I basen mer träsorter  och ambra.

Stella är en doft som passar utmärkt en solig dag på höstkanten men också en grå dag. Den bör inte bäras i värmebölja. Doften är välkomponerad, har en lagom närvaro i rummet och håller ganska bra under dagen. En varning dock för att en del känner sig melankoliska av doften. Så bär den inte dagar då du behöver putsa upp självförtroendet!

Betyg 4

Kommentar 2011: Intrycken står sig även om jag i nuläget inte kan säga att jag gillar Stella bättre än Rose Absolute. De är så olika i typ.

Parfymbloggaråret 2010

Så lite reflektioner från parfymbloggaråret 2010.
Mitt parfymbloggarår 2010 blev lite rörigt efter flera år i en rätt lugn tillvaro som fast gästbloggare (som en specialinriktad redaktörsblogg ungefär) på Damernas Världs hemsida. När tidningen bytte hemsida, redaktörer, innehåll så återupptog jag min gamla Parfumistans dagbok http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/ där parfymbloggandet började 2006. Under hösten bytte jag hit pga bättre kommentarfunktioner och tillgången till olika statistikfunktioner.

Exponeringsmässigt var årets höjdpunkt framträdandet i mitten av juni i TV 4 Nyhetsmorgon. Inslaget handlade om sommardofter. Jag presenterade det klassiska spåret med bra dofter som är relativt lätta att hitta i "normala" parfymaffärer. Egentligen skulle det här redan ha gått av stapeln med juldofter 2008 men då blev jag akut indisponibel. Lite mediaträning är aldrig fel.

Fick också ett pris i en bloggtävling och tjänade därmed min första och enda slant någonsin (några hundra i presentkort) på den här verksamheten. Inslaget gällde "Min favoritparfym" och jag beskrev en av dem här: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=596685

I slutet av året rördes parfymbloggar-världen om av ett lite elakt inlägg som många tolkade som ett angrepp på en viss internationell parfymbloggare. Denna bloggare (som många tolkade inlägget som den det var riktat mot) hade tidigare under året skrivit ett inlägg om att det blivit för många parfymbloggar i cyberrymden och att diskussionen därmed blivit så spridd att den är svår att få grepp om. Och faktum är att det stämmer att det varit en stor ökning, även om det i sig inte behöver vara negativt. När jag såg mig runt efter att ha läst debatten så upptäckte jag att under de senaste två åren, särskilt under det senaste, startat en rad parfymbloggar som jag inte haft en aning om, rutinmässigt läsande de fem-sex äldsta och mest väletablerade och några enstaka som kommit till under senare tid. Självklart ska alla som vill starta en blogg om sitt favoritämne, med tiden sållas ändå de mest uthålliga fram, antalet minskar igen och diskussionen hamnar automatiskt på färre ställen igen. Faktum är att det här har gjort mig intresserad av fenomenet parfymbloggande och de mönster jag tycker mig se, både väl synliga och dolda. Mer om detta i senare inlägg.

2011 går jag in på mitt femte parfymbloggarår och bör väl då göra någon slags ifrågasättande utvärdering. Vem vet det kanske blir en blogg om parfymbloggarfenomenet i stället. Fast än har jag  inte tröttats när det gäller själva dofterna så.....

Niki de Saint Phalle

Foto: Parfumista (c)

Ett litet parfymmirakel inträffade på nyårsafton! På morgonen tänkte jag att jag skulle ta och testa en doft som jag dissat och bara inte förstått mig på i åratal, jag skulle ju ändå byta till en annan doft inför kvällens nyårsfirande. Så jag började den mödosamma uppackningen av min gamla flaska Niki de Saint Phalle Edt. Den är invirad i flera plastpåsar då doften är extremt stark och den inte känns helt säker i skruvkorken. Den har även en sprayanordning som man kan skruva på om man vill  (fick vara med på bilden) men den fungerar inte längre. Och det nog bra, för jag misstänker att den är boven i dramat. Eller också är har jag mognat olifaktoriskt alternativt luktsinnet trubbats av.

Tidigare när jag sprayat NdSP har jag tyckt att den är på gränsen till vidrig, skarp, enorm, kantig och för bitter. Jag har aldrig förstått alla doftens hängivna fans och tänkt att det är väl en typisk stor amerikansk smak, men jag gillar ju och andra sidan Estee Lauder som är en fin representant för just den stilen. På nyårsafton ville jag göra ett nytt försök att förstå alla de hängivna och plötsligt kilckade det. Jag "dabbade" på doften och plötsligt blev den något helt annat: Grön chypre med lätt fruktighet i toppen, en lagom bitterhet och med stänk av patchoulli samt cedärträ som faktiskt finns vid sidan av blommorna i mellanregistret. I basen märks lätt läder, rätt mycket mysk och mossa. Den dominerande blomman (på mig) är tagetes som också är doftens lite udda komponent. Annars finns bland annat iris, jasmin och nejlika, den senare är lagom framträdande på mig, kan ibland bli för starkt med nejlika för min del. Doften är på något sätt hög, mycket torr och frisk som en kylig och solig vårdag och den ger ett friskt intryck trots att den är en voluminös chypre med många starka komponenter. Herr Pafumistas spontana reaktion var "det luktar lakan som torkat ute i solen".

NdSP är i samma genre som Sisleys Eau de Soir men där EdS är en elegant och välpolerad dam är NdSP "bohemian chic". Och det är inte så konstigt, NdSP är skapad tidigt åttiotal för den 2002 avlidna amerikanska konstnärinnan (skulptrisen) och avantgardepersonligheten Niki de Saint Phalle. Med sitt franska påbrå var hon även verksam en hel del i Europa och det finns skulpturparker i Schweiz (tror jag) och USA med hennes jättelika, färgglada skulpturer. Dessa pryder även NdSP:s blå parfymflaskor.

Jag blev så förtjust i NdSP att det blev ingen ny doft till nyårsaftonskvällen utan NdSP fick följa mig in i det nya året. 2010 avslutades alltså med en liten parfymsolskenshistoria som också understryker det positiva i parfymnyårslöftet att gräva där jag står. Och årets första dag tillbringade jag också i min nyfunna favorit.

Betyg: 4

Mer av Parfumistans reviewer - Niche 2 (2)

Fortsättning från föregående inlägg gällande listning av reviewer på Parfumistans dagbok från i våras/somras:

Maître Parfumeur et Gantier Jasmine: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=606000

Amouage Opus I, II, III: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614452 , http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614707

Hors Là Monde Siloh: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=607880

Keiko Mecheri Tarifa: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=615650

Amouage Gold: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/archive.jsp?date=2010-08&mode=month

XerJoff Irisss: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=618028

Arabian Oud Mokhalat Najdi: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=615746

Creed Vanisia: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614586

The Different Company Oriantal Lounge:  http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=611429

Hoppas att listningen underlättar läsningen.

OBS: Eventuella kommentarer på något av inläggen lämnas här då jag inte checkar av Parfumistans dagbok.

Mer av Parfumistans reviewer - Niche 1(2)

Fortsättning på föregående inlägg med länkar till reviewer våren/sommaren 2010 på min förra blogg "Parfumistans dagbok". Listan nedan gäller reviewer av nichepafymer.

Montale Oud Red Flowers: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=596113

Eau d'Italie Pasteum Rose: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=596655

Parfums de Nicolaï L'Eau Mixte: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=604201

 Parfums de Nicolaï Patchouli Homme : http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=604298

Parfums de Nicolaï Violette in Love:  http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=606623

Histoire de Parfums Tubereuse  1 Capricieuse: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=604241

Histoire de Parfums Tubereuse  3 Animale: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=604286

Fortsättning i nästa inlägg.

OBS: Eventuella kommentarer på något av inläggen lämnas här då jag inte checkar av Parfumistans dagbok

Mer av Parfumistans reviewer - Designerdofter

För att underlätta läsandet så länkar jag i det här och följande inlägg direkt till de reviewer som jag skrev på Parfumistans dagbok i våras/somras. Har delat in i kategorier för att förenkla sökningen. Börjar med kategorin designer-dofter:

Burberry (original): http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=592834 , http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=592832

Miss Dior: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=597125

Dior Dune: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=598149

Dior Escale à Portofino: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=598785

Donna Karan Gold EDT: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=597707

Bulgari pour Femme: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=597788

Eaudemoiselle de Givenchy: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=598001

Prada Eau Ambreé: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=598782

Prada Infusion deVétiver: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=599456

Eau de Sisley 3: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=598786

Sisley Soir de Lune: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614604  http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614606

Romeo di  Romeo Gigili: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=603876

Thierry Mugler Cologne: http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614609 
http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=614611

I följande inslag niche-reviewer.

OBS: Eventuella kommentarer på något av inläggen lämnas här då jag inte checkar av Parfumistans dagbok

Parfymerade nyårslöften 2011

Foto: Herr Parfumista (c)

Gott fortsättning på det nya året!

Så var det återigen dags för eftertankens kranka blekhet. Varje år nya käcka föresatser som oftast bara håller ett tag. Här har vi årets:

- Sakta ned på takten i provandet. 2010 utbyttes den föresatsen, som flera gånger tidigare, i raka motsatsen: Ett eskalerat, närmast stressat testande. Fast vad var det nu mitt stora intresse är, Parfym? Så det kanske inte är så konstigt att föresatsen havererar gång på gång. Jag anser mig vara ursäktad.

- Testa det jag har. Sanningen att säga har jag en hel del oprovade prover som blivit liggande till och med i flera år. Dags att ta i tu med dessa och dämpa inflödet av nya.

- Bottna i de dofter jag har. Att i perioder varva ned och använda de dofter jag har mer än en dag i sträck, två till fyra dagar kan vara optimalt. Att utvärdera samma doft under flera dagar i sträck kan ge en större total doftupplevelse. Experimentet en vecka med en doft i höstas var mycket nyttigt och kändes faktiskt befriande, jag avlastade mina små grå från tankar på vad jag skulle välja som dagens doft.  Dessutom tycker jag lika bra om Estèe Lauders Private Collection Jasmine White Moss som innan. Så risken att tröttna på en vecka bedöms som ganska låg. Och i fall så sker, så är det kanske ett tecken på att jag ska göra mig av med doften. Eller låta den vila en längre tid, en del "mognar" man att tycka om eller ialla fall tycka vara tillräckligt intressant.

- Bli ännu mer kinkig vid "full-flaska-investeringar" dvs aldrig köpa osniffat. Samtidigt är det en lagom spänningsnivå för en riskavert person som jag. Ibland känns det dessutom onödigt att slösa bort pengar på ett litet prov när jag läst på massor i förväg om en doft som verkar klockren dvs precis allt stämmer i teorin. Så lite av det spänningsmomentet måste ändå få vara kvar...

- Och så var det det där med engelsk version av bloggen, ska det bli av i år.....?

Gav du några parfymerade nyårslöften?

Årets parfymer 2010

Foto: Parfumista (c)

Så var det redan dags att sammanfatta parfymåret 2010. Givetvis har jag bara sniffat på en bråkdel av vad som lanserats och det som återges är förstås mina högst subjektiva synpunkter.

Mina favoriter lanserade 2010

Ninfeo Mio (Annick Goutal): Kan vara så att denna nässliga, men samtidigt vattniga, gröna skönhet kom redan mot slutet av 2009 men den får slinka med. Jättebra hållbarhet på mig trots att det är en Edt och en Goutal.

Nuit de Tubereuse (L'Artisan Parfumeur): Har vid sidan av den kalla, rotiga tubereusen en vattnig grönhet som också finns i Ninfeo Mio. På mig blir dofterna på något vis i samma stil, de ger ett liknande uttryck, en likartad ton.

Rubj EDP (Vero Profumo): Rubj EDP är en omtolkning av den underbara Rubj Extrait som kom för några år sedan. En mycket intressant varm komposition som utvecklas i tydliga faser under dagen.Kummin, tuberose och apelsinblomma är tongivande.

Aoud Musk (Montale): Den tätaste och mest intensivt peppriga doft jag hittills upplevt. Slår skoningslöst som en neutronbomb, tre minisprits på herr Parfumista invaderar ögonblickligen en hel bostad. Sitter till och med kvar i tyget efter tvätt.

Memoir Woman (Amouage): Elegant och mycket bärbar. En melankolisk och mörk doft som samtidigt inte är tung.Innehåller bland annat apelsin, anislikör och rökelseträ.

Une Rose Vermeille (Andy Tauer): Den fruktiga floralens revansch. Sprakande flamencoröd, varm och glad ros, viol och friskt hallon och en härligt gourmandig bas. En riktig glädjespridare.

Portrait of a Lady (Editions de Parfums Frederic Malle); Ännu ett mästerverk av de volumiösa dofternas mästare, Dominique Ropion. Påminner mig om en de dova, mörka nyanserna i en Rembrandt-målning.  Mörka rosor, finstämd patchoulli, lite cederträ (tror jag) och ambrox, en slags modern kemisk animalisk, myskig, ambraliknande substans. Se även full review den 23/12.

Ha en underbar och doftrik nyårsafton och ett Gott Nytt  (doft)År 2011!