Ineke - Gilded Lily

Ineke Rühlands senaste doft Gilded Lily är en fruktig chypre i en mer traditionell stil. Den är byggd runt en mycket sällsynt japansk lilja som Ineke i studiesyfte har planterat i sin trädgård. Gilded Lily påminner mig genast om en lite rundare och mjukare EnJoy (Jean Patou). Likheterna varar hela resan från toppnoternas äpplen (i båda dofterna) ananasnot och rabarber respektive banan och päron, genom ett blommigt hjärta en speciell japansk lilja i GL, jasmin och ros i E, till basen med patchoulli, ekmossa, och ambra i GL, detsamma  minus ekmossan men med tillägg av mysk och vanilj i E. Även om många ingredienser skiljer sig åt så är stilen och strukturen med blandad fruktighet i toppen, blomma i mitten och en chypre eller chypreliknande bas likartad.

Tyvärr kommer jag inte ifrån tankarna på EnJoy under hela provningen av Gilded Lily. Frågan är om Ineke inspirerats av EnJoy och föregångare från Patou som Colony, en fruktig trettiotalschypre med ananas i toppen. Gilded Lily känns helt enkelt väldigt Patou-ig. En robust och hållbar doft som kräver lätt applicering. Bärbar året om. Herr Parfumistas spontana rekation var: "Idag luktar du något maskulint, som Brut". Association kan verka konstig men troligen finns där några noter som överensstämmer och det är ju bland annant det som är så roligt med doftminnet. Olika näsor plockar ut olika fragment från minnet när de känner en doft.

Sammanfattningsvis är Gilded Lily en bra doft men den ger mig inget nytt eftersom den påminner så mycket om EnJoy. Ineke gör onekligen fina dofter, ofta baserade på inom parfymeriet ovanliga blommor. Exempelvis är hennes lätta syrendoft After My Own Heart outstanding. Men tyvärr är det inte bara den senaste doften Gilded Lily känns som en repetition av något annat. Även förra årets fina tobaksdoft Fieldnotes from Paris har lite för mycket gemensamt med Burberry London Man.

Tyvärr Ineke det blir inte mer än:

Betyg: 2

Chopard - Casmir

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumistans Blogg på Damernas Världs hemsida i februari 2008. 

Casmir, Michel Almairacs klassiska skapelse för Chopard 1991, är en varm, träig, lite fruktig oriental, som gjord för höst och vinter. Doften har precis rätt namn, det är kashmir man ska bära tillsammans med den. För mig personifierar doften en elegant amerikanska, storslaget gestikulerande som hörs överallt.

Casmir inleds med mango, persika, kokos och bergamott. I hjärtat finns bl a liljekonvalj, geranium och jasmin. I basen sandelträ, patchouli, ambra, vanilj och mysk.

Casmir inleds fruktigt och just inledningen kan vara lite too much. Men ju närmare Casmir tonar ut mot den härliga sandelträ/patchoulibasen, ju bättre blir den. Doften har en värme och täthet som jag uppskattar. Den sitter hela dagen och man får akta sig för överapplicering, då kan den blir för intensiv. Jag tycker att Casmir passar utmärkt dagtid under det mörkare halvåret, både till jobb och fritid. En användbar doft som borde tas till heder igen!

Betyg 4

Kommenter vintern 2010: Kan passa gråa sommardagar också. Den har något som påminner mig vagt om Missoni, troligen fruktigheten och att den är ganska mörk i tonen. Betyg 3+.

Kort om - Youth Dew Amber Nude (Estèe Lauder)

Mörk choklad. Foto: Parfumista (c)

Intryck av YDAN en riktigt kall och mörk vinterdag:

*Ambra spetsad med en mörk, vällagrad patchoulliolja.
*Mörk, trögflytande sirap.
*Värmande, som att ligga insvept i en minkfodrad pläd.
*Mörk choklad, minst 90%.

En riktigt härlig handledsmagnet, håller dessutom minst en hel dag på huden.

Typiskt

I morgon är jag inbjuden till champagnemingel hos Byredo och hade då (om jag kunnat gå) säkert, förutom att det är allmänt lärorikt och trevligt (och skumpa är aldrig fel), kunnat få några prover för test och review. Jag har på sista tiden blivit riktigt nyfiken Byredos dofter. Har liksom glömt bort dem hela tiden (det man har på sin egen bakgård....) samt misstänkt dofterna att vara kamoflerad "bättre" mainstream i snygg förpackning. Men givetvis så kom förstås den verkliga tillvarons plikter med jobb och annat emellan vilket bara är att acceptera. Får alltså hoppas på ett senare tillfälle. Det verkar alltid uppstå olika hinder när det är dags för parfymrelaterade events. Som när mitt första TV-deltagande om parfym fick ställas in på grund av något så banalt men helt utslagsgivande som magsjuka. Det är kanske inte meningen att jag ska intressera mig så mycket för det här med parfym. Bäst att börja samla frimärken i stället!

Thierry Mugler - Alien

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumistans Blogg på Damernas Världs hemsida i maj 2008. 

Thierry Muglers Alien från 2005 är en genomsyntetisk jasmindoft på en orientaliskt träig bas. Dominique Ropion, de vita blommornas mästare, och Laurent Bruyère skapade denna härligt syntetiska doft. Den ger verkligen intryck av att komma från något annat, kallare ställe. Jag kommer verkligen att tänka på flygande tefat och silverglänsande rymdkostymer, Aliens med purpurfärgade ögon. Den är cool, grön och den vanligtvis varma jasminen har man lyckats ge en kall känsla. Träigheten ger en viss underliggande värme åt doften.   

Alien inleds direkt med bland annat apelsinblommor, i mellanregistret finns sambac jasmin och tränoter och i basen noter av vit mysk. En komposition av variationer på syntetiska noter.

Jag tycker mycket om Alien och dess övervägande kalla känsla. Jag tycker också om den modernt syntetiska känsla som finns över doften. Här känns inget äkta men ändå är doften så bra. Alien är en mycket bra representant för den senaste teknologiska utvecklingen inom parfymindustrin. Ny teknik gör att oändligt många doftvarianter kan framställas numera. Doftrevolutionen har bara börjat.  En annan doft som är en bra representant för detta är Versaces Crystal Noir.

Alien är en perfekt doft för jobbet men fungerar även kvällstid. Den är också bärbar året runt. Den har en mycket bra hållbarhet och känns fortfarande långt in på kvällen.

Betyg: 4

Kommentar vintern 2010: Alien är en mycket bra representant för den moderna, genomsyntetiska doften. Den är sin egen och sticker ut, precis som Angel drygt tio år tidigare. Redan en klassiker. Crystal Noir tolkar gardenian på ett liknande syntetiskt sätt som Alien tolkar jasminen. 

Nobelt

Så är det dags för årets upplaga av Nobelfesten, alltid spännande att se vilka diadem och övriga juveler som kommar att luftas. Och de tjusiga klänningarna förstås.....Men jag kommer snarare att fokusera på en frack: Nobelpremiär för min favorit HKH Prins Daniel. Eftersom klädseln är given går vi direkt på parfymfrågan - vad kan passa en prins en kväll som denna?

Jag passade frågan till herr Parfumista som kom med två förslag. Utgångspunkten i herr Parfumistas resonemang är att det inte ska vara några krångliga och okända dofter utan något som många kan känna igen sig  i och som på så sätt skapar komfort i en för deltagarna mycket nervpirrande situation. Herr Parfumistas förslag är:

Terre d'Hermès: Även om Terre mycket har karaktären av en dagdoft så är det en doft som dofter olika varje gång man bär den beronde på dos, väder etc. Den är elegant men samtidigt trivsam, den har en varm fräschör genom apelsinblommorna som passar en sportig prins.

Egoïste (Chanel): Precis som Terre ändrar Egoïste karaktär beroende på dos och omgivande faktorer. Med lätt dos blir rosenträet och honungen mer tydligt medan en kraftigare dos framhäver tobaksbladen. Alltså: Egoïste i något kraftigare dos är ett ypperligt alternativ en afton som denna.

Själv då, vad är då mina tips. Tvärtemot herr Parfumista ska jag så klart (som vanligt) krångla till det och föreslår:

Fieldnotes from Paris (Ineke): Påminner i och för sig en hel del om Burberry London Man men mindre söt och spritig. Torr tobak, apelsinblomma, tonka och patchoulli ger en varm, trygg och komfortabel aura runt bäraren.

Black Oud (Montale): Denna medicinska, mörka ros i oud skapar garanterat spänning runt Prins D. Och det kan ju behövas eftersom jag tycker att hovet borde släppa fram nyförvärvet och låta honom ta plats. Inte är det väl bara det fina bröllopstalet vi ska minnas? Hett tips till hovets mediaansvariga: Låt honom tala!

Juldofter - Alla möjliga

Så ett uppsamlingsheat från olika doftfamiljer, en lista dofter som jag känner för inför jul:

Prada (Prada): Av någon anledning är jag just nu väldigt sugen på Pradas "clean-patchoulli" tunga doft. Dess värme och täthet passar utmärkt mörka vinterdagar. Elegant och modern. Tillhör i och för sig inte de rena orientalerna utan den träigt orientaliska familjen men den får ändå komma med här.

Infusion d'Oranger (Prada): Som motvikt till gråheten och mörkret är jag inne i en liten apelsinblommeperiod. Läsaren Anna fick in mig på spåret för ett par veckor sedan när hon nämnde att hon bar I d'O. Den passar bra även med sin typiska tvålighet - associationer till det traditionella julbadet.

Lux (Mona di Orio): Inte en citrusdoft nu också tänker den tålmodige läsaren. Men Lux är en mörk, marmeladig (engelsk marmelad) citrus som kommer bättre till sin rätt på vintern. Den har mycket kropp (för att använda vintermer) och är inte transparant och colognelik som den "normala" citrusdoften.

Stella (Stella McCarteny): Denna mörka, melankoliska, victorianska ros passar bra att slappna av med tillsammans med en brittisk kostymfilm under den lugna juldagen.
Cabochard (Grès): En klassisk läderchypre är väl inte precis särskilt mysig och julig. Men en julafton med grått och småregnigt väder för ganska många år sedan (i början av milleniet) bara kände jag att den passade.

No 19 (Chanel): Grönt är skönt som motvikt till alla Tusen och en natt inspirerade dofter som man gärna använder runt jul. No 19 har vid sidan om iris också en hyacintig och lökväxtaktig not som passar utmärkt till julen.

Ska bli intressant och se vad det i praktiken blir för dofter som drar den här julen. Vem vet det kanske blir en jul i citrusens tecken : ). Det är bland annat det som är så fascinerande med parfym, man vet aldrig vad som lockar vid ett visst tillfälle och i en viss situtation. Och ibland är det just något helt oförutsägbart.

Juldofter - Rökelse och Myrra

Foto: Herr Parfumista (c)

Vad kan väl passa bättre nu i advent än mystiska, sakrala dofter med rökelse och myrra. Som:

La Myrrhe (Serge Lutens): Kan inte nog prisa detta rena, enkla, välbalanserade, avstressande, lätt champinjondoftande ( i toppen) mästerverk. Ger en sakral känsla som jag beskrivit nyligen den 24/11.

Incense Rosé (Andy Tauer): Mörkorange (som jag ser doften) torkad ros kombinerad med frankincense. Pepprig, högt svävande, träig rökelse. Så intensiv att bara två-tre duttar behövs.

Rouge (Hermès): Mörkt myrrigt rosig som ger ett purpurfärgat/mörkgrönt sammetslikt intryck. Pudrig och mycket damig. Varning för överapplicering för då faller den lätt över i "tant".

Full Incense (Montale): En mycket bra basdoft i kategorin rökelseträ. Diverse rökelse på torrt cederträ och patchoulli. Har en mycket bra hållbarhet, på mig i allafall.

Juldofter - Gourmander

Den orientaliskt - gourmandiga gruppen har förstås en given plats vid frosseriets högtid som ju julen dessvärre också är. Här några:

Burberry Brit Red (Burberry): Har jag tjatat om många gånger på tidigare bloggar. Ingefära och en slags vaniljig brödighet och rabarber (vilket egentligen gör den mer höstlik) har den en julighet i hela sin uppenbarelse.

Un Crime Exotique (Parfumerie Generale): Den här är som att gå in i en julbutik, ingefära,kanel och annan kryddighet upplättad av te.Påminner mig också om glögg. Ingen personlig favorit men en speciell doft som onekligen har sin plats kalla vintrar, särskilt kring jul.

Angel (Thierry Mugler): Denna underbara gourmandernas gourmand med sin mörka choklad och patchoulli. Jag känner mig alltid i komfort i Angel (om jag inte är sjuk förstås). Vad kan passa bättre denna sötsakernas högtid!

Black Orchid (Tom Ford): BO är särskilt bra i toppnoterna där den åstadkommer ett bläckartat, svart - purpur-aktigt sammetslikt intryck. En slags torr, mystisk blommighet som samtidigt ger mig associationer till doften av en högkvalitativ päls. I mellan och basnoter är den bra men tyvärr mindre originell, påminner en del om Dior Addict i de senare stadierna. BO är kanske inte helt en gourmand men efterom den ger samma känsla som Angel så lägger jag den i gourmandgruppen

Upprört i parfymbloggsvärlden....

Ett litet mellanspel i julparfymskriverierna på grund av en aktuell händelse:

I förra helgen publicerade Brian på parfymbloggen ISTIA ett inägg där han tog upp hur pretantiösa och uppblåsta en del av de "stora" parfymbloggarna blivit. Läsarna tolkade det som ett angrepp på en speciell bloggare och så brakade det loss, läs gärna http://ismellthereforeiam.blogspot.com/2010/11/are-you-perfume-blogging-snob-take-this.html

Även om jag i sammanhanget bedriver en perifier och ofokuserad liten strunt-blogg utan någon typ av sponsring och dolda agendor så kan jag i och för sig känna att det är lätt att bli långdragen, utsvävande, pompös och uppblåst. Det blir lätt så när jag som nörd går in i och ska beskriva inom det ämne som är det stora intresset. Tycker man (som jag) dessutom om att skriva, vilket nästan är förutsättningen för att ha en aktiv blogg, är det än mer risk för att falla i den pretansiösa fällan

Det gäller alltså att ta parfymbloggandet för var det är: Ett sätt att dokumentera sin parfymhobby och inte som en potentiell inkomstkälla eller ens möjlighet att få bidrag till hobbyn i form av prover. Varför skulle PR-firmorna/ parfymfirmorna besvära sig med det? Som parfymbloggare kan jag ju ändå knappast skriva om en doft utan att nämna dess namn. Måste vara toppen med sådan gratisreklam (även om det är på marginalen). Mer effektivt att satsa fringisarna på skönhetsredaktörer inom media som når så otroligt många fler, både i TV, tryckt form och genom web-upplagor

Varför ska då jag, den till synes bittra och helt frivilligt utnyttjade parfymbloggaren : ), överhuvudtaget lägga ut min hobbydokumentation på nätet? Vore det inte bättre att hålla allt för mig själv så att de kommersiella krafterna inte kan sko sig på det idoga gnetandet med små inlägg? Skälet till att publicera alltihop är att det är roligt att ha en dialog med andra parfymintresserade. Dessutom erbjuder nätet bra verktyg för att strukurera och spara skriverierna. Vidare är det spännande att följa sin "stilistiska" utveckling över tiden.

Ska bli spännade att se om det blir någon fortsättning på den inslängda brandfacklan från Brian. Det är alltid kul när sprakar till lite i en annars så lugn del av bloggosfären som parfymnischen ändå är.

Juldofter - Stora varma blommor

Foto: Herr Parfumista (c)

På julen känner jag vid sidan av orientaler och rökelse mest för stora, varma omfångsrika blomdofter, som:

Fracas (Piguet): Fracas har blivt julaftonens val flera gånger. Jag bara älskar denna stora, mörka, varma tuberosernas drottning. Den interagerar så bra med min kemi, jag har tidigare nämnt att jag blivt stoppad på sta´n och fått beröm av totala främlingar iförd Fracas.

Pure Poison (Dior): Denna stora vita blomdoft med en viss underliggande grönhet kan man tro kommer från ett tidigare decenium som åttiotalet. Appliceras med yttersta försiktighet, den slår snabbt över och blir alldeles för mycket. Se gärna mina skriverier i oktober om PP.

Poison (Dior): Själva urmodern till Poisonerna med sina tunga blommor bland annat tuberose kombinerad med en mörk bärighet passar också utmärkt mörka julkvällar.

Mahora (Guerlain): Tropiska, tunga blommor med tiare (tropisk gardenia) och återigen favoritblomman tuberose. Ganska grov i sina konturer och mycket speciell. När jag provade den för första gången för tio år sedan tyckte jag den var too much, men sådant går som tur är över. Har en ton av ruttnande undervegitation i basen.

Lola (Marc Jacobs): Ska erkännas att jag i början av året skrev ganska elaka saker om Lola. Men under året har jag i förbifarten sniffat på Lola flera gånger och testat den med ett sprits en gång och den har verkligen tagit sig. En trevlig modern tolkning av stora vita åttiotalsblommor i en flaska som är så härligt outstanding kitschig - ett modernt konstverk.

Juldofter - Orientaler

Först några smakprov ur doftfamiljen som man mest associerar med julen, orientalerna:

Coco (Chanel): Denna klassiska, barocka Jacques Polge oriental från 1984 står sig. Den ger associationer till guldbroderad, djupröd sammet, päls och rysk vinternatt.

Alahine (Teo Cabanel): Att denna klassiska, otroligt välgjorda doft kom så sent som 2007 är svårt att tro. Varm, med blyertspennenot på mig iallafall har inte sett någon annan nämna denna cedertränot, ylang-ylang och ambra. En lite blommigare Shalimar.

Shalimar (Guerlain): Jag älskar Shalimar i alla dess olika former, den skarpare mer bergamott dominerade Edt och den mjukare, rundare och dovare parfymen. Garanterat minst en Shali-dag i jul.

Nuit Noire (Mona di Orio): Denna lortiga, animaliska, dunkelt blommigt, farliga oriental kanske inte är hekt comme il fâut för julen. Men och andra sidan, det är så det luktar i stall.

Så till den kryddiga avdelningen:

Opium (YSL): Först något riktigt, stort och klassiskt kryddigt: Opium. Passar perfekt när det är mörkt och kallt. En verklig klassiker och förebild för många dofter i den genre. Och glöm inte: Ju äldre formula desto bättre.

Oriental Lounge (The Different Company): Celine Ellenas (just det JCE:s dotter) moderna, mjuka, djupa originellt kryddiga (curryblad) ambrerande oriental. Som att krypa in i en cashmeresjal. En av de absolut bästa jag sniffat in under 2010, sen som jag är, doften är från 2009.

No 1 (Aus Liebe zum Duft): Den förträffiliga butiken/nätbutiken ALzD:s jubileumsdoft när man fyllde tio år voriges Jahr. Transparant-kryddig men hållbar, torr med mycket peppar, ingefära och kardemumma på läder, trä och skalad modern ambra. Egentligen i första hand en herrdoft, men vem bryr sig.

Samma doft i flera dagar...

Innan juldoftsinslagen drar igång på måndag några ytterligare reflektioner (i backspegeln) efter min en- veckas utmaning med en doft, Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss.

Det har faktiskt blivit hela två fall av flerdagarsanvändning av två dofter sedan dess nämligen:

Heliotrophe (Etro): Har varit jätteförkyld hela veckan och är inte helt på banan än, tex är luktsinnet inte "helt" ännu. När jag är riktigt förkyld känner jag inte för starka dofter, även om jag i sig inte känner någon doft, utom något enstaka fragment enstaka gång. I regel klarar jag bra lätta citrusdofter men den här gången kände jag motvilja även mot dem. Det ända jag kände för var den lätta, transparanta och varma mimosa/mandel doftande Heliotrophe från Etro. Okomplicerad i sin struktur och mycket bärbar. Tydligen har det nu kommit restriktioner mot heliptrophe-estern (eller vad det nu är för sorts kemisk komponent) så det gäller att vara rädd om sin gamla flaska med Heliotrophe.

Boxeuses (Serge Lutens): Det blev faktiskt hela fyra dagar med Boxeuses, hade kunnat fortsätta men enveckas provningen med PCJWM visade att efter dag fyra med samma doft så har luktsinnet ändå trubbats av så pass mycket att man inte får en fullständig bild av doften. Boxeuses var så pass gäckande att jag, även om jag inte gillade den jättemycket, bara måste komma underfund med den. Och nu känner jag mer för den, trevlig, diskret och användbar. Det är egentligen namnet som inte passar och därför blir det hela något förvirrande. För mig är Boxeuses mer lik mina gamla mjuka, äggskalsfärgade, armbågslånga glacé handskar inte alla som ett par  "punchiga" boxninghandskar.

Klart nyttig övning (även om den första med Heliotrophe var ofrivillig) att inte stressa runt så i sniffandet utan att bottna mer i dofterna. Och trots an hel vecka så längtar jag redan efter en eller ett par dagar med PCJVM igen.

Juldofter - Intro

Foto: Herr Parfumista (c)

Om mindre än en månad är det tack och lov jul. Vad skönt!!! Julen i sig är mycket en doftens högtid "..de kom till honom med gåvor som rökelse och myrra" för att inte tala om saffransbröd, glögg, nejlikor, russin, dadlar, peppar och alla andra kryddor. För att inte tala om växterna, granen och hyacinterna. 

Julen triggar förstås ett parfymfreak lite extra och det är därför trevligt att redan nu börja fördjupa sig i tänkbara juldofter. När jag ser tillbaka det senaste decenniet så är det tre, men framför allt två doftfamiljer som dominerat mina jular: Orientaler (förstås), stora, tunga, dunkla blommor med ett par "udda" inspel av läderchypre. Så det här inlägget är starten på en liten serie om dofter, grupperade efter familj, som jag helt subjektivt (som vanligt alltså) tycker passar till julens fröjder.

Serge Lutens - La Myrrhe

Foto: Herr Parfumista (c)

Bara en månad till julafton då passar det att presentera en av mina verkliga favoritdofter, La Myrrhe.
La Myrrhe skapades av Serge Lutens husparfymör Christopher Sheldrake 1995. Men den skulle kunna ha skapats när som helst, den är helt tidlös. La Myrrhe är sakral i sin tonalitet ger asocistioner till strålarna från en solnedgång som faller in genom en gotisk katedrals höga, spetsbågiga fönster. Trots det sakrala saknas både rökelse och liljor, doften är varm, lagom söt, det finns honung bland noterna som ger doften en mjuk och avslappnande karaktär En meditativ doft som transporterar bäraren till andra tider och platser. Mig till centraleuropeisk medeltid.

La Myrrhe är svår att beskriva då den så tydligt är sin helt egna doft, inte lik särskilt många andra. I toppnoterna luktar den härligt av färska, späda champinjoner, sedan blir den mer honungslik med en mild kryddighet som flyter íhop med mandel och en skir och en väldigt transparant jasmin. I basen är den lite tvålig i karaktären samtidigt som den behåller sin täta struktur. För trots att doften är hög och liksom svävande är den hela tiden tät men utan att bli tung och kvalmig. La Myrrhe innehåller noter av myrra, apelsin, jasmin, lotus, honung, mandel, peppar, blandade kryddor, sandelträ, ambra och mysk.

La Myrrhe är för mig främst en höst och vinterdoft. Den stämning som den frammanar gör att den passar bra som juldoft. Kanske inte främst på den stojiga, larmande julafton men på den följande, lugna juldagen när man pustar ut.

Betyg: 5

Kort om - Tubereuse Criminelle (Serge Lutens)

Tubereuse Criminelle är som gjord för långa beskrivningar av sin mörka personlighet. Här ett försök till kort om TC:

* Små, gröna ecalyptuspastiller i toppen kombinerat med varmt syntetläder i en gammal amerikanare.
* Homungsnektar med något som påminner om en nyans av cayennepeppar.
* En dov och dunkel söt och dekadent tuberose, på väg att blomma över, liggandes på purpurfärgad silkessammet.
* En doft för klassiskt, mystiska och farliga vampyrer alltså inte små sötnosar som i SVT:s Vampyrskolan.

Kort sagt TC utmanar fortfarande och är speciell fast det är över tio år sedan den lanserades.

Bulgari - Blu Notte

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumisans Blogg på Damernas Världs hemsida i oktober 2009.

Bulgaris Blu Notte är en träig oriental som skapades 2004 av Alberto Morillas. Doften är  mjuk, varm, mysig och diskret, perfekt att värma sig i en gråmulen höstdag när vindarna viner och regnet smattrar.

Bulgari är inte särskilt generösa när det gäller att avslöja doftpyramiden utan anger bara iris och galangarot (en slags ingefära) i toppen, vodka i mellanregistret och mörk choklad i basen. Jag känner förutom detta åtminstone trä, mysk och vanilj.

Blu Nottes inledning är lite tråkig, den påminner en del om babyvåtservetter. Detta trots att det finns ingefära i toppen, Normalt sett brukar ingefära vara starkt spritsig men här är det en mjuk variation, kanske just galangaroten inte är lika aggressiv som vanlig ingefära. Sedan djupnar doften och en mild spritighet (vodkan) framtonar ovanpå bland annat en torr, mörk choklad. Blu Notte är absolut ingen söt doft och den påminner något om Parfum d’Empires lite mer komplexa doft Ambre Russe, särskilt de spritiga noterna.

Blu Notte är en typisk bra allroundparfym för den mörka årstiden, bra att ta till sådana där dagar när man inte riktigt var vad man ska ha.

Betyg 4

Kommentar hösten 2010: Instämmer, en på något viss genomtrevlig och abslout inte krävande doft. Bra tex om man känner sig lite ruggig och småförkyld. Betyg 3.

Prada Tendre

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumisans Blogg på Damernas Världs hemsida i januari 2009.

Varför är jag ganska förtjust i Prada Tendre från 2006? Jo, för den är rätt lik originalet Prada som släpptes två år tidigare. Original-Pradan tillhör en av mina favoriter, en trivseldoft byggd på en modern patchoulliharmoni som är svår att överträffa. Ja, det skulle vara Angel då.

Tendre är inte lika bra som originalet, det ska sägas på en gång. Det är en lättare version där patchoullin tonats ned och en del tyngre ingredienser ersatts av en del lättare. Tendre skapades ursprungligen för den asiatiska marknaden, eftersom man där inte är lika förtjust i så tunga dofter som Prada i original.

Prada original är tung redan i mellanregistret där olika beredningar av patchoulli dominerar. I Tendre kommer patchoullin först bland basnoterna och mellanregistret är blommigare och grönare och har en viss kryddighet av kardemumma. I originalet finns vanilj och tonkaböna i basnoten, i Tendre finns fler träiga noter.

Prada Tendre kan bäras året runt men passar bäst vår och sommar då original-Pradan bör stanna hemma. I valet mellan de båda väljer jag helt klart originalet.

Betyg 3+

Betyg 2010: 3

Serge Lutens - Boxeuses

Foto: Parfumista (c)

Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska tycka om Boxeuses. Boxeuses är Serge Lutens senaste EDP i "exklusivserien" eller för att vara korrekt de dofter som endast säljs genom Parisbutiken, tappade i de specialla splashflaskorna "bell-jars".

Boxeuses har hyllats runtom i parfymbloggvärlden och är på så vis redan lite uttjatad. Men vad gör väl en recension till i det stora hela...Man har skrivit att det här är den moderna tolkningen av den klassiska läderdoften och att Boxeuses är något av ett kärleksbarn mellan en klassisk Cuir de Russie-parfym och Rochas kummin/plommonaccentuerade chypre Femme. Vidare har framhållits att Boxeuses är en återgång till Lutens traditionella lätt gourmandiga, orientaliska, mörka stil med trä och torkade frukter. Om Boxeuses är skapad av den tidigare husparfymören Chrisopher Sheldrake är höljt i dunkel. CS har börjat hos Chanel och om samarbetet med Serge Lutens ändå fortsätter är tydligen väldigt oklart.

Och ´visst är Boxeuses en återgång till den traditionella Lutens-stilen, till de allra första dofterna i Bois-serien. Den första doften Feminité de Bois som Christopher Sheldrake skapade tillsammans med den berömda parfymören Pierre Bourdon gjordes för Shiseido och har först under det senaste året (reformulerad) förts in i Serge Lutens-serien. Boxeuses har mycket gemensamt med Feminité de Bois men det kan direkt sägas att Boxeuses är en urvattand variand av FdB. Då jämför jag med Shiseido-originalet, då jag inte har inte luktat på den nya versionen.

Jag hade förväntat mig betydligt mer kraft och stuns i en doft med ett sådant namn. Det är en fin komposition där noterna flyter in och ut i varandra. Tam, prydlig och trevlig. Det är överhuvudtaget inte en provocerande doft, som några av Lutens tidiga. Utan det är en komposition som kan passa en bredare publik, mer kommersiell helt enkelt. På mig är det som om noterna aldrig faller ut helt, jag får den där känslan av IFRA-regulerade, urvattnade ingredienser. Samma känsla som tex den numera IFRA-korrekta Cristalle EDT, dofterna saknar både toppar och dalar, de är perfekta men utslätade, som om de medicinerats med lyckopiller.

Plommonnoten är gemensam med FdB men Boxeuses har för övrigt sin tyngdpunkt i läder och likör där FdB har ceder och kanel. Boxeuses bottnar i trä men då inte alls så tydligt som FdB:s ceder. Lädret är inte heller särskilt tydligt utan en lättvariant, plommonlikörtonen är mer dominerande på mig. Den är riktigt delikat! Det är stilen och tonaliteten (Lutens-träigheten och den mörka torkade frukt sötheten) som är gemensam mellan Boxeuses och FdB.

 Jag har helt enkelt svårt att få grepp om Boxeuses, kanske är jag doftblind till delar av den, precis som en del personer är doftblinda när det gäller mysk. Men det kanske är det som är grejen, att den inte berör direkt, vilket så klart irriterar (irritationen är i och för sig ett utslag för att den faktsikt berör) eftersom så många andra verkar ha berörts direkt. Men Boxeuses kanske växer med tiden, jag har ju bara provat den två gånger. Men av årets Lutens-lanseringar tycker jag att den mer lättåtkomliga Bas de Soie (i exportserien) klart övergläner och till och med är mer originell än Boxeuses. Alltså helt tvärtemot hela parfymetablissemanget!

Egentligen är det nog för tidigt att betygssätta Boxeuses, hittills kvalificerar den för en slätstruken 4:a.

Kort om - Belle en Rykiel (Sonia Rykiel)

Foto: Herr Parfumista (c)

Doftar/ger associationen av:

*Lavendelskorpa och kaffe latte.
*Kristyr i vitt och lavendelblå på en tårta eller kaka.
*Sött och vanilj.
*Mindre fruktig Eau de Star eller Angel Innocent.

Okomplicerad och på gränsen till för söt men mysig en grå och ruggig höstdag.

Resultat från den stora doftutmaningen....

Höll på att glömma, i måndags publicerades resultatet av den stora "en vecka med en doft" utmaningen på Perume Posse. Här är länk för den som inte läst redan:

http://perfumeposse.com/2010/11/07/signature-scent-challenge-results/

Några intessanta erfarenheter som stämmer med min egna: Upplevelsen att doften förändras över tiden, flera får nedsatt luktsinne dag fyra-fem och många tycker att det har varit skönt att slippa välja och några tänker ta mini-utmaningar med två-tre dagar med samma doft framöver.

Sedan kan jag inte låta bli att lägga till en länk till Perfume-Smellin' Things som handlar om modern rökelse. Det är dock inte texten som i första hand fascinerar utan bilden:

http://perfumesmellinthings.blogspot.com/2010/11/house-beautiful.html

Chanel Coco Mademoiselle Edp – Recension

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumistans Blogg på Damernas Världs hemsida i mars 2010. 
Coco Mademoiselle Edp har varit en tuff utmaning för mig, något som jag gillar med parfymer och som oftast är ett tecken på god kvalitet. Jag har provat den några enstaka gånger genom åren och det har nästan alltid misslyckats. Coco Mlle är mycket känslig för kringfaktorer, den ska till exempel inte provas på huden i affären utan direkt efter avslutad dusch. Olika aspekter av doften framhävs beroende på årstid, mer värme på sommaren och den coola, rena patchoullin/vetivern på vintern. Coco Mlle kräver en låg dosering, absolut max sex tryck, fyra är nog idealt. Den är på gränsen till huvudvärksframkallande för mig under ganska stor del av dagen. Jag uppskattar den som mest så där arton timmar efter applicering, då lugnar doften ner sig i den rena patchoulli/vetiverbasen.

Coco Mlle Edp är en powerdoft som gjord för förhandlingar och situationer där det krävs skärpa från bäraren. Dock är det en doft som kräver att bäraren är taggad och på hugget redan när den appliceras. Är självförtroendet inte redan på en ganska hög nivå finns risken att Coco Mlle tar över och snarare sänker bärarens självförtroende. Den drar inte, som exempelvis Montans Parfum de peau och Estée Lauders Knowing, upp bärarens självförtroende utan kräver som sagt att det redan finns där. Då stärker Coco Mlle Edp upp det ytterligare. På så sätt är den en mycket utmanande doft.

Nu när jag kommit på god fot med Coco Mlle är jag ganska säker på att det blir en flaska när provet är slut. Den är ett exempel på hur fina och välgjorda dofter man faktiskt kan hitta i en normal parfymaffär, bara man tittar bortom tio i topp-listorna. 

Betyg 4+

Kommentar november: Lite mer av Coco Mlle- provet kan komma väl till pass när jag ska hålla föredrag nästa fredag. Betyg 4.

Chanel Coco Mademoiselle Edp – Beskrivning

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumisans Blogg på Damernas Världs hemsida i mars 2010. 

Coco Mademoiselle Edp skapades av Chanels mångåriga husnäsa Jaques Polge 2001. Coco Mlle är ett tidigt exempel på den så kallade nya chypren, dvs en omdaning av chyprefamiljen på grund av den självreglering gällande ekmossa som doftindustrin infört för att ligga i fas med EU-regleringar. Coco Mlle är en blommig chypre som vilar på en disktinkt vetiver och patchullibas. Året efter kom Coco Mlle i Edt-form och i den versionen har man lagt till fruktighet och den klassas också som en fruktig chypre.

Coco Mlle Edp är en strikt doft perfekt till den mörka dräkten och den krispigt vita skjortan. För mig är den mer en tuff madame än en ung mademoiselle. Den har, namnet till trots, inte mycket gemensamt med föregångaren den barockt orientala Coco. Förutom då att den är mycket väl komponerad, noterna och ackorden flyter i varandra i en perfekt harmoni. Man känner också igen Chanel-basen i båda dofterna även om de tillhör olika doftfamiljer.

Coco Mlle Edp inleds med bergamot och apelsin. I mellanregistret finns ros och jasmin och i basen vetiver och patchoulli. 

Recension i nästa inlägg

Fågelfri...

Foto: Parfumista (c)

På flera sätt a) jag är ledig idag b) endoftshysterin är över. Inte oväntat slog den nuvunna friheten över i ett uppvarvat samplande. Häromdagen skrev jag att jag inte längtade efter gourmanddofter. Vad händer, typ dagen efter sniffar jag i förbifarten på Paco Rabannes Lady Million (som fått en del bra kritik), känner att den har många likheter med en favorit från 90-talet, Wish från Chopard. Vips så vill jag ha gourmand!

Så den första dagen i frihet (igår) inleddes med Serge Lutens Douce Amere som är en svårkategoriserad doft med dragning åt gourmand. Och idag provar jag redan en Serge på varje arm, härliga cocosvaniljgourmanden Un Bois Vanille och på den andra, provet som jag inte vågat prova fram till nu med tanke på min nuvarande faiblesse för gröna, strama blomdofter Bas de Soie. Och ja, farhågorna besannades, den är helt i min smak. Lät min sjuåriga son sniffa på respektive handled och förväntade mig såklart att han skulle gilla Un Bois Vanille bäst, med de ingredienserna borde ett barn ta den. Men nej, det var Bas de Soie som han direkt gillade och han stod fast vid sin åsikt när han sniffade en kvart senare. Alltså slutar det nog med en flaska, fast den påminner förstås en del om andra lökväxtdofter som Chanel no 19 (som är stramare, grönare), Heure Exquise (som är varmare och sötare) Grand Amour (också med hyacint men sötare och större) och om Chamade (det gröna, krispiga, lökiga). Orsaken till denna Serge hysteri är, förutom att  dofterna  ofta går åt det gourmandiga hållet, att Serge Lutens-siten har en kampanj på sprayflaskorna just nu.Och jag anar redan hur det slutar....

Jag klarade det!!!!!!

En hel vecka med bara en doft! Och det gick faktiskt mycket bättre än jag trodde. Här kommer reflektioner:

- Enkelt och bekvämt att inte behöva vela och välja, bara att ta flaskan med Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss och spritsa på dagens dos.
- Borde ha valt en doft med kortare namn när jag ska skriva så mycket om den. Men PCJWM är som tur är en vedertagen förkortning.
- Skönt att kunna ta samma pashmina som dagen innan utan att det blir en doftkrock. Annars måste jag vädra och hålla på och starka dofter gör att sjalar ändå kan behöva vila uppåt en vecka.
- Upplever jag att doften har förändrat sig under resans gång ? Ja, defintivt, efter tre- fyra dagar infinner sig det kända doft tillvänjnings fenomenet som gör att jag känner doften mindre än de första dagarna.
- Dessutom upplever jag en förskjutning i doften från klart grönt och jasmin till att en varmare fruktigare ton kommer fram ungefär från dag fyra. Doften känns även mer kompakt, möjligen en doseringsfråga men jag har tagit ungefär samma antal sprits varje dag även om doftsinnet trubbats av.
- Herr Parfumista upplever också att doften är något annorlunda än i början av testperioden. Teori: Huden har hunnit bli fri från doftmolekyler från andra parfymer som trängt ned i hudlagren och har efter några dagar helt kunnat sprida bara PCJWM.
- PCJWM är absolut inte färdig för Tradera men den får nog vila fram till vårvintern. Känns som den har gjort sitt för i år och lite till.
- Det är inte ens att fundera på att jag skulle bli en "få"-parfymsbärare.
- Även om det är att gå till överdrift att bära en doft i en vecka så är lärdomen att jag ibland borde stanna upp och umgås med en doft i två, tre dagar i alla fall. Avstressande effekt.
- Lustigt nog dras min parfymintresserade kollega till precis samma dofttyp (grön citrus chypre) just nu. För ett halvår sedan tyckte hon att hennes Cristalle EDP var nästan hemsk och ställde undan den. Nu tycker hon jättebra om den.
-Läste att en annan av skribenterna på Perfume Posse som "motrörelse" mot den hemska en-doftsasketismen föreslog en vecka när man provar två dofter om dagen. I så fall får det bli dag respektive nattdoft, för det går ju inte att gå omkring som en mindre parfymbutik på jobbet. Så jag avstår. Se http://perfumeposse.com/2010/11/01/perfumed-heart-failure/

Snart fri....

Idag är sista dagen av min maratonvecka med EL PCJWM så i morgon slår frihetens timme. Hur ska då den nuvunna friheten utnyttjas? Innan jag antog utmaningen så hade jag bestämt träff med Ava Luxe och nu längtar jag också efter Parfums de Nicolaï. Och så Amouage Gold förstås är helsugen på detta aldehydiska mästerverk. Längtar också efter Shalimar måste bara bli lite kallare ute. Vad jag inte känner för just nu är söta gourmanddofter, men det gör jag garanterat när vintern kommer.

Höstdofter 2010

Foto: Herr Parfumista (c)

Den stora internationella parfymbloggarmaffian hade sin höstdofttopplistepublicering i fredags. Så då måste förstås en perifer liten parfymblogg som den här också klämma ur sig en lista. Här kommer den:

Private Collection Jasmine White Moss (Estee Lauder): Eftersom jag antagit Perfume Posses utmaning att bära EN doft i EN VECKA och det blev just PCJVM så är den förstås först på listan. Varför det blev PCJVM? Jo, den representerar genren vit blomma på en bädd av gröna blad som jag ofta dras till på hösten.

Miss Dior Cherie L'Eau (Dior): En light gardeina på kemiskt grönt men härlig ändå. Vad många skulle definiera som en vårdoft, men jag är på något vis tvärt om. I våras när den här "passade" var jag inne i en oud-period.

Gardenia (Isabey). Måtte inte detta prov ta slut!! En liksom pappersaktig men samtidigt dovt, fyllig gardenia med vintagekänsla.Herr Parfumistas först kommentar: "Det känns att det är en äldre bas". Han tycker att det finns likheter med Estee Lauders Spellbound och jag kan hålla med, om man tar bort kryddorna.

Nej, det är nog bäst jag slutar, det här är ju inte vad man förväntar sig av en normal höstoppdoft lista. Men efter veckan med PCJVM så blir det i alla fall en dag eller två med Guerlains Shalimar och Amouages Gold båda i parfymstyrka. Ahhhhh........

4-årsjubel

I morgon är det fyra år sedan Parfumistans dagbok drog igång på Expressens bloggfacilitet. Det första inlägget handlade bland annat om mitt långvariga förhållande till parfym se http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=122896

Har nog blivit lite mer ödmjuk i mina skriverier sedan dess, på den tiden stack jag ut hakan mer, något som mildrades under åren med Parfumistans blogg på Damernas Värld. För en tidning gäller det ju att inte stöta sig med någon läsarkategori. Kanske dags att vässa sig igen? I början hade jag också en del inlägg i kategorierna "stil" och "debatt" den sista om aktuella händelser ofta kopplat till doft eller stil.

När jag bloggat ett tag upptäckte jag att det fanns hela två andra svenska parfymbloggar T I E S http://tovesolander.blogspot.com/ som hade startat ett par månader innan min och veteranen ända från 2005, A commenced gross http://acgross.blogspot.com/ . Dessa bloggar är inte särskilt aktiva längre, typ en - två inlägg/år. Och det är kanske dags för mig också att bli mindre aktiv, eller sadla om. Efter att ha tjatat om samma tema i fyra år så blir det mycket av en repetition. Samtidigt gillar jag ju själv att läsa de stora och likaledes repetetiva parfymbloggarna. Som jag tidigare skrivit kommer jag ibland att lägga in inlägg som jag publicerade under min Damernas Värld period. Det är synd att drygt 2,5 års skriverier bara hux flux försvann från nätet. Samtidigt har jag märkt att det nästan svårt att tränga in de försvunna inläggen, det är så mycket nya doftintryck som pockar på att bli beskrivna hela tiden, vilket tyder på att inspiration faktiskt finns. Så jag gör trots allt en satsning på att harva vidare mot 5-årsjublet nästa år...

Spridda parfymtankar - oktober 2010

Det finns så många intryck och tankar som drabbar den parfymtokiges vardag. Som:

* Har varit en säkert veckolång kampanj för nya Chanel Bleu på di.se. Mycket snart kommer denna semi-aquatiska doft att utgöra ett stående (överdoserat) inslag på firman.
* Fast sanningen att säga så tycker jag inte att den är så hemsk som många parfymsnobbar och herr Parfumista (som hävdar att han absolut inte är parfymsnobb, utan mainstream-conossieur). Hållbar och säker doft.
* Det är just det där säker, ungefär som en Boss-doft eller att känna sig säker i en Boss-kostym. Alltid rätt eller i alla fall aldrig orätt, ofarligt och fantasilöst.
* Fast ibland eller tom ofta är det väldigt skönt att vara tråkig, fantasilös och övelämna allt till Boss, Chanel, Dior mfl.
Nu till ett annat spår:
* Häromdagen sniffade jag in en ljuvlig doft i rulltrappan från tunnelbanan (en av mina olifaktoriska jaktmarker har det visat sig) - något ros med lite oud på en kvinna som möjligen kunde ha sitt ursprung i Mellanöstern - Iran. Tyvärr en doftkombinaton som jag känner alldeles för sällan på andra (= i princip aldrig) än mig själv eller herr Parfumista och en vännina som föll pladask för Montales Oud Blossom (och vem gör inte det).
* De dofter som jag utöver den vanliga kemiskt, myskiga, träiga, florala, patchoulliga, fruktiga, aquatiska dimman brukar känna i tunnelbanan är en och annan incensedoft på någon småtrendig kille i trettio till trettiofemårsåldern. Tyvärr inte så ofta.
* Lustigt nog dyker YSL:s Yvresse upp ibland, inte ofta men ändå så att jag lägger märkte till det. Då på damer runt sextio. Fin doft som rent logiskt inte borde finnas med i dagens dofthav.

Återkommer med mer parfymfilosoferande längre fram.

Keiko Mecheri - Les Nuits D'Izu

Foto: Parfumista (c)

Den tredje doften jag testar i Keiko Mecheris citrusbaserade sommarkollektion 2010. Les Nuits D'Izu är inspirerad av nätterna på den japanska riveran belägen på halvön Izu. Jag måste säga att serien tar sig ju fler jag har provat. Les Nuits D'Izu är en riktig höjdare, en mycket användbar, året runt citrus som sitter hela dagen. Den påminner i stilen och "texturen"(om man nu kan säga så om en doft) om Mugler Cologne men är inte lika myskig och den är heller inte kemisk i karaktären. Dessutom har Les Nuits D'Izu en ljus rosighet som helt saknas i Mugler Cologne men den har ändå något av solcremekänslan som finns i Cologne. Les Nuits D'Izu är varm, tät (för att vara en citrusdoft) och omhändertagande, som en vit, mjuk angorajumper. Därför passar den bra även kyliga dagar exempelvis på hösten. Les Nuits D'Izu har noter av yuzufrukt, ros, jasmin, hinokiträ, ekmossa och mysk.

Betyg: 4+