Mysk(o) vecka...

Under en arbetsvecka har jag provat myskdominerade dofter i den lättare, ljusa till mellanljusa kategorin. Alltså inte tyngre bygder som min mörka amberettebaserade myskolja eller herr Parfumistas Oud Musk. Nedan några korta, spontana kommentarer.

Provningen inleddes med:

Les Nombres d'Or Musc (Mona di Orio): Som Mona O-fantast blev jag förstås förtjust i denna även om den inte når upp till Cuir i samma serie. Pudrig och varm mysk, troligen på grund av heliotropen och tonkabönan, elegant damig (på gränsen till tant enligt herr P), inget kemiskt tonårskatigt. En lätt blommighet av angelica och lite ros och neroli. En lätt floriental klassad som unisex men enligt min mening är den mer feminin och kan klassas som damdoft (om man nu bryr sig om sådant).

...och följdes av:

Musc Nomade (Annick Goutal): Påminner en hel del om Monas mysk men den här är helt unisex i sin karaktär. Träigare, mörkare och kallare trots vissa gemensamma ingredienser förutom ljus mysk extraherad från angelicarot, även amberette frön, tonka böna och labandum. Blommorna saknas här och doften känns kargare än Monas mysk på något vis.

Narciso Rodriguez for Her EDT (NR): En tillbakahållet blommig mysk som ger mig associationen varm bilklädesel i konstläder i en gammal amerikanare. En modern, träig, myskig oriental som inte skäms över sin kemiskhet. Det finns en lätt fruktig blommighet av osmanthus och apelsinblomma som balanserar mysken på ett bra sätt. Doften var stilbildande när den kom och den har fått flera efterföljare, mest känd är kanske Sarah Jessica Parkers Lovely som är en mer blommig variant.

Helmut Lang Woman EDP (HL): En mycket bra skalad ljus mysk som också var avantgarde när den kom 2000. Inleds med tillbakahållna vita blommor som jasmin och konvalj över en myskigt, träig bas kombinerad med en tydlig, varm vanilj. Diskret doft om den appliceras i lagom mängd. En perfekt svart/grå kostym/dräkt doft.

...och avslutades med...

Musc Samarkand (Les Nereides): Den ljusaste mysken sist. Den ger en fräsch men inte tonårskladdig känsla. På mig påminner den mig väldigt mycket om min version av Miss Dior EDT (ca tio år gammal version) även om den senare är grönare, stramare och skapare. När jag känner likheten förstår jag hur mycket Miss Dior förvanskats, en massa ljus mysk in och det mesta av ekmossan ut, även om jag tycker mycket om min version i alla fall. Där Miss Dior är effektivt kontorselegant är Musc Samarkand en vit, mjuk och ullig angorajumper att krypa in i en mulen dag. Jag tycker mycket om denna rena, enkla och okomplicerade doft. Svalkar även bra på sommaren.

Summering av den mysk(o) veckan: Mysk har fått en dålig klang på grund av alla likartat kemiskt fruktigt alternativt träigt myskiga dofter som vräks ut på marknaden. Men det finns många fina myskdominerade dofter och ser man till att applicera dem i lagom dos och ge dem tid för utvärdering så hittar man pärlor.

Nya Dior exklusiver

Octavian på 1000fragrances skriver väldigt intierat och frestande om Diors två nya exklusiver Leather Oud och Mitzah (se trådar nedan). Oud och läder tillhör som bekant (för gamla bloggläsare) mina verkliga favoriter liksom ambra, som är Mitzah:s dominerande not. Mitzah är uppkallad efter Diors musa Mitzah Bricard, ursprungligen Germaine Louise Neustadt (1900-1977). Är doften Mitzah i paritet med sin förebild, en dam som bland annat gav rådet: "När en man säger att han vill sända dig blommor, säg då att din florist är Cartier" så lär det vara en doft i särklass!

http://1000fragrances.blogspot.com/2010/10/mitzah-christian-dior-new-exclusive.html

http://1000fragrances.blogspot.com/2010/10/leather-oud-christian-dior-new.html

Amouage - Memoir Woman

Foto: Herr Parfumista (c)

Så har jag åkt dit igen. I och för sig inte särskilt konstigt då många av Amouages dofter tycks passa min hudkemi. Memoir Woman är tillsammans med Memoir Man den senaste i Amouages (oroväckande nog) alltmer accelererande doftutgivning. Men än har dofterna inte börjat bli alltför lika varandra, vilket brukar vara konsekvensen när doftskapandet eskalerar. Däremot har dofterna blivit snällare och mer anpassade efter en bredare publik, men på kvaliteten märks inget avkall. Memoir är en modern chypre men med en klassisk struktur och känsla. Den börjar med ett mintiga toppnoter som varken är kemiska, teeiga eller kalla. Noterna ger snarare en vederkvickande känsla, ungerfär samma effekt som geranium brukar ha, men mildare. Som färska mintblad i kokande vatten ungefär. Efter toppen träder en träig likörnot fram, likörnoten är inte sötsliskig utan snarare åt det örtiga hållet. Absinth är också en av de tongivande ingredienserna när Memoir beskrivs men det är inte den råa och kalla absinthnot som finns i en annan aktuell doft, Histoire de Parfums Moulin Rouge. Den liköriga noten finns kvar under hela parfymens utveckling men som en del av en större helhet. Memoir är en mycket trevlig och varm doft, väldigt "lagom" i sin karaktär något som också präglar Opus dofterna som kom tidigare i år. Memoir är alltså inte stor, volymiös och dunkel som förra årets stora oriental  Epic Woman, en doft som en del finner svår eller vara helt enkelt för mycket. Memoir är en ganska ljus och finstämd doft och en del anser att Memoir är lik Ubar. Några gemensamma noter finns säkert men framför allt tycker jag att det är tonen och  "ljusnivån" i dofterna som är gemensamma, liksom den subtila elegansen utan några överdrifter eller kantigheter. Hållbarheten under dagen är mycket bra och på kvällen finns en fin bas av kådor, läder och trä kvar tillsammans med en liten gnutta likör.

Sammanfattningsvis är Memoir en finstämd, elegant, välkomponerad, bärbar "året runt i många sammanhang doft".

Betyg: 5

Parfymromantik

Läs denna vackra, superromantiska parfym-true story hos Grain de musc:
http://graindemusc.blogspot.com/2010/10/nuit-de-tubereuse-and-fantastic-man-got.html

Piggar upp vilken ruggig höstdag som helst. Snyft!!!

Överdos...

.....av Poisoner så nu avslutas temat för den här gången. Reviewer av de övriga "gifterna" kommer sannolikt löpande bland andra recensioner. Men det finns också lite historiska inlägg i Parfumistans dagbok för den som vill läsa mer. En kritisk betraktelse av Poison, inte kunde jag då tro att den skulle kvala in på första plats nästan fyra år senare och mer positiva tongångar om Hypnotic Poison.


 http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=155716

http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=175850

http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=212740

Dior - Midnight Poison – Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

De som fruktat att huset Diors storhetstid inom damdoft är över, kan genast sluta att oroa sig! Midnight Poison är en framtida klassiker och en värdig fortsättning på Poision-serien. Här har vi en blivande storsäljare. Parfymen har i och för sig fått blandad kritik bland tyckare men det kan ju vara svårt att alltför snabbt släppa ståndpunkten att det är på väg utför med Dior! Att jag skulle tycka om Midnight Poison var i och för sig väntat.  Jag tycker bra om samtliga Poison-dofter och Diors doftbas passar i princip alltid min kroppskemi.

Midnight Poison är inte en sportig eller en fritids-/weekendparfym. Däremot passar den utmärkt för arbetet men även för lite festligare sammanhang även om den inte är en tung kvällsparfym.

Betyg 5

Kommentar oktober 2010: Fortarande tycker jag att MP är en mycket bra doft, 4 + trots kemi och dissande från många parfymsnobbar.

Dior - Midnight Poison – Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Diors femte Poison-parfym Midnight Poison lanserades så sent som i år. Doften sägs vara inspirerad av en modern Askunge och dras liksom nästan alla övriga Poision-dofter till det dunkla. Ansiktet för Midnight Poison är den franska aktrisen (med svensk far) Eva Green.

Francois Demachy har givit riktlinjer till den blommiga, träiga, orientaliska doften som skapats av Firmenichs båda husnäsor Oliver Cresp och Jacques Cavallier.

Dov, mörk ros, patchouli och ambra är de mest framträdande noterna i Midnight Poison. Doften är, trots att den är mörk, ändå förhållandevis lätt och torr. Patchoulin är huvudaktören, i alla fall på mig. Det är en annorlunda patchouli än den tunga och vått jordiga, den känns mer som hög, kall luft en höstdag i skogen. Det finns också en angenäm giftighet i doften och jag får en känsla av giftiga bär som häxor blandar med suspekta örter till en brygd vid midnatt. Här anknyter MP till den första Poison, just att giftigheten finns där. Fast i den första Poison gav giftigheten associationer till lönnmord à la Katarina de Medici. Även om patchouli för närvarande är en inneingrediens så känns ändå Diors tolkning i MP nyskapande.

Midnight Poison inleds med bergamott, mandarin och redan här gör en ljusare not av patchouli sig gällande. I mellanregistret finns mörk ros, patchouli och en blomblandning.  I basen en syntetisk ambra kallad ambrox, vanilj, mysk och trä. Patchoulin dröjer sig kvar här också.

Recension i nästa avsnitt

Kommentar oktober 2010: Instämmer ännu.

Dior - Tendre Poison – Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i maj 2009.

Ännu en otroligt fin doft som går att hitta i parfymaffärernas bassortiment. Jag bar den mycket i mitten av 90-talet och jag minns att jag köpte den på Arlanda när den precis var nylanserad (tillsammans med Musst de Cartier II) på en av alla jobbresorna till Riga. För mig personifierar den våren i ”Lilla Paris” (Riga). Det roliga är att den första flaskan avslutatdes fem år senare i stora Paris.

Tendre Poison är en perfekt sommardoft som sitter väl under dagen till och med i edt-versionen. Men den passar också bra vintertid då den har ett djup och en värme (blommorna) i det gröna. Annars är ju gröna dofter ofta ganska kalla och kärva.  Man får liksom med originalet akta sig för att överdosera då den är distinkt och sitter minst ett dygn. Sitter faktiskt längre på mig än den av många så fruktade föregångaren, Poison. TP fungerar i så många sammanhang, därför är det en perfekt doft att ta med på resa. Den fungerar både dag och kväll, på jobb och fritid. TP är ledigt elegant och så användbar, en mycket bra basdoft i parfymgarderoben.

Betyg 4

Kommentar hösten 2010: Håller med fortfarande. Välgjord med sin egen karaktäristiska not som gör att den inte förväxlas med andra.

Dior - Tendre Poison – Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Rotandet i arkiven gav resultat, review:en av Tendre återfunnen, så varför inte en liten gift-dos till...

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i maj 2009.

Tendre Poison skapades av Edouard Flechier 1994 och är huset Diors svar på Grès gröna succé Cabotine som kom några år tidigare. TP är blommigare och varmare (apelsinblomma, sandelträ och heliotrope) än Cabotine som är mer spritsigt fruktigt kryddig (kardemumma, cederträ och ingefära). Annars delar de blommor som ros och tuberose i mellanregistret. Apelsinblomman och det gröna galbanumet är de noter som blir särskilt tydliga på mig i TP. Jag tycker mycket om båda dofterna som har ett slags fräschör men ändå ett djup och bibehåller bärarens intresse under hela sin utveckling.

Tendre Poison inleds med mandarin, rosenträ, bergamott och galbanum. I mellanregistret finns ros, tuberous, freesia och apelsinblomma. I basen sandelträ, vanilj, heliotrope och mysk.

Recension i nästa inlägg

Kommentar hösten 2010: Passar bra idag också särskilt med tanke på att både grönt och stor-vit-blommigt ligger i tiden.

Dior - Pure Poison - Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2009.

Även om Pure Poison kanske är den tråkigaste av Poisonerna så är det en välkomponerad och hållbar doft som jag tycker mycket om. Det är en verklig trivseldoft som passar att ta på sig om man känner sig nedstämd. Den passar bra året om, jag har särskilt märkt att den gör sig bra vid varmt och fuktigt väder sommartid. Då blommar alla dess nyanser ut till fullo.

Pure Poison passar utmärkt för situationer typ ”weekendresa för shopping i storstad om hösten”. Men den passar också för arbete och lite festligare situationer. En mycket bra allrounddoft, en stöttepelare för den som gillar varma, vitblommiga dofter.

Betyg: 4-

Kommentar hösten 2010: Idag är betyget ungefär samma 3  kanske 3+.

Dior - Pure Poison - Beskrivning

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2009.

Den fjärde doften i Diors Poison-serie kom 2004. Pure Poison är en samproduktion mellan de numera ständiga aktiva näsorna Carlos Benaim, Dominique Ropion och Oliver Polge. Doften är härligt vitblommig (jasmin, apelsinblomma och gardenia), myskig och träig. Typen av doft påminner mycket om de trevliga, vitblommiga, tidiga nittiotalsdofterna Lalique och Byzance.

Vad man möjligen kan invända mot Pure Poison är att den inte är lika originell som övriga Poisoner. Att Pure Poison mer smälter in bland övriga dofter från den här tidsperioden, och den tidigare stora vita blommor-perioden i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Men det är en mycket bra representant för den fylliga vitblommiga parfymtypen.

Pure Poison inleds med söt apelsin, bergamott och mandarin. I hjärtnoterna finns sambac jasmin, gardenia och apelsinblommor. I basen sandelträ, mysk och ambra.

Recension i nästa inlägg.

Kommentar oktober 2010: En fin, ofta missförtådd, stor, vit blomma. Eftersom stora vita blommor är moderna igen så kommer sökert PP att få upprättelse.

Betraktelser över Diors Poisoner 2(2)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Att rangrodna bland dofter som är så bra som Poison är så klart mycket svårt. Det blir mycket känslan för stunden, årstiden etc som inverkar. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. Men så här känns det just nu:

1. Hypnotic Poison
2. Midnight Poison
3. Poison
4. Pure Poison
5. Tendre Poison

Hur ser din rankning ut?

Kommentar oktober 2010: Rankningen något förändrad, kanske en spegling av att jag blivit äldre och tantigare: 1. Poison, 2 Midnight Poison, 3. Hypnotic Poison, 4. Tendre Poison, 5. Pure Poison. 

Betraktelser över Diors Poisoner 1(2)

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007 .

Sedan jag förälskat mig i Diors senaste Midnight Poison känns det angeläget att filosofera över hela Poison-serien. Vad är utmärkande, vilket intryck förmedlar respektive doft och slutligen, även om det är svårt, vilken är bäst? Var och en förtjänar ett eget inlägg vilket kommer efter hand. Här en helhetsbetraktelse.

Poison: Gamla hederliga blommigt, fruktigt, bärigt orientaliska Poison står sig fortfarande efter över tjugo år på marknaden. En ”love or hate-doft” som delar in mänskilgheten i två läger. Isabel Adjani är ansiktet för doften. Poison ger inte oväntat associationer till Adjanis  drottningporträtt i ”Reine Margot” och händelserna under Bartolomeinatten. Poison framkallar självfallet också bilden av Margots svärmor, Katarina de Medici och därmed intriger och giftmord.

Tendre Poison: En lättare, grönblommig uppföljare till Poison som kom 1994. Den är en helt egen doft även om vissa ingredienser är gemensamma. Jag associerar till nyutslagen björk, björkris och till något ryskt. Kanske för att min första bekantskap med Tendre var under min tid som konsult i Baltikum.

Hypnotic Poison: Annick Menardos häftiga Poison-tolkning från 1998. En urban, träig oriental som bara är så bra. Den ger mig associationer till stress och karriär. Kanske för att jag, iförd HP, under en mycket hektisk period, helt plötsligt fick en sådan sprängande huvudvärk att jag funderade om det var dags för akuten. Trots detta: Jag älskar HP.

Pure Poison: En snällare och mer romantisk doft än HP som kom 2004. Dior säger sig ha varit inspirerad av historien om Skönheten och Odjuret när direktiven gavs till doften. En vitblommig oriental av den typ som passar mig så bra. Möjligen den av Poison-dofterna som skiljer ut sig minst från mängden, men en mycket bra doft.

Midnight Poison: 2007 års blommigt träiga oriental i Poison-linjen. Dior säger sig ha inspirerats av Askungen vid framtagandet av MP. Patchouli på ett nytt, giftigt sätt som faller mig i smaken.

I nästa inlägg: Rankning

Kommentar oktober 2010: Instämmer fortfarande till fullo

Hösten - en giftig tid

Det är inte bara giftiga svampar i skogen om hösten. Hösten är också doftmässigt Poison-tid. Som den gamla Dior-fantast jag är, gillar jag Poisonerna skarpt. Diors bas passar för det mesta mycket bra med min hudkemi. Dessutom var Dior de dofter jag sniffade in innan jag var medveten om vad parfym är. Min mammas signaturdoft är Diorissimo men även Miss Dior och Dioressence ingår/ingick i hennes doftgarderob.

Hösten 2007 publicerade jag några inlägg om Poisonerna som jag tycker att det är läge att reprisera (självfallet med aktuell kommentar) denna höst då Poison faktiskt fyller kvartsseklet. Hip Hip Hurra!
När det gäller de äldre Poisonerna som jag skriver om så är de inte av den senaste formuleringen men heller inte av den första, utan från den formulering som var aktuell ca 2004.

I morgon sparkar Poison-serien ingång

Keiko Mecheri - Mulholland

Inför sommaren 2010 släppte den amerikanska parfymskaparen Keiko Mecheri en serie på fyra citrusbaserade dofter. Tidigare har jag recenserat Tarifra (se http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/entry.jsp?messid=615650 ) som väl mest kan beskrivas med en, om än positiv, axelryckning. 
Mulholland är inspirerad av motorvägen i Los Angeles, något som man i första hand inte associerar med en citruscologne.Mulhollands noter beskrivs som petit grain, citrus, patchoulli, sandelträ och ambra. Känner också en tydlig pepprighet doften igenom, kanske är det sandelträets pepprighet men det känns som att peppar lagts till. I inledningen är Mulholland smått originell, det finns en ton och en känsla av gammal, dammig vinflaska förvarad i vinkällare. Detta varar dock bara en kort stund, i mellanregisteret är det en tämligen konventionell brygd av pepprig citrus blandad med övriga ingredienser. I början påminner pepprigheten mycket om herrdoften ST Dupont. Mulholland håller mycket bra under dagen trots sin lätthet och på kvällen framträder en fin sandeltränot harmoniserad med en mycket mild patchoulli. Faktum är att hållbarheten, doften fragmenteras inte under dagen, och de i sammanhanget distinkta basnoterna ger en känsla av att klara en varm dag på asfalt.

Känslan är mer positiv med Mulholland än vad jag upplevde Tarifa. Men det känns som om jag känt Mulholland i flera tappningar tidagare, förutom den korta vinaktiga inledningen så är det inte särskilt originell. Men jag uppskattar den mycket fina, lätta, sandeltränoten i basen. Och känslan av motorväg i värme.

Betyg: 3+

Flyttat

Så har min blogg flyttat för tredje gången senast från

http://blogg.expressen.se/parfumistansdagbok/

där intresserade kan ta del av bakgrund och tidigare inlägg. De inlägg som jag skapade när Parfumistans blogg låg på Damernas Världs hemsida finns tyvärr inte längre tillgängliga på nätet så en del  av dem kommer i repris här med dagsfärsk kommentar.

Jag hoppas att gamla läsare hittar hit liksom nya.

Alla tillönskas en härlig Parfymhöst!
Parfumista

Parfum d’Empires - Eau Suave

Bildkälla: Wikipedia, Joséphine målad av Francois Gérard

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2008 .

Eau Suave från 2005 är en doft i Parfum d’Empires serie av parfymer som inspirerats av historien. Parfum d’Empires parfymör, Marc-Antoine Corticchiatto har sökt bland historiska doftrecept och omabetat dem i sin egen, modernt anpassade tappning. För konceptet med historiska dofter har han fått pris av Frankrikes forskningsministerium.

Eau Suave är en blommig, något fruktig chypre i den nya stilen, dvs inte den typiska ekomossebasen utan en mer kalkig bas. Doften har inspirerats av Napoleon I:s första hustru Joséphine. Joséphine var som bekant en av historiens stora parfumistor, bl a älskade hon mysk. Men också rosor var en favorit och hon hade stora rosenodlingar vid slottet Malmaison.
Eau Suave är en kryddig rosparfym som inte ger känslan av potpurri. I inledningen luktar den inte så gott, inledningen påminner en del om Guerlains Nahema. Men till skillnad mot Nahema (på mig) så övergår Eau Suave till en underbar rosendoft på mig när den når mellanregistret. I Eau Suave finns också en antiseptisk känsla. På empiretiden kombinerade man framförallt Eau de Colognerna med lite bakteriedödande sprit. I basen finns en lagom myskighet och kalkighet och sent på kvällen kommer vissa noter som påminner om kalkigheten i Miss Dior Cheries basregister. Eau Suave är i samma genre som Soir de Lune men den är mindre framträdande och mer subtil.

Eau Suave framkallar sinnebilden av kallt och grått väder och detta till trots, de lättklädda, frysande empiredamerna som ständigt riskerade lunginflammation och en för tidig död. Deras enda skydd mot kylan var stora kashmirsjalar med fantastiska mönster.

Eau Suave inleds med koriander, saffran, peppar och ros. I mellanregistret finns nypon från ros, persika och hallon. I basen finns mysk, mossa, trä och vanilj.

Eau Suave är en klart avancerad doft. Inledningen kan skrämma bort dem som kräver smickrande toppnoter. Det kan behövas flera användningar innan man kommer underfund med Eau Suave. Men när så har skett så är man (=jag) såld på denna antiseptiska, kryddrosiga lätt myskiga, kalkiga och mycket väl balanserade komposition. Doften är ultrafeminin och ska inte användas vid tuffare situationer som förhandlingar och liknande. Den passar däremot utmärkt om man känner sig lite melankolisk och kanske vill drömma sig bort till fjärran tider.

Betyg: 5

Kommentar: Betyget 5 står sig för denna nostligskt, berörande doft. Jag riktigt ser kejsarinnan Josephine i sin rosenträdgård en gråmulen sommardag.

Nu flyttar jag igen...

Importerat från min gamla blogg Parfumistans dagbok som startades på Expressens blogportal hösten 2006

....till

http://parfumistansblogg.blogspot.com/

Får se om det är enklare för parfymintresserade att hitta dit, annars är jag tillbaks här igen. Gamla inlägg ligger kvar så klart.

Hoppas vi syns på nya stället!

Tidig höst 2010

Så här när hösten precis gjort sitt intåg kan precis allt användas, en härlig årstid med andra ord. Ute är det både varmt och kallt, soligt och grått.  Just nu har jag av någon anledning (kanske ett försök att hålla kvar sommaren) en viss faiblesse för varma, vita blommor som:
Lady Caron (Caron): Vitblommig doft med tydliga inslag av magnolia. Har en lätt men äkta chyprebas, min flaska är inköpt i en av Caronbutikerna i Paris introduktionsåret år 2000 vilket var precis i skarven för restriktionerna gällande ekmossan.
Passion (Annick Goutal): Vitblommig med inslag av tuberose som flyter in i övriga blommor på ett sätt som gör den liksom "sömlös". Allt på en fin, mörkgrön bas med bland annat mossa. Mossigheten känns som en djungelmossa och ger en känsla av hela den tropiska undervegitation med en visst inslag av ruttnande växtdelar. En varm och mångfacetterad elegant!
Självklart smyger det sig in dofter från helt andra kategorier också som:
Nina (Nina Ricci): Det karamelliserade, ambrerande äpplet på träbas är sammanlänkat med mycket trevliga tidiga höstminnen för min del.
Amouage Gold (Amouage): Högkvalitativ parfym i tantgenren men rätt doserad är den helt underbar. Särskilt stundande ruggiga höstdagar.
Infusion d'Iris Edp (Prada): Trots att herr Parfumista anser att den är tantvarning på mig så känner jag mig så i komfort i denna iris-trä blandning. Jag är glad att en sådan bärbar och riktigt bra doft finns lätt tillgänglig i butikerna. En pärla bland mainstream, hade lika gärna kunnat ges ut som en nicheparfym.
Roma (Laura Biagiotti): Har återupptäckt denna min gamla trotjänare sedan nittiotalet. Efter den lite tuffa, gröna början tonar den ut i pudrig tonkaböna, ambra, trä och vanilj. Mycket bärbar, en doft för dagar när jag inte vet vad jag känner för.
Escale à Pondichéry (Dior): Egentligen en sommarparfym med sin tydliga bergamott, jasmin, lätta kryddighet och svarta te. Men passar mig klart bättre i lite kallare väder. Den kan bli för mycket i värme. Pondichéry är en doft som är mycket känslig för dosering, väder och bärarens kemiska status för stunden. Men det är en sådan oberäkenlighet som skapar spännande dofter.

Soir de Lune - Recension

Foto: Herr Parfumista (c)
Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

Först känns Soir de Lune inte så insmickrande för näsan såvida man inte gillar storslagna 80-talschypres som Diva, Montana Parfum d’Peau, Knowing och Eau de Soir. Av senare års kreationer påminner den om Agent Provocateur men A P är mer kryddig, tuff och rå.   

S d L behåller sin storslagenhet rakt igenom och den signalerar, liksom sin syster Eau de Soir, en elegant kvinna som tar plats. Soir de Lune är dock mjukare och blommigare i framtoningen. I ett stadium tycker jag personligen att det kortvarigt framträder lite för mycket ljus blomma som liljekonvalj och något som påminner om syren. Denna fas går ganska snabbt över och basen, som är det bästa, framträder med trä, honung och en rosig kryddighet som börjar redan bland hjärtnoterna.

S d L har en bra närvaro och bra hållbarhet tills fram på kvällen. Eftersom den tar en del plats är den lämplig för elegantare tillställningar eller i jobbsituationer där det krävs ett statement, till exempel vid förhandlingar. S d L är en bra doft för den som vill kliva in i de stora chyprenas värld men har man redan Eau de Soir, Knowing etc så är frågan om S d L är en berättigad investering. Jo, det är den faktiskt ändå, om man gillar den här typen av numera nästan utrotningshotade dofter. S d L bör finnas i varje sann Parfumistas garderob.

Betyg: 5

Kommentar 2010: Jag tycker att SdL är lika bra idag. En blivande klassiker.

Soir de Lune - Beskrivning

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i september 2007.

Sisleys chypre  Soir de Lune luktar egentligen alltför klassiskt för att vara skapad så sent som 2006. Den välkända näsan Dominque Ropion står bakom denna välbalanserade blandning med mycket blommor, framförallt ros, men också en fin fruktighet. Doften är i samma genre som Sisleys Eau de Soir från 1990 men Soir De Lune är mjukare och kvinnligare. Första intrycket är ”äntligen en riktig chypre” något som glädjer en hängiven parfumista dessa dagar när begreppet chypre urvattnats till en lite kalkig, lättare ton som ofta kombineras med blommor och frukt till något girly-girly.

Soir de Lune har en diger doftpyramid. I toppnoterna mandarin, citron, bergamott, koriander, muskot och chilipeppar. I mellanregistret mimosa, rosor, iris, liljekonvalj, ros, jasmin och persika. I basen mossa, patchoulli, trä, honung, mysk och sandelträ.

Recension i nästa inlägg.

TDC Oriental Lounge

Har försökt värja mig men har blivit totalt förälskad i Celine Ellenas (The Different Companys, TDC:s) Oriental Lounge vid första provningen. Celine är som den uppmärksamme läsaren säkert redan räknat ut (eller vet) dotter till transparansens mästare, Jean-Claude Ellena. Huset TDC startades av JCE innan han blev husnäsa hos Hermès. Dottern tog då över parfymskapandet inom TDC och ska sanningen fram så är jag lika fötjust i hennes (inte lika transparanta) dofter som i pappas.
Visserligen tycker jag att OL till stor del är en rip-off av JL Scherrers Immensee men Immensee är lite sötare och fruktigare (modell inlagd frukt, ej syntetfrukt) än OL. OL är en ganska söt doft som inleds med en not som luktar färsk cigarettfimp, alltså lite "sunkigt". Sedan kommer en dov pepprighet och en kryddig grönhet (antar att det är den listade ingrediensen curryträdsblad). Allt vilar på en bas av ambra, labandum, tonkaböna och sandelträ (här i en kemisk variant kallad satinwood) där de två senaste bidrar till en lagom lite dekadent pudrighet.
OL har en exellent hållbarhet och kan förnimmas även efter ett dygn i varmt väder. Egentilgen en typisk vinterdoft men jag bryr mig som bekant inte om "årstidsbestämning".
Faktum är att OL är en av få dofter av de jag provat hittills i år som har berört mig ordentligt. OL är för mig fullt klart värd att ha en hel flaska av så den är nu noterad på investeringslistan för hösten/vintern.

Betyg: 5

Vanisia

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2008 .

Creeds Vanisia är en lättare oriental från 1987. Den börjar ganska traditionellt, i stil med Shalimar och Vol de Nuit men sedan tar Vanisia en egen väg. Trots att Vanisia är en oriental så är det en ovanligt kylig sådan. Jag känner en hel del lavendel, vilket har en svalkande inverkan på doften. Vanisia ger mig av någon anledning associationer till avslappnad New England-stil. Ställen som Marthas Vineyard och liknande flimrar förbi på den inre biografen.

I Vanisias toppnoter finns precis som i klassiska orientaler bergamott. Jag känner också lavendel. I hjärtat finns en kryddig ros och jasmin. I basen sandelträ, torr vanilj och ambra. Just ambra är typisk för Creeds doftbas och den ger den särskilda Creed-tonen åt parfymerna. Ambra är ett sekret som kaskelotvalarna kräks upp. Detta stelnar sedan i havet och flyter i land i stora klumpar. I dag är det i stort sett ersatt med syntetiska imitationer.

Vanisia är något så ovanligt som en oriental som kan bäras på sommaren. Doften är traditionell men ändå cool och avslappnad.  Den är inte så inställsam utan det krävs att man bär den några gånger innan man uppskattar den ordentligt.

En bra doft för weekends men den fungerar också bra på jobbet. Hållbarheten under dagen är medelbra. Det krävs att man tar på sig ganska mycket för att den ska hålla in på kvällen. Men att doften lätt försvinner är typiskt för parfymer med stor andel naturliga ingredienser, vilket Creed har.

Betyg 4

Kommentar 2010: Vanisia är på frammarsch i mitt parfymgillande. Den värmde bra, trots att det är en året runt oriental, under den kalla vintern 2009/2010.

Mugler Cologne - Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Mugler Cologne är en perfekt annorlunda doft för sommaren. Den sitter bra och jag känner inte mycket av den klassiska, flyktiga colognedoften baserad på citrus. MC fungerar också bra på vårvintern, perfekt en solig dag i skidbacken. Där kom gamla Snikk igen. Jag tycker doften är mer kvinnlig än manlig i sin karaktär om jag nu ska göra en sådan konservativ uppdelning. Min paroll är att man ska bära dofter man tycker om oavsett om det står pour Homme eller pour Femme på flaskan. Kan självklart bäras även i professionella sammanhang även om doften känns mer casual. Sitter bra för att vara en doft i colognegenren, även om den namnet till trots är en Edt. Den finns också som Edc. Den skriker inte ut sin närvaro i rummet utan finns bara där. En bra och lite excentrisk doft, såsom Muglers brukar vara.

Betyg 4

Kommentar 2010: Betyget står sig, tidig i sin genre, välgjord men lite för förutsägbar, det händer just inget nytt under doftens utveckling under dagen.

Mugler Cologne - Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Mugler Cologne är skapad av Alberto Morillas för Thierry Mugler 2001. Unisexdoften sägs vara inspirerad av doften av en tvål från Muglers barndom och ska appellera till dem som inte bryr sig om parfym. Man har önskat värna om den klassiska colognetraditionen samtidigt som man gett den en modern tolkning genom att i doften introducera den hemliga ingrediensen ”S”.

All marknads-storytelling-rappakalja till trots så är MC en bra och speciell colognetyp. Den tillhör den aromatiska gruppen men har starka citrusinslag. Den typiska skogiga örtigheten som finns i denna doftgrupp är mjukt nedtonad. MC luktar som en god solcrème. Den påminner mycket om den österrikiska solcrèmen Snikk som fanns på sjuttiotalet (och kanske finns än). Många anser att MC är förebilden till Creeds Original Vetiver, något som jag inte kan bedöma då jag inte luktat på OV *).

MC inleds med neroli, petit grain och bergamott. I mellanregistret apelsinblomma, nyskurna stjälkar och den mystiska S-molekylen. Allt vilar på en bas av vit mysk.

Recension kommer i nästa inlägg.

*) Sedan dess har jag luktat på den i mitt tycke tama vetiverdoften Original Vetiver. Så visst kan MC ha inspirerat men det är troligare att andra lättare vetiverdofter varit inspirationskälla till OV.

Arabian Oud Mokhalat Najdi

I det fuktigt, varma väder som ofta kommer i slutet av sommaren (vi får inte sluta att hoppas!) är arabiska oljebaserade parfymblandningar, mukhallater, perfekta.
Lite räcker länge och de sitter bra när de aqua eller citrusbaserade dofter som man förväntas vid sådana temperaturer bära försvinner hux flux.
En distinkt mukhallat är Arabian Ouds Mokhalat Najdi. Den ingår i en serie oljeblandningar med namn efter arabiska städer: Najdi, Wafi, Gohroob osv. Najdi börjar närmast frånstötande, lite insektsmedelliknande, i öppningen. Den har också en tilltalande, jordig lortighet, antagligen den svarta mysken. Efter ett tag lugnar Najdi ned sig och noterna harmonierar på ett bra sett. Som de flesta arabiska parfymer är doften inte uppbyggd i den traditionella doftpyramiden utan den är linjär med noterna parallellt interagerande med varandra. Noterna i Najdi är mandelblomma, ros, ambra, saffran, vit och svart mysk samt indisk oud.
När den nästan irriterande, starka början tonat ut så blir Najdi riktigt behaglig att bära. Den känns tät och nära, den är ingen "roomfiller" som stöter bort omgivningen. Detta förutsatt att den appliceras med måtta. En till två droppar (beroende på temperatur, luftfuktighet etc) räcker väl.
Nu hoppas jag att det blir några riktigt varma sensommardagar där de arabiska eller arabiskinspirerade dofterna kan få komma ordentilgt till sin rätt.

Betyg: 4

XerJoff Irisss

Det känns splittrat att skriva något som superlyxhuset XerJoffs fina (nästan) iris solitär Irisss. Irisss är superhypad och hyllad bland doftnördar. Irisss är superdyr i den speciella Muranoglasflaska som man kan välja färg på och dyr även i refillflaska på 50 ml, den går då att få till det facila pricet motsvarande strax över tvåtusen kronor!!!

Jag har provat Irisss från ett litet splashprov så risken är att den inte är helt till sin rättvisa. För på mig når den inte upp till de höjder som den verkar göra på många andra. Men är den av den fantastiska kvalitet som den sägs vara, så bör intrycket förändras vid de två återstående provningar som röret räcker till.
Irisss är inte en solitär även om det är irisen som tydligt och klart framträder hela tiden i denna linjära doft. I början har den också den för många irisdofter så typiska morotsfrödoften. Det märks att Irisss är gjord av högkvalitativa ingredienser då den aldrig upplevs som kemisk, kärv eller kletig. Irisss ger en ren, skalad, kylig och sval känsla samtidigt som den är tydligt närvarande. Tyvärr håller den bara en del av dagen, men det kan bero på att jag är sparsam med provet och säkert har underapplicerat doften.

För mig förmedlar Irisss samma känsla (och ligger i samma läge på tonskalan) som Pradas Infusion d'Iris även om de inte är särskilt lika. Den senare är sötare, mer ihopblandad och i starten lite sminkig i karaktären samt saknar den som en del upplever som så svåra morotsnoten. I d'I äralltså en mer populistisk irisdoft. När Id'I suttit en halv dag är den i I d'I snälla irisnoten ganska ren på mig. En doft som visar fler likheter (men inte förmedlar samma känsla) med Irisss men som är tuffare, kärvare och mer maskulin är Heeleys Iris d'Nuit . I d'N inleds med en skarpare morotsnot än Irisss. I d'N är också träigare (cederträ), kantigare och mer grovyxad än den i sammanhanget perfekta Irisss.
Irisss är på något sätt oklanderlig, välmanikerad och förutsägbar. Fin och bärbar och luktar gott men det är ingen doft som gör att jag går och väntar på vad som ska hända därnäst. Och eftersom Infusion d'Iris som sagt ger mig samma känsla finns tack och lov inget behov av Irisss.....än iallafall :).

Betyg: 4

Uppdated impression summer 2012: Even if good quality, Irisss is to perfect and predictable which makes it a bit dull. Despite the quality - it's not worth it's high price IMHO.

Uppdaterat intryck sommaren 2012: Även om god kvalitet så är Irisss för perfekt och förutsägbar vilket gör den lite tråkig. Så trots kvaliteten - den är inte värd sitt pris.

Amouage Gold

Hyllningen av mainstream den senaste tiden innebär inte att jag övergivit nisch. Nej det finns mycket bra inom nisch, särskilt inom de kanske 10 % av utbudet som använder riktigt bra råvaror. En representant för dessa dofter är utan tvekan Amouage Gold. Gold är Amouages första doft från 1983 och är fortfarande dess frontparfym. Det sägs att sultanens av Omans frus favoritparfym var Madame Rochas och toppnäsan Guy Robert kallades in för att med de bästa av råvaror göra en doft i samma stil.  Det blev startskottet för den kungliga familjens parfymhus Amouage.
Det är svårt att göra en så mångfacetterad och av så fina råvaror komponerad parfym rättvisa i en kort recension. Gold är en klassisk aldehydparfym men på mig ger den också något av en orientalisk känsla, antagligen på grund av frankinsenceinslaget, silverrökelsen från Oman. Gold har i strukturen likheter med Madame Rochas och Chanel No 5.
Gold lyfter upp en kylig och ruggig sommarmorgon (eller vilken ruggig morgon som helst). Gold, som egentligen är mer av typen galadoft, är egentligen för elegant för en vanlig gnet-dag på kontoret, iförd någon helt ogenomtänkt klädkombination. Men varför inte förgylla vardagen? I Gold känns det som jag bär en matt, gyllene, skråddsydd, aftonklänning i ett tungt, böljande (Amouage betyder vågor) silkestyg. Ingredienserna liksom flyter samman sömlöst, de böljar ut och in i olika noter. Inget känns skarpt eller kemiskt, till och med civeten känns mjukt rundad och inte så rått animalisk. Gold är visserligen av modell "tantparfym" men till och med herr Parfumista som är så känslig för detta erkände ändå att Gold är mycket bra och att man liksom glömmer bort "tantkaraktären".
Min recension av Gold är av parfymvarianten. Har också testat EDP:n. Den är också mycket stark och jag upplever den som mer av en "roomfiller" än parfymen. Parfymen är mjukare, mer hudnära och diskret på något sätt.

Betyg: 5  

Keiko Mecheri - Tarifa

Den amerikanska konstnären och parfymskaparen Keiko Mecheri har sedan länge en lång linje med dofter. Nyligen gavs en citrusserie ut och dagens provning Tarifa , döpt efter staden på spanska solkusten, är en apelsinblommedominerad citrusdoft.
Tarifa inleds med en topp som påminner mig mycket om Lostmarc'hs lavendeldominerade doft L'Eau de l'Hermine. Där finns de vanliga noterna i en apelsinblommedoft: Bergamott, petit grain, apelsinblomma, neroli och de fortsätter att dominera även i mellanregistret. I basen finns känns mysk och lite ambra. Enligt beskrivnngen ingår kryddor, men dem känner jag inte mycket av. Det myskiga påminner något om mysken i Mugler Cologne.
Tarifa är en linjär doft som luktar likadant hela dagen. Välgjord och balanserad men inte särskilt spännande eller utmanande. En bra doft att ta till när man inte vet vad man ska väljs och inte vill sticka ut men ändå lukta mycket bra och inte kemifabrik. Rent personligen gillar jag i apelsinblommegenren Pradas av många bespottade Infusion de Fleur d'Oranger bättre. Den liknar i och för sig inte Tarifa särskilt mycket, Tarifa saknar tvålighet överhuvudtaget.  IdFd'O sticker ut på ett annat sätt i sin karaktäristiska tvålighet som skapar en häftig retrokänsla.

Betyg : 3

Leve Mainstream! - 4

Nina (Nina Ricci): Detta röda, fullmogna äpple på ambrerande och lätt karamelliserande träig bas är, är en fullträff på mig. Blandningen uppnår en effekt eller doftillusion som påminner om tuberose (!) på mig, även om den inte doftar tuberose. 
Gucci by Gucci Edp: Faller tyvärr inte ut helt bra på min hud men det är en mycket fin doft i genren fruktig, modern chypre. Vad jag har läst så är den också känslig och kräver rätt hudkemi. Mörk, lite fruktigt tuggummiaktig med päron, guava och patchoulli.
Black Crystal (Versace): Denna genomkemiska mentholiga cocosdominerade men samtidigt mörka doft är egentligen inget för officiella sammanhang. Om man som bärare vill göra ett propert intryck i alla fall. Men den är rolig, mysig och ganska trashig. Dissad i The Guide (1:a) men jag tycker om den.
Rush (Gucci): Denna mycket speciella fruktiga, moderna chypre är en föregångare i just den genren. Enligt flera parfymskribenter luktar den nästen exakt som en svindyr doft från ett nischmärke (Clive Christian) som kom flera år senare än Rush. Har själv inte provat men jag tror dem. Här finns alltså chansen att för en rimlig peng dofta av något banbrytande. Till skillnad från Black Crystal är förstås Rush högt skattad i The Guide: Högsta betyg, 5.