Amouage Gold

Hyllningen av mainstream den senaste tiden innebär inte att jag övergivit nisch. Nej det finns mycket bra inom nisch, särskilt inom de kanske 10 % av utbudet som använder riktigt bra råvaror. En representant för dessa dofter är utan tvekan Amouage Gold. Gold är Amouages första doft från 1983 och är fortfarande dess frontparfym. Det sägs att sultanens av Omans frus favoritparfym var Madame Rochas och toppnäsan Guy Robert kallades in för att med de bästa av råvaror göra en doft i samma stil.  Det blev startskottet för den kungliga familjens parfymhus Amouage.
Det är svårt att göra en så mångfacetterad och av så fina råvaror komponerad parfym rättvisa i en kort recension. Gold är en klassisk aldehydparfym men på mig ger den också något av en orientalisk känsla, antagligen på grund av frankinsenceinslaget, silverrökelsen från Oman. Gold har i strukturen likheter med Madame Rochas och Chanel No 5.
Gold lyfter upp en kylig och ruggig sommarmorgon (eller vilken ruggig morgon som helst). Gold, som egentligen är mer av typen galadoft, är egentligen för elegant för en vanlig gnet-dag på kontoret, iförd någon helt ogenomtänkt klädkombination. Men varför inte förgylla vardagen? I Gold känns det som jag bär en matt, gyllene, skråddsydd, aftonklänning i ett tungt, böljande (Amouage betyder vågor) silkestyg. Ingredienserna liksom flyter samman sömlöst, de böljar ut och in i olika noter. Inget känns skarpt eller kemiskt, till och med civeten känns mjukt rundad och inte så rått animalisk. Gold är visserligen av modell "tantparfym" men till och med herr Parfumista som är så känslig för detta erkände ändå att Gold är mycket bra och att man liksom glömmer bort "tantkaraktären".
Min recension av Gold är av parfymvarianten. Har också testat EDP:n. Den är också mycket stark och jag upplever den som mer av en "roomfiller" än parfymen. Parfymen är mjukare, mer hudnära och diskret på något sätt.

Betyg: 5  

Keiko Mecheri - Tarifa

Den amerikanska konstnären och parfymskaparen Keiko Mecheri har sedan länge en lång linje med dofter. Nyligen gavs en citrusserie ut och dagens provning Tarifa , döpt efter staden på spanska solkusten, är en apelsinblommedominerad citrusdoft.
Tarifa inleds med en topp som påminner mig mycket om Lostmarc'hs lavendeldominerade doft L'Eau de l'Hermine. Där finns de vanliga noterna i en apelsinblommedoft: Bergamott, petit grain, apelsinblomma, neroli och de fortsätter att dominera även i mellanregistret. I basen finns känns mysk och lite ambra. Enligt beskrivnngen ingår kryddor, men dem känner jag inte mycket av. Det myskiga påminner något om mysken i Mugler Cologne.
Tarifa är en linjär doft som luktar likadant hela dagen. Välgjord och balanserad men inte särskilt spännande eller utmanande. En bra doft att ta till när man inte vet vad man ska väljs och inte vill sticka ut men ändå lukta mycket bra och inte kemifabrik. Rent personligen gillar jag i apelsinblommegenren Pradas av många bespottade Infusion de Fleur d'Oranger bättre. Den liknar i och för sig inte Tarifa särskilt mycket, Tarifa saknar tvålighet överhuvudtaget.  IdFd'O sticker ut på ett annat sätt i sin karaktäristiska tvålighet som skapar en häftig retrokänsla.

Betyg : 3

Leve Mainstream! - 4

Nina (Nina Ricci): Detta röda, fullmogna äpple på ambrerande och lätt karamelliserande träig bas är, är en fullträff på mig. Blandningen uppnår en effekt eller doftillusion som påminner om tuberose (!) på mig, även om den inte doftar tuberose. 
Gucci by Gucci Edp: Faller tyvärr inte ut helt bra på min hud men det är en mycket fin doft i genren fruktig, modern chypre. Vad jag har läst så är den också känslig och kräver rätt hudkemi. Mörk, lite fruktigt tuggummiaktig med päron, guava och patchoulli.
Black Crystal (Versace): Denna genomkemiska mentholiga cocosdominerade men samtidigt mörka doft är egentligen inget för officiella sammanhang. Om man som bärare vill göra ett propert intryck i alla fall. Men den är rolig, mysig och ganska trashig. Dissad i The Guide (1:a) men jag tycker om den.
Rush (Gucci): Denna mycket speciella fruktiga, moderna chypre är en föregångare i just den genren. Enligt flera parfymskribenter luktar den nästen exakt som en svindyr doft från ett nischmärke (Clive Christian) som kom flera år senare än Rush. Har själv inte provat men jag tror dem. Här finns alltså chansen att för en rimlig peng dofta av något banbrytande. Till skillnad från Black Crystal är förstås Rush högt skattad i The Guide: Högsta betyg, 5.

Leve Mainstream! - 3

Min avdamning av gamla favoriter och sniff-rundan på Kicks gjorde mig entusiastisk över de här:
Prada: Ibland med tillnamnet "Femme". Mörk, men inte kletig och moddig utan på något sätt skalad och ren patchoullibaserad doft. Känns helt rätt lite småkyliga sensommardagar.
Gucci Eau de Parfum: Denna modernt, kryddiga oriental inleds med abstrakta, milda kumminnoter. I början är den lite svår att känna men sedan händer något nytt, den övergår i en träigt orientalisk bas med en liten söt blommighet i. En i mitt tycke underskattad doft där det händer intressanta saker hela dagen.
Gucci Eau de Parfum II: En doft som jag i förbifarten tidigare bortsett ifrån då jag har tyckt att den är en mes-variant av den ovan beskrivna Guccin. Men när jag nu lugnat ner mig så inser jag vilken otroligt bärbar, varm och fin floral-oriental den faktiskt är.
Notorious: Minns att herr Parfumista lovordade den här när den kom ut för två år sedan och jag tycke också att den hade något men ägnade den inte någon mer tid än att sniffa av en sticka. Notorious skiljer sig från mängden, den är en kryddig oriental med vissa chypreliknande inslag. Den känns väldigt retro, som något en filmstjärna från trettiotalet skulle kunna bära. Den här skulle jag gärna ha en flaska av.
Fortsättning följer när jag samlat mer intryck från min mainstreamodyssé.

Leve Mainstream! - 2

De senaste dagarna har jag verkligen börjat uppskatta mina under en längre tid försmådda mainstream-dofter igen. Herr Parfumista har i flera år tjatat om att " det är inte märket, niche eller mainstream som är viktigt, det är DOFTEN, glöm allt annat". Rent förståndsmässigt har jag anslutit mig till detta men känslomässigt har jag nog ofta värderat nichedofter högre, dvs att de börjar med ett positivt försprång vid utvärderingen som en stackars mainstreamdoft inte får. Tittar man på doftgurun Luca Turins femmor (högsta betyg) i The Guide så är det också en blandning av mainstream och niche.
Min återupprättelse av mainstream tror jag utlöstes av att herr Parfumista för ett par veckor sedan hade fyndat en Dior Homme Cologne till halva priset. Fin, välkomponerad, ostressande (den kräver inte en massa analys) doft som sitter hela dagen, även på en parfymätande hud som herr P:s. Det fick mig att i min tur börja damma av några fina mainstream som jag har. Liksom att ta en liten sniffrunda, näsan orkar ju bara fyra dofter åt gången för att generalisera, i en "vanlig" parfymaffär.
Mer kommer om min nya "mainstream obsession".

Leve Mainstream!

Foto: Parfumista (c)

Den senaste tiden har jag börjat känna mig alltmer trött på de i så många fall överskattade nichedofterna. Kanske bidrar alla små stressande provrör som vill bli provade men rent krasst så är (nu sticker jag ut hakan) 90% av utbudet ändå dofter som liknar och är lika bra som en bra eller medelbra mainstreamdoft.
Det mesta är så klart fråga om målgruppsbestämning, paketering och val av marknadsstrategi. Innehållet i flaskan kan till och med vara dyrare för en mainstreamdoft än för en nichedoft. Sedan finns förstås nichedofter skapade av riktiga entusiaster och konstnärer som är något extra, liksom nichedofter där de bästa näsorna (de samma som skapar mainstreamdofterna) får fria händer och kan inkludera mycket fina och dyrbara ingredienser i blandningarna. Dessa utgör de enligt min bedömning kanske 10% av så kallad niche som kvalificerar sig som något utöver mainstream. Resten skulle alltså lika gärna kunna vara en mainstreamdoft.

 Det är (tror jag) marknadstekniska skäl som gör att man inte lanserar en doft som en mainstream. Helt enkelt på grund av att är man ett mindre parfymhus som inte har råd med en sådan bred distribution som de stora drakarna så ansluter man sig per automatik till nichesegmenet. Det är nog få (även om en nicheaktör troligen aldrig skulle erkänna det och förstöra sin egen marknad med målgruppen parfymsnobbar) som skulle tacka nej till en marknadsbudget och de distrubitionskanaler som ett märke som tex ägs av l'Oreal eller LVMH har möjlighet till.

...och repriser

Appropå gårdagens inlägg om repetetiva parfymer som kommer jag framöver att reprisera en del inlägg från min gamla blogg hos Damernas Värld "Parfumistans blogg". Det är synd att mer än två och ett halvårs bloggande bara försvunnit i intet. Även om några säkert läst inläggen tidigare så har vissa uppdaterats med kommentar 2010. De inlägg som publicerats tidigare inleds med en text som anger detta för den som vill hoppa över.

Repetitioner

Börjar märkas att jag sniffat mig igenom en del genom åren. Väldigt mycket av det jag provdoftar får jag genast associationer till andra dofter från. I en del fall känns det som nästan rena kopior av något som kommit ut en del år tidigare. Det blir lite lustigt när förebilden är en ofta i sammanhanget prisvärd mainstremdoft som i det mesta imiteras i en dyr och märkvärdiggjord nischdoft. Så tipset är att hålla ögonen efter bra mainstreamdofter ofta med några år på nacken.  

Hors Là Monde - Siloh

Det franska nischhuset Hors Là Monde är uppkallat efter ett slott som hänger över klipporna vid franska rivieran. Chypren Siloh är skapad av husets grundare Syline Saminpour i samarbete med den berömda näsan Michael Roudnidska (den store Edomnd R:s son) och jag misstänker att det är MR som faktiskt skapat doften men i nära dialog med SS.

Siloh är en mycket grön chypre med örtiga inslag. Ingredienslistan ser ut som följer: Citron, bergamott, örter och gröna noter i toppen. I hjärtat ros, och olika träsorter där cederträet dominerar. I basen: Patchoulli, sandelträ, ekmossa, rökelseträ, mysk och vanilj.

I topp och mellannoterna doftar Siloh som en nästan identisk kopia av den torra gröna chypren Balmain de Balmain som kom ut redan 1998. I basen blir Siloh något snällare än BdB även om de även där har gemensamma noter som tex patchoulli. BdB utvecklas mer åt det torrt, gröna lite sträva hållet med lätt lädertouch medan Siloh är sötare och mycket lätt pudrig (på mig) med mysk och vanilj.
Siloh är en unisexdoft precis som BdB i mitt tycke också är det fast BdB är klassad som damdoft. Siloh är en doft som passar bra dagtid på jobbet eller i formella sammanhang. Den är välkomponerad och originiell men betyget färgas av att den känns som en efterapning av BdB och att BdB kan fås till en bråkdel av priset för Siloh.

Betyg: 3+

Testresultat sommaren 2010

Vilka dofter är det då som på något sätt lämnat avtryck från testandet sommaren 2010? Jo:
L'Eau de Epicèe (Andy Tauer): Mycket kraftfull  och fin doft som i mitt tycker är en Tauervariant av klassikern Knize Ten (som enligt uppgift också är en av Andys egna favoriter).  Det har i mitt tycke börjat gå lite för fort med Andys lanseringar, de blir helt enkelt för lika. Här finns den typiska Tauerbasen och för många likheter med Orange Star. L'EdE  kommer att lanseras senare under hösten.
Futur (Robert Piguet): Det verkar som om alla lanseringarna av de omarbetade Piguetklassikerna faller mig i saken. Futur är en grön galbanumdröm som doftar något i stil med, som jag inbillar mig,  att den ursprungliga Vent Vert gjorde.
Maharadhja (Parfums de Nicolaî): Äntligen en lavendeldoft som faller ut till 100 % på mig. Min hud har annars svårt för lavendel. Kanske beror det på att det är en orientalisk lavendel, i basen finns bland annat ambra och jag har med tiden kunnat konstatera att ambrabaserade dofter oftast gör sig bra på mig.
Oriental Lounge (The Different Company): Den här moderna, alternativa orientalen är jag helt såld på. Full review kommer inom kort.
Psychotrope (Parfumerie Generale): Har tidigare testat denna men inte reagerat. Men den här gången föll denna ovanliga kombination av cyklamen och läder på plats. Den har en avskräckande, plastig inledning men sedan så...

Sommardofter 2010

Foto: Herr Parfumista (c)

Eftersom jag under nästan hela ledigheten har ägnat mig åt att testa prover så har parfymsommaren varit splittrad minst sagt. Det gäller att testa och utvärdera så mycket som möjligt när jag äntligen har haft tillräckligt med tid. Så även om jag tyckt bra om en doft så har jag rusat vidare till nästa, ingen har fått mer än en dags utrymme. Utom två nämligen:

Patchouly (ETRO): När det var som varmast och jag vistades i skärgården så använde jag faktiskt Partchouly tre dagar på raken. Patchouly är en enkel och svalkande patchoullidoft som känns fräsch (min definition av fräschhet, mossa och trä i skuggan en varm sommardag) när det är 30 grader varmt. Den försvinner visserligen snabbt, särskilt under så tuffa förhållanden, men det är bara att reapplicera utan att doften för den skull blir övermäktig. En befriande doft som inte kräver en massa analys och funderingar om rätt dosering.
Eau d'Hermès (Hermès): Har tjatat om Roudnitskas stora skapelse från 1951 flera gånger tidigare. Lätt unisexdoft med tydliga inslag av kummin. Raffinerat tidlös, ren och avkopplande doft, en lugnande kontrast till alla (som jag nu upplever dem) jobbiga, krävande små provrör.

Vilka har varit dina favoriter i sommar?

Amouage - Opus III

Så har snart en dag bärandes Amouage Opus III passerat. Intryck så här långt: En välgjord, diskret träigt, tillbakahållet blommig doft. Blommorna är mimosa och viol, alltså mjuka, sammetslika nyanser. Allt vilar på en träigt (typ acaciaträ) fint myskig bas, ingen syntetkänsla även om all mysk idag är syntetisk. På mig känns doften mer träigt orientalisk än typiskt floral orientalsik som den är klassad som. Men det är kanske för att jag associerar floral orienaler med åttiotalets stora doftkreationer. Det här är, i likhet med Opus I en diskret doft som ändå sitter bra under dagen. Opus III känns lite som Opus I:s mörka sida, men så är också Opus I en typisk "på dagen doft" medan Opus III även passar bra att krypa in i under mörka kvällar. En doft att mysa i.
Opus III är en högkvalitativ doft, fint komponerad osv men den berör mig tyvärr inte och den känns lite tråkig och förutsägbar. Det känns också som om det finns många liknande dofter, även om jag inte kan peka ut någon specifik. Opus III är inte tillräckligt distinkt och sticker inte ut tillräckligt för att få mig på fall. En försiktig doft för den som vill känna sig på den säkra sidan. Hamnar inte på min önskelista. Detta till skillnad mot Opus I där jag fick associationer och upptäckte nya facetter allteftersom dagen gick.
Efter den här smått forcerade provningen av de för mig mest intressanta Opusarna I och III är betygen följande:

Betyg på Opus III: 4
Bertyg på Opus I: 5

Lite längre fram ska jag ta mig an "the dark Opus horse" dvs II:an. För nu är till och med jag tillfälligt mätt på Amouage.

Mer tjat om Opus...

När jag funderar vidare så har Opus I något gemensamt med en annan Amouage-favorit Ubar. Den har en liknande tonalitet, en matt gyllene, mellanljus doft med många facetter. Det finns åtminstone en gemensam nämnare i båda, nämligen liljekonvaljnoten. Har läst kommentarer där man finner likheter med Amouages fruktiga rosdoft Lyric Woman. Det är möjligt men på mig faller Lyric ganska platt och blir inget speciellt. Opus I är i allafall tillräckligt olika Ubar för att  båda ska kunna platsa i samma doftgarderob.

Opus I avslutning

Jodå, Opus I höll dessvärre hela vägen ut. Den höll ihop ända långt in på kvällen utan att fragmenteras och kan anas på morgonen. Ändå lite svag för att vara en Amouage, så den kräver att man tar på mer än normalt men annars så....Något för önskelistan, kanske i allafall.
Idag väntar testning av Opus III.

Amouage Opus I,II,III

Så sitter jag nu här, trots försök att spjärna emot,  fångad av Opus! Tyvärr, tyvärr verkar det inte som om Amouage har passerat sin höjdpunkt som jag "hoppades" i föregående inlägg. I det följande beskrivs intryck efter att ha doftat på stickor samt intrycken från pågående provning av den jag gillade bäst. Det är alltså inte någon review baserad på ett "analyserande bärande" utan spontana, första intryck.
Rent generellt kan jag nog tycka att Opusarna är ett steg för Amouage att flirta med en bredare kundgrupp. Ingen ger ett lika traditionellt Amouage-bombastiskt intryck som tex Gold, Dia och Epic. Det här är mjukare, snällare dofter som smälter in på ett sätt så att de tilltalar fler. Mer västerländskt anpassade kan man kanske säga. Det är som vanligt med Amouage högkvalitativa ingredienser och en intressant utveckling, i alla fall i den jag testar på huden. Man väntar liksom på vad som ska komma runt hörnet. Även om jag är väldigt fötjust i vissa av de bombatiska ( särskilt Epic) så tilltalas jag mycket av Opusarna och särskilt då:
Opus I: En doft i genren modern chypre. Opus I är den som jag provar just nu då den tilltalade mig mest från doftstickan. Och den tilltalar mig desvärre väldigt mycket, den har en egen tonalitet med inslag av en mjuk kardemumma som är mycket fin. Det finns också något som påminner om något från min barndom, närmare bestämt en nagelbandssalva med en speciell ros-ton som min mamma hade. Henns farmor i sin tur hade haft den så produkten i fråga (minns inte vad den heter) borde vara bortåt hundra år i alla fall. Ska bli spännande att se om Opus I håller ihop ordentligt framåt kvällskvisten. Eftersom den är så mycket mildare och diskret än de traditionella Amouagerna finns viss risk att hållbarheten under dagen inte är lika bra.
Opus II: Den mest unisex, åt det manliga hållet i trion. En finstämd, lite hög och ren incensedoft. Inget som sticker ut men den höga kvaliteten märks tydligt, den blir aldrig för tjock eller tät. Men har man redan en del incensedofter så blir den här lite av en repris. Klassad som en aromatisk doft av Amouage.
Opus III: Är nästa Opus ut för testning på huden. Från stickan känns den mer kompakt, hoptryckt, tät och lite åt det gourmandiga hållet men samtididgt inte så söt. På  stickan har den inte samma egna identitet som Opus I. Men det är något som kan ändras när den kommer på plats för att utvecklas på huden. Klassad som en floral-oriental av Amouage.
Får se om jag satsar på trean i morgon eller om jag behöver Amouage-paus. Det är småjobbigt att utvärdera sådana här  komplexa dofter där det gäller att ha samlat alla intryck innan provet är slut. Rapport om slutklämmen på I:an följer också.

Mera prover.....

Igår kom proverna jag beställde för ett tag sedan. Bland annat finns där farliga Opus I, II, III från Amouage. Hoppas verkligen att det är som jag läst i någon Basenotes-tråd att Amouage redan har passerat sin höjdpunkt. Att man prånglar ut tre dofter i ett svep kan tyda på det. Har märkt att flera parfymhus när de börjat få tillräckligt med vind i seglen nästan (som det verkar) panikproducerar dofter i rask takt för att rida på framgången så länge den varar. Det leder förstås till att   det som produceras blir något av en repris vilket i sin tur leder till att man tappar köpare.
Men det här är förstås bara ett rent önsketänkande. Risken att ingen av de tre skulle beröra en Amouage-fantast som mig tillräckligt bedöms som i det närmaste obefintlig. Rapport följer!

Apropå klassiker...

....så bär jag idag den melankoliska L'Heure Bleue från Guerlain. Visserligen i den dissade EDT-versionen men jag måste säga att med åren har jag lärt mig att uppskatta den alltmer. Den kräver mycket träning att uppskatta och den är mycket känslig när det gäller doseringen.
Och, upptäckte jag i våras, en ny formula har kommit. Den har den nya kartongen (beigeaktig och matt kartong) och den luktar annorlunda på sticka jämfört med min version som är i den svarta och guldiga kartongen. Så där har jag en flaska på väg att bli lite mer unik.

Igång igen!

Foto:Herr Parfumista (c)
Så har snart en hel sommar rusat över och hösten närmar sig med stora kliv. Hösten är i och för sig den bästa parfymårstiden då de flesta parfymtyper passar bra att använda.  Som tur är har jag lite tid i frihet kvar innan plikten kallar och det känns skönt att dra i gång bloggen igen efter sommarens samlande av doftintryck.
Känner mig just nu lite splittrad i parfymintresset. Har ägnat sommaren åt en del av alla provrör som pockar på att få bli provade. Även om jag provar på mycket som är fint och bra på alla vis så är det, sanningen att säga, inte så många som fångar mitt intresse så mycket att det rör om mig tillräckligt. Mer om de som gjorde det senare. Samtidigt ges det ut så mycket nytt så även om jag försöker begränsa mig till att ha  löpande koll på omkring tjugo parfymhus (och lukta på ett urval av deras dofter) så är det ändå alldeles för mycket att ta ställning till. Samtidigt är jag förstås rädd att missa någon godbit, något som verkligen ger den där "wow-upplevelsen".
Detta doftsamelsurium gör att jag känner en allt större dragning till klassikerna, även om förstås de formuleringar som står till buds idag inte är samma som när de kom ut. Ändå har de något särskilt, något annat än det jag känner i allt det nya. Men snart är jag väl på vintagejakt också...Men faktum är att den del av de dofter jag har redan börjat sin resa mot vintage. Exempelvis tio - femton år gamla dofter har redan hunnit reformuleras, ett säkert tecken är när producenten ändrar något i flaskans och/eller kartongens design.  Så det är bara att ta det lugnt och vårda sina (blivande) rariteter.
Hoppas att ni läsare av doftbetraktelserna också haft en trevlig och doftberikande sommar och att ni känner er laddade för en väldoftande sensommar (det är ju lite kvar ändå) och höst.