Chanel - No 19 Poudre

Bild: Iris aphylla Foto: Jerzy Opioła (cc)

some rights reserved, Wikimedia Commons

Jag vet, som parfymtyckare "ska" man inte vara positiv Chanel No 19 Poudre. En sådan blek och obalanserad komposition jämfört med gamla hederliga Chanel No 19. En ren pastisch på några andra dofter på marknaden, dessutom med kort hållbarhet under dagen. Skapad av seniorerna Polge (och ibland nämns även Sheldrake som medkreatör) som enligt vissa har tappat känslan och är helt ur tiden. Även andra är inte heller så positiva. Det finns faktiskt andra positiva, recensioner i bloggosfären också men om några av de "stora" är negativa så brukar många andra följa efter.

Kanske jag fäst mig vid de negativa reviewerna eftersom jag, mot förväntan, efter att ha läst dem, gillar Chanel No 19 Poudre. Egentligen kanske jag inte ska uttala mig i en review då jag bara "lätt-testat" No 19 Poudre; två sprits på vrist/underarm + på sticka från affären. Poudre inleds med irisnot, lite lätt morot skymtar på mig och sedan kommer en i mitt tycke ganska rejäl dos av apelsinblomma. En grönhet av någon slags galbanum light finns, det är inte den stränga, klassisika galbanumen som märks i Chanel No 19. Blommigheten fortsätter med jasmin och iris som landar i en myskig bas med lätta tonkabönanoter. Tonkan till trots tycker inte jag att Poudre är särskilt pudrig under hela sin utveckling. Däremot har den en lätt aldehydisk känsla och vissa aldehyder är just pudriga. Kritiken om att Poudre är fantasilös och bara en mix av redan existrande storsäljare kan jag i och för sig hålla med om. För visst finns där Infusion d'Iris, lite Infusion de Fleur d'Orangers, lite Bas de Soie och en textur som påminner om Esprit d'Oscar. När det gäller släktskapet till  Chanel No 19 så tycker jag att de inte är särskilt lika, det är två gröna tolkningar med iris. Jag tycker inte heller att de behöver vara lika, som jag förstår det har man av komersiella skäl lånat No 19:s gångbara namn precis som i fallen Chanel No 5 Eau Premiere och i Cristalle Eau Verte. Den förra har ganska stora likheter med Chanel No 5 medan den senare är en egen doft, precis som Poudre. Hållbarheten anser jag inte att det är något fel på, på doftstickan håller den tämligen ofragmenterad över en vecka. Jag tycker inte heller att Poudre klappar i hop och att allt som blir kvar är en modern, vit myskighet. Det som jag bär med mig är ljus iris, neroli och mysk.

Summa sumarum är Chanel No 19 Poudre en elegant, glad och bärbar doft. Perfekt parfym om dagen i till exempel jobbsammanhang.

Betyg: 4+

Noter: Neroli, galbanum, mandarin, iris, jasmin, vetiver, mysk, tonkaböna.

Phaedon

Image: Bottles and candle from Phaedon (c)

Phaedon is a new line of perfumes where at least some of the scents are created by Pierre Guillaume. According to the buzz on Basenotes, Noir Marine and Dzhari are the two creations by Pierre. Those that are not created by him, is developed under his supervision. I have recived three samples of the Phaedon perfumes from the niche perfumeshop Fragrance & Art  . Here are my first impressions:

Noir Marine: This is a wearable, stripped, stright forward version of Harmatan Noir No 11 in the Perfume Generale line. Harmatan Noir is more complex but also harder to wear with a teanote that I perceive as metallic-bloody. Noir Marine is also dominated by the minty teanote in Harmatan Noir but it's a brighter and cleaner interpretaton. More aromatic-marine in it's tonality than Harmtan that is more woody- herbal. Personally I prefer the Noir Marine over Harmatan Noir. Notes of mint, tobacco and resins.

Dzhari: This is a beautiful blend with mint (again), sweet wine with some spice and dusty notes. The minty note is smoother compared to Noir Marine but connects the perfumes in the same theme. Dzhari really smells as I perceive ancient. It justifies the inspiration of the line from Sokrates and his disciple Phaedon. To my nose there are some similarities with Midnight Sun from Aqaba, a line inspired of the ancient times of the Queen of Sheba.

Cendres de The: A clean cardamom dominated scent with some sparkling peppernotes in the background. Reminds med the cardamom in Hermès Un Jardin Après la Mousson but Centres de Thè stays true to the cardamom during it´s whole drydown. I don’t feel the tea note but as spiced tea is one of the ingredients it’s probably so well blended that the note it self don’t stand out. Centres de Thè is the best cardamom scent that I have sniffed until now.

From the samples I have tried from the Phaedon Line, my overall impression is that it is a well crafted line in the spirit of Pierre Guillaume and with some characteristics from the PG line. But the Phaedons I have tried are in general more stripped versions, focusing on a few notes, and are easier to wear for a wider audience. To me the scents is smooth and relaxing and at least Noir Marine and Dzhari makes me think of the ancient times that the line gets some of it’s inspiration from. The Phaedons are comfortable and enchanting fragrances according to my nose.

Parfum d’Empires - Azemour Les Orangers

Picture: Azemmour, 1572,

 Georg Braun; Frans Hogenberg: Civitates Orbis Terrarum

Wikimedia Commons

Since I rediscovered Parfum d'Empires this summer by trying some old samples I found, I have egarly expected their first launch in two whole years, the orange blossom chypre Azemour Les Orangers. As I realy love Pd'E:s antiseptic smelling, pink rose chypre Eau Suave I had very high expectations of Azemour. And the expectations where fulfilled. Azemour is a worthy continaution of Eau Suave, even if it's a much more diverse composition than I thought before testing.

Azemour is inspired of the city of Azemmour, one of the oldest cities in the Kingdom of Marocco. Here the parfumer of Parfume d'Empires Marc-Antonio Cortichahiato has lived with his family. Azemour starts with beautiful citrus-, orange and some spicy notes, then it becomes greener with galbanum and green leaves. There are also a dry, grassy feeling, probably the hay note and in the basenotes there is a hint of mossiness. I don't know how henna smells but there is a peculiar spicy note that comes and goes during the dry down of the perfume. Maybe this is the henna. Azemour smells as the linen of a first class hotel in Côte d'Azur. It also smells as a luxary soap from the same hotel, but the perfume is oddly enough not soapy, it's more dry in it's texture. Despite the association to linen and soap there is no synthetic, laudery feeling of Azemour, the whole composition smells true and somehow natural. The composition is well balanced ande the sillage is medium. Azemour has a retro feeling and reminds me in it's distinct, elegant, casual style of classical citrus chypres such as Eau de Rocas pour Femme. It's the perfect scent for summer and it lasts well during a whole day, in fall anyway.

The only dissapointment with Azemour Les Oranges is that it reminds me very much of another scent in the same style: Parfumerie Generales beautiful Papyrus de Ciane. To generalize, Azemour to my nose is Papyrus de Ciane infused with orangeblossom/neroli and some spices added. It's a floral, brighter, warmer, sunnier and more feminine version of Papyrus de Ciane. Azemour is also less soapy and mossy than it's possible source of inspiration.

Even if I think Azemour is almost too close to Papyrus de Ciane I rate it highly as I'm really enjoy Papyrus de Ciane and Azemour is a beautiful variation on the same theme.

Rating: 5

Notes: Orange, clementine, tangerine, citrus, coriandre, cummin, black and pink pepper, blackcurrant, galbanum, geranium. neroli, rose, hay, henna, moss.

Disclosure: I received a sample of Azemour from Fragrance & Art

Parfum d’Empires - Aziyade

Bild: La Grande Odalisque,

olja av Jean Auguste Dominique Ingres, 1814,

Louvre, Paris

Bland glömda, gamla,oprovade prover fann jag (som tur är) Parfum d'Empires Aziyade. Doften är inspirerad av Konstantinopel under sultanatets dagar och uppkallad efter haremsflickan Aziyade som en fransk officer förälskade sig i 1876. Doften Aziyade inleds med en rundad, lätt kumminnot som inte blir skarp eller frän vilket noten kan bli i en del blandningar. Därefter inträder en not som påminner mig mycket om ett grönt äpple, men inte den kemiskt, fräscha sorten som i DKNY Delicious utan en mer finstämd variant. Samtidigt ger sig en sorts kylighet som känns matt och sval i strukturen till känna. Det är inte en bitande kylighet utan mer som en kylig vindpust en sensommarkväll. Efter ett tag känner jag en ton av kanel och lätt läder, kumminen finns också som ett diskret inslag. Doften fortsätter ända ner i basen att flyta in och ut i kummin, kanel, äpple och läder. Rökelseträ adderas också i basen, däremot är patchoullin inte särskilt tydlig för min näsa. Sammantaget en mjuk behaglig och subtil kryddighet i en originell doft som är mycket trivsam.

Aziyade liknar en hel del, framför allt i toppnoterna, L'Artisans Al Oudh. Först och främst kumminens lite kalla känsla men även den äppliga noten. Al Oudh är starkare, stickigare och mer maskulin i typen medan Aziyade är mjukare, krämigare, mer feminin och i mitt tycke en bättre balanserad komposition. Det finns också något som påminner om uttrycket i Traversee du Bosphore, framförallt de äppliga och liksom matta noterna som finns i båda dofterna. Eller också förleds jag bara av inspirationen från Konstantinopel. Av de båda föredrar jag föregångaren på temat, Aziyade. När det gäller kummindofter som Aziyade egentligen ska jämföras mot så har Eau d'Hermès mycket mer rå och ren kumminkryddighet och är något av en "kumminsolitär" med lite citrus. Alexander McQueens Kingdom är tätare, rosigare, starkare och tuffare. Aziyade är en i många sammanhang mer bärbar doft än de båda.

Betyg: 4

Noter: Apelsin, mandel, granatäpple, plommon, kardemumma, kummin, kanel, ingefära, patchoulli, mysk, labdanum, rökelseträ, vanilj.

Negligerat parfymhus

Foto: Herr Parfumista (c)

Ett parfymhus som jag egentligen gillar mycket men som jag de senaste två - tre åren liksom tappat bort är Parfums d'Empires. Dess grundare och näsa Marc-Antoine Corticchiato har en gedigen utbildning, både till kemist och parfymör. Han har särskilt studerat olika råmaterial, dess utveckling och extrahering och använder därför noga utvalda och högkvalitativa ingredienser i sina dofter. Pd'E har fått viss kritik i parfymvärlden då en del anser att huset gör egna tolkningar av vissa av Serge Lutens dofter, men min näsa ser just inga likheter. Och alla hus vill väl ha en ambra, en cuir, en rosa ros etc så jag förstår faktiskt inte kritiken. En fördel med Pd'E är att det är ett prisvärt hus, hög kvalitet till ett för nicheparfymer relativt lågt pris. En annan fördel är att Pd'E inte har den hysteriska lanseringstakt som blivit legio även för nichehus. I dagarna lanseras den apelsinblommebaserade chypren Azemour Les Orangers och doften dessförinnan, den fromidabla grön-vita buketten 3Fleurs, släpptes för (i parfymsammanhang) så länge sedan som 2009!

Visserligen använder jag den fantastiska, medicinska, rosa, rosenchypren Eau Suave då och då men jag har inte givit Pd'E den uppmärksamhet huset faktiskt förtjänar. I somras började jag sniffa på några glömda prover och nu är jag på banan med Pd'E igen. Har länge sätt fram emot lanseringen av Azemour och har nu fått ett prov på denna purfärska release från den exklusiva, svenska parfymshopen Fragrance & Art. Med tanke på hur fin Eau Suave är så förväntar jag mig något liknande av den nya doften. Förhoppningsvis blir det en och annan review av Pd'E:s dofter framöver, bland annat kommande vecka. Eau Suave finns reviewad i början av oktober 2010 här.

Guerlain – Shalimar Initial

Foto: Guerlains reklambild (cc) Guerlain

Shalimar Initial är ytterligare en Shalimar-flanker skapad av Guerlains nuvarande husnäsa Thierry Wasser. Tanken är att det ska vara en Shalimar för yngre bärare, kanske en inkörsport till originalet. Jag tvivlar i och för sig på att de som växer upp i dagens olifactoriska omgivning och som inte är särskilt parfymintresseade, kommer att hitta till och okritiskt utvärdera originalet. Shalimar Initial har fått mycket ris, beskylld för att vara helt obalanserad, men också lite ros, men det är förstås extra känsligt när man ger sig på ikoner som Shalimar. Och jag tycker att det behöver vara fel, i alla fall inte i de fall där man kan känna igen den ursprungliga doften som i det här fallet och i exempelvis Chanel No 5 Eau Premiere.

Shalimar Initial inleds med en riktigt, ”nichig” tydlig morotsnot dvs en aspekt av irisroten. Moroten skymtar dock snabbt förbi och följs av delar av det typiska Shalimar-ackordet om en nedtonat och utan ullsockan och den pudriga, ambrerande kådigheten. Ersättningen är en skalad patchoulli i diskret myskkombination. Irisen finns i en mer diskret variant som mer för tankarna till själva blomman än den underjordiska noten i starten. I denna fas skiftar Initial fram och tillbaka under stor del av dagen även om patchoullin successivt blir alltmer dominerande. Shalimar Initial slutar i en Angel-light version men utan det gourmandiga, mörkt fruktiga inslag som finns i Angel. Patchoullin är modern, liksom torr och diskret, en kontsgjord, strippad patchoullinot, på ett positivt sett.

Shalimar Initial är en elegant och bärbar doft som faktiskt är ganska intressant att följa i dess utveckling. Jag är i och för sig ingen expert på balans i dofter men jag ser inget dysfunktionellt hos Initial. Att doften ska vara inriktad på en yngre publik kanske är tanken men i mitt tycke är den ålderslös. Nästan i alla fall, den kanske inte riktigt är vad man förknippar med en tonåring, om jag ska vara fördomsfull.

Jag tycker att Shalimar och Shalimar Initial kompletterar varandra. Den förra är varm, komplex och krävande (retro), den andra är mer kylig, strikt och skalad (modern). Det finns alltså all anledning för Shalimar fantasten att ha båda i sin kollektion.

Betyg: 4

Noter: Bergamott, gröna blad, apelsin, vetiver, iris, jasmin, ros, patchoulli, mysk, tonkaböna, vanilj, karamell

Prada – Candy

Bild: A photograph of Butter Tablet. Foto:Serafim Whipp,

(cc) Wikimedia commons

Med Pradas Candy var det många som förväntade sig att Pradas eminenta husnäsa Daniela Andrier skulle ha skapat en ny inriktning för husets dofter. När det gäller den kitschiga kartongen och flaskan stämmer det, de är inte traditionellt ”Prada-kompatibla”. När det gäller själva doften, stämmer det (som tur är) inte. Även om Candy är något sötare än tidigare releaser så känns den typiska Pradabasen med husnoten ljust träig iris igen från första spritsen tills det att basen torkat ut.

Precis i starten finns det en tydlig och snabbt förbiflygande not av Infusion d’Iris, något som skapar igenkänning och trygghet för bäraren. I toppen, som brygga till mellanregistret, finns en träig not som påminner om doften av en torr vedklabbe som man precis fjuttat på. Sedan inträder en fas som är klassisk men tolkad på ett modernt, skalat, lite lätt syntetiskt, sätt: En pudrig, kittig och lätt kådighet, Candy sägs i storytellingen bestå av höga doser benzoin, som ger en slags läppstiftkänsla. Detta övergår sedan i det diskret karamelliga som ändå givit doften sitt namn.  Det karamelliga är lagom sött och påminner om de hårda, ljust kolafärgade, pudrade, karameller som säljs(såldes?) i en grå, rund plåtburk, minns inte vad de heter. Toffèe någonting? Doften stannar sedan i karamellfasen under resten av dagen även om ibland noterna av hett, torrt trä och stänk av Infusion d’Iris snabbt kan anas.

Candy ger trots sina ingredienser, ett traditionellt Prada-kyligt intryck och är alltså i mitt tycke inget nyskapande för linjen. Det är, trots kyligheten, fråga om en riktig komfortdoft som inte kräver så mycket av bäraren. Projektionen är strax under medel och hållbarheten under dagen är ganska bra. Hållbarheten räcker inte riktigt ända fram det vill säga att den doftar ofragmenterat efter en hel dags bärande, men nästan. Likheter ser jag främst med Pradas övriga Daniela Andrier dofter, Candy ger mig en liknande känsla som L’Eau Ambrèe.

Betyg: 4

Noter: Karamell, benzoin, mysk