Dior - Midnight Poison – Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Diors femte Poison-parfym Midnight Poison lanserades så sent som i år. Doften sägs vara inspirerad av en modern Askunge och dras liksom nästan alla övriga Poision-dofter till det dunkla. Ansiktet för Midnight Poison är den franska aktrisen (med svensk far) Eva Green.

Francois Demachy har givit riktlinjer till den blommiga, träiga, orientaliska doften som skapats av Firmenichs båda husnäsor Oliver Cresp och Jacques Cavallier.

Dov, mörk ros, patchouli och ambra är de mest framträdande noterna i Midnight Poison. Doften är, trots att den är mörk, ändå förhållandevis lätt och torr. Patchoulin är huvudaktören, i alla fall på mig. Det är en annorlunda patchouli än den tunga och vått jordiga, den känns mer som hög, kall luft en höstdag i skogen. Det finns också en angenäm giftighet i doften och jag får en känsla av giftiga bär som häxor blandar med suspekta örter till en brygd vid midnatt. Här anknyter MP till den första Poison, just att giftigheten finns där. Fast i den första Poison gav giftigheten associationer till lönnmord à la Katarina de Medici. Även om patchouli för närvarande är en inneingrediens så känns ändå Diors tolkning i MP nyskapande.

Midnight Poison inleds med bergamott, mandarin och redan här gör en ljusare not av patchouli sig gällande. I mellanregistret finns mörk ros, patchouli och en blomblandning.  I basen en syntetisk ambra kallad ambrox, vanilj, mysk och trä. Patchoulin dröjer sig kvar här också.

Recension i nästa avsnitt

Kommentar oktober 2010: Instämmer ännu.

Dior - Tendre Poison – Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i maj 2009.

Ännu en otroligt fin doft som går att hitta i parfymaffärernas bassortiment. Jag bar den mycket i mitten av 90-talet och jag minns att jag köpte den på Arlanda när den precis var nylanserad (tillsammans med Musst de Cartier II) på en av alla jobbresorna till Riga. För mig personifierar den våren i ”Lilla Paris” (Riga). Det roliga är att den första flaskan avslutatdes fem år senare i stora Paris.

Tendre Poison är en perfekt sommardoft som sitter väl under dagen till och med i edt-versionen. Men den passar också bra vintertid då den har ett djup och en värme (blommorna) i det gröna. Annars är ju gröna dofter ofta ganska kalla och kärva.  Man får liksom med originalet akta sig för att överdosera då den är distinkt och sitter minst ett dygn. Sitter faktiskt längre på mig än den av många så fruktade föregångaren, Poison. TP fungerar i så många sammanhang, därför är det en perfekt doft att ta med på resa. Den fungerar både dag och kväll, på jobb och fritid. TP är ledigt elegant och så användbar, en mycket bra basdoft i parfymgarderoben.

Betyg 4

Kommentar hösten 2010: Håller med fortfarande. Välgjord med sin egen karaktäristiska not som gör att den inte förväxlas med andra.

Dior - Tendre Poison – Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Rotandet i arkiven gav resultat, review:en av Tendre återfunnen, så varför inte en liten gift-dos till...

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i maj 2009.

Tendre Poison skapades av Edouard Flechier 1994 och är huset Diors svar på Grès gröna succé Cabotine som kom några år tidigare. TP är blommigare och varmare (apelsinblomma, sandelträ och heliotrope) än Cabotine som är mer spritsigt fruktigt kryddig (kardemumma, cederträ och ingefära). Annars delar de blommor som ros och tuberose i mellanregistret. Apelsinblomman och det gröna galbanumet är de noter som blir särskilt tydliga på mig i TP. Jag tycker mycket om båda dofterna som har ett slags fräschör men ändå ett djup och bibehåller bärarens intresse under hela sin utveckling.

Tendre Poison inleds med mandarin, rosenträ, bergamott och galbanum. I mellanregistret finns ros, tuberous, freesia och apelsinblomma. I basen sandelträ, vanilj, heliotrope och mysk.

Recension i nästa inlägg

Kommentar hösten 2010: Passar bra idag också särskilt med tanke på att både grönt och stor-vit-blommigt ligger i tiden.

Dior - Pure Poison - Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2009.

Även om Pure Poison kanske är den tråkigaste av Poisonerna så är det en välkomponerad och hållbar doft som jag tycker mycket om. Det är en verklig trivseldoft som passar att ta på sig om man känner sig nedstämd. Den passar bra året om, jag har särskilt märkt att den gör sig bra vid varmt och fuktigt väder sommartid. Då blommar alla dess nyanser ut till fullo.

Pure Poison passar utmärkt för situationer typ ”weekendresa för shopping i storstad om hösten”. Men den passar också för arbete och lite festligare situationer. En mycket bra allrounddoft, en stöttepelare för den som gillar varma, vitblommiga dofter.

Betyg: 4-

Kommentar hösten 2010: Idag är betyget ungefär samma 3  kanske 3+.

Dior - Pure Poison - Beskrivning

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i januari 2009.

Den fjärde doften i Diors Poison-serie kom 2004. Pure Poison är en samproduktion mellan de numera ständiga aktiva näsorna Carlos Benaim, Dominique Ropion och Oliver Polge. Doften är härligt vitblommig (jasmin, apelsinblomma och gardenia), myskig och träig. Typen av doft påminner mycket om de trevliga, vitblommiga, tidiga nittiotalsdofterna Lalique och Byzance.

Vad man möjligen kan invända mot Pure Poison är att den inte är lika originell som övriga Poisoner. Att Pure Poison mer smälter in bland övriga dofter från den här tidsperioden, och den tidigare stora vita blommor-perioden i slutet av åttio- och början av nittiotalet. Men det är en mycket bra representant för den fylliga vitblommiga parfymtypen.

Pure Poison inleds med söt apelsin, bergamott och mandarin. I hjärtnoterna finns sambac jasmin, gardenia och apelsinblommor. I basen sandelträ, mysk och ambra.

Recension i nästa inlägg.

Kommentar oktober 2010: En fin, ofta missförtådd, stor, vit blomma. Eftersom stora vita blommor är moderna igen så kommer sökert PP att få upprättelse.

Betraktelser över Diors Poisoner 2(2)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Att rangrodna bland dofter som är så bra som Poison är så klart mycket svårt. Det blir mycket känslan för stunden, årstiden etc som inverkar. Jag skulle inte vilja vara utan någon av dem. Men så här känns det just nu:

1. Hypnotic Poison
2. Midnight Poison
3. Poison
4. Pure Poison
5. Tendre Poison

Hur ser din rankning ut?

Kommentar oktober 2010: Rankningen något förändrad, kanske en spegling av att jag blivit äldre och tantigare: 1. Poison, 2 Midnight Poison, 3. Hypnotic Poison, 4. Tendre Poison, 5. Pure Poison. 

Betraktelser över Diors Poisoner 1(2)

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007 .

Sedan jag förälskat mig i Diors senaste Midnight Poison känns det angeläget att filosofera över hela Poison-serien. Vad är utmärkande, vilket intryck förmedlar respektive doft och slutligen, även om det är svårt, vilken är bäst? Var och en förtjänar ett eget inlägg vilket kommer efter hand. Här en helhetsbetraktelse.

Poison: Gamla hederliga blommigt, fruktigt, bärigt orientaliska Poison står sig fortfarande efter över tjugo år på marknaden. En ”love or hate-doft” som delar in mänskilgheten i två läger. Isabel Adjani är ansiktet för doften. Poison ger inte oväntat associationer till Adjanis  drottningporträtt i ”Reine Margot” och händelserna under Bartolomeinatten. Poison framkallar självfallet också bilden av Margots svärmor, Katarina de Medici och därmed intriger och giftmord.

Tendre Poison: En lättare, grönblommig uppföljare till Poison som kom 1994. Den är en helt egen doft även om vissa ingredienser är gemensamma. Jag associerar till nyutslagen björk, björkris och till något ryskt. Kanske för att min första bekantskap med Tendre var under min tid som konsult i Baltikum.

Hypnotic Poison: Annick Menardos häftiga Poison-tolkning från 1998. En urban, träig oriental som bara är så bra. Den ger mig associationer till stress och karriär. Kanske för att jag, iförd HP, under en mycket hektisk period, helt plötsligt fick en sådan sprängande huvudvärk att jag funderade om det var dags för akuten. Trots detta: Jag älskar HP.

Pure Poison: En snällare och mer romantisk doft än HP som kom 2004. Dior säger sig ha varit inspirerad av historien om Skönheten och Odjuret när direktiven gavs till doften. En vitblommig oriental av den typ som passar mig så bra. Möjligen den av Poison-dofterna som skiljer ut sig minst från mängden, men en mycket bra doft.

Midnight Poison: 2007 års blommigt träiga oriental i Poison-linjen. Dior säger sig ha inspirerats av Askungen vid framtagandet av MP. Patchouli på ett nytt, giftigt sätt som faller mig i smaken.

I nästa inlägg: Rankning

Kommentar oktober 2010: Instämmer fortfarande till fullo