Amouage Gold

Hyllningen av mainstream den senaste tiden innebär inte att jag övergivit nisch. Nej det finns mycket bra inom nisch, särskilt inom de kanske 10 % av utbudet som använder riktigt bra råvaror. En representant för dessa dofter är utan tvekan Amouage Gold. Gold är Amouages första doft från 1983 och är fortfarande dess frontparfym. Det sägs att sultanens av Omans frus favoritparfym var Madame Rochas och toppnäsan Guy Robert kallades in för att med de bästa av råvaror göra en doft i samma stil.  Det blev startskottet för den kungliga familjens parfymhus Amouage.
Det är svårt att göra en så mångfacetterad och av så fina råvaror komponerad parfym rättvisa i en kort recension. Gold är en klassisk aldehydparfym men på mig ger den också något av en orientalisk känsla, antagligen på grund av frankinsenceinslaget, silverrökelsen från Oman. Gold har i strukturen likheter med Madame Rochas och Chanel No 5.
Gold lyfter upp en kylig och ruggig sommarmorgon (eller vilken ruggig morgon som helst). Gold, som egentligen är mer av typen galadoft, är egentligen för elegant för en vanlig gnet-dag på kontoret, iförd någon helt ogenomtänkt klädkombination. Men varför inte förgylla vardagen? I Gold känns det som jag bär en matt, gyllene, skråddsydd, aftonklänning i ett tungt, böljande (Amouage betyder vågor) silkestyg. Ingredienserna liksom flyter samman sömlöst, de böljar ut och in i olika noter. Inget känns skarpt eller kemiskt, till och med civeten känns mjukt rundad och inte så rått animalisk. Gold är visserligen av modell "tantparfym" men till och med herr Parfumista som är så känslig för detta erkände ändå att Gold är mycket bra och att man liksom glömmer bort "tantkaraktären".
Min recension av Gold är av parfymvarianten. Har också testat EDP:n. Den är också mycket stark och jag upplever den som mer av en "roomfiller" än parfymen. Parfymen är mjukare, mer hudnära och diskret på något sätt.

Betyg: 5  

Keiko Mecheri - Tarifa

Den amerikanska konstnären och parfymskaparen Keiko Mecheri har sedan länge en lång linje med dofter. Nyligen gavs en citrusserie ut och dagens provning Tarifa , döpt efter staden på spanska solkusten, är en apelsinblommedominerad citrusdoft.
Tarifa inleds med en topp som påminner mig mycket om Lostmarc'hs lavendeldominerade doft L'Eau de l'Hermine. Där finns de vanliga noterna i en apelsinblommedoft: Bergamott, petit grain, apelsinblomma, neroli och de fortsätter att dominera även i mellanregistret. I basen finns känns mysk och lite ambra. Enligt beskrivnngen ingår kryddor, men dem känner jag inte mycket av. Det myskiga påminner något om mysken i Mugler Cologne.
Tarifa är en linjär doft som luktar likadant hela dagen. Välgjord och balanserad men inte särskilt spännande eller utmanande. En bra doft att ta till när man inte vet vad man ska väljs och inte vill sticka ut men ändå lukta mycket bra och inte kemifabrik. Rent personligen gillar jag i apelsinblommegenren Pradas av många bespottade Infusion de Fleur d'Oranger bättre. Den liknar i och för sig inte Tarifa särskilt mycket, Tarifa saknar tvålighet överhuvudtaget.  IdFd'O sticker ut på ett annat sätt i sin karaktäristiska tvålighet som skapar en häftig retrokänsla.

Betyg : 3

Leve Mainstream! - 4

Nina (Nina Ricci): Detta röda, fullmogna äpple på ambrerande och lätt karamelliserande träig bas är, är en fullträff på mig. Blandningen uppnår en effekt eller doftillusion som påminner om tuberose (!) på mig, även om den inte doftar tuberose. 
Gucci by Gucci Edp: Faller tyvärr inte ut helt bra på min hud men det är en mycket fin doft i genren fruktig, modern chypre. Vad jag har läst så är den också känslig och kräver rätt hudkemi. Mörk, lite fruktigt tuggummiaktig med päron, guava och patchoulli.
Black Crystal (Versace): Denna genomkemiska mentholiga cocosdominerade men samtidigt mörka doft är egentligen inget för officiella sammanhang. Om man som bärare vill göra ett propert intryck i alla fall. Men den är rolig, mysig och ganska trashig. Dissad i The Guide (1:a) men jag tycker om den.
Rush (Gucci): Denna mycket speciella fruktiga, moderna chypre är en föregångare i just den genren. Enligt flera parfymskribenter luktar den nästen exakt som en svindyr doft från ett nischmärke (Clive Christian) som kom flera år senare än Rush. Har själv inte provat men jag tror dem. Här finns alltså chansen att för en rimlig peng dofta av något banbrytande. Till skillnad från Black Crystal är förstås Rush högt skattad i The Guide: Högsta betyg, 5.

Leve Mainstream! - 3

Min avdamning av gamla favoriter och sniff-rundan på Kicks gjorde mig entusiastisk över de här:
Prada: Ibland med tillnamnet "Femme". Mörk, men inte kletig och moddig utan på något sätt skalad och ren patchoullibaserad doft. Känns helt rätt lite småkyliga sensommardagar.
Gucci Eau de Parfum: Denna modernt, kryddiga oriental inleds med abstrakta, milda kumminnoter. I början är den lite svår att känna men sedan händer något nytt, den övergår i en träigt orientalisk bas med en liten söt blommighet i. En i mitt tycke underskattad doft där det händer intressanta saker hela dagen.
Gucci Eau de Parfum II: En doft som jag i förbifarten tidigare bortsett ifrån då jag har tyckt att den är en mes-variant av den ovan beskrivna Guccin. Men när jag nu lugnat ner mig så inser jag vilken otroligt bärbar, varm och fin floral-oriental den faktiskt är.
Notorious: Minns att herr Parfumista lovordade den här när den kom ut för två år sedan och jag tycke också att den hade något men ägnade den inte någon mer tid än att sniffa av en sticka. Notorious skiljer sig från mängden, den är en kryddig oriental med vissa chypreliknande inslag. Den känns väldigt retro, som något en filmstjärna från trettiotalet skulle kunna bära. Den här skulle jag gärna ha en flaska av.
Fortsättning följer när jag samlat mer intryck från min mainstreamodyssé.

Leve Mainstream! - 2

De senaste dagarna har jag verkligen börjat uppskatta mina under en längre tid försmådda mainstream-dofter igen. Herr Parfumista har i flera år tjatat om att " det är inte märket, niche eller mainstream som är viktigt, det är DOFTEN, glöm allt annat". Rent förståndsmässigt har jag anslutit mig till detta men känslomässigt har jag nog ofta värderat nichedofter högre, dvs att de börjar med ett positivt försprång vid utvärderingen som en stackars mainstreamdoft inte får. Tittar man på doftgurun Luca Turins femmor (högsta betyg) i The Guide så är det också en blandning av mainstream och niche.
Min återupprättelse av mainstream tror jag utlöstes av att herr Parfumista för ett par veckor sedan hade fyndat en Dior Homme Cologne till halva priset. Fin, välkomponerad, ostressande (den kräver inte en massa analys) doft som sitter hela dagen, även på en parfymätande hud som herr P:s. Det fick mig att i min tur börja damma av några fina mainstream som jag har. Liksom att ta en liten sniffrunda, näsan orkar ju bara fyra dofter åt gången för att generalisera, i en "vanlig" parfymaffär.
Mer kommer om min nya "mainstream obsession".

Leve Mainstream!

Foto: Parfumista (c)

Den senaste tiden har jag börjat känna mig alltmer trött på de i så många fall överskattade nichedofterna. Kanske bidrar alla små stressande provrör som vill bli provade men rent krasst så är (nu sticker jag ut hakan) 90% av utbudet ändå dofter som liknar och är lika bra som en bra eller medelbra mainstreamdoft.
Det mesta är så klart fråga om målgruppsbestämning, paketering och val av marknadsstrategi. Innehållet i flaskan kan till och med vara dyrare för en mainstreamdoft än för en nichedoft. Sedan finns förstås nichedofter skapade av riktiga entusiaster och konstnärer som är något extra, liksom nichedofter där de bästa näsorna (de samma som skapar mainstreamdofterna) får fria händer och kan inkludera mycket fina och dyrbara ingredienser i blandningarna. Dessa utgör de enligt min bedömning kanske 10% av så kallad niche som kvalificerar sig som något utöver mainstream. Resten skulle alltså lika gärna kunna vara en mainstreamdoft.

 Det är (tror jag) marknadstekniska skäl som gör att man inte lanserar en doft som en mainstream. Helt enkelt på grund av att är man ett mindre parfymhus som inte har råd med en sådan bred distribution som de stora drakarna så ansluter man sig per automatik till nichesegmenet. Det är nog få (även om en nicheaktör troligen aldrig skulle erkänna det och förstöra sin egen marknad med målgruppen parfymsnobbar) som skulle tacka nej till en marknadsbudget och de distrubitionskanaler som ett märke som tex ägs av l'Oreal eller LVMH har möjlighet till.

...och repriser

Appropå gårdagens inlägg om repetetiva parfymer som kommer jag framöver att reprisera en del inlägg från min gamla blogg hos Damernas Värld "Parfumistans blogg". Det är synd att mer än två och ett halvårs bloggande bara försvunnit i intet. Även om några säkert läst inläggen tidigare så har vissa uppdaterats med kommentar 2010. De inlägg som publicerats tidigare inleds med en text som anger detta för den som vill hoppa över.