Visar inlägg med etikett patchoulli. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett patchoulli. Visa alla inlägg

måndag 9 januari 2012

Juliette Has A Gun - Vengeance Extreme

Bild: Novemberros Foto: Herr Parfumista (c)

För ganska precis ett år sedan (i morgon) reviewade jag Juliette Has A Gun's Lady Vengeance som såklart är föregångaren till Vengeance Extreme. Lady Vengeance skapades av mästernäsan Francis Kurkdjian som var ett slags husnäsa och skapade husets första dofter innan JHAG:s grundare Romano Ricci själv kände sig tillräckligt varm i kläderna för att antingen själv eller troligen i samarbete med en riktig (men mindre känd än FK) parfymör skapa några egna, riktigt bra dofter som Midnight Oud och Calamity J.

Vengeance Extreme är i mångt och mycket Lady Vengeance reversed. I Extreme är det patchoullin som dominerar över den fina rosennoten som finns i både men som alltså får spela mer fritt i Lady V. Extreme inleds med ros men patchoullin blir ganska fort huvudaktören med rosen som supporterande not istället för tvärtom i Lady V. Både rosnoten och patchoullinoten är fina men rosen noten relativt fiiiinare, den känns faktiskt rätt äkta, som om den har hög andel äkta rosenolja. Vanlijen i basen är lite mer tydlig i Lady V och är mer hunsad av patchoullin i Extreme. Vengeance Extreme är precis som Lady V en komfortdoft som lättar upp den värsta, grå vinterdag och jag finner mig konstant klistrad med näsan mot handlederna precis som med Lady V, tur att man döljer sig i eget rum på jobbet, handledssniffande kan verka obskyrt i landskap.

Sammantaget: Även om jag tycker bra om Vengeance Extreme så känns den lite som ett billigt trick att försöka mjölka ut lite mer profit genom att göra en tvist på Francis Kurkdjians första formula, liksom i brist en riktig parfymör.

Nu cirklar jag runt den svåra biten, vilken att föredra, Lady V eller Extreme? Som alltid gäller; smaken är som baken - delad. Gillar man patch, vilket jag gör så är Extreme No 1. Men gillar man ros, som jag också gör är Lady V No 1, 1-1 i rond 1 således. Utslaget blir att jag tycker att rosennoten är så fin och att den är relativt bättre än medelrosen än vad patchen är medelpatchen. Med Lady V får jag något som mer skiljer sig från mängden än med Extrme som med sin dominerande patchoullinot påminner mer om annat på marknaden än Lady V. Då Lady V fick betyg 4+ får Extreme i konsekvensens namn:

Betyg: 4

Noter: Patchoulli, ros, vanilj

torsdag 29 september 2011

Guerlain – Shalimar Initial

Foto: Guerlains reklambild (cc) Guerlain

Shalimar Initial är ytterligare en Shalimar-flanker skapad av Guerlains nuvarande husnäsa Thierry Wasser. Tanken är att det ska vara en Shalimar för yngre bärare, kanske en inkörsport till originalet. Jag tvivlar i och för sig på att de som växer upp i dagens olifactoriska omgivning och som inte är särskilt parfymintresseade, kommer att hitta till och okritiskt utvärdera originalet. Shalimar Initial har fått mycket ris, beskylld för att vara helt obalanserad, men också lite ros, men det är förstås extra känsligt när man ger sig på ikoner som Shalimar. Och jag tycker att det behöver vara fel, i alla fall inte i de fall där man kan känna igen den ursprungliga doften som i det här fallet och i exempelvis Chanel No 5 Eau Premiere.

Shalimar Initial inleds med en riktigt, ”nichig” tydlig morotsnot dvs en aspekt av irisroten. Moroten skymtar dock snabbt förbi och följs av delar av det typiska Shalimar-ackordet om en nedtonat och utan ullsockan och den pudriga, ambrerande kådigheten. Ersättningen är en skalad patchoulli i diskret myskkombination. Irisen finns i en mer diskret variant som mer för tankarna till själva blomman än den underjordiska noten i starten. I denna fas skiftar Initial fram och tillbaka under stor del av dagen även om patchoullin successivt blir alltmer dominerande. Shalimar Initial slutar i en Angel-light version men utan det gourmandiga, mörkt fruktiga inslag som finns i Angel. Patchoullin är modern, liksom torr och diskret, en kontsgjord, strippad patchoullinot, på ett positivt sett.

Shalimar Initial är en elegant och bärbar doft som faktiskt är ganska intressant att följa i dess utveckling. Jag är i och för sig ingen expert på balans i dofter men jag ser inget dysfunktionellt hos Initial. Att doften ska vara inriktad på en yngre publik kanske är tanken men i mitt tycke är den ålderslös. Nästan i alla fall, den kanske inte riktigt är vad man förknippar med en tonåring, om jag ska vara fördomsfull.

Jag tycker att Shalimar och Shalimar Initial kompletterar varandra. Den förra är varm, komplex och krävande (retro), den andra är mer kylig, strikt och skalad (modern). Det finns alltså all anledning för Shalimar fantasten att ha båda i sin kollektion.

Betyg: 4

Noter: Bergamott, gröna blad, apelsin, vetiver, iris, jasmin, ros, patchoulli, mysk, tonkaböna, vanilj, karamell

torsdag 22 september 2011

Annick Goutal - Mon Parfum Cheri, par Camille

Bild: Deutsche Schwertlilie (Iris germanica),
Franz Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Pflanzen, 1897
Wikimedia Commons

Annick Goutals senaste doft, Mon Parfum Cheri, par Camille är skapad av Annicks dotter Camille som en hyllning till sin framlida mor. Annick lät på sin tid skapa Eau de Camille till sin dotter och Eau de Charlotte till sin styvdotter så visst är det dags för en ordentlig hyllning av Annick. För MPC är det, precis som med Songes för några år sedan, Camille själv som har skapat formulan med input från Annick Goutals husnäsa sedan decennier, den formidabla Isabelle Doyen. Annars brukar rollerna vara ombytta.

MPC inleds med mörka, kittiga läppstiftsnoter kombinerade med mörka lagom mogna plommon. Ju mer MCP torkar ned, ju mer övergår plommonnoten till doften av färskt torkat katrinplommon dvs doften när man precis öppnar en påse. Det finns samtidigt en kall not irisnot som är på något sätt blir torrt lädrig. Det är inte den typiska, morotslika irisrotsnoten utan något som mer ger association till själva blomman.  I basen finns en mycket fint blandad och perfekt balanserad patchoulli som i kombination med en lagom mängd heliotrope, och tror jag sandelträ, ger en chyprekänsla även om ekmossan saknas. MCP förtjänar det numera nästan uttjatade epitetet "modern chype" som sätts på allahanda blandningar.

MCP ger mig associationer till en perfekt skuren pälsbärmad kashmirkappa. Den ger också känslan av luften och dofterna en grå och kall höstdag. Den mörka purpurfärgen på flaskan speglar på ett bra sätt den eleganta och vilsamma aura som MPC förmedlar. Det är en modern retrodoft som förenar histrien med nuet. Doften påminner mig främst om Rochas Femme men utan kumminnoterna i den moderna formulan.

MCP kan bäras både dag- och kvällstid, men det anser jag i och för sig om det mesta. Provet är EDT versionen och jag kan tänka mig att EDP:n är tätare och mer kvällsbetonad. EDT:n håller ganska bra långt in på kvällen.

MPC är en doft som visar att det trots alla ingrediensrestriktioner ändå finns gott hopp om parfymkonsten. En av årets klart bästa releaser.

Betyg: 5

Noter: Plommon, iris, viol, heliotrope, patchoulli,

torsdag 21 april 2011

By Kilian - Incense Oud

Bild: Frankincense from Yemen,
Foto: snotch, some rights reserved, Wikimedia Commons

Det blir en sakral inledning på Påsken. Incense Oud är den tredje i By Kilians orientaliskt inspirerade serie Arabian Nights. Incense Oud är enligt de flesta källor skapad av Sidonie Lancesseur, enligt andra av Calice Becker som skapat de flesta av By Kilians och så även de första två dofterna i Arabian Nights.

Incense Oud inleds med milda och runda rökelseträ noter, de är inte så starka, skarpa och offensiva som i exempelvis Montales Full Incense eller Comme des Garcons Avignon. Men mitt allra första intryck är för några microsekunder faktiskt något från öppningen i Teo Cabanels Alahine !. Jag känner också en lagerbärsliknande ton bland rökelseträet och en mjuk kådighet. I den andra delen av Incense Oud är det trä och patchoulli som dominerar balanserad med ros på ett så subtilt sätt att den bara anas som en stödjande not. Visst har Incense Oud likheter med sina föregångare i Arabian Night serien Pure Oud och Rose Oud, även om dessa faktiskt som namnen äger innehåller oud. Basen i Incense oud har likheter med den i Pure Oud, minus oud, läder och gummiartade "tuffa"noter. Till exempel den lagerbärsliknande noten känner jag igen från Pure Oud. Kan tänka mig att Pure Oud utgör basen i serien runt man varierar övriga dofter. Reviewer av Pure Oud och Rose Oud kommer längre fram.

För mig är Incense Oud en sofistikerad rökelseträdoft men ingen ouddoft. En sådan där mörk, hemilghetsfull parfym i genren incense-patchoulli-mörk ros-oud-kådor-ambra-musk som är min absoluta favoritgenre av doft och som gör att jag inte kommer igång med vår och sommardofter hur mycket jag än vill!

Vad jag hänger upp mig på i Incense Oud är att man kallar den oud även om jag inte känner någon oud och ingrediensen heller inte finns angiven i notförteckningen. Kanske är det som Elena på bloggen Perfume Shrine spekulerar: Att man lagt in ordet oud av rent marknadstekniska skäl, för rida på slutfasen(?) av oudtrenden se http://perfumeshrine.blogspot.com/2011/02/by-kilian-incense-oud-fragrance-review.html. I min värld är Incense Oud istället en typisk mukhallat dvs en blandning, som kan innehålla oud men inte behöver göra det. Så den borde alltså heta Mukhallat Incense.

Sammanfattningsvis är Incense Oud en mild, rund, sammetsmjuk och diskret doft med liten projektion. Det är en doft som bäraren njuter av för sig själv. Passar utmärkt både i formella och informella sammanhang, helt enkelt en mycket användbar doft. Värd att prova även om man redan har en typisk rökelseträdoft, Incense Oud har sin egen tvist på temat. Enda negativa är att Incense Oud har en, i mitt tycke, för liten projektion.

Betyg: 4

Noter: Kardemumma, peppar, ros, geranium, grapefrukt, papyrus, cederträ, patchoulli, rökelseträ (incense), sandelträ, ekmossa, labdanum, mysk,

måndag 21 mars 2011

Lalique – Perles de Lalique

Foto: Parfumista (c)

Perles skapades för huset Lalique 2006 av parfymören Nathalie Lorson och den vann också tidningen Marie Clarie:s pris som bästa doft i Frankrike 2007.

Namnet Perles tycker inte jag är helt passande för denna höga, kalla och svala moderna chypre med sina ganska skarpa toppnoter. Pärlor förknippar jag med mjukt, runt och pudrigt. Ska jag göra en liknelse när det gäller ädla material tycker jag att den påminner mer om platinans grå och lite återhållsamma, kalla glans.

Perles inleds lite herrparfymaktigt med bland annat svartpeppar och känns nästan som en unisexdoft, ett intryck som faktiskt består för mig under hela doftens utveckling. I mellanregistret framträder på mig bäriga noter (även om inga bär finns med i pyramiden) balanserade med en lagom dos av något som liknar cederträ från basen. För enligt pyramiden finns inget cederträ utan istället irisrot, vetiver, patchoulli och mossa i basen. I Perles är det som påminner om cederträ i en perfekt balans och blir inte för skarpt vilket cedertränoten annars har en tendens att bli på mig Troligen är det pepparen i kombination med irisroten och vetivern som framkallar cederträkänslan. Även patchoullin i basen är balanserad och sticker inte ut bland ingredienserna som så ofta när det gäller patchoullibaserade dofter. Istället minglar den in i de andra noterna. Jag tycker att Perles är en bra representant för den nya chypren, eller så som jag önskar att fler i kategorin skulle vara. Den är trots det bäriga inte särskilt söt vilket kan vara ett ”problem” i genren.
Perles är en perfekt på dagen/kontorsdoft, en sådan där som passar en ljust grå dräkt/kostym med krispigt vit skjorta till. Passar året om men den har en ton som jag tycker matchar dofterna under den tidiga våren väldigt bra. Idag är det vårdagjämning och Perles passar till nyss soluppvärmd kall och våt jord mellan snöfläckarna som vi nu längtar efter.

Betyg: 4

onsdag 16 mars 2011

Appropå MDC...

...så släntrade jag häromveckan in på Kicks och sniffade på nuvarande version av Miss Dior Cherie EDP. Det räckte med att sniffa på själva flaskan för att känna att den förändrats ganska markant. Den så typiska doftmixen av jordgubb-popcorn-patchoulli som känns så tydligt när jag sniffar på originalet är borta. Istället är doften mer blommig och är mycket mer lik andra i och för sig bra designerdofter. För på det lilla jag kände så är det fortfarande en attraktiv doft men den har som sagt förlorat sin personlighet. Ganska uppseendeväckande att kompositionen i originalflaskan efter bara sex år nu helt enkelt får betraktas som en slags vintage. Det är onekligen snabba ryck nuförtiden.

måndag 10 januari 2011

Juliette Has A Gun - Lady Vengeance

Lady Vengeance är en sådan där mörk rosendoft kombinerad med patchoulli som jag bara är alltför förtjust i. I LV:s fall kombineras det mörka med en torr vanilj. Jag hittar något liljekonvaljliknande, lite kallt i toppen och även trä i botten. LV innehåller ganska typiska ingredienser för sin genre och är en mycket bärbar variant av temat. En del tycker att mörka rosor med bas dominerad av patchoulli alternativt ambra eller oud blir för tungt, mörkt och för mycket. Jag upplever att LV, trots sitt innehåll, ändå är en i sammanhanget ganska transparent doft, flytande i vinden som en mörkt purpurfärgad sidenchiffong. Jag tycker alltså inte att doften är särskilt tung utan ungefär som Stella McCartneys Stella i täthet och tyngd.

Trots utmanande namn både på parfymhuset och själva doften är LV är ingen svår doft som tar plats och hela tiden kräver bärarens uppmärksamhet. Snarare är det en riktig komfortdoft och handledsmagnet som många kan tycka om. Den passar bra kalla vinterdagar men även i varmare väder på grund av den lite kyliga ton som finns i doften. Det är en slags kylighet eller kanske man ska kalla det luftighet som jag förknippar med ambrox, den ambra/mysk/ambregris liknande komponent som blivit så vanlig i parfymbaser. Kan även var någon vit kemisk mysk, är inte särskilt bra på det kemiska.

Efter att ha använt doften fyra dagar, varav tre i sträck börjar näsan vänja sig och doftblindheten gör sig påmind. Jag får svårt att känna hela doften på en gång och varseblir snarare fragment av den. Det stämmer med de helt ovetenskapliga resultaten från höstens "en vecka med en doft" kampanj, se inlägg i november. Efter ca fyra dagar inträdde olika grader av doftblindhet för många av deltagarna i försöket.

LV är skapad 2006 av den kända näsan Francis Kurkdjian för parfymhuset Juliette Has A Gun. Den är klassad som en blommig chypre och jag förutsätter att man då menar en så kallad modern chypre. Dessa är just i regel patchoullibaserade i stället för med bas av ekmossa. De ingredienser som anges för LV är ros, patchoulli och vanilj. Dessa är fint balanserade och understödjs givetvis av en rad andra noter som marknadsförarna valt att inte nämna.

På tal om marknadsföring: När det gäller Juliette Has A Gun:s dofter (har provat en, sniffat på tre av sex dofter) så tycker jag att namn, formspråk och marknadsföring utlovar mer originella dofter än vad som sedan finns i flaskorna. Midnight Oud (har inte sniffat på den) ska till exempel vara en fint balanserad (med bra ingredienser) snäll-oud. Därmed inte sagt att JHAG:s dofter på något sätt är dåliga, tvärtom så gillar jag det jag sniffat på. Det är bara det att den bild som förmedlas inte stämmer med det intryck som dofterna ger mig, de är av bra kvalitet men påminner lite för mycket om en del andra dofter.
Betyg: 4+

onsdag 17 november 2010

Prada Tendre

Ursprungligen publicerat på min dåvarande blogg Parfumisans Blogg på Damernas Världs hemsida i januari 2009.
Varför är jag ganska förtjust i Prada Tendre från 2006? Jo, för den är rätt lik originalet Prada som släpptes två år tidigare. Original-Pradan tillhör en av mina favoriter, en trivseldoft byggd på en modern patchoulliharmoni som är svår att överträffa. Ja, det skulle vara Angel då.

Tendre är inte lika bra som originalet, det ska sägas på en gång. Det är en lättare version där patchoullin tonats ned och en del tyngre ingredienser ersatts av en del lättare. Tendre skapades ursprungligen för den asiatiska marknaden, eftersom man där inte är lika förtjust i så tunga dofter som Prada i original.

Prada original är tung redan i mellanregistret där olika beredningar av patchoulli dominerar. I Tendre kommer patchoullin först bland basnoterna och mellanregistret är blommigare och grönare och har en viss kryddighet av kardemumma. I originalet finns vanilj och tonkaböna i basnoten, i Tendre finns fler träiga noter.

Prada Tendre kan bäras året runt men passar bäst vår och sommar då original-Pradan bör stanna hemma. I valet mellan de båda väljer jag helt klart originalet.

Betyg 3+

Betyg 2010: 3

tisdag 19 oktober 2010

Dior - Midnight Poison – Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

De som fruktat att huset Diors storhetstid inom damdoft är över, kan genast sluta att oroa sig! Midnight Poison är en framtida klassiker och en värdig fortsättning på Poision-serien. Här har vi en blivande storsäljare. Parfymen har i och för sig fått blandad kritik bland tyckare men det kan ju vara svårt att alltför snabbt släppa ståndpunkten att det är på väg utför med Dior! Att jag skulle tycka om Midnight Poison var i och för sig väntat.  Jag tycker bra om samtliga Poison-dofter och Diors doftbas passar i princip alltid min kroppskemi.

Midnight Poison är inte en sportig eller en fritids-/weekendparfym. Däremot passar den utmärkt för arbetet men även för lite festligare sammanhang även om den inte är en tung kvällsparfym.

Betyg 5

Kommentar oktober 2010: Fortarande tycker jag att MP är en mycket bra doft, 4 + trots kemi och dissande från många parfymsnobbar.

måndag 18 oktober 2010

Dior - Midnight Poison – Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i oktober 2007.

Diors femte Poison-parfym Midnight Poison lanserades så sent som i år. Doften sägs vara inspirerad av en modern Askunge och dras liksom nästan alla övriga Poision-dofter till det dunkla. Ansiktet för Midnight Poison är den franska aktrisen (med svensk far) Eva Green.
Francois Demachy har givit riktlinjer till den blommiga, träiga, orientaliska doften som skapats av Firmenichs båda husnäsor Oliver Cresp och Jacques Cavallier.

Dov, mörk ros, patchouli och ambra är de mest framträdande noterna i Midnight Poison. Doften är, trots att den är mörk, ändå förhållandevis lätt och torr. Patchoulin är huvudaktören, i alla fall på mig. Det är en annorlunda patchouli än den tunga och vått jordiga, den känns mer som hög, kall luft en höstdag i skogen. Det finns också en angenäm giftighet i doften och jag får en känsla av giftiga bär som häxor blandar med suspekta örter till en brygd vid midnatt. Här anknyter MP till den första Poison, just att giftigheten finns där. Fast i den första Poison gav giftigheten associationer till lönnmord à la Katarina de Medici. Även om patchouli för närvarande är en inneingrediens så känns ändå Diors tolkning i MP nyskapande.

Midnight Poison inleds med bergamott, mandarin och redan här gör en ljusare not av patchouli sig gällande. I mellanregistret finns mörk ros, patchouli och en blomblandning.  I basen en syntetisk ambra kallad ambrox, vanilj, mysk och trä. Patchoulin dröjer sig kvar här också.

Recension i nästa avsnitt

Kommentar oktober 2010: Instämmer ännu.

fredag 18 juni 2010

Patchouli Homme

Av ren slump har det blivit så att jag börjat med de två sist utgivna av Patricia de Nicolaïs dofter. Häromdagen L'Eau Mixté från i år och idag Patchouli Homme från 2009.
Patchouli Homme handlar egentligen inte så mycket om patchouli. Noten är ovanligt nedtonad och den flyter in i blandningen utan att dominera som i andra patchoullidofter. Bland övriga ingredienser, vid sidan av patchoullin, finns lavendel, ros och geranium i toppen följt av lagerbladsolja, kanel, frankincense, sandelträ, apelsinblomma, läder, ambra och vanilj.
Patchouli Homme är framför allt en varm kaneldoft för mig. Men det är en transparent och mycket fin kanel som minglar med bland annat lagerbladsoljan. Den har en dandy-lik elegans och kan av en del upplevas som på gränsen till feminin. Detta är herr Parfumistas upplevelse, så även om han uppskattar de fina råvarorna och den subtila kompositionen, så tycker han att den inte riktigt är han. Det tycker i och för sig jag som får sniffa in vågorna av doften. För det är en doft med stor men ändå inte påträngande närvaro. Patchouli Homme är i min värld en perfekt unisexdoft, den är otroligt välgjord, elegant och extremt hållbar under dagen. En doft som skulle vara ett bra val för vår blivande prins under den krävande morgondagen. Under ett sådant maraton gäller det att ha en doft som både är ytterst elegant och hållbar.

Betyg: 4+

onsdag 31 januari 2007

Patchouli

Det är bara att erkänna: Jag är ett stort patchoulifan! Började längta efter Angel redan igår kväll, när Prada började tona ut. Argumentet inför mig själv att ha en likartad doft idag var att jag ska jämföra de båda när Prada fortfarande är färsk i minnet. Fast egentligen är anledningen att jag bara längtade efter Angel!
Vad är då skillnaden? Angel innehåller inga blommor som Prada, utan frukter, kola och choklad. Prada är lättare (om vi nu kan tala om lätt i den här genren) citrusen i toppen känns mer än i Angel och mimosan är tydlig. Båda har den härliga, jordiga, patchoulibasen. Alltså: Angel är en mer "matig" patchoulidoft och Prada en lite spritsigare, blommigare dito.
För vidare läsning: Angel finns recenserad någon gång i början av december vill jag minnas.