Visar inlägg med etikett Vitriol d'Oeillet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vitriol d'Oeillet. Visa alla inlägg

måndag 13 maj 2013

Oriza L.Legrand - Oeillet Louis XV

Picture:Portrait of Louis XV of France (1710-1774)
Maurice Ouentin de La Tour 1748
Oeillet Louis XV is a multilayered and fascinating fragrance from the  venerable perfumehouse Oriza L.Legrand,established 1720. Oriza from gold (or) and rice (riz) as the house started as provider of ricepowder to the whigs which were fashionable at that time. Normally I'm no fan of carnation fragrances but Oeillet Louis XV is the fragrance that could change this (or is the exception) because it's by far the best carnation fragrance I have tested.

Oeillet Louis XV starts with a natural smelling carnation. It's the scent of a fresh and crisp carantion, just picked. The spicy facets of carnation are perfectly balanced and also feels very natural. The carnation in the opening I image as bright red  followed by likewise fresh white and pink carnations in the middlenotes. In this part the carnations are counterbalanced of some cold flowers, white lily and iris. In the basenotes the carnation is darker, the spicier clove appears. The notes interacting in the base together creates a light note reminiscent of  licorice which is very pleasant. The texture of  the whole drydown of Oeillet Louis XV
is powdery and smooth silky with a slight tart note that balances the dry, spicy carnations. When smelling Oeillet Louis XV  it is easy to image the dry ricepowder for the hair, whigs and skin as also the colorful costumes of the rocooera. This is the fragrance of Madame de Pompadour, the most famous of Louis XV:s mistresses, a fragrance for daydreams and nostalgia.

PictureFull-length portrait of the Marquise de Pompadour
Pastelpainting by Maurice Quentin de la Tour between 1748-55
Oeillet Louis XV is all about carantion, an achivement that many fragrances mimicing this flower fails with. For example Vitroil d'Oeillet (in swedish) by Serge Lutens is more about iris-hyacinth-rose and  lacking the natural freshness. Maître Parfumeeur et Gantier  Soie Rouge is fruity and the carnation note is a bit too weak and fleeting. Both the mentioned carnation fragrances also doesn't manage to keep the scent of carnation sufficiently until the end of the development.

It's seems as I'm wearing Oeillet Louis XV very well as I received compliments spontaneously when testing it and I also feel very comforable in this unusual fragrance. Finally I found the carnation for me :-)

Rating: 5

Notes: Pink pepper, mandarin white carnation, carnation absolute, white orchid, iris, rose, spicy clove rice powder, white musk, white honey, woody notes

Thanks to Fragrances & Art for the sample to test.

torsdag 30 augusti 2012

Maître Parfumeur et Gantier - Soie Rouge

Picture: Gartennelke (Dianthus caryophyllus)
Photo: Darkone (cc) Wikimedia Commons, some rights reserved

MPG:s Soie Rouge is one of several fragrances that was launched when Jean Laporte started the MPG house in 1988. Soie Rouge is MPG::s interpretation of the, to my nose, difficult note carnation. I'm not particulary fond of carnation dominated fragrances,Carons Bellodgia is to strong and clovy, Etros Dianthus too clovy and Serge Lutens Vitrioil d'Oeillet to weak on the cranation.

Soie Rouge starts with somthing like a dry fruity mess accompanied by a slight laudry/detergent smell. Fortunately this part is passing quickly and than a more pleasent note that seems familiar to the passionflower in MPG Fraiche Passiflore passes by. After fifteen to thirty minutes the carnation takes the centerplace and the fruity notes are tuned down to a supporting background. The carnation is without that mandatory clove which I find to be a great relief. A clean carnation supported by a soft, dimmed fruitiness and a something smooth, creamy, that reminds me of a rose note, even if it's not among the ingredients. All the notes are resting on a rather pale musky, sandalwoody base. Soie Rouge recalls memories from my childhood, from dinners in my grandmothers beautiful Jugendhaus. Probably  handsome aunt Birgit was the one that wore the carnation, maybe Bellodgia. My own mother was even then faithful to Dior; mostly Diorissimo but also Miss Dior, Dioressence and Diorama. How I wish she hadn't use up those bottles....

Soie Rouge is a good carnation, the best tested so far to me. I like that it's not paired and soaked with clove and more true to the flower. The blend is soft and very polite to be a MPG of 1988, the sillage is very colse to the skin and there is some longevity issues. But on the other hand, I have put Soie Rouge on a hard test: Shuffling heavy snow during an hour in the cold swedish winter, it is probably not fair to judge.

Update August 2012: Fortunately the winter has not arrived yet here in the north, there is still summer :-) This review was written when I tested Soie Rouge last winter and has been waiting in the archives since then.

Rating: 3

Notes: Pineapple, dried fruits, carnation, iris, jasmine, heliotrophe, apricot, musk, sandalwood, amber

fredag 4 november 2011

Serge Lutens - De Profundis

Bild: Les Très Riches Heures du duc de Berry,
Folio 70r - De Profundis the Musée Condé, Chantilly,
Wikimedia Commons

Serge Lutens De Profundis, ur djupet (De profundis clamavi ad te, Domine - Ur djupen ropar jag på dig, Herre) ska ge associationer till Döden, begravningståg och de blommor som brukar figurera i dessa sammanhang. Den blomma som är doftens huvudrollsinnehavare är chrysantemum, en blomma som inte är allt för vanlig i parfymer, och som i med sin krispigt, kyliga kryddighet är väl värd en doft att spela huvudrollen i.

De Profundis har dissats rejält av en del "stora" parfymbloggar som 1000 Fragances och The Parfume Shrine. Skribenterna känner någon kemisk komponent, som jag som okunnig i kemin så klart inte har koll på, att doften inte är hållbar, att den inte är något speciellt, inte förmedlar det marknadsföringen framhäver och är ännu ett tecken på att  huset Serge Lutens skulle vara på dekis. Jag håller INTE med. Ju mer jag bär De Profundis, ju mer uppskattar jag den. Just det att en doft inte faller mig i smaken direkt är ofta en signal (om den är¨från ett "pålitligt" hus) om att det är en komplex doft som tar lite tid att komma underfund med. Just sådan är De Profundis. Blev därför glad när Victoria på Bois de Jasmin nyligen gav De Profundis högsta betyg. Grain de Muscs (Denyses) intryck/associationer från reviewen häromdagen är delvis i linje med mina egen upplevelse av De  Profundis.

De Profundis är inte en parfym som doftar vad de flesta definerar som gott. Det är snarare en doft som doftar intressant, melankoliskt, drömskt och vackert. En doft som frammanar en eftertänksam och allvarlig stämning, som gäckar och utmanar allteftersom den skiftar i sina olika facetter. Facetterna känns verkligen lika skarpt purpurfärgad som parfymens färg och den förmedlar också bilden av en krispigt grön accentfärg till det lila. Om jag kopplar bort de bilder som Serge Lutens och Christopher Sheldrake vill, och också verkligen lyckas, förmedla så är De Profundis en perfekt och originell höstdoft.

De Profundis inleds med kalla, gröna, krispigt, bladiga aldehyder, ungefär som ett sådant där kallt glasskåp där snittblommorna förvaras i en blomsteraffär, eller som doften tolkas i de Profundis, blommorna vid begravningen. Ganska snabbt kommer toner av chrysanteum och lilja. Lite nejlika tycker jag mig skönja, även om den inte finns med i ingredienslistan. Viol ska finnas men den känner jag inte som en separat not, men den finns säkert som en ton i blandningen. Jag känner även en kryddighet, liknande en lätt kryddpeppar och några stänk av något som påminner om kylig kardemumma. Kryddigheten är just en sådan där blommig, kall, instängd, pappersaktig kryddighet av typ som finns i chrysantemum och nejlika. I mellanregistret känner jag också en lätt pepprig, rökelsenot, här pågår själva begravningsgudstjänsten. Även en not av vax kan anas. När De Profundis når basen så inträder en slags syrlighet och ackordet påminner om chrysanteumem och liljor som börjat vissna, jordfästningen är över och gästerna har lämnat graven och den avlidne är ensam kvar i sin sista viloplats. I basen finns ett jordigt lite sött ackord men samtidigt blir De Profundis plötsligt ljusare och liksom högre i tonen igen, som lätt rökelse som stiger uppåt. Något som skulle kunna symbolisera själens frigörelse.

De Profundis har en ganska låg projektion men doften är tät i strukturen med nya intressanta vändningar under hela utvecklingen. Den sitter bra till långt in på kvällen och det är en doft som inte får överdoseras för då tror jag att den kan bli kvälvjande. En doft att bära i formella sammanhang och situationer som präglas av stundens allvar, som begravningar. Men samtidigt ska man inte köra fast i det makabra spåret utan främst tänka på vilken fin höstdoft den är. Perfekt för en promenad en solig men kylig höstdag med färgsprakande löv på träden och marken. Med sitt chrysantemumtema så är det inte så många andra parfymer som jag blir påmind av när jag sniffar De Profundis. Men inte oväntat har Serge Lutens Vitriol d'Oeillet vissa likheter, eller i alla fall känsla, och även Tubereuse Criminelle förmedlar en liknande känsla. Liljan från Un Lys skymtar fram men i en tyngre, på väg att blomma över, version. Det finns också grässtrågröna noter som påminner om Balmains Vent Verts galbanum.

De Profundis är sammanfattningsvis en originell doft som vinner i längden. Jag vill drista mig till att säga att det här är en av de bästa releaserna under senare år! Jag tror att en del kritiker kommer att omvärdera den på sikt, om de ger den en chans att bli buren vill säga.

Betyg: 5

Noter: Gröna noter, chrysantemum, dahlia, viol, jord, plommonträ

torsdag 25 augusti 2011

Serge Lutens - Vitriol d'Oeillet

Bild: Gewürznelkenbaum, Franz Eugen Köhler,
Köhler's Medizinal-Pflanzen 1897, Wikimedia Commons

Vitriol d'Oeillet är något idag så ovanligt som en nejlikedoft. Nejlika förknippas ofta med så kallade "tantparfymer" och dofter som är lite "gammaldags" i stilen men det är inte Serge Lutens/Christopher Sheldrakes Vitriol d'Oeillet. Det är en modern tolkning av nejlika som egentligen doftar mycket lite av nejlika trots att den enligt beskrivningen ska vara en "arg nejlika". Agressiviteten kanske främst speglas av att vitriol,  ett samlingsnamn för kristalliserande sulfathyder var och en dominerade av olika grundämnen, tydligen i fallet kopparvitriol använts för giftmord. VdO doftar mer en allmän kryddighet med peppar, lagom doserad kryddpeppar, muskot och möjligen en lätt ton av paprika. Den senare var jag inte om jag känner eller inbillar míg att jag känner efter att ha läst doftpyramiden. Det finns också något kallt och liljeliknande som döljer sig subtilt bland de mjuka kryddorna.

Redan från början är VdO kryddig och i starten känns en lätt, minimalistisk nejlika, som om man bara skurit ut vissa delar av doftmolekylerna och sedan satt samman till en ny skalad variant. I mellanregistret övergår den ganska dova nejlike-/kryddblandningen till en kylig, cremighet, en cremighet som liknar den som iris-hyacintdoftande Bas de Soie också övergår i. Men i VdO bär alltså nämnda cremighet en krydd- med lite nejlika/lilja mix. VdO förmedlar lite av samma modernt tolkade retrovibbar som Bas de Soie, men är en mer tam komposition. VdO känns, nejliketemat till trots, inte särskilt nydanande, men är sammantaget en helt ok doft om än lite trist.

Betyg: 3

Noter: Nejlika, muskot, kryddnejlika, rosépeppar, paprika

måndag 30 maj 2011

Snart dags för höstens dofter

Rent olifactoriskt, men självklart inte annars, längtar jag redan till hösten. I väntan på att luktsinnet ska återvända har jag drömt mig bort bland kommande eller alldeles nya releaser. Och jag inser redan att hösten kommer att innebära flera svåra val och att den kan bli dyr. Det finns tyvärr alltför mycket intressant. Som:

Jag går helt i spinn över Mona di Orios kommande lanseringar i sin Les Nombres d'Or - serie: Oud som tydligen ska använda äkta oud till skillnad får de flesta andra som huvudsakligen använder syntetisk oud. Mona har parat ouden med osmanthus istället för som i normalfallet, ros. Tydligen en limiterad utgåva så prislappen lär inte vara nådig! Utöver ouden så lanseras tre andra dofter: Vétyver, Tubéreuse och Vanille: Eftersom jag är mer än förtjust i Monas stil och älskar tuberose och har en stark dragning mot vanlij så kan det bli otroligt jobbigt. Vetiver är inte min starka not, däremot herr Parfumistas.

Utöver Monas releaser, så finns fler frestelser som Annick Goutals Mon Parfum Cheri, par Camille med noter av plommon, viol och patchoulli har jag kapitulerat för bara av beskrivningen. Sedan är det Serge Lutens/Christopher Sheldrakes Vitriol d'Oeillet som pockar på uppmärksamhet. Doften baseras på rosa nejlika och även om nejlika inte är min favoritnot så är jag ganska säker på att den i SL/CS blir något extraordinärt. Sedan fruktar jag att By Kilans avslutande dofter i sin Arabian Nights kollektion en med mysk och en med ambra har premiär i höst.

Även på designerdoftssidan händer ovanligt mycket intressant: Chanel No 19 Poudre som ska vara en modern tolkning av underbara No 19 är jag minst sagt ivrig att testa. Både Chanel No 5 Eau Premiere och Cristalle Eau Verte var lyckade dofter inspirerade av respektive klassiker så allt talar för Poudre. Sedan kommer Prada med en intressant avvikelse från sin hittills strikta, minimalistiska stil: Candy som ska vara en pudrig mysk med godisnoter, gjord av högkvalitativa ingredienser i en ny balans. Låter intressant med tanke på att Prada inte brukar ge ut något skräp. Sedan lockar Oscar de la Rentas Esprit d'Oscar som ska vara en modern tolkning av den klassiska Oscar som jag tyckte så mycket om på det glada åttiotalet men som sedan degenererats genom reformulering.

Det ser alltså ut att bli en tuff höst för både näsa och plånbok. Vilka dofter ser du fram emot att prova?