Visar inlägg med etikett Vanilj. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vanilj. Visa alla inlägg

måndag 14 februari 2011

Kort om - Dior Addict (Dior)

Intryck av doften en isigt kall vinterdag.

* Känslan av riktigt dunkelblå silkessammet.
* En mystisk dov mörk blommighet, söt vanilj och trä.
* Värmande och en riktig handledssniffare.

Addict gör sig klart bäst vintertid. En gång när jag bar den i somras blev den bara alldeles för söt. En doft som ofta får oförtjänt dålig kritik (enligt mitt tycke) anses av många som för påträngande och lite vulgär. Det tycker inte jag, allt är en fråga om dosering, och förstås, hudkemi. Säger jag som har turen att passa med Dior-basen.Om jag ska sticka ut hakan lite extra så tror jag att om Addict i stället hade paketerats och sålts av något nichehus så hade tongångarna varit mycket mer positiva om denna lite udda, orädda och intressanta doft.

torsdag 27 januari 2011

Farmacia SS. Annunziata dal 1561 - Vaniglia del Madagascar

Efter Ambra Nera häromdagen ännu en godbit från anrika Farmacia SS. Annunziata dal 1561: Vaniglia del Madagascar, i fortsättningen kallad VdM.

VdM är en perfekt vanilj som känns äkta. Inte ett spår av plastighet eller söt vaniljkaka. VdM ger mig bilden av intensivt soligt, gult. Kanske beror det på ett inslag av citrus och diskreta blommor som lättar upp kompositionen. Det är en lätt och mycket torr vanilj som får den där doften av torrt papper i ett gammalt läderband. En biblioteksdoft kort sagt! Den har inte de djupare, tobak och romspetsade, nyanserna som finns exempelivs i  L'Artisans Havana Vanille. VdM är enligt mitt tycke väldigt lik Boucherons Trouble som också har den antika pappersnoten, citrus och en mycket diskret blommighet.

VdM är en perfekt vinterdoft men jag kan tänka mig att den fungerar även på sommaren på grund av sin torrhet. Den är enkel och okomplicerad i strukturen, vilket lyfter fram de fina råvarorna. Passar framförallt dagtid och i de flesta sammanhang.

Betyg: 3

tisdag 18 januari 2011

Grossmith - Shem-el-Nessim



Kronprinsessan Margareta av Sverige  (Princess Margaret of Connaught)
Foto från Bernadottebiblioteket

Grossmith är ett av de äldsta brittiska parfymhus som startade 1835 men som lades ned någon gång under mitten av nittonhundratalet. Nu är huset åter i grundarfamiljens ägo och 2009 återutgav man tre av sina dofter: Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim. Det som gjort mig så nyfiken att testa Grossmiths dofter är att jag genom dem kan få en känsla för hur parfymerna doftade före första världskriget. Det får jag i och för sig när jag sniffar tidiga Guerlain, för trots att de reformulerats många gånger så finns ändå tidsandan kvar i till exempel L'Heure Bleue.

Just L'Heure Bleue är den perfekta entrèn till reviewen av Shem-el-Nessim som betyder ungefär "doft i brisen". Shem-el-Nessim är den yngsta av de tre återutgivna dofterna, den kom 1906 och är inspirerad av Egypten, av en vattenfestival på Nilen. Jag tycker att fotot av kungens farmor kronprinsessan Margareta (född brittisk prinsessa) passar utmärkt eftersom hon träffade den dåvarande arvprinsen och långt senare kungen Gustaf VI Adolf under en arkeologisk expedition i Egypten några år tidigare.

Shem-el-Nessim är en varm, pudrig och fint balanserad floriental. De på mig dominerande noterna är den klassiska bergamotten i starten, bergamott är en av de noter som ger den där riktigt klassiska lite "tantiga" tonen i en parfym. Några andra kommer sedan: Iris kombinerad med heliotrophe som dominerar med en väl avvägd vanilj i basen. Ingredienserna är av hög kvalitet, inget skarpt och kantigt utan pudriga och avrundade som flyter i varandra. Irisen är själva blomman, inte roten, och en av de bästa iris-blomme noter jag doftat, skymtar fram då och då ett tag i mellanregistret. Jag riktigt känner blomman och lite av de gröna bladen. Heliotrophen är mjuk och pudrig i sin karaktär och de båda noterna interagerar på ett sätt som de kanske ursprungligen gjorde i L'Heure Bleue men som förstörts av alla förbilligande reformuleringar. Kort sagt Shem-el-Nessim doftar ungefär som jag inbillar mig att L'HB gjorde.

Eftersom Shem-el-Nessim kom ut hela sex år innan L'HB antar jag att den här typen av floriental var ganska vanlig på den tiden och att L'HB när den kom alltså inte var särskilt originell. Det är bara det att L'HB är den enda (?) av dofterna som överlevt och funnits på marknaden alla år sedan den kom ut, troligen för att den tillhör det stora och så berömda huset Guerlain.

Tyvärr så fungerar Shem-el-Nessim precis som i fallet L'Heure Bleue inte med min hudkemi så det är inte rättvist att betygsätta den efter hur den luktar på mig, dvs så kallad "tant-doft" men det färgar förstås betyget en hel del. När det gäller kvalitet och stämning är betyget fem, när det gäller hur den passar mig och originalitet så är det tre.

Sammanfattningsvis en högkvalitativ, elegant men inte så originell doft i det som herr Parfumista kallar "tant-genren". EDP:n. Sitter bra under dagen ända in på natten.

Betyg:: 3+

torsdag 11 januari 2007

Dagens doft - Shalimar

I morse dröjde en lätt ton av ulltröja kvar i luften från någon av mannens parfymer. Detta i kombination med snö ute gjorde att jag också ville bära en doft med ulltoner. Och vilken är den ultimata ulldoften? Jo, i mitt tycke orientalernas oriental, Jaques Guerlains Shalimar från 1925.
Shalimar är ett exempel på att storytellning ingalunda är ett nytt begrepp i varumärkesbyggandet. Om Shalimar sägs att J G av en maharadja på besök i Paris fått höra historien om kärleken mellan Mumtaz i Mahal och stormogulen Shah Jahan. Den utspelade sig i Shalimars trädgårdar i Kashmir (ullinspirationen?). När Mumatz avled lät Shah Jahan uppföra mausoleet Taj Mahal som ett äreminne. Vid komponeringen av Shalimar hade J G den romantiska historien i sinnet säger storyn.
Den mindre romantiska sanningen är nog att J G exprimenterade med doftprover av etylvanillin som han tillsatte i ett extrakt av den redan 1925 klassiska Jicky från 1889. Vanillinet tog bort Jickys lavendelton och förstärkte citrusnoterna i toppen. Från detta expriment vidareutvecklades sedan doften och blev den tidlösa Shalimar. Fast egentligen är den inte tidlös, den är typisk tjugotal, men doften känns ändå aldrig fel, utom i sommarvärme.
Shalimar är en mycket fin vaniljdoft, råvanilj, för den är inte sötsliskig. På mig är de animaliska noterna mer framträdande än vaniljen, därav associationen till en grov ulltröja.
I toppnoterna finns olika citrustoner. I hjärtat pudrig iris, patchoulli, ros, jasmin, vetvier och i basen bla vanilj olika kådor och hartser, civet, mysk, sandel- och rökelseträ samt läder.
Så mångfasetterade och välbalanserade dofter komponeras inte så ofta idag. Alla borde unna sig glädjen att äga en "gammal" klassiker av Shalimars dignitet!