Visar inlägg med etikett Gröna dofter. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Gröna dofter. Visa alla inlägg

fredag 15 juni 2012

Parfums de Nicolaï - Cologne Friction

Photo: Parfumista (c)

Scroll down for an english version
Patrica de Nicolaïs Cologne Friction är en av husets fina cologner. Friction är mjukt gräsigt grön, krispigt bladdigt grön, den ligger någonstans mellan Sisleys riktigt gräsiga och tomatbladsliknande Eau de Campagne och Thierry Muglers gröna, solcremeslikande mysk Mugler Cologne. Cologne Friction är inte lika intensivt gräsig som Campagne och är inte fuktigt, myskig som Mugler Cologne utan som sagt ett välmodererat mellanting. Den är liksom torrt grön, utan att bli hö-ig, med en aningen av en lätt osöt tvålighet. Liksom de båda andra gröningerna är Cologne Friction unisex och till och med kinkiga herr Parfumista som aldrig skulle sätta på sig Mugler Cologne kan använda Friction i casualsammanhang någon gång då och då. För Cologne Friction är genuint casual, som gjord för en tur i skogen eller på sjön. Men den fungerar förstås också en dag när man vill ha något lätt och friskt på jobbet, exempelvis om man av en eller annan anledning känner sig ur form. Eftersom Cologne Friction är just en Cologne så är hållbarheten inte så bra men applicerar man en hyfsad dos finns ändå fragment kvar till kvällen.

Sammanfattningsvis en välgjord, balanserad och prisvärd cologne. Att rekommendera för den som inte är nöjd med reformuleringen av Eau de Campagne.

Patricia de Nicolai Cologne Friction is one of the fine wellcrafetd colognes of the house Parfums de Nicolaï. Friction is soft grassy green and crisp green leafy at the same time, it lies somewhere between Sisleys bold grassy and tomato leaf-like Eau de Campagne and Thierry Muglers green, suntan-like musk Mugler Cologne. Cologne Friction is not as intense as grassy Campagne and is not moist and musky as Mugler Cologne, instead it's a well modualted in between. It is dry and green, without being hay-like, with a light  slightly unsweet soapiness. Like the other two are greeniess, Cologne Friction unisex and even the fussy Mr. Parfumista who would never put on Mugler Cologne use Friction for casual once in a while. Beacause Cologne Friction is truly casual, perfect for a ride in the forest or a day at the sea. But of course it also works for the occasions when you want something light and fresh at work, for example, if for one reason or another, feeling out of shape. Of being a cologne the durability is quite good if applying a decent dose there is still clear, green, musky fragments left on skin in the evening.

In summary, Cologne Friction, as usually with the Nicolaï frags, is a well-made, balanced and affordable cologne. To recommend for those who are not satisfied with reformulation of Eau de Campagne.


Rating: 4

Noter: Gräs och annat grönt/ Grass and other greenery

tisdag 30 augusti 2011

Eau d'Italie - Jardin du Poete

För den grapefrukt, apelsin-grönblommiga Jardin du Poete har italienska nichehuset Eau d'Italie återupplivat (eller det kanske bara har legat i träda ett tag) samarbetet med den snart uttjatade supernäsan Bertrand Duchaufour.

Jardin du Poete inleds friskt, obs inte kemiskt fräscht utan just friskt, och lite bittert med en not som jag tycker liknar en blandning av apelsinblomma, apelsin och grapefrukt. När dessa noter tonar ned, men fortfarande finns i en mer nedtonad version, blommar gröna blommor och blad och något färskt örtigt ut och fortsätter grönt, behagligt, friskt under resten av dagen. Det händer helt enkelt inte mycket mer. Nyckelordet är friskt när det gäller JdP.

JdP är en välbalanserad doft av god kvalitet som passar utmärkt sommartid eller när man drömmer om sommaren under en ruggig, grå-slaskig vinterdag. Särskilt gillar jag det bitter-grapiga inslaget kombinerat med soliga apelsin och apelsinblommenoter som är särskilt tydligt i början av doften. Smickrande toppnoter där inte samma höga nivå hålls i mellan och basregistren brukar dock inte vara något för mig. Och mycket riktigt, trots framförallt en fin öppning, så klickar inte JdP till för mig, den är på något sätt alldeles för perfekt och förutsägbar. Precis som min upplevelse av en annan, om än i en annan doftfamilj, av sommarens stora och bland parfymnördar hyllade dofter, By Kilians Sweet Redemption. I skrivande stund kommer jag inte på någon annan doft som är snarlik JdP men den förmedlar lite av samma känsla (inte doft) dvs lätt grönblommig casual-chic, som Chanel Cristalle Eau Verte, även om Eau Verte är mer chic och JdP mer casual.

Tyvärr verkar det som att Eau d'Italie lite har tappat stinget. Både förra årets blommiga Au Lac och i viss mån orientaliska Baume du Doge och Magnolia Romana åren innan tycker jag har tappat den kraftullhet och originaliet som de tidiga dofterna Paestum Rose, Sienne l'Hiver och Bois d'Ombrie stod för liksom att den första vid namn rätt och slätt Eau d'Italie var en fin klsssisk citrusbaserad doft med en modern tvist. Men och andra sidan är säkert de senaste två dofterna betydligt mer säljbara en de tidiga mer extrema kompositionerna.

Betyg: 3

Noter: Grapefrukt, bitterapelsin, basilika, immortelle, angelica, peppar, vetiver, mysk, cypress

onsdag 20 april 2011

Påskdofter

Foto: Herr Parfumista (c)

Nästan varje år har jag skrivit om påskdofter precis innan påsk. Påskdofter finns i olika doftfamiljer och olika år, känner jag för olika typer. Vissa år är det gröna och lökiga dofter som ger associationer till påskens blommor, andra år tar den sakrala känslan över med rökelsedofter och vissa år dominerar dofter med draging åt godishållet. Förra året var det den senare kategorin som gällde för mig med Montales White Oud som paradnummer, det finns en mashmallowsliknande not i WO. För att variera påsktemat något lämnar jag i år förslag på passande dofter i respektive kategori.

Sakrala dofter (incense)

Incense Extreme (Andy Tauer): Hög, ljus, kall och klar rökelse.
Messe de Minuit (Etro): Rökelse med smått abnorma undertoner.
Avignon (Comme des Garcons): Katolsk mässa, en masse.

Grönt, krispigt, lökiga dofter

Chamade (Guerlain): Hyacint och krispiga lökväxtblad.
Vent Vert (Pierre Balmain): Grön, stram galbanum.
Parfum Subtil (Salvatore Ferragamo): Krispiga, kyliga, tulpaner.

Dofter med godisnoter

Havana Vanille (L'Artisan Parfumeur): Romindränkt vanilj.
Angel (Thierry Mugler): Mörk choklad tillsammans med patchoulli.
Nina (Nina Ricci): Kanderat äpple.

Vilka dofter känner du för inför Påsken?

Glad Påsk till alla Parfumistor!

tisdag 29 mars 2011

Parfums DelRae - Début EDP

Foto: Herr Parfumista (c)

Det exklusiva amerikanska parfymmärket Parfums DelRaes Début är en grönt blommig doft skapad av Michel Roudnitska son till, ja just det, den STORE Edmond Roudnitska.

Début är en riktig sen-vårdoft och den ger mig associationer till nyss utslagna ljusgröna blad en solig och varm vårdag, en sådan där dag när man får ett utbrott av pollenallergi. Début innehåller bland annat liljekonvalj. Kombinationen en Roudnitska + liljekonvalj väcker förstås förhoppningar om en återupprättad Diorissimo, någonting mer likt originalet än vad som säljs som Diorissimo idag. Men den förhoppningen kommer på skam. Visserligen finns tidigt i Début en konvaljnot som är väldigt lik Diorissimo i versionen innan nuvarande (rosa kartong) och kanske även nuvarande (vit kartong), har inte luktat tillräckligt på den senaste. Men sedan försvinner den in i en mix av soligt ljusgröna med dragning åt ljugula, vårvarma noter. Lindblomma är en tongivande not och jag tycker också att det finns något som påminner om fläderblommor och lime i doften. Det finns också ett ganska stort inslag av varm citrus i Début. På mig blir doften väldigt badskumslik och en lätt kemisk nyans får tyvärr ett visst genomslag. Herr Parfumistas kommentar om Début: "Luktar lite nytorkade lakan, inget speciellt". Début är, när den lämnat toppnoterna rätt linjär.Hållbarheten under dagen är, som när det gäller flera av DelRaes dofter god även om den inte är i klass med Amoureuses och Bois de Paradises exterma hållbarhet. Début tycker jag, precis som flera DelRae-dofter, är stort amerikansk i stilen och det är inte så konstigt med tanke på att det är dofternas hemmamarknad. Och jag brukar gilla amerikanska parfymer, de är inte så ängsligt tillbakahållna som många av de europeiska utan strålar och vågar ta plats i all sin storhet.

Den doft som ger liknande vibbar som Début är Estee Lauders Private Collection Jasmine White Moss. Båda är blommigt gröna och har den runda citrusaktiga noten. Sedan är PCJWM mer stramt elegant och har en chypebas, Début är mer casual och ungdomlig. Användbar i många sammanhang, året om tycker jag, även om den ger sen-vår/tidig sommar-associationer. Sådana kan man behöva året om.

Betyg: 3

Noter: Begamott, lime, liljekonvalj, ylang-ylang, gröna blad, vetiver, sandelträ och mysk.

fredag 11 februari 2011

Vero Profumo - Onda

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns
Världs hemsida i juni 2009. Därav referensen till Rubj som jag då recencerat innan och alltså nu kommer i fel ordning. Återkommer till Rubj lite längre fram.

Jag har också ett litet prov på den schweiziske parfymkonstnärinnan Vero Kerns gröna härlighet Onda. Även om jag gillar Rubj (se föregående recension) snäppet bättre så är Onda av minst lika god kvalitet och faktiskt mer innovativ än Rubj. Onda innehåller bland annat vetiver, ingefära och koriander.

I Onda händer något hela tiden: Den öppnar grönt, som en uppsparkad fuktig, grästova om våren. Sedan följer gräsiga, lädriga och träiga noter innan den övergår i en grön pudrighet. Ur pudrigheten tonar en tydlig doft av geranium fram men den blir aldrig skarp eller påträngande. Onda är kontrasternas doft, råheten som skiftar med pudrigheten. Den har en påtaglig retrokänsla men faller inte in i ”tantspåret”. Eftersom Onda är en så levande doft ser jag hela tiden fram emot nästa händelse i utvecklingen när jag bär den. Näsan dras hela tiden till handleden så det här är en doft jag får använda lediga dagar.

Onda är en doft för dagtid och den passar särskilt på våren. Som den komplexa doft den är har den ändå något för varje årstid. Den tillhör samma gröna nisch som Estée Lauders Aliage och Aramis Devin. Den mjuka geraniumtonen känner jag igen från Mâitre Parfumeur et Gantiers Route de Vetiver.

Precis som med Rubj kommer det att bli jobbigt när Onda-provet är slut så det är bara att ransonera!

Betyg: 5

Kommenter vintern 2011: Som framgår av föregående inlägg får jag ungefär samma intryck av Onda Extrait som då. Våren 2009 fanns den bara i parfymkoncentrationen.

onsdag 9 februari 2011

Vero Profumo - Onda Extrait respektive EDP

Foto: Parfumista (c)
Vero Kerns Onda i Extrait (parfym) har jag reviewat för snart två år sedan på den gamla DV-bloggen. Under 2010 släppte Vero Kern sina dofter även i EDP form och därmed (såsom det brukar vara med bra parfymhus) en till viss del annorlunda ingrediensuppsättning än i den ursprungliga parfymen. Onda är i mitt tycke ganska olik i parfymform jämfört med EDP form.
Onda Extrait: Parfymen är animalisk och nästan frånstötande i starten. Sedan lugnar den ned sig i en mellanmjukt lädrig, jordig, lite vått hö-liknande och tovad ullsocka doft. Den känns väldigt vintage, den tovade ullsocke-noten känner jag igen från Guerlains Shalimar. Men Onda är en torrt träig, mörk grön doft, inte en oriental ska poängteras. I basen lite läder, lätt vetiver och en liten dos av den typiska plåterdoften som finns i en tidigare EDT-formulering av Musst de Cartier som jag hade under tidigt nittotal. Härligt kärv, som marken en mycket tidig vårdag.

Onda EDP: I EDP-form är Onda sötare och inleder med en mycket fin och originell passionfruktsnot. Jag riktigt ser den lilla skrumpna gråbruna passionsfrukten med dess frön och orange-gröna innandöme och känner den typiska syrligheten. Det är också framförallt toppnnoterna som förändrats mellan formuleringarna. EDP:n har kvar mycket av den lättare, gladare passionsfruktsnoten även i hjärtat och när doften "torkat ned" till basen så finns där en frisk vetiver och något som liknar geranium.

Onda håller lätt hela dagen på mig i båda de aktuella formuleringarna. Ingen av dem är vad man rakt av säger luktar gott utan det är ganska krävande dofter som gör att näsan hela tiden dras till handlederna för att finna ut vad som nu hänt i doften.

Problemet är att det egentligen är motiverat att ha båda dofterna om man tycker om Ondas mycket speciella stil. Jag tror att det går att hamna i en evighetscirkel av beslutsvånda om man ska köpa en flaska av en av dem, vilket gör att man riskerar att aldrig komma tll skott. Den mer ekonomiskt lagda väljer förstås den passionsfrukt influerade EDP:n men risken är då att man efter ett tag saknar den animaliska lortigheten i parfymen. Parfymen är trots allt ett halv-snäpp mer excentrisk än EDP:n.

Betyg: 4+ (sammnvägt för båda)

I nästa inlägg kommer min snart två år gamla review av Onda i extrait form. Jag hade inte läst den innan jag gjorde det här inlägget men när jag läser den i efterhand är det intresant att se att så stor del av intrycken är ungefär likartade.

måndag 3 januari 2011

Niki de Saint Phalle

Foto: Parfumista (c)

Ett litet parfymmirakel inträffade på nyårsafton! På morgonen tänkte jag att jag skulle ta och testa en doft som jag dissat och bara inte förstått mig på i åratal, jag skulle ju ändå byta till en annan doft inför kvällens nyårsfirande. Så jag började den mödosamma uppackningen av min gamla flaska Niki de Saint Phalle Edt. Den är invirad i flera plastpåsar då doften är extremt stark och den inte känns helt säker i skruvkorken. Den har även en sprayanordning som man kan skruva på om man vill  (fick vara med på bilden) men den fungerar inte längre. Och det nog bra, för jag misstänker att den är boven i dramat. Eller också är har jag mognat olifaktoriskt alternativt luktsinnet trubbats av.

Tidigare när jag sprayat NdSP har jag tyckt att den är på gränsen till vidrig, skarp, enorm, kantig och för bitter. Jag har aldrig förstått alla doftens hängivna fans och tänkt att det är väl en typisk stor amerikansk smak, men jag gillar ju och andra sidan Estee Lauder som är en fin representant för just den stilen. På nyårsafton ville jag göra ett nytt försök att förstå alla de hängivna och plötsligt kilckade det. Jag "dabbade" på doften och plötsligt blev den något helt annat: Grön chypre med lätt fruktighet i toppen, en lagom bitterhet och med stänk av patchoulli samt cedärträ som faktiskt finns vid sidan av blommorna i mellanregistret. I basen märks lätt läder, rätt mycket mysk och mossa. Den dominerande blomman (på mig) är tagetes som också är doftens lite udda komponent. Annars finns bland annat iris, jasmin och nejlika, den senare är lagom framträdande på mig, kan ibland bli för starkt med nejlika för min del. Doften är på något sätt hög, mycket torr och frisk som en kylig och solig vårdag och den ger ett friskt intryck trots att den är en voluminös chypre med många starka komponenter. Herr Pafumistas spontana reaktion var "det luktar lakan som torkat ute i solen".

NdSP är i samma genre som Sisleys Eau de Soir men där EdS är en elegant och välpolerad dam är NdSP "bohemian chic". Och det är inte så konstigt, NdSP är skapad tidigt åttiotal för den 2002 avlidna amerikanska konstnärinnan (skulptrisen) och avantgardepersonligheten Niki de Saint Phalle. Med sitt franska påbrå var hon även verksam en hel del i Europa och det finns skulpturparker i Schweiz (tror jag) och USA med hennes jättelika, färgglada skulpturer. Dessa pryder även NdSP:s blå parfymflaskor.

Jag blev så förtjust i NdSP att det blev ingen ny doft till nyårsaftonskvällen utan NdSP fick följa mig in i det nya året. 2010 avslutades alltså med en liten parfymsolskenshistoria som också understryker det positiva i parfymnyårslöftet att gräva där jag står. Och årets första dag tillbringade jag också i min nyfunna favorit.

Betyg: 4

onsdag 27 oktober 2010

Kort om - Heure Exquise EDP (Annick Goutal)

I våras gjorde jag ett försök med att med några nyckelord beskriva en doft. Det fallerade tämligen omgående då dofter får mig att sväva ut. Nu ska jag försöka skärpa mig och göra några korta nyckelordsnoteringar när inspirationen faller på och jag har möjlighet. Detta under vinjetten "Kort om".

Först ut är klassikern HE från AG:

*Lökväxter i fuktig och varm jord efter ett försommarregn.
*En blommigare och varmare variant av gröna Silences från Jacomo.
*Håller ofragmenterad hela dagen. En riktigt ljuvlig handledssniffare.

Vad har du för doft idag och med vilka nyckelord/fraser vill du beskriva den?

fredag 15 oktober 2010

Dior - Tendre Poison – Recension

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i maj 2009.

Ännu en otroligt fin doft som går att hitta i parfymaffärernas bassortiment. Jag bar den mycket i mitten av 90-talet och jag minns att jag köpte den på Arlanda när den precis var nylanserad (tillsammans med Musst de Cartier II) på en av alla jobbresorna till Riga. För mig personifierar den våren i ”Lilla Paris” (Riga). Det roliga är att den första flaskan avslutatdes fem år senare i stora Paris.

Tendre Poison är en perfekt sommardoft som sitter väl under dagen till och med i edt-versionen. Men den passar också bra vintertid då den har ett djup och en värme (blommorna) i det gröna. Annars är ju gröna dofter ofta ganska kalla och kärva.  Man får liksom med originalet akta sig för att överdosera då den är distinkt och sitter minst ett dygn. Sitter faktiskt längre på mig än den av många så fruktade föregångaren, Poison. TP fungerar i så många sammanhang, därför är det en perfekt doft att ta med på resa. Den fungerar både dag och kväll, på jobb och fritid. TP är ledigt elegant och så användbar, en mycket bra basdoft i parfymgarderoben.

Betyg 4

Kommentar hösten 2010: Håller med fortfarande. Välgjord med sin egen karaktäristiska not som gör att den inte förväxlas med andra.

onsdag 13 oktober 2010

Dior - Tendre Poison – Beskrivning

Foto: Parfumista (c)

Rotandet i arkiven gav resultat, review:en av Tendre återfunnen, så varför inte en liten gift-dos till...

Ursprungligen publicerat på min tidigare blogg "Parfumistans blogg" på Damerns Världs hemsida i maj 2009.
Tendre Poison skapades av Edouard Flechier 1994 och är huset Diors svar på Grès gröna succé Cabotine som kom några år tidigare. TP är blommigare och varmare (apelsinblomma, sandelträ och heliotrope) än Cabotine som är mer spritsigt fruktigt kryddig (kardemumma, cederträ och ingefära). Annars delar de blommor som ros och tuberose i mellanregistret. Apelsinblomman och det gröna galbanumet är de noter som blir särskilt tydliga på mig i TP. Jag tycker mycket om båda dofterna som har ett slags fräschör men ändå ett djup och bibehåller bärarens intresse under hela sin utveckling.

Tendre Poison inleds med mandarin, rosenträ, bergamott och galbanum. I mellanregistret finns ros, tuberous, freesia och apelsinblomma. I basen sandelträ, vanilj, heliotrope och mysk.

Recension i nästa inlägg

Kommentar hösten 2010: Passar bra idag också särskilt med tanke på att både grönt och stor-vit-blommigt ligger i tiden.

lördag 15 maj 2010

Dagens doft - Miss Dior EDT


Foto: Parfumista (c)
Eller inte precis dagens, men dagens doft för några dagar sedan i det gråmulna, kalla vårvädret. Vädret gjorde att jag tyckte att jag borde försöka locka fram våren med en grön chypre även om jag helst hade krupit in i en värmande oriental.

Miss Dior är som många vet en av de tidiga gröna chyprerna som kom året efter (1947) banbrytaren i genren Balmains Vent Vert. De senare versionerna är förstås inte vad originalet var pga reforumleringarna och även min mamma minns något annat från 60 och 70-talen. Min Miss Dior EDT är snart tio år så troligen har den åtminstone lite ekmossa i sig, eller är det kanske ett önsketänkande. Dagen när jag bar den blev det gröna gräset galbanum tydligt för mig, även om det är inbäddat i den typiska kalkiga, pudrighet som är så typisk för Miss Dior. Galbanumet är här diskret, inte så framträdande och lite skarpt som i Vent Vert eller Papyrus de Ciane.
En elegant lite av typen out-door doft, men från än annan tid. Den personifierar det hundtandsmönster som Dior tidigare hade på sina flaskor. Miss Dior är en fin klassiker som står sig, perfekt dagtid. Sticker ut från mängden men är diskret. På ett sätt tidlös (ingen aldehydisk sk tantdoft) men ändå en representant för sin tid. Den har många sidor och fortsätter att fascinera.

En varning bör ändå utfärdas för Miss Dior är svår, minsta förkylning så luktar den inte alls lika bra. Chypres överhuvudtaget är känsliga på det viset, men i synnerhet Miss Dior, något som fler än jag har upplevt.

Betyg: 4

lördag 12 december 2009

Grönt är skönt


Foto: Parfumista (c)
Det ser ut att bli en grön jul och det passar ju bra med den gröna parfym-mood som jag befunnit mig i de senaste veckorna. Den seriöst doftintresserade har såklar inte undgått att grönt är en av dofttrenderna just nu. Men jag har känt för grönt ändå (tror jag). Har på sista tiden avnjutit några gröna skönheter:
Alliage (Estee Lauder): En av de tuffaste, grovhuggna gröna. Bränt gräs, vetiver, em crazy not av marsipan! och något tillbakahållet blommigt. Alliage spelar i sin egen liga.
Chanel No 19 EDP(Chanel): Klassisk stram elegans, grönt med vita blommor. En riktig skönhet som gömmer sig bakom standardsortimentets tio i topp listor. Men som alla gröningar - svår att få att passa, så det gäller att ha tur att kemin klickar. Och så förstås: Försiktig dosering.
Tiare (Ormonde Jayne): Har No 19:s stil och finess och även här gäller det att ha tur med kemin. Till skillnad från andra tiara-dofter så har den här inte den varma, tropiska kokosmjölkskänslan. Tiare är istället kall och elegant.
Amyitis (Mona di Orio): Gillade den inte alls vid första provningen, men provet räcker ett par gånger till. Så den kommer säkert att vinna i längden. Komplexa dofter är ofta inte insmickrande i början.
Vad tycker du om för gröna dofter? Gillar du dem så här mitt i vintern?

fredag 2 februari 2007

Dagens doft - Y

Behövde bara titta ut idag för att konstatera:Chypreväder! Grått, slaskigt och några plusgrader. Perfekta förhållanden för en chypre med andra ord. Redan i går kväll ska erkännas, hade jag fingrat lite på YSL:s första doft Y från 1964. I morse vacklade jag lite och funderade lite på att ta det givna alternativet till Y, Miss Dior. Men det var nog mest för sakens skull, det gick inte att motstå Y.
Y tillhör, liksom Miss Dior, gruppen gröna chypres. Y är mer råbarkad och sträv än Miss D, som är lite blommigare, pudrigare och lädrigare. Y har också mer fruktiga inslag. Båda bärs också av vissa avantgardistiska herrar då de har en viss maskulin touch.
Y inleds med gröna blad, persika, aldehyder, gardenia och kaprifol. I mellanregistret följer det klassiska chypre-mellannotsackordet jasmin, ros, ylang-ylang samt viol, tuberose och hyacint. I basen självklart ekmossa samt ambra, civet, sandelträ, patchouli, vetvier, benzoin och styraxkådor. Alltså en mångfald i doftkompositionen som få dofter lyckas uppnås i dag.
Y är en användbar doft som går både till casual och kontoret. Det är ingen liten mesig blomdoft utan den tar plats och kräver sin dam. Bra doft vid tex förhandlingar.

torsdag 28 december 2006

Dagens doft - Molinard de Molinard

Dagens doft, som jag tyvärr lyckats överdosera, för doften är bra i sig, för alltid tankarna till julgran. Doften är Molinard de Molinard från 1979. Den är en mycket blommig, lite bärig doft på lätt träig botten, väldigt hållbar under dagen även med normal dosering. Den känns väldigt genuin och fransk i stilen. Blommigheten blir aldrig särskilt söt och på något sätt så doftar det gran också.

I toppnoterna finns bergamott, tagetes (grankänslan), svarta vinbär. I hjärtat ett väldigt klassiskt ackord; ros, jasmin och ylang-ylang kompletterat med narciss. I basen vetvier, patchoulli och ambra. Sammanfattningsvis en blommig, icke-söt, varm och i dag mycket ovanlig dofttyp. En given doft för julen!

söndag 26 november 2006

Dagens doft - Bowling Green

Idag är det åter sol och varmt så jag fortsätter inriktningen med lättare dofter efter avbrottet i går. Idag kommer mannen att sättas på prov när han kommer hem efter att ha utövat sin hobby över helgen. Jag har (som jag antydde häromdagen) provat hans Bowling Green från Geoffrey Beene. Han brukar ha en bra näsa men det är ju lurigt eftersom han troligen inte förväntar sig att jag nallat BG. De gånger han redan vet att jag satt på mig en herrdoft så blir han alltid per automatik negativ, "doften i sig luktar gott men den passar inte på dig" är standardrepliken. Självklart vill han ha sina dofter i fred, jag skulle känna samma sak.
BG är en härligt grön, lite blommigt kryddig doft som inleds med spritsiga citrusackord samt basilika. Bland ingredienserna är lavendel tydlig liksom barrträd som en, tall och gran. Även patchoulli, mossa och lite ambra som värmer upp i basen liksom de obligatoriska sandel- och cederträ. BG är en doft som man tyvärr har slutat att tillverka. Den är förstås inte tillräckligt lik det som är modernt idag och får därmed stryka på foten av rent kommersiella skäl.....

torsdag 23 november 2006

Dagens Doft/Gröna dofter - Eau de Campagne

Värmen fortsätter och därmed min period med lättare dofter. Idag har jag valt en riktigt grön doft, den genuint gräsiga 70-talsdoften Eau de Campagne från Sisley. Det är en unisexdoft och den luktar mycket riktigt lite herrigt. Grönt friskt gräs, tomatblad och något lite mintigt grönt som mynta finns i doften. Även en ton av om hösten just nedfallna lönnlöv och även örter. Sitter oväntat bra under dagen trots att det är en Eau. Detta trots att jag bara fick på mig en liten mängd då doften tog slut i min refillflaska. Påminner något om Bowling Green som trots att den är en ren herrdoft är blommigare än EdC. Ska nog norpa lite BG från mannen och testa någon dag.
Läste någonstans att gröna dofter ska bli moderna i vår. Undrar vad parfymindustrin kommer att koka ihop för att sälja stort. Gröna dofter kan ofta vara svåra, lite bränt kärva som tex Alliage. Vissa gröna dofter med blommor i tex Private Collection är och andra sidan ganska lika gröna blomdofter. Där är det svårt att dra gränsen. Beror på om blommigheten eller det gräsiga/örtiga är mest tongivande.