Visar inlägg med etikett Arpège. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Arpège. Visa alla inlägg

torsdag 8 september 2011

Mona di Orio - Chamarré

Foto: Parfumista (c)

Mona di Orios dofter uppfattar jag som damiga, retro och nostalgiska i stilen. De har också en lugnande och meditativ effekt på mig. Mona är av någon anledning, enligt rykten ligger det på det personliga planet, dissad av doftgurun Luca Turin. Luca till trots, jag älskar Monas parfymer!

Chamarré är en skapelse i typisk Mona-stil: Pudrig, retro och nostalgisk. Den är klassad som unisex men jag tycker att den i sin karaktär är väldigt feminin. I Chamarrés toppnoter dominerar ett fint och tydligt lavendelackord. När detta tonar ut infnner sig en knastertorr pudrighet, det verkar helt enkelt som om mellanregistrets blommor levereras i puderform. Basnoterna känns som noter av pulveriserat trä. Trots att det finns både blommor, ambra och myrra i ingredienserna känner jag ingen sötma i doften. Jag slås helt enkelt av att Chamarré är en så totalt torr och osöt doft. Kanske är det avsaknaden av sötma som gör att Chamarré trots sin feminina karaktär klassas som unisex. Av beskrivningen kan det verka som om Chamarré bara är puder och pulver men det är intressant puder och pulver med nyanser, till exempel finns spår av animaliska noter men doften är absolut inte "lortig" som Monas häftiga Nuit Noire. Chamarré är en sådan där doft som i förväntan får näsan att dras mot handleden hela tiden: Vad ska hända in nästa fas? Doften är vilsam och ger en känsla av att nicka till framför brasan en grå och regnig höstdag. Även om de förstås inte doftar lika så förmedlar Chamarré en snarlik känsla som Lanvins Arpège. Dessutom påminner den i sin retro pudriga stil om en annan favorit i retro-genren Bois de Copaiba från Parfumerie Générale.

Betyg: 5

Noter: Aldehyder, lavendel, salvia, ros, iris, opoponax, chasmerean (mjuka tränoter), ambergris.

måndag 19 februari 2007

Arpège

För så där en sex sju år sedan hade jag Lanvins klassiker Arpège. Tyvärr fick mannen mig att ge bort flaskan pga det för honom så typiska surret om många av klassikerna:" Luktar gott på flaskan men faller inte ut helt rätt på dig" och "kan slå över till tant".
Även om den inte ingick kemisk förening med min hud insåg jag redan igår att jag längtar efter den fina doftkompositionen. Jag kan känna den i min inre näsa, det skogigt mossiga och aldehydiskt rosiga. Så förfärligt kan den inte ha doftat för så hade den inte dykt upp så här igen.