torsdag 29 september 2011

Guerlain – Shalimar Initial

Foto: Guerlains reklambild (cc) Guerlain

Shalimar Initial är ytterligare en Shalimar-flanker skapad av Guerlains nuvarande husnäsa Thierry Wasser. Tanken är att det ska vara en Shalimar för yngre bärare, kanske en inkörsport till originalet. Jag tvivlar i och för sig på att de som växer upp i dagens olifactoriska omgivning och som inte är särskilt parfymintresseade, kommer att hitta till och okritiskt utvärdera originalet. Shalimar Initial har fått mycket ris, beskylld för att vara helt obalanserad, men också lite ros, men det är förstås extra känsligt när man ger sig på ikoner som Shalimar. Och jag tycker att det behöver vara fel, i alla fall inte i de fall där man kan känna igen den ursprungliga doften som i det här fallet och i exempelvis Chanel No 5 Eau Premiere.

Shalimar Initial inleds med en riktigt, ”nichig” tydlig morotsnot dvs en aspekt av irisroten. Moroten skymtar dock snabbt förbi och följs av delar av det typiska Shalimar-ackordet om en nedtonat och utan ullsockan och den pudriga, ambrerande kådigheten. Ersättningen är en skalad patchoulli i diskret myskkombination. Irisen finns i en mer diskret variant som mer för tankarna till själva blomman än den underjordiska noten i starten. I denna fas skiftar Initial fram och tillbaka under stor del av dagen även om patchoullin successivt blir alltmer dominerande. Shalimar Initial slutar i en Angel-light version men utan det gourmandiga, mörkt fruktiga inslag som finns i Angel. Patchoullin är modern, liksom torr och diskret, en kontsgjord, strippad patchoullinot, på ett positivt sett.

Shalimar Initial är en elegant och bärbar doft som faktiskt är ganska intressant att följa i dess utveckling. Jag är i och för sig ingen expert på balans i dofter men jag ser inget dysfunktionellt hos Initial. Att doften ska vara inriktad på en yngre publik kanske är tanken men i mitt tycke är den ålderslös. Nästan i alla fall, den kanske inte riktigt är vad man förknippar med en tonåring, om jag ska vara fördomsfull.

Jag tycker att Shalimar och Shalimar Initial kompletterar varandra. Den förra är varm, komplex och krävande (retro), den andra är mer kylig, strikt och skalad (modern). Det finns alltså all anledning för Shalimar fantasten att ha båda i sin kollektion.

Betyg: 4

Noter: Bergamott, gröna blad, apelsin, vetiver, iris, jasmin, ros, patchoulli, mysk, tonkaböna, vanilj, karamell

måndag 26 september 2011

Prada – Candy

Bild: A photograph of Butter Tablet. Foto:Serafim Whipp,
(cc) Wikimedia commons

Med Pradas Candy var det många som förväntade sig att Pradas eminenta husnäsa Daniela Andrier skulle ha skapat en ny inriktning för husets dofter. När det gäller den kitschiga kartongen och flaskan stämmer det, de är inte traditionellt ”Prada-kompatibla”. När det gäller själva doften, stämmer det (som tur är) inte. Även om Candy är något sötare än tidigare releaser så känns den typiska Pradabasen med husnoten ljust träig iris igen från första spritsen tills det att basen torkat ut.

Precis i starten finns det en tydlig och snabbt förbiflygande not av Infusion d’Iris, något som skapar igenkänning och trygghet för bäraren. I toppen, som brygga till mellanregistret, finns en träig not som påminner om doften av en torr vedklabbe som man precis fjuttat på. Sedan inträder en fas som är klassisk men tolkad på ett modernt, skalat, lite lätt syntetiskt, sätt: En pudrig, kittig och lätt kådighet, Candy sägs i storytellingen bestå av höga doser benzoin, som ger en slags läppstiftkänsla. Detta övergår sedan i det diskret karamelliga som ändå givit doften sitt namn.  Det karamelliga är lagom sött och påminner om de hårda, ljust kolafärgade, pudrade, karameller som säljs(såldes?) i en grå, rund plåtburk, minns inte vad de heter. Toffèe någonting? Doften stannar sedan i karamellfasen under resten av dagen även om ibland noterna av hett, torrt trä och stänk av Infusion d’Iris snabbt kan anas.

Candy ger trots sina ingredienser, ett traditionellt Prada-kyligt intryck och är alltså i mitt tycke inget nyskapande för linjen. Det är, trots kyligheten, fråga om en riktig komfortdoft som inte kräver så mycket av bäraren. Projektionen är strax under medel och hållbarheten under dagen är ganska bra. Hållbarheten räcker inte riktigt ända fram det vill säga att den doftar ofragmenterat efter en hel dags bärande, men nästan. Likheter ser jag främst med Pradas övriga Daniela Andrier dofter, Candy ger mig en liknande känsla som L’Eau Ambrèe.

Betyg: 4

Noter: Karamell, benzoin, mysk

lördag 24 september 2011

Goutalvecka

Foto: Herr Parfumista (c)
För ett par dagar sedan avslutade jag min temavecka i Annick Goutal. Efter att i förra veckan blivit nedstämd och bedrövad vid provning av Serge Lutens makabra De Profundis, review följer men vid en mer passande tidpunkt som Allhelgonahelgen, bara måste jag muntra upp mig rejält. Inget kan väl passa bättre som humörhöjare än Annick Goutals fina, rena och klara dofter. För att få en rejäl kontrast inledde jag tema AG med:

Ninfeo Mio: Ninfeo är nog min största AG favorit. Den illusterar perfekt den skuggiga näckrosdamm i en gammal romersk park som den är inspirerad av. Citrus, lime, gröna noter, nässlig, trä och en blomnot som bara anas men som påminner om Tuberose. Det är kanske därför jag associerar Ninfeo Mio till L'Artisans Nuit de Tubereuse.

Un Matin d'Orage: UMdO var jag inte så jätteförtjust i från början men det är en doft som jag tycker mer och mer om. Doften förmedlar verkligen intrycket av en trädgård som vaknar upp i solsken morgonen efter ovädret, den höga klara, spritsiga, luften, det våta gräset och doften av blommor och blad som slagits ned av regnet.Review: http://parfumistansblogg.blogspot.com/search/label/Un%20Matin%20d%27Orage

Gardenia Passion: Jag hittar främst tuberose i denna fina, vita blomdoft. Finns stråk som påminner om den grönkrispiga tuberosen i Carnal Flower. GP är för mig en rätt klassisk tuberosedominerad doft, inte så särskilt originell.

Songes: Är verkligen som en tropisk dröm. Förmedlar en tropisk fuktighet och värme. Frangipanin är extra tydlig på mig och doftspåret varar länge efter det att jag lämnat rummet. Songes är också en AG som jag uppskattar alltmer.

Grand Amour: Tillhör liksom Gardenia Passion de klassiska AG:s som skapades medan Annick fortfarande var i livet. Aldehydisk hyacint och lilja, tät och lite metallisk i tonen men ändå varm, speciell. Vissa noter påminner om  Serge Lutens Bas de Soie fast BdS är kall i karaktären.

Passion: En av de allra första doftern från AG. Blommor på gränsen till att vara överblommade och noter av undervegetation i en krämig känsla. Påminner i stilen om Vivienne Westwood Boudoir och DelRaes Amoureuse minus kardemumman.

Mon Parfum Cheri, par Camille: Den senaste mörkt, fruktiga, chypreliknande iris-plommon-patchoulli parfymen var en värdig avslutning på AG kavalkaden. En kommande klassiker och en av de bästa dofterna 2011. Review i föregående inlägg.

Dofterna från Annick Goutal är verkliga humörhöjare samtidigt som jag kan njuta av välkomponerade och intressanta teman utan att behöva analysera till uttröttning. En AG vecka gör jag gärna om.

torsdag 22 september 2011

Annick Goutal - Mon Parfum Cheri, par Camille

Bild: Deutsche Schwertlilie (Iris germanica),
Franz Eugen Köhler, Köhler's Medizinal-Pflanzen, 1897
Wikimedia Commons

Annick Goutals senaste doft, Mon Parfum Cheri, par Camille är skapad av Annicks dotter Camille som en hyllning till sin framlida mor. Annick lät på sin tid skapa Eau de Camille till sin dotter och Eau de Charlotte till sin styvdotter så visst är det dags för en ordentlig hyllning av Annick. För MPC är det, precis som med Songes för några år sedan, Camille själv som har skapat formulan med input från Annick Goutals husnäsa sedan decennier, den formidabla Isabelle Doyen. Annars brukar rollerna vara ombytta.

MPC inleds med mörka, kittiga läppstiftsnoter kombinerade med mörka lagom mogna plommon. Ju mer MCP torkar ned, ju mer övergår plommonnoten till doften av färskt torkat katrinplommon dvs doften när man precis öppnar en påse. Det finns samtidigt en kall not irisnot som är på något sätt blir torrt lädrig. Det är inte den typiska, morotslika irisrotsnoten utan något som mer ger association till själva blomman.  I basen finns en mycket fint blandad och perfekt balanserad patchoulli som i kombination med en lagom mängd heliotrope, och tror jag sandelträ, ger en chyprekänsla även om ekmossan saknas. MCP förtjänar det numera nästan uttjatade epitetet "modern chype" som sätts på allahanda blandningar.

MCP ger mig associationer till en perfekt skuren pälsbärmad kashmirkappa. Den ger också känslan av luften och dofterna en grå och kall höstdag. Den mörka purpurfärgen på flaskan speglar på ett bra sätt den eleganta och vilsamma aura som MPC förmedlar. Det är en modern retrodoft som förenar histrien med nuet. Doften påminner mig främst om Rochas Femme men utan kumminnoterna i den moderna formulan.

MCP kan bäras både dag- och kvällstid, men det anser jag i och för sig om det mesta. Provet är EDT versionen och jag kan tänka mig att EDP:n är tätare och mer kvällsbetonad. EDT:n håller ganska bra långt in på kvällen.

MPC är en doft som visar att det trots alla ingrediensrestriktioner ändå finns gott hopp om parfymkonsten. En av årets klart bästa releaser.

Betyg: 5

Noter: Plommon, iris, viol, heliotrope, patchoulli,

måndag 19 september 2011

Amouage - Honour Woman

Bild: Madama Butterfly, poster by Adolfo Hohenstein,
Wikimedia Commons

Lyxhuset Amouages senaste damdoft Honour Woman, den har som vanligt en manlig pedang Honour Man, är enligt Amouages storytellers en hyllning till Mme Butterfly utifrån hennes sons minne av henne. Honour Man ska för övrigt tolkas som sonens parfym. Honour Woman är skapad av två för mig okända parfymörer, Alexandra Carlin och Violaine Collas, kanske några näsor på g.

Honour Woman är en fint balanserad vit, mjuk, fruktig och krämig blombukett. Den ger känslan av mjukt, vitt silkessammet. Som vanligt när det gäller Amouages är ingredienserna av god kvalitet och jag får ingen kemisk eller skarp känsla som jag kan få av vissa andra vita blom dofter som tex Diors Pure Poison om den inte är helt rätt doserad. Honour Woman påminner i stilen mycket om åttio- och det tidiga nittiotalets stora blommor men inte lika kompakt och på något sätt mer transparant i uttrycket. Den doft som jag främst förknippar Honour Woman med är Laliques signaturdoft Lalique. Honour Woman är tämligen linjär, håller hela dagen, har en bra projektion utan att bli skrikig eller stötande för omgivningen som vissa stora vita blomdofter kan bli. Det är inte en doft som sticker ut eller är särskilt originell som exempelvis Amouages Gold (både dam och herrversionen), Ubar eller Epic Woman. Honour Woman är istället en riktigt behaglig komfortdoft som jag längtar efter att få använda om och om igen, en doft som inte kräver så mycket när jag bär den.

Bristande originalitet men av hög kvalitet kombinerat med min dragning till stora vita blommor, den höga trivselfaktorn och bärbarheten blir sammanvägt:

Betyg: 4 (2011)
Rating: 5 (2017)
Update in May 2017: Honour Woman is a beautiful, comforting, elegant, cool, crisp, versatile white floral which is a pleasure to wear.

Noter: Koriander, peppar, rabarber, nejlika, jasmin, tuberose, gardenia, liljekonvalj, vetiver, opoponax, ambra, rökelseträ, läder

torsdag 15 september 2011

Parfums de Nicolaï - Number One

Number One är den första damdoften från Parfums de Nicolaï. Den introducerades vid husets öppnande 1989 och Patrica de Nicolaï tilldelades ett av parfymörskråets främsta priser för den välgjorda kompositionen. Number One är en vit bukett med jasmin, neroli och tuberose. Men det finns också iris, ros, svarta vinbär och tycker jag en lätt vanilj samt vit mysk i basen.

Trots att N O är en vit blomdoft och en åttiotalsdoft så är den inte stor och fyller rummet. Tvärtom så är den mycket diskret och känns naturlig. På mig sitter den inte särskilt länge på huden men det som hamnar på tyg doftar elegant och välbalanserat länge. Tuberosen tar aldrig över i N O och den kan beskrivas som en torr, skalad variant som interagerar med den andra blommorna i en harmoni som gör det svårt att plocka ut enskilda noter.

N O är inte någon uppseendeväckande eller särskilt rolig doft. Däremot diskret, elegant, stramt naturlig som passar dagtid på kontoret. Den är en årstidslös doft och bra att bära i transformeringen mellan olika årstider.N O är i samma genre som Guerlains Jardins de Bagatelle men till skillnad från denna en väluppfostrad och återhållen doft.

Betyg: 3

måndag 12 september 2011

Guerlain - Jardins de Bagatelle

Foto: Parfumista (c)

Guerlains vita blombukett Jardins de Bagatelle skapad av Jean-Paul Guerlain 1983 är en doft som förbryllar mig. Den dofter olika varje gång jag använder den. Särskilt stor är skillnaden mellan sommar och vinter. Den gör sig bättre i kallt väder, den är då mer sammanhållen och blommig än på sommaren.

JdB är en vit blombukett men med andra, mörkare nyanser som lurar i undervegitationen. För det är just det, under det vita finns spår av just undervegitation där också grönska och ruttande blommer finns. Så doften kan sägas pendla mellan de vita, utslagna blommorna och det vissnande och ruttnande. Ibland känns även en liköraktig not. Tuberosen är en av många blommor i denna välkomponerade, fascinerade doft. Den slår inte igenom och dominerar utan harmonierar med övriga blommor. JdB har en imponerande ingredienslista med aldehyder, viol, bergamott, citron, jasmin, magnolia, tuberose, apelsinblomma, gardenia, orkidé, liljekonvalj, ylang-ylang, påsklilja, ros, neroli, patchoulli, mysk, vetiver och cederträ. Nästan hela parfymörens blompalett alltså.

Även om JdB inte tillhör mina största favoriter så är det en utmanande doft som jag inte riktigt vet vad som ska hända med när jag använder den. Och det är precis sådana utmaningar jag uppskattar med parfymer.

Betyg: 3+

torsdag 8 september 2011

Mona di Orio - Chamarré

Foto: Parfumista (c)

Mona di Orios dofter uppfattar jag som damiga, retro och nostalgiska i stilen. De har också en lugnande och meditativ effekt på mig. Mona är av någon anledning, enligt rykten ligger det på det personliga planet, dissad av doftgurun Luca Turin. Luca till trots, jag älskar Monas parfymer!

Chamarré är en skapelse i typisk Mona-stil: Pudrig, retro och nostalgisk. Den är klassad som unisex men jag tycker att den i sin karaktär är väldigt feminin. I Chamarrés toppnoter dominerar ett fint och tydligt lavendelackord. När detta tonar ut infnner sig en knastertorr pudrighet, det verkar helt enkelt som om mellanregistrets blommor levereras i puderform. Basnoterna känns som noter av pulveriserat trä. Trots att det finns både blommor, ambra och myrra i ingredienserna känner jag ingen sötma i doften. Jag slås helt enkelt av att Chamarré är en så totalt torr och osöt doft. Kanske är det avsaknaden av sötma som gör att Chamarré trots sin feminina karaktär klassas som unisex. Av beskrivningen kan det verka som om Chamarré bara är puder och pulver men det är intressant puder och pulver med nyanser, till exempel finns spår av animaliska noter men doften är absolut inte "lortig" som Monas häftiga Nuit Noire. Chamarré är en sådan där doft som i förväntan får näsan att dras mot handleden hela tiden: Vad ska hända in nästa fas? Doften är vilsam och ger en känsla av att nicka till framför brasan en grå och regnig höstdag. Även om de förstås inte doftar lika så förmedlar Chamarré en snarlik känsla som Lanvins Arpège. Dessutom påminner den i sin retro pudriga stil om en annan favorit i retro-genren Bois de Copaiba från Parfumerie Générale.

Betyg: 5

Noter: Aldehyder, lavendel, salvia, ros, iris, opoponax, chasmerean (mjuka tränoter), ambergris.

måndag 5 september 2011

Mona di Orio - Oiro

Bild : Gold-Kristalle. Reinheit >99,99% . Foto: Alchemist-hp, (cc)
Wikimedia commons, some rights reserved.

Mona di Orios Oiro (guld) är en gyllene och varm avancerad jasmindoft i retrostil. Doften är inte lika pudrig som flera andra från MdO, trots innehåll av heliotrophe, utan en  klar välblandad, vitblommig doft med gröna och animaliska noter. Jasminen är lätt fruktigt gyllene och de av mig uppskattade lortiga noterna som finns i jasmin framträder till en del och skapar ett lite dekadant men samtidgt elegant uttryck. Det är inte en rå "in your face" stallaktig lortighet som i MPG:s Jasmine utan en mjukare och mer modulerad variant. I basnoterna finns en silverputsliknande not som påminner om den i Annick Goutals Vétiver. En annan not som är genomgående i Oirio, på mig i allafall, är doften av mandel, antagligen en aspekt av heliotrophen.

Oiro är sammanfattningsvis en högkvalitativ, nostalgisk doft. Jag ser bilden av en lätt bedagad, ganska  besviken skönhet under ett höstbesök på Rivieran. Hennes förmögne man har bytt till en nyare årgång och lämnat den gamla i klart mindre omständigheter än vad hon varit van vid under de senaste decenierna.

Betyg: 5

Noter: Mandarin, jasmin, erternell, päron, kryddor, olibanum, heliotrophe, ylang-ylang, vetiver, cederträ, mysk, ambra

lördag 3 september 2011

Mona di Orios Signature Collection

Det har väl inte gått någon älskare av originella, personliga, retroinspirerade och högkvalitativa dofter förbi att Mona di Orios Signature Collection (som var den enda serien fram tills förra året) nu läggs på hyllan. Mona ska fokusera på den förra året introducerade Les Nombres d'Or serien, en serie som på klassiskt, och uppenbarligen mer säljbart, nichemanér koncentrerar sig runt en not i taget. Även om jag gillar i princip allt av Mona så håller jag sammantaget siganturkollektionern högre än Les Nombres d'Or kollektionen, signaturkollektionen är totalt sett mer originell. För den sanna Mona-fantasten återstår inte annat än att snabbt som ögat snappa åt sig av sina favoriter bland de kvarvarande flaskorna i signatur kollektionen. Den hängivna "retrofilen" kommer annars bittert att få ångra sig, I promise. Tack och lov har jag löpande under åren köpt på mig prover eller flaskor av de flesta av Monas kreationer. Men en investering i en flaska Jabu tvingades jag ändå till under sommaren.

I Signature Collection ingår följande, var och en på sitt sätt, underbara dofter:

Carnation: Damigt, dammig, retro - doftar också elektriskt.
Nuit Noire: Dekadent, mörk, oriental.
Lux: Inlagd, marmeladig, citron.
Oiro: Lortig jasmin.
Amyitis: Gröna retro-aldehyder.
Jabu: Brödig apelsin med myrra.
Chamarré: Knastertorrt, träigt puder.

Bara det att det snabbt går att trycka ur sig en kort karaktäristik för respektive doft, visar på finessen i kollektionen. Jag har reviewat, eller relaterat till, någon eller några av dofterna och sucessivt kommer fler att beskrivas.

torsdag 1 september 2011

By Kilian - Sweet Redemption

Bild: Bottle of france liqueur Cointreau,
Foto: "VisualBeo", C.Horvart, (cc),
Wikimedia Commons, some rights reserved

A small update in english from January 2012, just scroll down.

Sweet Redemption från By Kilian är som de flesta dofterna från huset skapade av Calice Becker. SR är en apelsin/apelsinblommedominerad doft, jag ser en apelsilikör framför mig. Den ger bilden av en söt, bärnstensfärgad (alltså mer och varmare färg än drycken på bilden) och lite trögflytande likör i ett glas en varm  och solig sommarkväll. Apelsintemat understöds av vanilj, myrra och kådor. Trots ingredienser lliknande Mona di Orios apelsinblommetolkning Jabu (recension i maj 2011) så är den senare ganska torr och liksom brödig i karaktären medan SR alltså är söt. Men även i SR finns spår av gröna noter, som bildar en motvikt till det söta och varma samt något som påminner lite om papper. Det finns också en kittighet som jag känner igen från en del av Francis Kurkdjians dofter exempelvis Fleur de Male för JPG, apelsinblomma respektive ros är de blommor han helst arbetar med. Herr Parfumista känner också vissa likheter med Calice Beckers fina jasmindoft Love and Tears (recension i juni 2011) också för By Kilian. Kanske har de något  gemensamt basackord eller också är det så enkelt att apelsinblomma ofta kombineras med jasmin. Jag tycker också att SR förmedlar något av den lite trögflytande, liköriga känslan i Andy Tauers underbara syltiga rosendoft Une Rose Vermeille (recension i januari 2011) och det som måste vara en jasminnot känner jag igen från en annan Tauer favorit Le Maroc pour Elle. Ärligt talat så tycker jag att SR är lite väl lik Le Maroc pour Elle, även om den senare är kraftigare och har ros istället för apelsinblomma som dominerande blomma.

SR är en typisk trivseldoft som faktiskt passar året om. Jag testade den först mitt i sommaren en ganska varm dag. För trots att den är söt är den varken sliskig eller kompakt. Projektionen är någonstans mellan liten och medel, men det kan bero på låg dosering då jag misstänker att SR kan bli för söt om den överdoseras. En doft att använda när man vill må bra och känna sig riktigt komfortabel. SR är mycket väl balanserad och dofter överhuvudtaget inte kemiskt vilket tyder på högklassiga ingredienser så som i princip alltid är fallet med By Kilians dofter. Men för mig ger den lite för många associationer till andra dofter för att det riktigt ska kilcka till. Dessutom känns den på något vis alldeles för tillrättalagd och perfekt. Herr Parfumista tykcer att den är riktigt bra så jag ska prova den mer, kanske säger det "klick" till slut.

Update January 2012: Once again Mr Parfumista was right, this is a very nice perfume.
Now during the cold season it certainly has klicked for me also, just love this orangey, liquary thing. Not the  most complex brew in the world but so delicious and comforting with it's dark, marmelade notes. The rating has climbed from 3+ to 4+.


Betyg: 4+

Noter: Apelsinblomma, opoponax, benzoin, myrra, rökelse, vanilj