fredag 21 januari 2011

Grossmith - Sammanfattning

Bild: Buckingham Palace 1837
by J Woods after a picture by Hablot Browne and R Garland

Att prova Grossmiths parfymer Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim är att ge sig ut på en historisk utflykt och det är viktigt att vara på "vintagehumör" när man gör det. Tänk det sena artonhundratalets mode med turnyrer och korsetter. Grossmiths dofter fångar en helt annan tidsanda (huset startade så tidigt som 1835) och har inte mycket gemensamt med de dofter som skapas idag, inte ens av niche-husen. Detta kombinerat med dofternas höga kvalitet gör det mycket spännande att prova dem. Men på något sätt kräver de att man känner sig drömmande, mellankolisk eller nostalgisk,  Grossmiths parfymer är inte några vardags parfymer, så vida man inte ständigt befinner sig i den drömmande mooden. Att testa parfymerna kan också liknas med att befinna sig på ett museum och ta till sig av det som varit. För den som är ordentligt parfymintresserad är det definitivt värt att prova dofterna, bland annat för att få den här historiska vinklingen.

Det är också intressant att prova Grossmiths dofter eftersom de väcker så olika reaktioner hos olika "doftare", vissa håller dem mycket högt andra anser att de borde ha fått fortsätta att vila i frid. Många har recenserat de här dofterna varav flera finns i min "bloggroll" så leta gärna där efter andras intryck.
Dofter som väcker motstridiga känslor brukar ha unika kvaliteter och Grossmiths dofter tillhör onekligen den kategorin. Så till ett sammanvägt betyg: När det gäller kvaliteten får de absolut en 5:a från mig men när det gäller bärbarheten vinklat efter hur de passar mig och min sammanlagada upplevelse en 3 - 4:a. På mig börjar alla dofterna mer lovande än hur de avslutas, de håller inte riktigt hela resan igenom. De blir liksom lite "platta" vilket kan ha att göra med att man använt mycket naturliga ingredienser, naturingredienser har ofta den egenheten, de behöver ett lyft av "kemikalier".  Det slutliga intrycket av respektive doft blir ganska neutralt relativt de förhoppningar som både topnnoterna och för den del även hela doftkonceptet ger. Och jag vill att en doft ska engagera mig ända ner till sista basnotsnivå, iallafall  om den befinner sig i den här prisklassen. Det kan förstås bero på att jag har en bit kvar i min olifactoriska utveckling men jag har märkt att jag generellt dras mer till dofter som är mer moderna i sin struktur.

Kvaliteten och det spännande greppet att försöka återskapa historiska dofter*), även om de så klart inte luktar lika men ger en idé om hur de doftade, överväger ändå så det helt subjektiva, sammanvägda betyget blir: 4 +

*) Idéen att återskapa historiska dofter har många anammat, Tèo Cabanel återupplivade 2005 det sedan länge nedlagda husets dofter även om det skedde genom en nutida näsas tolkning, Jean-Francois Latty.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar